Och det bästa för Anna-Lena i Tumba ....

Vem vill inte vinna så fina vantar.

Det bästa var att jag helt enkelt överlevde första veckan som chef. Puh!

Anna-Lena

Det bästa för Eva i Tyresö ...

DBIV.  
Två olika saker. 

Först att mamma Maja fick fem dagar på Kanarieöarna med jobbet.7

Sedan att Karin precis i rätt ögonblick när stövlarna glappade fick så goa sockor från  Astrid i Ljungaverk!

Så roligt! 

Från Eva i Tyresö

Det bästa för Turtlan i Karlstad ...

Hej!

En extra ledig blir mitt bidrag. Igår fredag blev det så.

Började med ett besök hos frissan. Prat och skratt. Åkte sen vidare för att beställa ett nytt matbord med sex stolar som vi hittat på en inredningsaffär.

Det är så kul hitta lite oväntat på en affär så här. Leverans om 1-2 veckor.

På kvällen kom det sen besök. Bror med familj och mamma tog sig en tur. Husinspektion och fika.

Innan de kom slog jag mig ner i favorithörnan. Min röda soffa som står på nedervåningen.

Där trivs jag!

Hälsningar Turtlan

Glöm nu inte ...

... veckans bästa .., det som gjorde hjärtat lite extravarmt!

Tänk, att kanske vinna fina tumvantar, stickade av Ulrika!

Och den som tycker sig ha vunnit för mycket, kan ju bara bidra med glädjen.

(Jag trånar efter varntarna och tänker vara med ,-)

Och här är andrapriset!

Sugen ...?

Mejla bara glädjen till bisse151@gmail.com .., så lägger jag in ditt bidrag när jag kommer hem.

"Flytande ....."

En brygga som flyter i Bohuslän .., eller en fast förankrad brygga och en liten kille med en flytväst.

Ja, det får bli så här ..., det är bråttom och snart ska jag iväg till jobbet.

Jag älskar bilden!

Det var en av de första somrarna tillsammans för pv och mig .., vi åkte till Bohuslän, övernattade på B&B ..., tältade till och med i Stenungsund .., och här hade vi parkerat nära havet och så upptäckte vi en krabbfiskande liten kille och hans pappa och pv - i rött - anslöt i spaningen.

Tre rumpor i vädret på en brygga.

Temat hade lika gärna kunnat vara Glädje. 

Detta var Ulrikas utmaning för dag 7.

Hos Onekligen är dagens tema "Ibland blir jag avundsjuk på ...", men det måste jag klura lite på.

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Det bästa i veckan var nog att det kom tre paket med tyger och sybehör till Änglaklänningar.

I ett paket från en kvinna i Spånga låg det två brudklänningar och i ett annat låg det tygrester från en brudklänning och en dopklänning.

Jag blev lite tårögd när jag packade upp allt.

 

Det fanns också lite barntyger och små barnörngott med handvirkade infällda spetsar.

Det blir många änglaklänningar av detta och nu har vi så pass mycket material att vi skulle behöva bli fler som syr.

 

Om någon har lust att skänka tyger, band, knappar, spetsar och annat som kan komma till användning så tar vi tacksamt emot det.

 

Eller någon vill kanske hjälpa till att sy?

Kontakta då mig på www.storartat.se

eller Pernilla Brown, ordf. i Prematurföreningen Mirakel på www.prematurmirakel.se

 

HÄR kan man läsa mer om änglaklänningar och här.

Kram
Ann

Mitt eget bästa ....

Lätt som en plätt: underbara filmen om Samres callcenter i Dakka/Senegal.
Å, så glad den gjorde mig och så inutivarm!

Annat som gjorde mig glad ...

* att friherrinnan kryade på sig och fick komma hem från sjukhuset

* att jag får sluta klockan 13.00 i morgon och då hinner titta in i Annies Gård där det är julmarknad

* att pv bjöd på stekt fisk när jag kom hem från jobbet

* att den nya hemköpsdressen känns bekväm - jag mådde nästan illa innan - ....

* att kvällens Skavlan bjöd på så begåvade gäster - Uma Thurman, Margot Wallström och en forskare med ett intressant liv bakom sig (och kanske framför), nämligen Svante Pääbo.

* att sitta här och skriva och höra pv skratta hysteriskt gott åt en brittisk serie som kom efter Skavlan

Ja, det var mitt.

Jag har nämligen siktat in mig på Ulrikas tumvantar!

Det bästa för friherrinnan i Steninge ...

Ibland blir det sånt som kommer i vägen ...

Jaa, det är att Han där uppe inte ville ha mig ännu.

Och jag mår rätt bra efter den här smällen, lite trött ,men idag har solen varit

framme och värmt, det känns härligt. 

 

Allt blir lite enklare.

Från en tacksam Friherrinna

Idag ...

Grått och ännu mera grått.

Alldeles tyst .., inga ljud alls.

Jo, på hemvägen såg jag två svanar flyga österut och just ovanför mig trumpetade den ena lite, nästan som till hälsning.

Två dagar kvar ...

... innan det blir dragning i lotteriet!

Nu får ni allt tänka till lite.

Förstapriset är vantar - ännu inte stickade - men dom kommer, från Ulrika!

Och andrapriset är den utdragbara raden av lucior och små tomtar!

Välkomna med era bidrag!

Sista dagen ...

Idag tackade morgonpanelens Stig Malm för sig, han känner sig för gammal för att
stiga upp tidigt, tidigt och sitta med i Gomorronsoffan.

Trist!

Jag har gillat honom skarpt i den här samlingen!

"Självporträtt ....."

I min ålder har det mesta börjat falla rakt neråt, men om man virar in sig med halsduken och stasar av hullet, så blir det lite bättre.

Om man dessutom höjer kameran så man slipper se den sneda och vinda bilolycksnäsan, så .., ja, helt klart mindre olustigt.

Så får det bli.

Den här utmaningen kom från Ulrika i Dalarna, men samma utmaning finns hos Onekligen. 

Morgondagens utmaning hos Ulrika är "Flytande" och hos Onekligen "Ibland blir jag avundsjuk på ...".

Här ännu en version av den stiliga madamen.
Båda bilderna är veckofärska.

Stasningen har inte helt lyckats och nykterheten garanteras ..., men här ser man tydligt att allt ramlar neråt .., även ögonlocken. Glasögonen däremot, är på väg i nacken.

Ja. ja.
Det är tur att man inte är ute på nån dejtingsida och härjar.

Dagens fönster ...

... fångades av Ulrika ... och jag tror att bilden togs i Hedemora.

Titta, så ovanligt med det annorlunda teglet som ger dom långa ränderna!

Mitt hjärta bultar ...

Och orsaken är den helt fantastiska dokumentären Hallå Dakar, som sändes ikväll klockan 20.00 i SVT (förstås)

Programmet handlar om hur ungdomar från Senegal söker arbete i det callcenter som svenska Samres tänker bygga upp där (och redan har gjort).
Vilken energi dessa ungdomar visar!
Vilken tåga!

Och jag tänker på hur bortskämda vi är i det här landet ..., hur mycket vi tar för givet.

Tack, från hjärtat tack ..., Magdalena och Marcus Rosen som gjort dokumentären!
Och min beundran för svenskläraren från Ystad som med sådan entusiasm lärde eleverna svenska .., den vet inga gränser.

Och ja, jag inser att det kan vara svårt för en telefonist i Senegal att förstå den som ringer upp och talar en knepig dialekt .., och såklart tvärtom förstås, men det spelar ingen roll för mig .., jag tycker ändå att det är helt makalöst och hoppas att Samres aldrig någonsin lägger ner centret i Senegal.

Så många som fick sina liv förändrade!
Så mycket oro som fick lämna tyngda axlar!

En torsdag ...

... kommer man till jobbet och är skrudad i nya hemköpsdressen och nu är vi inte längre röda, utan mer orangefärgade och det går väl det med.

Men ååå, lyckliga alla som får vara på jobbet i sina egna kläder!

På kragens insida står visdomsord.
Ja, så är det verkligen, alla är vi viktiga, vad vi nu än sysslar med här i livet och just det tänkte jag på igår när vi hälsat på friherrinan på sjukhuset och där, på ett våningsplan, stod två kvinnor med var sin städvagn .., tänk, vilket alldeles oerhört viktigt arbete dom har!

Envisa mamma längst till höger.

Och jag log vid tanken på mamma som vägrade gå i strejk för att sjuksköterskor skulle ha högre lön, aldrig i livet .., hon tyckte att först skulle städpersonalen få löneförhöjning, ja, förresten kunde väl alla ha samma lön? tyckte hon.
Det var hon ensam om.

"Men tänk på vårt ansvar Ann-Gerd, tänk på ansvaret!" sa en av sköterskorna som satt vid köksbordet hemma i Malå och försökte övertala mamma ..., och pappa, trogen socialdemokrat sedan han börjat rösta, han skämdes över sin fru som var så illojal mot sina kollegor ..., men mamma stod på sig.

"Ansvar .., ja, men hela sjukstugan ramlar ju ihop om där inte är duktiga städerskor, tala om ansvar!" sa mamma.
Det blev aldrig någon strejk, men jag är helt förvissad om att hon hade följt hjärtats röst.

Nåja.
Nu är mamma stoft och aska och det är ett annat liv.
Hemköpslivet.

Varannan torsdag är det bröd, - och mejeridag och lite annat, ja, för mig, alltså.
Tungt, men roligt.
Och ännu roligare att ta emot sin egen beställning, den som skickades in tisdagftermiddag.
Alldeles enkelt är det inte att beräkna hur mycket som ska gå åt, ja, två dagar framåt.
Idag kändes det bra; nästan allt gick in i hyllorna på en gång.
Sånt är härligt!

Fyllde sedan på med Pro Viva och olika yoghurtar .., frontade och gjorde fint ., kollade datum ..,
halvaprisetsänkte det som närmade sig bäst-före-dag ..., bakade bröd .., roligast är att pudra florsocker på perfekt gräddade vaniljhjärtan ..., å, dom blir så vackra!

Avlöstes av arbetskamraten som är mejeriansvarig.
Idag får hennes man en ny höftled .., ja, det är i den åldern vi är, några av oss.

Och friherrinnan får lämna sjukhuset, men lät trött och slut på.

Och jag är hemma vid halv två.
Tar hundarna på lång promenad .., ger dem var sin korvbit .., hör sigge jaaaaama och tar in honom i pannrummet (Shejken är inte nån större fantast av främmande katter ..) och sigge kollar noga om dörren är stängd .., öronen bakåtstrukna .., redo att fly!

Och nu - efter kaffe och salamimacka -, översköljs jag av nån underlig trötthet.
Lyssnar till Tony Benett och på soffan sover en liten lurvig krabat i den där gropen som ser så skön ut .., och harry har sitt hörn och jag tror att jag ska göra dem sällskap?

Ser ni orkidéen som blommar lite försiktigt längst till höger i fönstret?
Den fick pv av sina arbetskamrater när hans far Viking dog för många år sedan.
Flera gånger har jag föreslagit att vi ska slänga den .., men det är som ett mirakel .., från att ha sett  helt anskrämlig ut och med ett rotsystem som slingrar sig utanför krukan, börjar den blomma så där utan vidare!

Ja, ja.
Den får vara kvar.
Det är väl meningen, förstås.

"Månadens djur är förstås ..."

... herr och fru Prickigt Djur som sitter på bokhyllekanten i vardagsrummet.

I säkerligen tio år har dom funnits i min närhet och skulle huset börja brinna, skulle dom absolut få hoppa in i min byxficka för att klara livhanken.

Fler som berättar om månadens djur finns här, hos Onekligen.

Det är hennes lista.

Ulrikas utmaning, dag 6. 

Temat är "Underifrån" och bilden togs när jag besökte tandläkerskan Birgitta och hennes tandsköterska, ja, i Helsingborg.

Och jag kan lova att jag fick leta länge i bildmapparna för att hitta en underifrånbild.

Morgondagens tema, hos såväl Ulrika som Onekligen, är självporträtt.

Dagens fönster ...

Alldeles mörkt är det -  nästan becksvart - och det känns som en evighet tills ljuset återvänder.

Jag tröstar mig med en sommarbild.

Fönster som byts ut och har gjort sitt.

Och i loppisfåtöljen ....

... ligger friherrinnans trotjänare, herr Shejken av Karlsro.

Liiite deppigt är det nog att matte är på sjukhuset, men har han tur kommer hon hem i morgon.

Proverna ser bra ut - än så länge -, och under besöket på medicinavdelningen tyckte jag nog att hon såg tämligen pigg ut, i alla fall i jämförelse med igår när vi sågs på jobbet.

Välkommen hem Lena och vi tar hand om Shejken så länge.

Mitt eget bästa ...

Först ut var sonen ...

När jag själv var ung och gick skola i Lycksele, nio mil hemifrån och bodde i hyresrum, ringde jag hem nästan varje kväll och småpratade med min pappa.
Korta samtal .., enkronor som lades i en grön telefonautomat på Tempo ...,och pappa som sa "men nu ska vi inte prata längre, det blir dyrt, hejdå!"

Sen fick jag barn och flyttade söderut och ringde fortfarande hem nästan varje kväll.
Småprat bara.
Frågade hur det var.
Telefonräkningarna var dyra som skrutt.

Och när vi flyttat norrut igen och mina barns pappa fått arbete i Malå, ringde vi till varandra, ja, om den ene var hemma. Samma sak där - bara korta samtal - men dom kändes viktiga.

Nu är jag sextio år och har tre vuxna barn.
En är 42, en 38 och en 28.

Och tänk, för mig finns ingen större glädje än när jag en dag har pratat med alla tre.
Då kan jag liksom slappna av.

Det underliga är att det handlar inte om nån slags oro för dem, det är bara det här att jag vill veta att dom har det bra. Särskilt länge pratar vi inte heller.

Idag var en sån dag.

Först ringde sonen och pratade om jobbet .., om Kap Verde och lite annat .., ja, han är nog den av barnen som är mest öppenhjärtig och nästan alltid ringer han på väg till eller ifrån träningen.

"Ja, jag är på hotellrummet nu ..."

Sen, flera timmar senare, tjoade det till i rummet .., då var det AP som skajpade från Accra i Ghana och det var första gången och alldeles underbart var det att höra hennes röst och  hon berättade om glädjen i allt det nya .., om vänliga människor ..., om smuts och fattigdom, men också om allt det andra, allt som är fint och bra .., och annorlunda .., och hon berättade om kvinnors flitiga användande av peruk och hennes förvåning över detta.
Och att hon stormtrivs!

Det kändes bra.
Och jag blir så glad över bilderna som kommer susande från Ghana och gör mitt hjärta så varmt.

"När äldsta dottern åkt sitt livs första - och enda - sträcka i stafettvasan.

Sist av allt ringde äldsta dottern.
Hon är, precis som lillebror, en som ringer när hon är på väg till eller ifrån nånting, oftast jobbet.

Nu var det dags för nattjänst bland alldeles för tidigt födda småttingar på Karolinska och hon berättade om sitt diskbråck som gör henne halvt förtvivlad .., och om matchen mellan Djurgården och Skellefteå där ett antal västerbottningar ska gå tillsammans och heja på bortalaget ..., och det blev prat om julafton och juldagen och att det blir knytkalas precis som tidigare.

Sen - vips bara - var hon framme och hade parkerat utanför akutintaget.
"Oj, här kommer en ambulans! Å, vad jag älskar mitt jobb, ja, men jag ringer när jag åker hem i morgonbitti!" sa hon glatt.

Så var den här kvällen och efter allt prat gick jag och duschade och kände mig nöjd med tillvaron.
Mer behövs inte.

Det var mitt bästa.