Hon som säkerligen varit med förr ..., hade med sig ett sittunderlag.
Idag har jag för första gången i mitt 57-åriga liv varit på en riktigt stor auktion, nämligen i Heberg, kanske en mil härifrån.
Klockan var kvart över tio när vi kom dit och Gud vare lovad att vi fick sittplats, ty det hela tog tid!
Sju timmar (och en varm korv senare) åkte vi hemåt igen!
Där fanns inte så där våldsamt mycket som jag ville ha; den här lampan föll dock oss båda i smaken, en flamskvävnad budade jag på, plus en Alvar Aalto-vas, ni, vet den där klassiska för tulpaner!
![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiMsm7S6xV0z3vPKK_q8a3RZG1GJik9xiYW-9jipWk2Seg7_s6oiTW6QA14luUDmmCPw-_F7VXAYv7CouvtF1KtZ7TtzJH5cO3p1nGcBD6COxUx_f9xZtXcVIR8QfMf7bMmaYmACmQOOcml/s400/aalto_kirkas_tk.jpg)
Vasen.
Det var den minsta modellen, perfekt till vårblommorna.
Men se min ..., blev den inte, trots ihärdigt viftande.
Inget av detta fick jag.
Herr pv var sugen på en luta, men köpte en tavla föreställande en karta där Skåne fortfarande tillhörde Danmark. På köpet fick han ännu en tavla.
Där fanns gott om möbler; den här soffan plus två fåtöljer gick för 1300 kronor!
"Kusinerna ..."
Några fåtöljer vilka säkerligen var släkt på nära håll till pv:s guldbrokadsoffa, fanns också.
Och lampetter, som någon mig närstående säkerligen hade köpt, om denne någon hade varit ensam på plats.
Utan sambo, om man säger så.
Gott om spekulanter var där och efter sju timmar kändes somliga som bekanta från förr.
Så här lät det.
Auktionsförättaren stod i sex timmar nonstop och tog emot bud!
Fantastiskt snabb var han!
Den äldre herren som tillsammans med mig själv budade på en väggklocka, kom efteråt och lade armen om mina axlar och sa att ..., "ja, du ..., såna där ur sålde jag själv för runt 1500, ja, förr i tiden".
Och själv köpte jag en förfärlig tavla för 70 kr (jag skyller på avståndet till podiet, där den visades ...), samt en helt underbar byrå (se bilden här ovanför) för 650 kr och den lika vackra väggklockan för 200 kr (även den på bilden).
Alldeles överlycklig var jag när vi stuvade in detta i bilen och körde hemåt!
Att klockan saknar pendel och därför väl är stendöd, passar mig utmärkt.
Tiden går ändå så fort, lika så gott att bromsa den lite, och åtminstone två gånger per dygn visar den ju rätt tid.
Att bilden är suddig är jag medveten om, men jag är totalt slut på och orkar inte ta en ny bild.