tisdag 31 januari 2017

Tisdagsfönstret ....


Äntligen!
Efter flera dagar med hög feber och hosta från underjorden, känns det som om det kanske vänder!
Kanske.

Tillbringade hela gårdagen på soffan Ektorp..., sov .., tittade lite på diverse underliga program på tv .., bland annat ett som handlade om ambulanspersonal i England och det var så hemskt, så jag trodde inte mina ögon! Så otroligt många vrålberusade människor som togs om hand .., kvinnor och män som låg helt utslagna och nerkissade och värre än så, och jag tänkte att hur kan man ha givit sitt godkännande till att visa sånt?
Sån otrolig mänsklig förnedring!
(En av ambulansmännen gissade att 80 procent av all utryckning var alkoholrelaterat!)

Ambulanspersonalen (detta var i London) sa flera gånger att engelsmän ofta dricker sig redlösa .., hur är det Anna i Sheffield, tycker du att det är på det viset?  Och alla var dom (personalen) eniga om att alkohol orsaker enorma problem i samhället, men endast en ur personalen sade sig knappt dricka alls, just för att hon sett så mycket av avigsidorna.

Och där var en kvinna i min ålder kanske, som dels var alkoholiserad och hade varit det i mängder av år och dels hade svåra psykiska problem. Där intervjuades hennes dotter (den enda av barnen som ännu hade kontakt med mamman) och berättade om en överdjävulsk uppväxt och hur hon hade skämts för sin mamma och under flera år aldrig träffat henne, men nu, när mamman genomgått ännu ett behandlingsprogram som tydligen fungerade (hopefully) .., kanske det fanns chans till någon slags återerövring av nånting som gått förlorat.

Men tänk, att som mamma få allt detta uppvisat i tv inför världens alla människor .., där ens barn vittnar om hur eländig man varit! Jag kan inte tänka mig nånting värre! (Och då menar jag inte att dottern gjorde fel som berättade, tvärtom, hennes liv var ju till stora delar förstört på grund av mammans drickande).

Ja, det var ett knäckande program.

På kvällen kom pv hem med tulpaner och en hel drös med snällord.
Då låg jag fortfarande på soffan, såg ut som ett spöke, vit i ansiktet och febersvettig.
Vilken omtänksam människa han är!


måndag 30 januari 2017

mossfolk om detta att flytta ....

Oh så roligt att läsa vad alla skriver! Det blev ju massor att läsa ikapp :)

Själv är jag hopplöst hemmakär och skulle inte för allt i världen vilja flytta utomlands.
Jag älskar de svenska årstiderna (när de är som de ska), våra skogar, allemansrätten som Ulrika nämner, sjukvården runt lillebror har hittills varit fantastisk och jag är dagligen tacksam över föräldraförsäkringen vi har här i landet.

De två sistnämnda är väl förstås inte så intressanta om man är pensionär, men i nuläget väl värda att beakta.

söndag 29 januari 2017

ellem om detta att flytta ......


"Hej!
Jag flyttade ju norrut från Värmland i slutet på 70-talet och har alltså bott i Västerbotten större delen av mitt liv. Jag sökte jobb här och fick det. Inte tänkte jag väl så långt då om jag skulle bli bofast här eller inte. Jag är väldigt hemkär och när vi varit borta på semester vill jag nästan inte gå utanför tomten mer än jag måste.

Sommarstugan ..., så mycket glädje!

Nu när vi har sommarstuga i närområdet är jag ju än mera rotad. Jag har åkt “hem” till Värmland och “hem” till Skellefteå.

Och vackra detaljer i Österbotten

På senare år har jag nog åkt lite “hem” när vi åker till mammas hemby i Österbotten, även om jag aldrig bott där. Men där finns allt fastare rötter.

Vårljus hemma i Skellefteå ....

Jag åker gärna söderut till värmen så här års för att tanka sol och ljus. Och skulle nog kunna tänka mig ett par vintermånader i solen när jag blir pensionär. Jag längtar till vitsippsbackarna när den tiden kommer. Men att flytta, nej det tror jag inte. 

Skellefteå är en lagom stor stad och genom åren har jag lärt känna många människor. Många som hälsar när man går på stan osv."
ellem
//Alla bilder har ellem tagit! Tack för att du hakade på, ellem!
Dagens fönster är en dörr ...


Från min namne i Värmland - Elisabeth Höglund - kommer den här bilden.
Oj, så vacker den dörren måtte ha varit!
Och är ännu.


Tänk .., om husets väggar kunde tala!

Tack Elisabeth!
Avlösning ....

Foto: Anders E - sonen -.
 

För exakt ett år sedan låg vi däckade i influensa, pv och jag själv.
Och jag hade nyss besökt Hässleholm och fått den hemska ortosen som bara ställde till det.

Nu är vi där igen!
Först pv och nu jag själv.
Feber, igenproppade bihålor, ont i käkarna, snuva, hosta.

En sak är ju säker, aldrig ska jag boka någon resa i slutet av januari.

Och jag pratar med Marie på jobbet som är schemaläggare och jag säger att nej, jag kommer inte i morgon och hon svarar att jag nog borde vara hemma även tisdag, hon har ordnat med ersättare och så blir det bestämt.

Ja, kanske lika så gott det.
Och på onsdag ska jag köra till Hässleholm och träffa ortopedkirurgen.

Så länge ägnar jag mig åt DN och Vinterstudion.
Och skriver ett inlägg.


lördag 28 januari 2017

Barbro/Babsan i Uppsala säger så här ....

Barbros barnbarn med sin morfar ....

Länge så åkte jag hem när jag åkte upp till Piteå, så är inte känslan längre.

Nu är det, efter 39 år Uppsala som är mitt hem Kan inte tänka mig en flytt igen annat än då ut till ön.Nu är jag rotad i denna del av Sverige.Det är hit jag längtar när jag är ute på någon resa.

Det är en stor stad med småstadskaraktär,det gillar jag.
Expediter känner igen en och man träffar ständigt folk som hälsar.

Barbro.
Dagens fönster ....


På morgonen på konfirmandlägret. Vi har sovit i kyrkan i natt.

Cecilia N

fredag 27 januari 2017

Elisabet kommer plötsligt på ....


När jag era tankar om det här med att flytta utomlands för gott eller ej, så står det så klart för mig - det är som om era ord blir nycklar till mitt eget tänk och min egen känsla -!

För så är det för mig, att det viktigaste av allt, det är att bli en del av ett pussel.
Jag minns när vi 1973 flyttade till  Sollentuna och jag inte hade något arbete, medan min före detta man då gick på polisskolan .., dom enda som kände igen mig var personalen på Stens Livs i Sollentuna.Och en väninna fick jag; hon var från Tallåsen i Hälsingland. Nog kändes det underligt.

Ovanpågrannen Erik - en slags trygghet i ensamseglarlivet -.

När vi många, många år senare flyttade till Ystad, var känslan densamma.
Men så fick jag ju arbete på lilla Fridhems Livs och plötsligt hejade jag på fler människor än min lagvigde, i alla fall när vi befann oss i kvarteren nära regementet.

Och efter skilsmässan när jag bodde i lilla ettan, då kände jag verkligen vad detta att vara en del av nånting betydde!
Människor som vinkade in genom mitt fönster när dom passerade .., alla glada hälsningar när man cyklade till stranden.
Ååå, så jag kände mig hemma.


Det var också därför jag under ett par års tid verkligen  t v e k a d e  att lämna all den här tryggheten för att flytta till landet Halland. Hur skulle jag - vid femtiosex års ålder - kunna börja om ännu en gång och hitta nån slags trygghet? Och att säga upp ett fast arbete ..., hur skulle det gå att hitta nånting nytt? Känslan när jag lämnade in min namnbricka och passergrej ..., ja, men var hittade jag modet?

Hur väl minns jag inte när jag efter något år kanske, körde bil från affären och hem till Stensjö och halvvägs passerade jag en kund från affären som vinkade så glatt!
Åååå, vad det betydde!

Och det är precis det som jag tycker om.
Nu är det som i Ystad; småhejanden och prat om väder och vind .., nån som tutar när dom passerar längs kustvägen ., ja, det betyder hur mycket som helst!


I lilla samhället Millbrook i Cornwall kände jag mig genast hemma.
På puben - där vi åt ett par middagar - nickades och hejades det vänligt .., jag lärde känna hunden Polly som till och med kom upp för brandtrappan och ställde sig och stirrade in i vår lägenhet.
Jo, men skulle jag  t v i n g a s  att välja ett land att flytta till, så skulle det nog bli England. (om dom tog emot mig). Mest för språket förstås, men även att människor är så vänliga och artiga. (Men det tycker jag att dom är här också).

Allt sånt här tänkte jag på när jag läste era rader.
Marianne Bokblads berättelse om ständiga byten av bostadsorter under uppväxten (föräldrarna tillhörde Frälsningsarmén) grep tag i mig ... , inte är det underligt att man då vill bli bofast.

Eller Eva Jaktlunds ständiga hemlängtan när hon reser bort.

Barbro - du som kommenterade - du är så välkommen du också, om du vill!

Tack alla för era bidrag!
Jag har sagt det förut och säger det igen.
I love You!

Nu ska jag lägga in Berts bidrag, det har jag nog glömt.
Marianne / Bloggblad säger så här ...

Hej
Förr, när jag jobbade heltid och hade fullt upp med hemmabarn/skjutsningar/körövningar så var jag uppless på det jobbiga vinterhalvåret med alla kängor, mössor, vantar och sånt och på förkylningar och VKS… då drömde jag om att flytta utomlands till sol och värme.

Men… det var då, och det går lätt att drömma när man inte tänker göra det. För efter att ha flyttat sönder hela min barndom och ungdom och några flyttningar i vuxen ålder som jag kunde vara med och bestämma över själv, så har jag landat för gott i Söderköping. 

Till infödingarna kommer jag aldrig att höra, det märker jag ofta när snacket som börjar med ”minns du…” kommer igång. Men det är så ljuvligt skönt att känna igen människor, heja till höger och vänster, småprata med ”gamla” bekantingar (för de känns så efter 36 år) och att känna sig riktigt hemma. Jag skulle absolut inte vilja börja om som främling och skaffa nya livssammanhang igen. Och stan är tillräckligt stor för att inte nån ska kommentera vad jag handlar.

Sen har jag lärt mig att bara älska de gråa disiga dagarna… och alla skiftningar i ljuset när det kommer. Mörkret som faller tidigt och når in i alla vrår i huset, det har jag lite svårt för, men om jag bara är ute under dagtid så fixar jag det. Att skrapa isiga rutor har sin charm det också…

Men framför allt älskar jag tillhörigheten. Jag fick aldrig någon plats som jag kan kalla ”mitt barndomshem” men nu har jag ett ”vuxenhem”.

Hälsningar
Marianne Bokblad

// Elisabet säger: jag förstår inte, texten blir mindre när jag klistrar in Mariannes rader, dom övriga har jag kopierat från kommentatorsfältet. Nåja, det går ju att klicka upp och få texten större.
Eva J skriver så här ... 

Foto: Eva J

"Jag är en hopplös hemmakatt, som längtar hem så fort jag lämnat gården. Maken är resenär av födsel och ohejdad vana, och han bodde flera år i europa och jobbade som reseledare innan vi träffades.

Foto: Eva J

 Nej, jag vill höra hemma; känna igen lukter, hitta i skogen, veta var stigarna går eller möts. Ja, maken vill prova att bo långborta. Vi får se hur det går.

 Jag är evigt tacksam att ha lurats ut på resor i snart trettio år; jag trivs numera rätt så bra på resande fot i rätt sällskap, och med vetskapen att jag får komma hem igen. Jag är övertygad om att det berikat mig."

 Eva

// Den 11/9 2010 skrev Eva så här på sin blogg Lyckliga Grodan  (som jag älskade över allt annat nästan!) och då förstår man nog hur hon menar.

hemma

hemma
ska elda i brasan
göra bästa kaffet
skriva färdigt det jag inte hann igår
åka en sväng till jobbet och fixa
dricka te ur favoritmuggen
rida
filura
vara hemma
Monet om livet i Frankrike ....


Man pratar om vädret här också förstås som kan bli nog så dramatiskt med svåra skyfall, översvämningar, enorma skogsbränder och isande kalla mistralvindar från norr. Men det vi har är det livgivande LJUSET och det överskuggar precis allt! Människor är glada och vänliga överlag, man blir behandlad med artighet och respekt, även som äldre och den service man får överallt är helt otrolig.

Och när det gäller sjukvården finns det inga jämförelser med Sverige. Som fortfarande har en medicinskt högtstående vård men där något har hänt med tillgänglighet som känns väldigt oroande att ev. behöva flytta tillbaka till. Vi kan inte ha det bättre här och om det är alla svenskar fullkomligt överens,




Som Elisabet säger är språket a och o.
Om man inte har de sydeuropeiska språken i bagaget är det mycket svårt att lära sig dem upp i åren och att portugiser skulle prata bra engelska och därför göra det lätt för svenskar att flytta dit tror jag vad jag vill om. Malta är ju i så fall ett bättre alternativ. Jag talar flytande franska och utan det hade vi aldrig flyttat hit permanent - man blir aldrig integrerad i ett land utan språket utan en evig turist och invandrare. Men bor man permanent lever man ett vardagsliv och saker att göra saknas inte. Vi spelar varken golf eller boule, påtar i trädgården och går ut med hunden istället och jag undervisar en elvaårig fransk flicka i engelska och ska snart börja måla inför nästa Konstgruppsutställning. Ingen vi känner, varken i Sverige eller i Frankrike kan tänka sig att jobba efter pensionen, det tror man bara innan:-)

Vi har valt det här äventyret och så får vi se hur länge det varar. Inte en sekund har vi ångrat oss heller men så är det mycket lättare att hålla kontakt med familj, vänner och gamla hemlandet idag än för bara några år sen. Att flytta till Bolivia däremot - det skulle jag nog inte kunna tänka mig!!

Och Kattis då ...?



"Jag skulle gärna arbeta på svenska skolan på varmare breddgrader!"
 (Dock skulle det inte fungera så fint för min Gustav, så...)

// Det finns kanske någon annan som känner som Kattis .., någon lärare, menar jag.
Här finns fler skolor att välja på.
Ann i Göteborg/Ruta Ett säger så här ...

Sånt som Ann blir lycklig av ....

"Jag kan nog tänka mig att flytta - inte till något specifikt land, utan mer till gemenskap, värme, förståelse och där inte alla måste vara lika, men jämlika. Där man får vara som man är och inte som andra vill att man ska vara.

Jag skulle vilja prova att bo i en liten stad och se hur det är. Jag har ju för det mesta bott i storstan.

Jag skulle också vilja bo på ett ställe där jag kan språket, eller åtminstone har utsikter att lära mig språket. Det begränsar ju utbudet lite om det är tal om utlandet.

Men, ja jag är absolut flyttbar."
Anne i Mantorp .., vad tycker hon ...?

Foto: Anne i Mantorp

"Min onda kropp skulle säkerligen må förträffligt någonstans i värmen söderut men aldrig i världen att jag vill missa våren med all underbar grönska och fågelsång, sommaren med sol och bad i åar och sjöar och så den ljuvliga hösten med skogspromenader för att plocka svamp och få ro i själen.

Vintern är som den är, lynnig, och det har väl sin tjusning det med.
Så jag stannar i Sverige!"

// Elisabet skriver: jag hittade det här det-bästa-inlägget från Anne i Mantorp och det beskriver nog ganska bra hennes känslor. Det var skrivit i maj 2013.

Hela förra veckan var bäst.
Alla vardagar var jag hemma hos barnbarn och hundar och var sällskapsdam och
mattant. Att kunna vara till hjälp när föräldrar har det knepigt att få logistiken att
fungera är för mig fantastiskt kul. Jag gillar att vara med barnbarnen även om jag
mellan varven tycker dom är lite tråkiga när dom försvinner in på sina rum och
försjunker i sina dataspel, konstiga lekar med märkliga gubbar och tittande på
i mitt tycke urdåliga barnprogram på tv. Jag ser ju klart och tydligt att jag är två
generationer för gammal, men ändå har vi jätteroligt när vi får till något som alla
gillar.

Till exempel lördagen som tillbringades hos mig med eurovisionfestivalen som
höjdpunkt. Och att sedan krypa i säng tillsammans och få vakna och äta frukost
innan föräldrar kom och hämtade sina efterlängtade ungar. Och så var det ju
torsdagen då vi var till musikskolan i Mjölby och efter övningar gick på kinakrog
och åt brakmiddag. Sedan var det pendeltåget hem till Mantorp. Ett litet äventyr
på 7 minuter för barnen som inte är vana att åka tåg.

Och så var alla nyutslagna växter och nykomna fåglar helt underbara. Sist anlända
fågel här i Mantorp är tornseglaren och då låter det sommar i luften. Igår måndag
hade jag besök på innergården av en igelkott som åt friskt av gräs och maskrosor.
Fast det är ju den här veckan och jag tror den blir mycket bra den också.
Anna i Sheffield/Steel City Anna .., säger så här.

Bilden från nätet. Har frågat om lov, men inte fått svar ännu, så jag "lånar den", så länge.

"Jag skulle kunna tänka mej att bo varsomhelst nästan när det gäller språk och kultur. Lär mej lätt, kan arbeta med lite av varje och har lätt för att anpassa mej så den biten är jag inte orolig för.

Däremot i den tid som är nu, med nationalismens framfart, så känns det absolut säkrast att bo i ett land som man har lagstadgade rättigheter i. Framförallt när det gäller sjukvård.

Jag tror att EU är ett minne blott inom tio år. Mina framtida planer bygger mer på det, och på trygghet, än roligare saker som klimatet."
Helena/Cruella säger så här ....

Helenas inköpslista från tiden i Kina ....

"Jag skulle nästan vara mer inne på att flytta riktigt långt norrut så att jag får ordentlig vinter när det ska vara vinter! Jag vill gärna ha årstiderna som de ska vara och det utesluter ju permanent flytt utomlands till sydligare breddgrader.

Har inom parentes aldrig frusit så mycket under den kallare årstiden som just på sådana ställen där folk liksom inte tycks förstå att det faktiskt BLIR ganska kyligt vintertid - och därmed inte förmår bygga hus eller värmekällor på ett vettigt sätt. Har gällt såväl Irland och England som Sydeuropa och södra Kina. Det är ett råd till alla som vill flytta söderut för våra kalla vintrars skull - se för i jösse namn till så att det går att få varmt inne utan att ruinera sig!

Men jag kan i och för sig säga att själva åldrandet och ve och fasa åldringsvården här hemma i isolering och tristess inte lockar det allra minsta. Är det så att man inte har hälsan, i och för sig, så hjälper kanske inte breddgraden så värst.

Kanske inte arbeta som riksdagsstenograf  - som nu - men nånting annat ...?

Det du skriver om att ha något för händer, Elisabet, det känner jag också. Jag vill inte sluta jobba."
I Skåne bor Christel och hon säger ....

Foto: Christel. Utsikt från  den älskade husvagnen.

"Jag vill båda.
Bo i Spanien på vintern och på Österlen på sommaren.
Det hade varit perfekt."

Christel.
Eva på Frösön tänker efter ....


"Vi pratade om det här för några dagar sen jag och Mats, båda kände att nej vi vill inte flytta. Vi är rotade här och trivs, har två av barnen här (än så länge) och det är en gåva i sig. Och jag vill också ha årstidsväxlingarna, även om det är mer vår än vinter här just nu.

Resan till Kroatien .., var det väl, Eva ...?

Gärna några resor per år men det får räcka."

Eva.
Och nu har Turtlan ordet ....

Funderar... Nja inte flytta men gärna någon några månader på vinterhalvåret på en varmare breddgrad. Men då med något bra att göra. Inte enbart vara "ledig". Börja spela golf är inte min grej tror jag, men vem vet.


Vid Turtlans sommarstuga - paradiset säger jag - !

På sommar lockar Sverige, stugan och båten. Skulle gärna vara mer och längre perioder på stugan och kunna åka långtur med båten. Långtur med båten är ju inte så långt bort i mil. Bohuslän eller kanske till Mälaren. Det är båtlångt det.


Och utsikt från älskade båten .....

Medelhavsområdet är på tok för varmt på sommaren också. Sen så saknar jag mer riktig vinter. Det skulle vara att bo " till fjälls" en tid på vintern... vårvintern i så fall.

Vi får väl se vad det blir. Jag har ju inte pensionen runt hörnet men tiden går ju allt snabbare också.

Turtlan :-)
Om nu friherrinnan får säga vad hon tycker ....


Friherrinnan växte upp hos sin mormor och morfar på Kustvägen i Steninge och där - i just det huset - bor hon fortfarande, nu när hon är pensionär, ja, hon har bott där precis hela tiden.
Hon har rest en hel del - oförväget kört bil i Europa - och är öppen för nya äventyr, men skulle aldrig tänka sig att flytta från Steninge.

Hon vet precis var gullvivorna växer och hon är en fena att läsa av havets rörelser och vet alltid exakt från vilket håll vinden kommer ifrån.

"Bettan,  det är nog så att jag hittat min plats och trivs med det ...", skriver hon och så tror jag verkligen att det är. 

Dom flesta i Steninge vet vem Lena är - hon har ju dessutom arbetat i byns affär på den tiden den fanns - och hon är verkligen en bit av det pussel som ett mindre samhälle onekligen är.