"Titta fröken, där är solrosor!" ropar lilltösen när hon ser blommande raps.
... av en tågresa från Malmö till Ystad.
Småttingarna på bilden, till exempel.
Det är första gången på tåget för en del av dem och ååå, så spännande och vilket äventyr och alldeles stört omöjligt är det att sitta så där stilla som fröken säger att man ska.
Och somliga får spritt i själen bara av tanken på en resa till Indien. (Bloggmadamen, t.ex.).
Andra ... gör slag i saken, kollar passet och ger sig av.
Som sonen.
I morgonbitti klockan sex-noll-noll-pip lyfter planet från Kastrup.
Sjutton timmar senare är han framme i Los Angeles.
Glädjen är säkerligen densamma, som för ystra småttingar på ett Pågatåg.
... är det ju, att det ösregnar.
Vid tiotiden ....
Hällregn ute och gomorron-tv inne.
Den till synes så sympatiskaYukiko Duke recenserar böcker.
... har kommit susande från södra Frankrike och sedan tagit sig raka spåret till landet Halland och därefter snirklat sig in genom sängkammarfönstret som står på glänt och - sist av allt - pustande lagt sig till ro i min inkorg!
Och se där .., där finns även en hälsning från fönsterfångerskan!
Så här skriver hon:
"Hej i den halländska vårsolen!
Hoppas ni har fortsatt lika fint väder.
Här strålar solen och det blir lika varmt idag som hela veckan, upp mot 28-29 grader.
Det är precis på gränsen till att vara skönt - jag klarar inte för hög värme så det blir en pärs i sommar!
Såg att du efterlyste fönster.
Här kommer ett franskt av mera modernt slag, taget i området där vi bor. Så här ser det ut överallt på förmiddagarna.
Man hänger ut täcken och lakan på vädring, så som man gjorde förr i Sverige.
Lite dumt just nu kan jag tycka eftersom vi har pollen överallt - det bildas ett ljusgult lager inom ett par timmar på våra utemöbler trots att vi torkar och torkar.
Hur blir det då inte att sova med detta pollentäcke?
Man kan fråga sig vad det är som gör att man, redan i tidig ungdom, fascineras av ett visst land?
Ett land som man aldrig har besökt.
Ett land, så långt borta, ja, som vore det till månen.
Ett land där allt är så fullkomligt annorlunda än där man själv växer upp.
Så var det för mig när det gäller Indien.
Vad var det som hände?
Vad var det som fångade intresset?
Kan det vara att allt var så totalt annorlunda?
Min egen uppväxt i ett tryggt inlandssamhälle i norra norrlands inland och fjälltrakter .., ett samhälle med den obligatoriska Storgatan - som sannerligen inte var särskilt stor, men förvisso låååång - med Lundgrens Konditori , Burwalls Bok, - & Pappershandel .., med midsommarfirande vid hembygdsgården ..., med Ica och Konsum, Filadelfia och väckelsepredikanter och "Borgen" med Sven-Ingvars.
Och Solviksbadet och Forum-biografen.
Ååå, så långt ifrån Indien som man kan tänka sig.
Inga kor på gatorna, möjligen en och annan ren.
Ingen het currykryddad mat med ris, men palt och fläskpannkaka och ibland söndagsmiddag på Folkes bar - slottsstek med brunsås och kokt potatis -.
Ville man ut i världen, tog man bussen till järnvägsstationen i Bastuträsk.
Där, vid luckan för godshantering, fanns kartan över Sverige, men inte över världen.
På perrongen i Bastuträsk doftade det järnväg och äventyr och där var pling-plonget i högtalaren att Lapplandspilen var på ingång och snart skulle man sitta på tåget och höra dunket från skenskvarvarna och snart skulle äventyret börja.
Och världen kom närmare.
Och tänk, en alldeles vanlig måndagkväll i början av april sitter jag i den luggslitna loppisfåtöljen och med hjälp av SVT lämnar jag det gula huset på kullen och hoppar på tåget som ska ta mig från Amritsar till Bangalore ..., (vilka namn ... "Amritsar och Bangalore"!) och jag slår mig ner bland alla människorna som är så vackra och finlemmade och säkert blir det trångt för min omfångsrika rumpa, men åååå, vilket äventyr som tar sin början!
Ungefär så var det igårkväll.
Och någon gång ska det bli verklighet. Någon gång ...,ska jag ta tåget från Amritsar till Bangalore.
"Traffic in Bangalore", står det som rubrik på bilden som jag norpade från nätet. Ja, men det ser ju väldigt mysigt ut. Det är något bussbolag som gör reklam. Ska man ta sig över gatan, får man nog hålla kon i svansen.
Nja, jag kanske åker till en något m i n d r e stad, tänker jag när jag ser bilden.
Och titta här!
Innan man kliver på tåget i Amritsar, kan man ta ett - hopefully - svalkande dopp i kanalen i samma stad!
Ja, men det ser ju ..., ja, skönt ut.
Och fint hotell finns också och billigt! (Lagad mat till frukost, å, som bäst!)
Jag har en gammal moster som i alla år har velat åka till Venedig (igen, hon var där på 50-talet någon gång), men nu börjar hon nog tyvärr inse att det nog inte kommer att bli någon mer Venedig-resa!
Ja, nån enda gång ska jag väl ha en rubrik som verkar lite lockande!
Men så värst lös var den nu inte, elden .., och tänk, att jag fann detta eldande så himla roligt.
Man kan fundera över vad det är som orsakar den där rädslan?
Jag kom att tänka på två saker.
1. I min ungdom, jag tror att jag gick i femte eller sjätte klass, vaknade jag en tidig natt av att pappa sa att han trodde att det brann hos Bergströms Järn. Pappa stod i badrummet; han hade ställt sig på badkarskanten och där stod vi tillsammans och spanade ut genom det lilla fönstret och vi såg höga eldslågor slå mot himlen och jag minns skräcken.
Det visade sig att det var verkligen lagret hos Bergströms Järn som hade brunnit upp. Ägaren hette Axel Bergström och hans fru var vår klassföreståndare. Någon dag senare satt hon i katedern och var rödgråten. För övrigt sög hon alltid på Strepsils halstabletter.
2. Mera eld. Det är 60-tal och Valborgsmässoafton i Malå och nere på sjön, inte långt från Domänverkets kontor, har det dragits ihop till en jättelik majbrasa. Efter hand börjar den bli lite väl häftig den där brasan .., och lågorna slickar telefonledningarna .., ja, det slutar med att brandkåren tillkallas.
Jag minns ännu rädslan.
Kanske är det därför jag är så sjåpig numera?
(Men nu tyckte jag ju på slutet att detta var superkul, så det kanske ger sig. Vi har eldat upp massor från ensillagebalen, men lika mycket återstår. Minst.)
Efter någon timmes räfsande av slänten (det känns ungefär som när man försöker kamma ut ett långt och tjockt hår ...), tappar jag sugen.
Ja, den ligger väl och skräpar nånstans under en av alla lövhögarna.
Och där kommer grannfrun, vars mage nu är rejält rund, promenerandes längs vägen med sina tre golden retrievers.
Småprat .., klapp-klapp-klapp ..."ja, du var fiiiin du ..., ja, du också!"
Efter en stund ansluter den äldre kvinnan, hon som går på evighetslånga promenader med sina två hundar - en dalmatiner och en brun labrador -.
Mera småprat.
Det är varmt ute .., varmaste dagen hittills .., och jag lämnar räfsan åt sitt öde.
Resten får jag ta ikväll när pv är hemma och det finns sopsäckar att tömma allt räfset i.
Medan jag står där, springer pElle över till det ljusblå huset och jag försöker få honom att gå hem, men icke.
"Fy skäms på dig ...! Kom genast hem!" säger jag ilsket.
Sur som ättika, blir han .., öronen vinklas bakåt och inte det minsta bryr han sig i matte.
En stund senare, när jag har vittjat postlådan och är på väg uppför backen, ser jag honom.
Jodå, han har gått hem, men bara när han själv hade lust ..., och nu sitter han där bland lila krokusar och tittar oskyldigt - men aningen skamset -på sin matte.
"Vad då ...? Skulle jag ha varit olydig .., nä, det tror jag väl inte!"
Men pElle vet minsann att det är just vad han har varit.
En halv minut senare kliver vi in i huset och upptäcker - till vår förvåning - , att från hallen kommer en vilt främmande kattmadame spatserande och hon är gråspräcklig och alldeles omåttligt söt, men får brått att ge sig av .., vips, har hon tagit ett skutt över gärsgården och är försvunnen lika snabbt som hon kom.
Kvar står pElle och undrar vad som hände.
Nu är nog Jan lättad ...
För tänk, om den där raringen hade förvandlats till Carl Philip!
Var på "berget", dvs Hunneberg, häromdagen, och kom och tänka på dig när jag körde förbi ett av alla torp som finns här.
Fönstret tillhör "Bomstugan".
Det här torpet har förmodligen fungerat som en slags "vaktstuga", då den ligger alldeles vid vägen som tar en upp och ner för berget, från Vargön sett.
Tyvärr är de allra flesta torpen övergivna idag, men de står ändå kvar som en symbol från en svunnen tid.
Så här var det: jag räknade timmarna tills Mästarnas Mästare skulle börja.
När klockan var sju, gick jag ut till pv som då ägnade sig åt gräsmattegrävning och gjorde det med den äran.
"Men gräv nu inte av elledningen .....", gullbad jag.
"Det är ingen fara, den går i så fall bara till garagebelysningen ...", svarade pv lugnt.
En tjugo minuter senare var det godnatt.
Jo, ström fanns, men bara i hallen.
Om jag säger som så .., så osade det hett runt mina öron.
Det p y s t e.
Och stackars pv ägnade sig åt felletning, men utan resultat.
"Men ring Micke ..., han kan kanske ..?" sa jag.
Och upp på övervåningen - i det enda rummet där det ibland finns mobiltäckning - gick pv och ringde till herrn som en gång i tiden arbetade med elektricitet.
Och ära vare mågen!!
Vips, hade han klurat ut vad som felades .., pv gick ut och fixade med sladden och det varde ljus och tv:n gick igång och vi tittade på Mästarnas Mästare och jag bad om förlåtelse för att jag var så himla sur.
Från Mickes fru, AP, kom ett sms när jag berättade vad som hänt: "Äsch, vem bryr sig i tv! Stackars Thomas!"
Nu ska jag vara snäll och rar mot honom minst hela kvällen!
Alldeles säkert blir det minst tjugo plastsäckar fyllda med prassliga löv, innan detta är avklarat.
Vid den röda pilen finns en stor slänt .., den ska jag ta mig an i morgon.
"Men så fint det blir!" säger grannen, som snart ska bli tvåbarnsmamma, så där på en gång.
Medan jag har räfsat, har hon haft besök av en väninna med två små hundar.
Allt som allt har således fem hundar busat på deras tomt.
Mellan räfsvarven, tar jag paus.
Jag sätter mig i en brun trädgårdsfåtölj av trä och så lutar jag mig bakåt och ringer till min storasyster som bor på landet utanför Hörby - i Skåne -. (Att jag först slår vårt eget telefonnummer, säger jag väl allt om hur alert man är.)
Efter ett dagsverke med att rensa ogräs i en nyponroshäck, är hon precis lika trött och slut på som sin lillasyster.
"Ja, jag har lagt mig på soffan, här ligger jag, man måste ju tänka på vilodagen och du skulle se mina armar, så rivna dom är av alla taggar ..., ja, man skulle ha haft Ann-Gerd här, minns du när hon rensade er långa ligusterhäck på rekordtid, ja, när du bodde i Ystad!" säger hon och jag hör leendet genom luren.
Jo, jag minns.
Tanken har minsann slagit mig själv.
Å, så jag kommer ihåg hur mamma - som då var inte fullt så dement -, låg fyr-om-fot på marken och snabb och effektiv som alltid hann hon med inte bara vår häck, dessutom hade hon tänkt ge sig på godsägarens marker och vi gapskrattade åt hennes aldrig sinande energi!
Nästan hopplöst var det att få stopp på henne!
Hitom björken till vänster, men osynligt på bilden, bor familjen som snart ska få tvillingar. I det ljusblå huset bor en familj som jag nästan aldrig har träffat. Huset med det svarta taket, är en väldigt modern historia och egentligen tycker jag inte att det passar in bland dom gamla arbetarbostäderna. Än mindre tycker jag att nästa hus passar in! (Ett garage skymtar också). Det är stort så hemskt och har nu varit till salu i flera år, för många miljoner kronor! Ingen köpare än så länge. Sen kommer gamla kustvägen som går till Ugglarp, Eftra, Heberg och så småningom Falkenberg.
Medan vi pratar och planerar lite inför påsken (å, så roligt att få systerbesök!), ser jag hur grannen står och spanar upp mot den stora björken som står på deras tomt.
"Ååå, ni ska väl inte ta bort den ...?" undrar jag en stund senare.
Jo, det är planen.
Måhända är den murken.
Sen ger jag upp.
Och sittandes på altanen ser jag en sån här liten krabat borta vid vedskjulet.
Ja, där finns knappt ett löv på den välskötta gräsmattan.
Som en "green" är den.
Hos pensionatsvärden och hans käresta (ja, man kan ju hoppas ...), råder en annan ordning.
Det vill säga .., det är lite hipp som happ med den varan.
Men idag, när jag känner mig så stark och lycklig och inte minsta lilla rubbning i systemet tycks finnas .., tar jag mig an slänten.
Först kånkas det på ris (från i fjolhöstas) och den högen förflyttas till en annan hög, en mer osynlig sådan, på kortsidan av huset. (Detta ris eldas sedan upp av pv .., ja, vi kan hoppas på en kylig sommar, så försvinner kasen ...!)
Som trogna läsare redan har insett, är detta sätt att röja en exakt kopia av inomhusstädningen.
Allt handlar om f ö r f l y t t n i n g.
Sedan blir det lövräfsning.
Det är förvisso himla vackert med olika sorters träd .., men .., nja, bok,- och eklöv är ett elände att få upp. (Var glada ni malåvänner som läser här .., björk, rönn och asp är inte hälften så eländigt!)
Fyra högar har jag nu fått ihop, men ännu återstår mycket.
Och då menar jag verkligen m y c k e t.
Mellan varven passerar grannar och andra - mer okända människor -.
Det småpratas lite .., en av grannarna berättar att han och hustrun ska köra bil till norra Tyskland och bara ha det bra ., ja, dessutom har han hjärtflimmer och ska - efter tysklandsresan - läggas in på Lunds lasarett för undersökning, men just nu tänker han gå ner till lilla hamnen och se hur där ser ut.
En äldre kvinna kommer gående med sin whippet i koppel.
Å, så fin den är ..., och jag klappar hunden över ryggen och tänker att släthåriga hundar är det nånting alldeles särskilt med(just såna här), men det beror kanske på att jag är uppvuxen med sådana?
Hela tiden, medan jag räfsar eller paus-småpratar, håller pElle koll.
Och jag som trodde att jag befann mig i Stensjö i landet Halland.
"Men ta den grå ....!"
I det andra livet, i ystadlivet, hände det ibland att kassans dator hängde sig.
Eller bara tvärdog.
Då fick man antingen ropa på Magnus (som efteråt utsågs till Dagens Hjälte och fick sitt namn på lagrets anslagstavla ...), eller så fick man ringa till Icas support.
Att göra det sist nämnda, var rena skräcken.
Ty ..,. då sade alltid - den ofta väldigt unga supportmannen eller damen -:"har du dragit ut sladden?"
Problemet var bara att där vimlade av sladdar under kassadisken och alla hade samma färg och vilken skulle man nu dra i?
"Ta den grå!" svarade supporten då och där stod man på knä och kämpade och kallsvetten rann och man önskade att Magnus - hjälten -, alltid skulle vara på jobbet!
Ja, dom där sista timmarna av natten - då, när fågelkvittret tar sin början - möter jag min pappa.
I snart trettiosex år har han varit död.
Men nu ser jag honom sitta i en Volvo, han sitter på höger sida där framme och jag ska delta i ett springlopp som går runt hela jorden (ja, jag tycker att ska man ändå springa, ska det vara ordentligt ...!) och vinkar glatt till honom.
I bilen sitter också min mamma som, även hon, har återuppstått från det döda .., och när bilen ger sig av, vinkar pappa hela tiden till mig .., han vänder sig om och kastar slängpussar och jag tänker att å, vad jag älskar honom!
När loppet är avklarat - målgången är i Malå -, tittar jag in på Dungers Konditori.
Där arbetar då min före detta arbetskamrat Berit Sandström och där är även min Maria, som tar emot med en kram.
"Mamma, ååå, det gjorde du jättebra, tänk att du orkade springa jorden runt!" säger hon. (Man kan fundera över om ens barn inte har någon som helst tilltro sin mammas kondition ...?)
Och nu blir det välbehövlig frukost.
Det är ju inte direkt underligt att man är stel i benen idag.
(Ni noterar väl den ytterst fyndiga och lockande rubriken. Det är tur att man inte är rubrikmakare på någon av kvällstidningarna, då blev det snart konkurs.)
Detta har blivit en vilodag.
Och ändå inte.
Pyssel i rabatten .., plantering av blommor i krukor .., matlagning .., en renbäddad säng med dom nytvättade blommiga påslakanen som nu doftar vår och sol och aningen tvättmedel ..., tända ljus på rumsbordet och flytt av två pelargonior en trappa upp - till sängkammaren -.
Ingen tv påslagen.
Ingen radio.
Inga ljud annat än starens flöjtande från tv-antennen.
Robert deNiro i aktion ..., eller lillbrorsan. I bakgrunden går storebror, han som avslutar sitt yrkesverksamma liv om någon vecka.
Ja, det skulle man kunna tro att dom småländska bröderna sysslar med.
I helgen är det tänkt att dräneringen runt Viking och Gunvors sommarhus ska bli klart.
Det är tanken.
Men när bröderna kommer till skott för att lägga ner dräneringsrören, ja, då visar det sig att gräsmatta och lera har rasat ner och lagt sig på botten och nu blir det till att handskyffla upp detta, innan rören kan komma på plats.
Och här, med rumpan i vädret, står pv och kämpar och sliter.
Själv har jag handlat gräsfrö och diverse annat och är hostig och förkyld, men lovar att komma med nybryggt kaffe om en timmes tid.
Vid infarten står deras bilar.
Ett par snyggskor pryder gräsmattan.
Så typiskt Göranssons!
Och just som jag ska åka, kommer grannarna Stig och Margareta.
Var gång jag möter dem i affären, fylls jag av värme.
Jag undrar om människor inser hur oändligt mycket ett vänligt hejande och kanske en varm kram betyder när man är nyinflyttad och inte känner så många?
Stig och Margareta, dom vet just det.
Dom vet också att en älg har besökt deras trädgårdsland, ja, i tron att det var en toalett.
Nu ska kaffet fixas och därefter stundar semlor från affären, 1 Alvedon,, tillsammansfika och en stund i solen.
Så snart jag kommer hem och har duschat och ätit middag, åker kalasbyxor och anorak på (ja, jag är frusen). Och behån av - halleluja -. Och så blir det ryggläge på soffan Ektorp. Ungefär som lillflickan på bilden, hon som en gång åkte med samma tåg som jag själv.
Först kassan från nio till fyra - förutom lunch och kaffepaus - och sista timmarna är jag andrakassörska och fixar det som går att fixa i mejeriet (jag har bevisligen beställt för lite den här gången ...) och mellan varven klättrar jag upp på rullpallen (den som kallas för "elefantfot") och frontar översta hyllorna.
Hela eftermiddagen strålar solen och det märks på inköpen.
Nu blir det grillkol, varm korv, kött som ska läggas på grillarna .., det är marinader och grilloljor och sallader ..., och kvart i sju, när jag just ska börja ta hand om brödet som är kvar, då ropar Lena på hjälp och själv får hon ägna sig åt ett paket som ska skickas utrikes och det tar tid och jag tar kassan och som alltid när vädret är fint, kommer kunderna i sista minuten.
Åååå, så trötta vi är när det är dags att låsa dörrarna!
Och charkpersonalen är inte mer alerta dom .., där har det skurats golv och plockats undan och skärmaskiner har rengjorts och allt det andra som ska göras ..., och vi står ute på lagret och pustar och den som är fri i morgon är över sig av lycka.
Jag liftar med Lena till Steninge, där hon bor - inte långt från pv:s mammas hus -. Där väntar pensionatsvärden på mig och just som vi har börjat köra och jag berättar om hur vi haft det ..., ropar jag högt!
" B r ö d e t !!! Jag glömde brödet!"
Å, så pinsamt .., nu kommer lördagspersonalen, den som har hand om brödavdelningen alltså, att tro att jag bara har skippat att göra allt det som ska göras, å, det är det sista jag vill!
Så när vi kommer hem ringer jag till en av dem som har nyckel och just den personen ska ändå dit i ett annat ärende och lovar att göra det jag själv glömde, annars hade jag själv tagit bilen.
"Det där är väl en enkel sak ...!" sa pv när jag bad om hjälp att fylla i kassakorten via nätet.
Ååå, så lätt! tyckte han.
Och så klickade vi iväg kassakorten från vecka 4 och framåt och jag tänkte att det var väl uschligt av mig att inte fatta det där själv.
Några dagar senare har jag ett meddelande i min inkorg. Ett meddelande med utropstecken som fladdrar hit och dit, just intill.
Från Handels.
Nu har handläggaren "Gerd" givit upp och vidarebefordrat ärendet till "Anna" och glöm, att pv hade gjort rätt.
Alldeles från början får vi ta det.
Och ytterligare några dagar senare kommer med posten ett A4 med anvisningar hur korten ska fyllas i och jag tar med mig papperen till affären och högläser för min chef och hans fru - vi sitter vid bordet i personalrummet - och båda två tar sig för pannan.
"Men hur i fridens dagar ska någon som t.ex. inte är helt hemma på svenska språket .., hur ska dom kunna förstå sånt här ...?!" säger Bodil.
Ikväll får vi sätta oss vid datorn igen.
"Tänk på att begära ett nytt anställningsbevis från din arbetsgivare om du får någon förändring i din anställning, t.ex ändrad arbetstid", skriver någon okänd handläggare.
Nu är det så att arbetar man i affär och är sist anställd, då får man räkna med att schemat ändras nästan vecka till vecka ., ofta blir det lite mer tid. Någon kan vara sjuk eller har tagit ledigt.
Det kan bli en oherrans massa anställningsbevis som ska skickas in!
Jag bad ju "Gerd" att helt enkelt stryka mina kassakort .., jag avstår dom pengarna som ändå betalas ut bara under en begränsad tid (tretton veckor tror jag och mellanskillnaden lär inte bli stor, ja, mellan den lön jag har nu och min tidigare), men se det går inte.
Det g å r inte.
Så jag lägger skrivelsen åt sidan och tänder ett ljus och tittar - utan att egentligen titta -, på en norsk dokumentär.
Ett naturprogram.
Totalt slut på är jag.
Det värker i alla upptänkliga leder.
Min mamma sa ibland att ..."du förstår Eliza, det är som om det har blivit en rubbning i systemet".
Just så känns det.
Och en arbetsdag återstår (men en låååång en), därefter stundar ledig helg.
Lilla "ön" där jag i vanliga fall sitter på min rumpa och spanar ut över havet, är idag delvis översvämmad av lågtrycksvatten (hade jag haft stövlar, hade jag fixat det), så jag går åt andra hållet, längs stranden ..., en bit söderut.
"En bit" är lika med två hundra meter.
Max.
Slår mig ner på en sten .., ser två sädesärlor .., hör lärkan .., och upptäcker härliga strandskator med sina illröda ben.
Av och an går dom och pickar i ilandfluten tång.
Närmar jag mig det minsta lilla .., flyttar dom sig ytterligare en bit bort.
När jag äntligen kommer liiiiite närmare, tackar dom för sig och flyger sin väg.
Jaha, ja.
Väljer - för ovanlighetens skull - en annan väg hem.
Han är jungfru och lillebror och så rar och omtänksam.
Den högra tillhör Johanna ..., - Lejon och storasyster - det gissade jag rätt på.
Innan jag själv arbetade i affären, blev jag alltid så glad när Johanna satt i kassan.
Alltid så lugn och vänlig är hon!
Lite över sju var vi klara och jag tittade in i charken för att se hur det stod det till med Peter .., var han klar eller inte .., och där var även Johanna, ja, dom samåker in till stan.
Det var då jag tog fram kameran.
Idag har jag också fått vara med om nånting helt fantastiskt.
Jag har fått ta mig en liten titt på en flicka eller pojke som ännu ligger i sin mammas mage och skvalpar omkring. (Ja, det var ingen buköppning i butiken, utan visning av ett ultraljudsfotografi).
Den lilla krabaten låg på rygg och var rund och go om magen .., jo, jo, det blir nog en matglad liten filur!
