"Men mamma, ta det som en utmaning!" sa sonen när vi satt i bilen, ja, det var på hemväg från Dalarna i vintras.
Jag hade berättat om min rädsla för att göra fel på jobbet .., om hur torr jag var i munnen var gång jag körde till affären .., om skräcken för att irritera arbetskamraterna, allt sånt.
Vid femtiosju års ålder var
en utmaning ..., det jag
minst av allt ville ha!
Allt det tänker jag på idag, när jag står i kassan och har jättelång kö - och då menar jag verkligen att den är lååååång ! - och Hanna har drabbats av en strid ström näsblod och kan inte komma som andrakassörska och det är bara vi som arbetar och jag försöker hålla mig lugn och någon kund ropar puttrigt
... "hallå där! har ni ingen annan kassa öppen!" och ytterligare någon hojtar ...
"men nu får du väl ropa på hjälp!" och jag säger att ...
"men nu är det så att det är näsblod på gång hos Hanna och hur gärna hon än vill, så kan hon inte stå i kassan och hjälpa mig och så är det bara ..." och Haverdalsborna är tålmodiga och rara, men andra är måhända vana vid storstäder och högt tempo, det är förstås så det är.
Och mitt i det jag lägger in turboväxeln i kassan, säger en kvinna att hon ville skicka ett rek. till England.
Å, hjääälp.
"Ja, jag ska
mer än gärna hjälpa dig med detta, men får jag bara först ta dom närmaste kunderna som inte har så många varor .., annars blir jag bara så stressad om det tar tid ...?" frågar jag och det går bra.
Kvinnan är så vänlig.
Och kön växer och växer.Och v ä x e r.
Och jag tänker att kvinnan med brevet till England omöjligen kan få vänta längre, så jag klickar mig fram i menyn och skriver in adressen -
"för många tecken" - kommer hela tiden upp i adressfältet, och det blir till att förkorta företagets namn (max 30 tecken) och till slut fungerar det.
Nästa kund är en äldre kvinna som vill kolla om där är någon vinst på hennes Lottokuponger och kupongerna har förvarats i hennes ficka och är
omåttligt skrynkliga och går inte att läsa in i maskinen, nähäpp .., det blir till att knappa in alla siffrorna (kanske 20 siffror, minst) och likadant med nästa kupong ..., och då visar det sig att kunden har glömt att lämna sitt spelkort och så får vi börja om igen och då har jag nästan hjärtinfarkt, men bara nästan.
Och så småningom återvänder stackars Hanna och köerna löses upp.
Men tänk, att när jag vid halv sex åker hemåt, känner jag hur allt har förändrats.
Nu känner jag mig relativt trygg i mitt arbete igen.
Det som kallas yrkesstolthet har återvänt och ligger likt en liten ihopkurad hundvalp i hjärtat och har det bra.
Jo, det känns verkligen som att ha antagit den där utmaningen och att man har kommit -
over the hill - som idrottsmannen sade, han som länge varit skadad och nu var frisk igen och beskrev känslan av att ha klarat av nånting som varit kämpigt.
Just så var det för mig.
Att man har tagit sig över kullens topp.
Ett tag var det bara hemskt.
Nu .., älskar jag jobbet igen!
(Ja, i alla fall älskar jag känslan att klara av det ,-)