fredag 27 januari 2023

Så lite man vet ....


Snett mitt emot oss bor Birgitta, ja, i alla fall tillbringar hon en stor del av somrarna här i Stensjö. För övrigt bor hon i en härlig lägenhet inne i Halmstad.

Hennes hus, liksom hennes granne Alexandras och pv:s .., var alla  arbetarbostäder och tillhörde då Stora Stensjö (där hästhagarna är). 

Igår tittade Birgitta in här och satt vid köksbordet och drack kaffe och kalasade på pv:s uppvärmda giffel, allt medan hon berättade att hon har sitt sy-rum i sommarhuset och där hade hon nu tillbringat två dagar med just sömnad. 

(Hon berättade också om små möss som tagit sig in i besticklådan i köket och kalasat på smörknivar av plast och en långfransad brödpensel i gummi!)

Jag undrade vad hon sydde?

Jo, det visade sig vara väskor som hon gjorde av gammalt jeanstyg (tänkte då på dig Bloggblad) och andra tyger förstås och dom allra flesta motiven var här från Stensjö .., det var havet och klippor och jag kände mycket väl igen vyerna. 

Här ovanför syns en av tavlorna - som inte blev en väska - utan tvärtom inramad. 

Jag bara gapade! Allt har hon sytt på sin gamla Husqvarna symaskin!

Och här en annan väska och att motivet är härifrån, är ju ingen konst att se!

Den här segelbåten färdas tydligen söderut.

Jag vet inte hur många bilder Birgitta visade mig och det var den ena väskan vackrare än den tredje och jag gullbad att få visa dem här på bloggen! 

Hon var lite tveksam (eller mycket), nja, det var väl inget särskilt, men se, det tycker jag att det är. 

Så kreativt! 

Snart har alla barnbarnen (många vuxna nu) fått var sin väska och tänk, vilket minne att ha den dagen deras farmor eller mormor inte längre finns i livet! 





Och här ännu en!

Men nu håller förrådet av jeans på att sina .., ja, det gäller förstås att få dom rätta nyanserna! 



Hur trivsamt som helst var det att ha denna kvinna på besök .., hon som har sån otrolig energi är så pigg, trots relativt hög ålder. 

Birgitta som arbetat inom skolvärlden - men inte som lärare - har bland annat haft Ecke som chef och om honom hade hon bara gott att säga, då, när detta kom på tal.

Själv är hon "rumpkulla", född på gränsen mellan Västmanland och Dalarna, men växte upp i Dalarna och har bott i såväl Ludvika som Borlänge. 

Hennes bortgångne man hade järnverket som arbetsplats, så ock här i Halmstad. (Det var inte länge sedan jag fick reda på att här funnits ett järnverk).

Tack att jag fick visa bilderna, Birgitta!

torsdag 26 januari 2023

I dag kommer Sonja hem ...


Det var när vi förra helgen var i Skåne, som vi fick veta att Sonja hamnat på sjukhus. 

Sonja har i många, många år haft problem med sin sköldkörtel - hon har  giftstruma - och nu blev det akut, då hon fick svårt att andas. 

Hon tog färdtjänst till akuten och övertalades av en läkare att låta dem operera henne och så blev det - samma dag -. 

Det var inte så att det var vad hon önskade. 

"Nej, jag frågade honom .., om det vore din mamma och i min ålder, skulle du rekommendera operation ..?" sa Sonja. 

Jo, det hade han gjort. 

Nu är hennes bröstkorg uppskuren/klippt och man har "rensat" upp det som lagt sig över luftstrupen - detta är alltså Sonjas egen version -. 

Igår var det vårdplanering, idag hemkomst. I maj fyller Sonja nittio och i morgon ska jag åka dit med några middagar att lägga i frysen. 

Glädje .....














Igår när jag läste på den här sidan, blev jag blixtförälskad i den här målningen av björktrasten, fångad i flykten av Gebbe Björkman. Så här skrev han, bland annat: "Det är emellertid en flock fåglar där ute på isen. Trastar, ett tjugotal, som  snabbvingade och nervöst flyktiga drar förbi tätt över istäcket, landar, skuttar fram några hopp, plockar i sig något ätbart och sticker vidare. Det är björktrastar. 

Vad de äter går ju omöjligt att säga men av erfarenhet vet jag att isar och strandmader ofta hyser en ansenlig mängd vintertålig leddjursfauna. Det kan vara spindlar, fjärilslarver, flugbaggelarver, tvåvingar och hoppstjärtar, ofta fler än man kan förstå när kylan ändå biter såsom den gör. Där har vi svaret på björktrastarnas intresse."

Jag blev så lycklig vid åsynen av björktrasten .., den som sååå mycket påminner mig om ljusa sommarnätter hemmavid. Nätter när jag vaknade av trastarnas ilskna tjatter .., det var när vår katt Trisse smög på trastens ungar och oräkneliga är de nätter när jag sprang ut i nattlinnet och tog in katten, så där så trastungarna i alla fall skulle få en chans att klara livhanken. 

Men det var då. 
Nu skrev jag ett mejl till denne - i mina ögon så gudabenådade konstnär - och undrade om målningen möjligen var till salu? Det var den. 

Och tänk, snart ska den hamna inom glas och ram och finnas på en vägg här hos oss.
Hurra!

Dagens fönster ...


.... fångades längs Johanssonrundan, det var någon gång i höstas. 

Nu är lekstugan försvunnen och jag minns med glädje min egen lilla lekstuga som stod längst ut på tomten, just framför slänten ner mot sjön. 

S o m  jag lekte där! Så många gånger som jag i en gulemaljerad liten stekgryta lagade mat av aspens hängen eller annat som jag hittade i slänten .., och bjöd pappa och mamma på middag! 




Här är aspens hängen. Perfekta som små spaghettifigurer och dom låg i drivor i backen! 

Den som illustrerat bilden hette Carl Axel Magnus Lindman och levde mellan 1856 - 1928, han blev alltså sjuttiotvå år och visar sig vara född i Halmstad, men vid åtta års ålder flyttade han, tillsammans med sin mor och syster (pappan gick bort tidigt) till Växjö.

Se där, lite tankeflykt igen, men alltid lär man sig nånting.

Här kan man läsa mera om denne Carl Lindman.

onsdag 25 januari 2023

Åååå, vad han är bra!

Så jag njuter av att läsa hans rader!

Det är som balsam för själen och alldeles särskilt såna här orosdagar.

En slags resumé, plus dagens fönster ...


Natten mot idag återuppstod min mamma, i alla fall i drömmen. 

Och där- i drömmen - ligger hon på Malå Sjukstuga och jag får ett telefonsamtal från Emelie (f.d. kollega på Ica Supermarket i Ystad) som nu är sjuksköterska och säger att det närmar sig slutet för mamma, nog borde jag väl ändå komma upp och hälsa på henne? 

Så orolig jag blir. Har jag inte tagit hand om mamma? Har jag övergivit henne? 

För övrigt?

Gråmulet ute. Har tittat på SVT:s Utrikesbyrån där Rebecca Randhawa är tillbaka efter sin föräldraledighet. Jag tycker att hon är så bra! 

Gårdagens avsnitt tog upp det vanliga - kriget förstås - och kvällens gäster var den förre försvarsministern Peter Hultqvist, SVT:s tillträdande korrespondent i Ryssland - Karl Fridh Kleberg -, samt Stefan Ingvarsson, f.d. kulturråd i Moskva. Sååå intressant (och skrämmande) programmet var! Om någon är intresserad, så finns en länk här. 

Lyssnade även till Europapodden, som var  m i n s t  lika intressant och handlade om samma sak. Daniel Alling - snabbpratande korrespondent i Tyskland - förklarade den tyske förbundskanslern Olaf (Olaf hette min morbror i Dikanäs) Scholz oro över att mer aktivt delta i motståndet mot Ryssland. 

Tänk, så mycket enklare tillvaron skulle vara om man vore född så att allt sånt här om kriget, ja, att det helt enkelt bara susade förbi i ens hjärna! 

Inte hjälper det ju ett enda dugg att ligga och oroa sig och följa med i allt som händer och ändå kan jag inte låta bli. 

Mera?

När sonen ringer brukar han fråga vad jag har på agendan för dagen. Eller än värre: vilka ambitioner jag har?

Jag kan säga att på agendan idag står storkok av cowboysoppa, ett antal promenader med Harry .., kontakt med Netflix support .., eventuellt öppnande av ett bankkonto där man åtminstone får någon ränta på sparade pengar .., och om det inte är alltför halt ute: möjligen en cykeltur till Harplinge äldreboende - där det idag serveras stekt strömming med potatismos och lingonsylt. 

Tala om gudomlig mat! (Fönstret fångades för övrigt i Ystad, vid ett besök hos Åbergs Trädgård).


Apropå vad man tänker sig att göra och vad som blir av. 

Eller intentioner. 

Log så häääär mycket när jag hos min tretton år yngre systerdotter i Skåne upptäckte tre nummer av tidningen I Form .., alla tre ännu inte öppnade.

Jag loooog. 

tisdag 24 januari 2023

Tisdag ....


Vaknar tidigt, men ligger ovanligt länge. Till åtta. 

Känner mig "oriven". 

Fixar frukost .., letar läsglasögonen, men hittar dem inte. Tittar under sängen, under soffan, lyfter på täcken och kollar i kappfickorna. 

Nix. 

Kontaktar Bjästa begravningsbyrå angående kusinens jordfästning på torsdag. 

Mannen som tar emot samtalet frågar var jag egentligen kommer ifrån och jag får veta att han har släkt i såväl Piteå som Skellefteå. 

Efteråt tänker jag på hur enkelt det är när man pratar med någon hemifrån. Eller kanske mera: hur glad jag blir.

Tisdagsfönstret  .....


... uppptäckte jag igår på Instagram och på Kattis konto. 

Kattis heter Katharina Ramlycke och det är hennes man som är på bilden och som nog också är den som tog bilden. 

Kanske är det en spegel .., det jag först trodde var en dörr? 

"Vilket perfekt Dagens fönster", skrev jag i kommentaren och fick "ja!" inom fem sekunder. Hon förstod på direkten. 

Så himla snällt! 

Tack Kattis och tack till din man!

måndag 23 januari 2023

 Filmstudions första film för våren ...

Och titeln är "Nitram" och för regin stod Justin Kurzel. 

Följande står att läsa på Filmstudions hemsida: "Vad föregår ett massmord? Vilken personlighet har den blivande mördaren? Vilka  människor finns i hans omgivning? Sådana frågor ställer Shaun Grants film Nitram, som är baserad på massakern i Port Arthur i Tasmanien 1996. Svar ges också: Nitran är en udda enstöring som har svårt att finna sig tillrätta i samhället, men som utan problem kan köpa vapen. Vi följer honom till dess att han använder dem."

En sak kan jag ärligt säga: detta är nog den värsta film jag har sett. Inte den sämsta, men den värsta. Jag hade så ont i magen av att följa denne unge man med så många bekymmer och kanske allra helst för att man på förhand vet hur det slutar.  

Efter en timme hade jag planer på att gå ut ur salongen och efteråt pratade jag med en annan kvinna som också suttit i samma salong och hon uttryckte likadana känslor. 

"Hade jag nu inte suttit i mitten av raden, hade jag gått ut", menade hon.

Skådespeleriet var  f a n t a s t i s k t .., det gällde alla rakt av, men huvudrollsinnehavarens mamma -  spelad av Judy Davis - var något alldeles extra, liksom "Nitram" själv .., spelad av Caleb Landry Jones. 

Här finns en länk till trailern. 

Mellan varven var det gräsligt högt ljud från filmen. Intill mig satt en kvinna med hörapparat och då och då skyndade hon sig och höll för öronen ., det blev för mycket. (Ljudet gjorde också att det blev så olustigt). 

Filmens manusförfattare var Shaun Grant. 

Mitt betyg - rent kliniskt - blir nog en 4:a, men känslomässigt en 2:a. 

Den var för våldsam och gastkramande för mig. 

Efteråt .., stof jag ute på Lilla Torg -  alldeles intill Röda Kvarn - och väntade på pv som skulle hämta mig. 

Han i sin tur hade eskorterat Edvin hem från förskolan, gräddat pannkakor och handlat, men i omvänd ordning. 

Hela vägen hem berättade jag om filmen.

Dagens fönster ...



... fångades av sonen när han bodde inne i Malmö. 

Det är många år sedan nu.

söndag 22 januari 2023

Söndagkväll ...

Så blev det en kort-sväng till Skåne, från lördag till söndag. Jo, det får väl ändå anses vara en kort sväng.

Och alltid denna glädje när vi kör söderut. Vid Landskrona sa vi unisont att det ser nästan ut att vara vår. 

Kom fram till min syster vid ettiden, efter lite fördröjning på Ica i Hörby. 

Jag hade köpt fyra varor och vi struntade i långa köerna och tänkte att vi scannar själva våra varor och betalar vid utgången. 

Problemet var att jag hade köpt en kanelbulle/kanelsnäcka till Nathalie, men se, den hittade vi inte på dataskärmen, ja, rent omöjligt var det. 

Till sist, efter otaliga försök, sa jag till pv att "tryck på wienerbröd,  dom kostar lika mycket eller någon krona mera, men så blir det i alla fall betalt någon gång!" Då uppenbarade sig en kassörska och jag förklarade det hela, att kanelbullen inte gick att hitta bland menyerna. 

"Men det är ju ingen kanelbulle, den går in under kakor!" sa den unga kvinnan. 

"Kakor ...?!" sa jag häpet. 

Jo, så var det. 

När vi sedan kom ut på parkeringen, frågade jag en äldre dam vad hon kallade skapelsen som jag hade i min påse? Kanelbulle eller kaka? 

"Ja, jag säger nog kaka ..", svarade hon leende. 

Aj då. Men nu vet vi det.


Hade med mig sjutton paltar till Skåne, vilka vi skulle inmundiga till middag. Fyra blev kvar. Pv åt fläskpannkaka. 

Å, det var verkligen gott! Och vi pratade om när vi senast åt denna delikatess - ingen kom ihåg året - annat än att det var många år sedan.

Därefter infann sig den välkända bieffekten: paltkoma! 

Vi tittade på Stjärnorna på slottet och det var som vanligt (mycket bekymmer från barndomen) och jag insåg att ens egen uppväxt varit så otroligt skyddad från mobbing och annat elände. 

Eller såg vi det inte?

Jag minns klassens slagskämpe Dan som rök ihop med den jämnårige unge mannen från Mörttjärn; han som hette Åke Lindgren och hade svarta kläder. 

Dom två pojkarna var som ungtuppar som inte kunde passera varandra och jag var så vansinnigt rädd när dom började slåss. Och de övriga pojkarna stod i en ring intill .., påhejande den dom nu höll på. Det tänkte jag på, allt medan Jon Henrik vittnade om den ena hemskheten efter den andra. 

Medan vi tittade på tv, satt dalmatinern Samba mest hela tiden intill pv. Helst i hans knä, eller i alla fall nära-nära-nära. Hon är nio år och är så mjuk och fin och försiktig och Harry och Samba blir som galna av glädje när dom ses! Och vips, så springer Harry in i hallen och hämtar en pipleksak (men ingen piper längre) och så rusar dom ut på tomten och jagar varandra.

Sov dåligt natten mot idag - som alltid borta -. Lyssnade mitt i natten till ett program som handlade om Vinterbad och effekten av dylika. Att detta - iskalla bad - skulle vara farligt för människor med hjärt/kärlsjukdomar var inte belagt, men försiktig kan man ju alltid vara. 

Här en länk till programmet. 

Efteråt kände jag mig glad. 



Sist av allt - det var idag det - ett besök hos minstingarna sju mil bort från Västerstad. 

En superenergisk 3-åring hade gömt  sig under täcket när vi kom och SOM vi låtsades leta efter honom ..., det var spännande det! 

Och lillebror - snart halvåret - kände
inte igen oss, men det dröjde inte länge förrän han smajlade som vanligt. 

Se detta är tycks vara en lugn och stillsam liten krabat, väldigt förnöjsam med tillvaron. 

Och nu hemma.  Tolv grader varmt i huset när vi öppnade dörren . Det blev brått att elda i såväl vedpanna som kamin, men nu är här varmt och skönt. Som bäst!

fredag 20 januari 2023

 Dagens fönster, veckans quiz och språktestet ...

Fönstret ritades en gång i världen av Thomas dotter Hilda och jag bara älskar den här bilden! 

Det säger förstås en hel del om min egen ytterst stereotypa hjärna, att jag nog aldrig hade ritat in vägen som går upp mot kullen, men se, det gjorde hon. 

Och så var det vecka 3:s nutidsquiz. 

Idag 8 rätt av 10. Fel på metallen och på vikten. Eftersom pv garanterat kan metallen, lär han slå mig och får nog full pott idag. 

På DN:s språktest var det 11 rätt av 12, fel på fråga 7. Samma resultat för pv, men vet inte vilken fråga han svarade fel på. 

För övrigt? 

Det tycks bli en gråmulen dag. Här ska kokas palt (friherrinnan ska göra debut som paltäterska), då vi i morgon ska köra till Skåne och gratulera min systerdotter som fyllde år i onsdags. Hon har önskat sig just palt. (Och nej, vi sade aldrig pitepalt hemma, man gjorde palt, helt enkelt).

Det är  e v i g h e t e r  sedan jag gjorde denna delikatess, men den kunskapen torde väl ändå sitta i ryggmärgen - förhoppningsvis -?

torsdag 19 januari 2023

Händelser vid vatten ....


Började idag att på svt.play titta på den kritikerrosade filmversionen av Kerstins Ekmans roman - med samma namn som i rubriken till vänster -. 

Nej, jag klarar inte av att se den. I alla fall inte första avsnittet i ett svep. 

Och nej, det är inget fel på skådespelarna och hur filmen är gjord, men den drar iväg och blir så hemsk. Påminner om Jägarna, som jag inte heller tyckte om. 

Och så den här bilden av norrlänningar som råbarkade sällar.

Läste sedan i DN: s kulturdel - en krönika av Nicholas Wennö  - som handlar om filmens scenograf Anna Asp. 

M e n  så intressant! Jag har skrivit om det tidigare, men det må vara .., detta att man (jag) kan minnas filmer  tack vare färgsättningen. 

Amelie från Montmartre går i rött och grönt (så blir den varm och ombonad också) och jag minns (inte) en till film, om en kort-kort-kort-man (dvärg skulle man ha sagt på 60-talet), jag tror att den var kanadensisk (amerikansk) och helt omöjligt är det att komma ihåg titeln och den gick också i någon slags färgskala som jag tyckte så mycket om. 

Jo, nu vet jag! Titeln är "Station Agent". Oj, vad jag tyckte om den!

Filmen är inspelad 2003 och jag tycks minnas att jag såg den i Helsingborg, plus en rad med andra filmer som gick raka spåret in i mitt hjärta. Då var jag medlem i en filmklubb på nätet - vars namn jag också har glömt - och där man recenserade filmer man sett. Efter hand upptäckte man vilka som delade ens filmtycke och litade då mer på dem än på tidningarnas recensenter.

"Station Agent" ska jag se om i helgen. 

Här en länk till filmen. 

Men det var ju om "Händelser vid vatten" jag skulle skriva.

I intervjun med Nicholas Wennö fick vi veta bland annat följande: 

Inför inspelningen finkammade de området kring Arjeplog efter ensliga hus som ligger mitt i naturen. För Asp handlar scenografi också om att understödja och tydliggöra konflikterna i ett drama.

Anna Asp: "Oftast så placerar man ju motståndare i olika färgmiljöer, om någon bor i ett blått hus så bor den andra i ett rött, lite förenklat. Här jobbade vi också med kontrasten mellan de infödda i byn och ”utbölingarna” från Stockholm som rollfigurerna Annie och Dan. Annies hus är rött, en bra färg som står för hetta, kärlek, hat och kan signalera fara. Enkla symboler, egentligen."

Nu är klockan tjugo minuter i fem och Harry vill gå ut. Snön  v r ä k e r  ner. Ja, men det är ju underbart. Eller inte. 

 "Snälla ... bedöva mig!"


Torsdag. 
Då kommer snön, men inga mängder. 
Ja, ja, det är så det är. Hit-och-dit-väder. 

Tittar på 112- på liv och död. ¨
En man någonstans i Skåne - i östra delen kring Kristianstad, tror jag - har ramlat och blivit liggande timmavis på köksgolvet, då hans höftkula har hoppat ur sitt läge. 

Redan på väg dit säger en av ambulansmännen att han funderar på hur dom ska få ut mannen ur huset, för det här med höftleder som hoppat ur led, är oerhört smärtsamt. 

Det första den äldre olycksalige äldre mannen säger är "snälla, bedöva mig!

Till min förvåning (i brittiska Ambulansen tycks patienter med smärtor få lustgas eller morfin i ett huj!) är det precis vad dom gör och Gud, så snälla och omtänksamma dom är .., mannen får så stark sedering så han somnar och så kan dom två ambulansmännen bära ut honom till bilen och  lägga honom på en bår. 

Efter en stund vaknar han och är så innerligt tacksam .., och har man någon gång upplevt överdjävulsk smärta (jag minns första knäoperationen när jag inte kunde ta morfin, då jag bara kräktes ., jag hade så ont så jag bara skakade och hackade tänder!), då vet man vad smärtlindring betyder. Lycka. Detta att äntligen kunna slappna av. 

Väl på akuten säger ambulansmannen hejdå åt patienten och han - ambulansmannen - får en nästan-kram och återigen ett  t a c k. 

Tänk, att ha ett sånt arbete! Att känna att man verkligen gör skillnad i människors liv.

Dagens fönster ...
















... fångades i Porto (det var då i flykten bara ....) och annannan höll i håven. Undrar om det är ett badlakan eller en stor badhandduk där till höger på bilden? Och så en rad med färgglada lampor i fönstret (om det nu är lampor). 

Tack för bilden! säger jag.

onsdag 18 januari 2023

Onsdag ... och pension och allt. 

Det är inte ofta som jag sover en hel natt - eller i alla fall fram till klockan fyra - men nu har det hänt. 

Vi pratade om det härom kvällen och pv oroar sig lite för min  - så ofta - bristande sömn, men jag sa att så har det alltid varit, även när jag var yngre. 

Och nu spelar det ju ingen roll alls. Det är skillnad om man ska upp i ottan och ge sig av till ett arbete. 

De gånger jag legat på sjukhus har jag mest varit vaken hela nätterna .., glidit omkring på halkiga lakan och haft svårt att hitta en bekväm sovställning.

Lyssnat efter steg i korridoren .., det har på ett sätt varit spännande. 

Kände mig därför osedvanligt pigg i morse. Åt frukost framför tv:n. Helikopterolycka i Ukraina och ännu ett sprängdåd, nu i Kista. Detta krig och detta ständiga skjutande eller sprängande i vårt land, kommer att driva mig till vansinnets brant. 

 Stängde tv:n. Blåste ut ljusen. Tog därefter Harry på promenad ner till lilla hamnen. Medvind dit, rejäl motvind hem. 

Gunnar i Jämtland, han har flera gånger talat om att han tycker om busväder och när det inte regnar - men blåser - kan jag också uppleva en sån frihetskänsla! Just så var det idag. Tack och lov för stickemössa, tjocka vantar och halsduk - allt behövdes (och åkte som vanligt av när vi hade medvind sista biten hem). 

Slog mig ner vid hamnföreningens stuga där ett trädgårdsbord med stolar finns uppställda och bara  s a t t! 

Tittade ut över dom få båtar som inte tagits upp sedan i somras (bara två, modell större) och vilka ligger i lä innanför piren, nästan helt oåtkomliga för vådliga västanvindar. 

Det knirrade och knarrade från bryggorna och då uppstod ett ljud som DIREKT flyttade mig baklänges i tiden. Det är ju helt ofattbart att ljud och dofter kan ha sådan inverkan. 

När jag växte upp fanns nämligen en röd träbyggnad - avlång liksom och öppen på ena långsidan - där det sågades ved. Kanske tillhörde den där byggnaden Domänverket (bara hundra meter ifrån kanske) och från den där röda träbyggnaden, där inifrån hördes ofta ljudet av SÅGKLINGOR och det hördes hem till oss (dit man väl gick på 1 minut kanske). Förmodligen stod någon man och sågade virke dagen lång .., kanske Alvar "Snoddas" Renberg som alltid gick i träskor och blåställ ..., och det det där sågklingeljudet, etsade sig fast i mitt minne. 

I ljudförrådet. 

Det finns andra ljud. Intill det som jag nu kallar för "sågen", låg mejeriet. Där kom om morgnarna eller dagarna mjölkbilen och lastade av stora mjölkhämtare som rullade iväg på ett slags rull-band - inte med hjälp av elektricitet - nej, dom liksom föstes iväg och så blev det ett slags skrammel-ljud som jag än idag kan höra inom mig. 

Andra ljud ..? Jo, pappa som står vid spisen och kokar kornmjölsgröt som tydligen hela tiden måste röras om. Det var nog den enda mat jag såg honom tillaga under alla år, men han må vara förlåten - född 1910 som han var - och det tog sig ändå lite när han gick i pension. Lite. 

Du som tittat här ....., har du några ljudminnen?  Mer än gärna får du berätta, om du vill.

Dagens fönster ...



Ett fönster från Ångermanland .., ett fönster som legat och deppat i ensamhet i många år. 

Solveig hette - och heter - fönsterfångerskan.

tisdag 17 januari 2023

Dagens fönster och lite till ...


Igår upptäckte jag plötsligt att jag inte kunde ringa med min mobil och inte gick det att sms:a eller ta emot samtal heller.

Kom då ihåg att jag i mitten av december hade bytt mobiloperatör - från Tele 2 till 3 - och att det var just igår som bytet skulle ske. 

Något nytt simkort har inte kommit, så jag kontaktade - via mejl - kundsupporten. Jo, dom hade skickat ett simkort innan jul, men det hade nog kommit bort i hanteringen. 

Rekommenderades då att köra in till närmaste 3-butik för att få det nödvändiga simkortet och butiken visade sig finnas i Halmstad. 

Snabbt iväg, innan butiken stängde.

Det var då jag fångade S:t Nicolaikyrkan på bild, så där i brådrasket. Några fönster följde ju med, upptäckte jag senare.  

Här kan man ta sig en virtuell titt inne kyrkan. 

Det blev ett oerhört snabbt besök, då jag inte kunde betala p-avgift eftersom mobilen krånglade. Tänkte att hjälp, om jag nu har p-böter på 900 kronor .,. då vet jag inte vad jag gör. 


Bild mot Stortorget som verkligen är ett andefattigt torg. Inte ens sommartid är det inbjudande, tycker jag .,. kanske är det helt enkelt för stort?

På bänkar sitter alltid män och halsar burköl (Systemet intill) och jag blir så fascinerad av att alkoholiserade mäns röster låter på ett särskilt sätt. Liksom "brööölande". 

Hur kan det komma sig? Man märker det tydligt när dom höjer rösten och tycks irriterade ., eller kanske bara talar högljutt med någon kompis.


I bilen, på väg hem, lyssnade jag på nyheterna och fick där veta att den italienska skådespelerskan Gina Lollobrigida hade avlidit i en ålder av nittiofem år. 

I min tidiga ungdom samlade jag på filmstjärnor och så bytte man mellan klasskamraterna och hoppades få fatt i någon som man verkligen trånade efter. 

Denna Gina Lollobrigida var en av dem, tillsammans med Elizabeth Taylor och andra dåtida kändisar. 

Nu, sittandes i bilen, upptäckte jag att jag alltid hade uttalat Signora Lollobrigidas efternamn helt galet, med betoning på Lollobrigiiiiida (ungefär som i rigida). 

När jag nu letar bilder på denna skönhet, hittar jag mest halvsexiga porträtt av henne och så minns jag dem verkligen inte. Det här var ju i alla fall fint. 














Tidningen Land hade 2018 ett reportage om just filmstjärnor och därifrån har jag lånat den här bilden. Åtminstone Michael Landon, Grace Kelly och Brigitte Bardot hade jag i min samling, plus Pernell Roberts - "Adam" i Bröderna Cartwright -, oj, vad jag tyckte att han var fin!

James Dean var nog mera mina systrars idol. 

I rubriken skrev jag "Dagens fönster och lite till" .., det blev som vanligt mycket mera.

måndag 16 januari 2023

Måndag ...., vecka 3. 


Ännu står sig tulpanerna och vilken glädje det är med blommor i en vas! 

Såg ett inlägg från Landskrona ., där blommar nu vintergäck! 

Inte här .., ja, på vår tomt finns öht inga vintergäck, däremot hos grannen snett mitt emot oss. Hos Vera Birgitta. 

På bordet ligger veckans annonsblad, men det är inte mycket som lockar. 

Jo, mozarellan var billig och fläskkarré (grishals, fick jag lära mig att det skulle stå på skyltarna som textades, ja, i Skåne, alltså). Det kan bli gott - stekta i små bitar - att fylla ett pitabröd med, karrén alltså.

För övrigt kan meddelas att regnet har upphört. Det är knappt man tror att det är sant. 



Hade som vanligt mejl från min syster i Australien nu på morgonen. Hon hade fått tips av sonen om nyproduktion av enplanshus för äldre i Portland, där han och hans fru bor. 

Birgitta blir ju inte yngre .., måhända tänker sonen på hur knepigt det var när hon - i sex veckors tid - låg på sjukhuset efter bilkraschen och han befann sig sextio mil söderut. 

Men att byta delstat är inte bara att flytta. Där är andra regler. Körkortsregler, t ex. 

Så här skriver hon: "Jag vet inte riktigt vilka regler som gäller, man behöver inte köra upp,  men är man över 70 år så gäller körkorten bara 3 år.  Det jag har nu gäller i 10 år.  Man måste även besiktiga och omregistrera bilen och allt detta är ju inte gratis precis....   Dessutom skall ju en läkare i Victoria - dvs en som man förmodligen aldrig sett tidigare - fylla i ett formulär som intygar att man är fullt kapabel att köra bil, både vad gäller syn, hälsa och det mentala."

Ja, det låter ju vettigt, faktiskt vettigare än hur vi har det i vårt land. Å andra sidan lär det inte vara äldre människor som är mest inblandade i trafikolyckor, tvärtom. Det är väl unga testosteronstinna män som ligger i topp där, gissar jag.

      Dagens fönster ...

        ..... fångades i lördagsflykten av ingen mindre än madamen i Porto! Tack annannan! 

        (Och vilken underbar grön färg runt fönster och på taket! Matchar den mossiga muren!)