lördag 27 mars 2010

Mars månad ...



Och detta ska bli mitt hem, tänker jag.

Det är när jag tar en sväng ner mot havet till.

Jag hör bofinken och duvkorr och ser dimman över havet.

Hemma igen räfsar jag slänten ner mot segelbåten.

Det tar emot.

Jag har liksom ingen kraft kvar.

Ett gott råd: vad ni än gör, plantera inte Bok om ni önskar ha en lättarbetad tomt.

Under drivor av löv tittar små exemplar av Blåsippor fram.

Nu blir pv glad, tänker jag.

Sist av allt sätter jag mig på altanen (regnet har, som ni förstår, upphört) och lyssnar till Stararna som sitter uppflugna i grannens träd.

Fem stycken starar som siiiirl-flöjtar så mitt hjärta nästan brister.

Lördag ...



Det har ösregnat från det att man slog upp ögonen.

Regnat och regnat.

Och tänka sig, pv har fått strandnära tomt!



Tulpanerna på väg upp ...



Så här såg det ut för en månad sedan.



Och nu ... är all snö är försvunnen hos Gun och Göran, grannarna.

Visst är det vackert med "klipphällarna" som är i dagen.



Och slänten ner mot lilla slingervägen, är även den snöbefriad!

Här har för övrigt varit strömavbrott i ett par timmars tid.

Som jag har försökt leka elektriker!

Alla proppar tycktes helt okej .., jag testade att dra ut olika sladdar .., kunde inte ringa .., kunde inte komma ut på nätet ..., så till sist gick jag en trappa upp och lade mig på sängen och pElle och sigge gjorde mig sällskap och så låg jag där och läste Vi i Villa .., Villa-liv .., Dagens Industri Weekend .., samt diverse reklambroschyrer.

Jag vet nu en hel del om kaminer ., och om golvvärme och nya sätt att göra ett hus större.

Men nu är tillvaron sig lik .., tv:n sprakar medan Björn Ferry återigen blir OS-medaljör och sigge nilsson har kommit ner och ligger här intill datorn.
Tanken var ...


... solsken, gräsmattekrattning .., sitta-på-stentrappan-och-dricka-kaffe .., och sigge och pElle i närheten.

Så blev det inte.

Ty ute råder ösregn.

Och himlen är dunkelt grå.

Men till påsk ska det minsann bli varmt och skönt, säger löpsedeln.

Så bra.

Då arbetar jag prick alla dagar.

Dagens fönster ...



"Tänk vilket härligt nöje det har blivit på resor att fånga fönster med kameran.

Verkligen ett trevligt nöje Du "smittat" mig med.

Här kommer två bilder från Barcelona.

De här två balkongerna med sina fönster såg vi från vårt hotellrum.

Hunden där på balkongen hade en hundkompis av samma sort, men den vovven hade gått in när jag tog kortet.

Annars så låg de som oftast där på balkongen och spanade ut över gatan.




Sen det där med krukväxter på en balkong.

Visst är det så fint!!!

Hälsningar från Turtlan."

Min gata i stan ..., del 2.



Sven sa...

"När jag läser om din vandring och ser att det finns flera små bagerier på din gata, då kan jag undra varför man bor häruppe i norr.

Det är så få människor här så allt centraliseras till stora köpcentra, nästan alla småbutiker i centrum får lägga ner. Det är trist."

Precis som Sven skriver, så är det ju.

Just därför tycker jag så oändligt mycket om just min gata .., även om den kan reta mig till vansinnets brant med allt oljudet .., alla bilar som kör som vore detta Mantorp Ring i stället för en vanlig stadsgata .., och alla berusade ungdomar som sent om nätterna krossar glas och börjar bråka just i korsningen utanför mitt sovrumsfönster.

video
Jonna.

Men så finns ju allt det andra.

Där är två bagerier .., puben Kings Head med den alltid så vänliga innehavarinnan som är isländska ., där är en indisk restaurang som även serverar vanlig svensk husmanskost (om dagarna sitter människor i ett hörn av lokalen och ägnar sig åt enarmade banditer) .., där är två pizzerior .., en videobutik där jag - när anden faller över mig - köper cocosprickar och gröna gelégrodor ..., och mitt emot videobutiken finns en affär som säljer lås.

Men Maggan, hon har - medan jag befunnit mig i landet Halland -, sålt sin secondbutik och aldrig mera ska Jonna ligga i dörröppningen och hålla koll på omgivningen.



fredag 26 mars 2010

pElle är kelig ...



... så när matte kommer till det gula huset på en kulle i landet Halland, då vet pElle nästan inte till sig och vill hela tiden ligga nära-nära-nära och helst under mattes vänstra hand.

Och hela tiden spinner han.

På perrongen i Malmö ...



... är det bråttom-bråttom!

Det är som om alla springer.


Britt-Maries vänstra hand.
"Få se .., du är nog Oxe?" säger jag.
Ja, det är hon.


Och jag har gott om tid och slår mig ner på en bänk och intill mig sitter två kvinnor och efter att ha hört dem samtala någon minut, säger jag ..."men var är ni ifrån?" och då svarar en av kvinnorna: "ja, inte där du kommer ifrån i alla fall, för du är ju från Västerbotten, inte Umeå, mer åt Skelleftehållet och själva är vi från Luleå, men bor söderöver, ja, jag i Båstad och min syster i Jönköping ..", säger kvinnan och då faller jag nästan baklänges.


Systern Reiduns vänsterhand.
Där gissar jag fel.
Hon är inte alls Tvilling, hon är Våg.
Och båda har dom vänster tumme upp.

En bra stund blir vi sittandes där och pratar.

Systrarna har varit på symässa i Malmö och är nu på väg hemöver.

När tåget kommer blir det smockfullt av passagerare.

Jag hamnar vid fönstret och mitt emot mig sitter en ung kvinna med illröda läppar.

Under loppet av tjugo mil ser jag inte tillstymmelse till leende hos henne, mest tycks hon förolämpad för att hon inte får ha två säten för sig själv, ja, där kommer en man och har fräckheten att slå sig ner på det ena sätet och den unga damen kryper ihop vid fönstret.

Hennes röda läppar speglar sig i fönsterglaset.

I Helsingborg kliver en långbent man i 30-årsåldern ombord och frågar om sätet intill mig är ledigt och jag säger att det är det.

Mannen har likadan ringsignal till sin mobil som jag själv och vi tar båda upp våra telefoner exakt samtidigt när det ringer.

Mest hela tiden fram till Ängelholm, där han kliver av, studerar han ett modemagasin och han telefonsurrar med en kvinna och berättar att han nu har lämnat Förenta Staterna och flyttat till Köpenhamn och av samtalet att döma förstår jag att han heter Mark.

Marks händer är seniga och otroligt vackra.
Länge sitter jag och funderar om jag ska våga fråga .., hans hand mot modemagsinet är så vacker, ååå, det skulle bli en så fin bild .., men jag vågar inte, det är för många runt omkring.

I Halmstad väntar bilen på mig; den står parkerad nere vid Nissan och jag letar i säkert en kvart och blir omåttligt irriterad på pv som inte har förklarat riktigt var den står och sen kör jag norrut och möts slutligen av såväl pv, som en kelsjuk pElle och så sigge nilsson.

Och räkgrytan.

Och gott vin.

Och nu är allt som det ska.

pElle ligger här intill datorn och mellan varven att jag knattrar på tangenterna böjer jag mig fram och pussar lite på hans huvud och säger ..."å, lilla pElle ., du är så fiiin .." och pElle slickar på mitt finger där jag har ett sår och jag tänker att det må vara hänt.

Jag torde överleva.

Allt känns bra.
Och så är allt som vanligt igen.


Eller o-vanligt.

Slutar tre för dagen och det är bråttom att byta om .., varm kram från Karina och hej och tack och trevlig helg till alla!

Cyklar fort-fort!

Packar ryggsäcken .., hänger upp icabyxorna och tycker att det skramlar mer än vanligt i fickan.

Jooo.

I höger ficka ligger kassa 3:s nyckelknippa.

Nu är det bråttom!

Cykla till jobbet .., och så till stationen .., tre timmar på tåg och en tjugo minuter med bil och sen är jag förhoppningsvis framme i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Ajöken, sa fröken!
Litet tips på frukostbrickan ...


Moster Mjölgumpa, ni vet, hon som visade sin oäkta mans välstädade garage, hon är minsann på resande fot.

Ja, hon är, tillsammans med sin familj, i USA.

Vad hennes oäkta garageman sysslar med när sömnen uteblir, berättar hon om i ett härligt inlägg.

Dagens fönster ...



... finns i Ystad.

Det är mitt.

Så här såg mina pelargonior ut förra sommaren.

När jag igår träffade frisörskan Petra här på gatan, utbrast hon: "ååå, har du kommit tillbaka, ja, jag har märkt att det inte har varit några pelargonior i ditt fönster och tänkte att du kanske hade flyttat ..:!"

Nu, är det annorlunda.

Allt som nu prunkar i mitt fönster är en enda pelargonia och intill står tre krukor med ynkliga pelargonieskott.

torsdag 25 mars 2010

Idag ...



... för exakt 100 år sedan, föddes min pappa.

Det är han som syns på dom här två bilderna.



Karl Gustav Ivar Nilsson.



Och i somras besökte vi - pv och jag själv - Kalvträsk där pappa växte upp.

Tänk .., att jag traskade där i gröngräset lagården där han sprang som barn.

Alldeles obegripligt var det.

Vid havet ...


I en grop gräver Gustav ner all tång som följde med fångsten.


Solen flödar och jag tar cykeln mot havet till.

Alltid samma väg.

Och ser man på ., vem står där nere vid hoddorna, om inte Gustav (med v, ska det vara) Persson!

Ja, nu har han vittjat garnen.



Och han berättar om fisket och sånt och säger, filurigt leende på slutet .., att .. "ja, du vet ., man tycker ju om att fiska i grumligt vatten."

Hrrmmm.

Till annannan ....




Nu har jag klippt ner filmen till en fjärdedels storlek.

Kanske, kanske att det fungerar.


annannan sa...

"Koltrastarna är sena även här.

Jag hade ju velat höra Gostauv Parrson..."

Torsdagsfönstret ...



... finns i en dörr i bageriet Sara & Söderberg.

Var?

Jo, på Regementsgatan i Ystad, alldeles nära Österporttorg.

På min gata i stan ....



... har det, medan jag befunnit mig utomlands, ja, i landet Halland, dykt upp ännu ett bageri!

Söderberg & Sara.

Läckert namn, tycker jag.

Och när jag har postat vykorten som vilar i min kappficka, beslutar jag mig för att titta in i bageriet.



Ååå, där är så härligt!

Från disken med bakverk ser man rakt in till en av bagarna, - det visar sig vara Söderberg som kommer från Stockholm -, men även expediten är bagare och det är förstås Sara det.

Sara kommer från Vadstena.

Ingen skånska här inte.



Jag köper två minibaguetter för 8 kronor stycket och så blir det lite småprat.



Och vilket mod, att våga utmana anrika Möllers på samma gata!



I skyltfönstret där det förut satt discoannonser, där finns nu bakplåtspapper.
Ååå, så finurligt!



Huset där bageriet ligger, tillhörde tidigare diskoteket Starshine.

Ni kan tro att det finns hyresgäster längs gatan
(bloggmadamen är en av dem ...) som tackar högre makter att diskolivet nu har ersatts med färskt bröd.



I skyltfönstret ligger vackra bröd och lockar och pockar.



Det är en solig morgon det här, och när jag går till Rådhusets postlåda .,.stannar till vid bageriet .., tar några bilder - som denna till exempel, det gröna huset som en gång tillhörde Gustaf Persson -, blir det ideliga hejanden och vinkanden till och från människor som cyklar eller promenerar förbi.



Och när jag passerar Möllers, träffar jag Berit som är kund i affären.
Småprat och mera småprat

Och jag fylls av en sådan inutiglädje och värme, så det går inte att förklara i ord.

Dom här femton veckorna som återstår för mig i Ystad, ja, jag har på förhand bestämt att dom ska bli så bra .., ja, den här tiden ska få bli ett vackert paket med minnen och jag ska, när tiden är inne i mitten av juli, knyta ett glansigt snöre runt paketet och där inne ska allt småpratet .. alla vinkningar och hejanden och all värme jag har mött under sjutton år här i stan .., få kura tillsammans.

Och någon gång i framtiden när jag sitter på stentrappan i landet Halland och kanske känner mig lite ensam .., då ska jag ta fram paketet och öppna så där väldigt försiktigt och bara titta på allt det där som har betytt så mycket för mig.

Just så.



länge har jag min egen trappa av sten.
I sju år har den varit "min".

Igår satte jag ut vårblommorna.



Och stockrosorna - frön från LindaLotta, tror jag - är på väg upp.

"Men du inser väl att du måste ta bort alltsammans när du flyttar, hur skulle det se ut om alla hyresgäster börjar plantera blommor ut mot gatan ..?" säger förvaltaren myndigt.

Ja, hur skulle det se ut ...!


(Och brödet var ... himmelskt!)

onsdag 24 mars 2010

Till akuten ....


Resultatet: 1 påse fylld med 5 cocosprickar .., 5 pollyvarianter .., 2 gröna gelégrodor .., samt 3 rosa pepskulor.

Liiiite mer än jag hade tänkt mig, men okej, det får gå.

Godast var dom gröna grodorna.

Pris totalt: 9 kronor.


Ja, akuten är förstås godisaffären.

Från vännen Bente i Norge ...



... kommer en sån härlig bild.

Den symboliserar väl vad själva livet handlar om; detta att våga öppna stängda dörrar .., att våga språnget .., att ställa grinden på glänt och verkligen förmå sig att ta klivet - vad det nu än handlar om - och om det är det man har längtat efter.

Helt enkelt (eller svårt) att hysa tillit till sina känslor.

Ungefär som bloggvännerna berättade om i ett tidigare inlägg.

Det är deras kommentarer jag tänker på.

Litet möte ..


Bilden påminner mig om Hattstugan.
Tomtemor som ror sin eka.



Nere vid havet upptäcker jag Gustaf Persson.

Han har just varit ute med sin båt och lagt ut nät och nu är han på väg in mot land.

I ett ärtgrönt hus av sten, beläget inte långt från min lägenhet, drev Gustaf Persson en butik med försäljning av skriv, - och räknemaskiner.

Det var på 90-talet det.

Till honom gick jag varje vecka och fick fotostatkopior på mina kåserier, vilka därefter faxades till hemtidningens kulturredaktör.




Gustaf var och är en ytterst prydlig man (under dom gula galon-hängselbyxorna skymtar jag skjorta och slips ...) och han har varit kund i såväl lilla kvartersbutiken, som i den större, där jag nu arbetar.

Han är Tvilling (fel av mig, jag gissade på Stenbock ...), har höger tumme upp (rätt gissat) och är lillebror (också rätt).

Gustaf berättar att han i förra veckan fick fyra laxar.

"Ja, du .., dom ska vi ha till påsk ....", säger han leende.

Hela tiden medan vi står där och pratar (Gustaf - sedan länge pensionär - inte bara pratar. han spelar upp sin båt som är fästad i en vajer och så berättar han att hodda nummer 13, det är hans det. En "hodda" är en slags fiskestuga, modell mindre ...) har vi sällskap av en svartvit katt som kunde vara bror till min pElle.

"Det är Sigges katt, ja, du vet, han tar hand om vildkatter och ger dom fisk och sånt ..", förklarar Gustaf.

Sen säger jag hejdå och cyklar hemåt.

Nästan framme hör jag den: herr koltrast som sitter på en tv-antenn och flöjtar.



(Filmerna som först lades in här, blev för stora och gick inte att klicka upp. Så var det med den saken.)

På den lediga dagen ...



... gör jag just ingenting.

Kör en omgång tvätt ., plockar undan lite i den 31 kvm stora eller lilla lägenheten.

Och tar en tur på stan.

Upptäcker att vi har fått ännu ett bageri här på gatan .., och att en blomsteraffär har uppenbarat sig intill pappershandeln på gågatan.

Fint arrangerat är det .., påminner lite om hur det ser ut i Danmark.



Men jag handlar - min vana trogen - på torget.

Köper små violer och en kruka med påskliljor och en bukett videkissar.


Fr.v. Marie, Eva-Lena och Lotten.
Mamma dog tidigt på morgonen, den 5:e april 2008-
Samma kväll översköljs jag av våldsam och absolut okontrollerbar sorg och jag säger till pv att jag uthärdar inte, jag måste tillbaka till Ejdern och jag cyklar som en galning och tårarna rinner och väl framme går jag raka spåret till mammas rum ., slänger mig på hennes säng och jag ser att det är grop i hennes kudde .., men mamma är förstås borta.
Hon ligger i ett kylrum någonstans i stan och det känns som om jag inte ska uthärda.
Hela tiden, medan jag ligger där och gråter hejdlöst, sitter Eva-Lena i en fåtölj intill.
Alldeles tyst är hon.
Men hon finns där.
Jag glömmer det aldrig.


Sist av allt ett besök på Ejdern.

Nu, när inte mamma längre finns, ringer jag på dörren .., står där och väntar och minns.

Eva-Lena, Lotten och hon som förut arbetade natt, är på plats.

En lång stund blir vi stående i köket och pratar om allt och inget.

En massa glädje blir det också.

Plötsligt utbrister Lotten: "Men ååå Elisabet, du blir bara mer och mer lik din mamma!"

Om det, att vi börjar likna våra mammor, pratar vi också.

Jag säger att jag märker det mest på låren.

Plötsligt, vid femtiosex års ålder, är mina lår som mammas och det är inte direkt så att man slår volter av glädje vid insikten att så är det.

Och om hit-och-dit-livet ..., och att börja om och att avsluta, fast kanske i omvänd ordning, pratar vi.

Det känns bra.

Alltsammans känns bra.

Vardagsglädje ...



Morgonchatt på Facebook med Emma Elisabet.



En ofattbar glädje.

Just så.

Den där brickan ..



... från Ikea, som jag lovade att visa en bild på, här är den.

Och gissa två gånger hur glad man blir av dom här färgglada fåglarna, som sprätter omkring bland kaffekopp och Milanokaka.

Lediga-dags-fönstret ...



... finns på min innergård.

Och där, bakom fönsterglaset, ligger en morgontrött liten katt och orkar knappt titta upp.

"Jaha .., det är du igen ..?", tycks den tänka, där jag balanserar i rabatten med herr Canon i högerhanden.

Vid sjutiden ....


På innergården i dag onsdag.


... ringer telefonen.

Det är pensionatsvärden.

"Nu har det hänt, dom har kommit!" säger han nästan med en gång.

Han låter lycklig.

"Jo, jag såg dem sitta på tv-antennen .., fyra stycken .., kanske är en av dem den jag räddade .." fortsätter herr pv glatt.

Det var för två år sedan.

Kommer ni ihåg ..?

tisdag 23 mars 2010

Mästarnas mästare ....


... blir nog en mästarinna!

Heja Louise!

Idag hade nog ...



..... hårfrisören lite bråttom när det var dags att göra nyhetsuppläserskan tjusig i håret.

Tror jag bestämt.

Dagens utsikt ....



"Hej Elisabet!

Här kommer några bilder!

Genom fönstret från ett engelskt tåg i början av veckan.

Linjen Stansted Airport - Cambridge - Leicester, närmare bestämt.




Det är mycket mörkmurrigt tegel och det var marsgrått, men i Stamford var stenarna ljusa och solen sken.



Och så utsikten från mitt hotellrum i Nottingham klockan halv sju på morgonen i tisdags.

Snart är det vårdagjämning och dagarna är lika långa på hela jorden.

All lycka med det nya livet!

Hälsningar annannan."

Det var just annannan som skrev den här kommentaren, den som handlade om hennes skånske far och hans katt.

En kommentar som seglade rakt in i mitt hjärta!

"Mellan min pappa och katten L har det pågått en tyst kamp om en av köksstolarna i minst fem år. Stolen mitt emot fönstret är där pappa vill sitta så att han kan se ut över ägorna.

Varför katten L vill ligga på den vet jag inte.

Var gång pappa ska äta något (och det är ju rätt ofta med den matordning en skånsk hedersman håller sig med) har han tagit stolen och liksom hällt över katten L på stolen bredvid.

Men härom veckan rapporterade han en revolution.

Han hade kommit fram till att han ser ännu mer av ägorna från stolen bredvid, så nu sätter han sig alltid där.

Katten L fortsätter att ligga på den stol hon alltid valt.

Oklart vem av dem som vann.

Kanske win-win, som man säger nu för tiden."

Och med posten ....



... kommer ett litet brev från ingen mindre än sigge nilsson!



Blir man lycklig?

Svar: absolut!

Och jag undrar jag om inte sigges sekreterare bor i Norrbotten ...?

Jominsann.

Nehepp, inte det nej.



Men har man varit gift med en polis i tjugosju år, blir man lite av en detektiv.

Hmmmm.

Känns inte handstilen igen ...?

Lite bekant från ett annat vykort ..?

Och så börjar Jakten på det Försvunna Vykortet ...

Ahaaaa .., då vet jag nog vem det är.

Solbritt!

Denna rara kund i affären som jag mötte igår!

Å, har sigge anställt dig som sekreterare ...,-)

Pling i inkorgen ....!



"Hej Elisabet!

Tänkte du skulle få foton av årets uteblommor:-)


Det är med stooort risktagande som de står där ute, men jag tycker att vintern här i södra delen av Stockholm måste trotsas på något sätt.

Kram Monica."
(Annas mamma).


// Är det nånting jag saknar här i Ystad, så är det en balkong! Ååå, sicken lycka att ha en egen balkong .., att få sätta ut blommor så där som Annas mamma gör och att få sitta där och lyssna till tornsvalor och fiskmåsar och höra mistluren från hamnen eller tornväktarens lurblåsande!

För mig vore det en alldeles ofattbar lycka .., hälsar bloggmadamen.


Och tack för blommorna, Monica!

Just nu ...


Vid havet.


Jobb från sju till tre.

Varm kram av underbart rar kund.

Och all kraft totalt förbrukad när arbetsdagen är tillända.

Hemåt.

En cykel mot husväggen.

Fönstret öppet.

Bilar som kör förbi.

Rullgardinsfladder.


Jag längtar efter varm korv med bröd.