lördag 6 februari 2010

Lördagsfönstret ...



I fönsterfångarhåven fanns hur många fönster som helst och när jag har skakat den riktigt noga, ramlar det ut ytterligare några exemplar.

Det här, till exempel!

Man kan fundera över vem som har förfärdigat det vackra insynsskyddet?

Fönstret finns i Portugal och den som höll i håven .., ja, det var förstås den här madamen.

fredag 5 februari 2010

Jahapp.


Då åkte mina favoriter i På Spåret.

Ut, alltså.

Synd.

Tillbakablick ...

video

Jag letar nånting helt annat.

video

Men hittar Gunvor.

video

Och alldeles varm blir jag.

Fredagkväll ...



Och vinet rekommenderas varmt!

Jättegott var det.

Sist jag besökte Systemet bad jag en vänlig expedit om hjälp och vips, hade han plockat fram en flaska rött vars namn jag inte längre kommer ihåg.

Åååå, vi tyckte inte alls om det!
(Labouré Roi - Bourgogne Rouge/Pinot Noir 2007).

Vilken besvikelse!

Men detta var .... kalas!

Pris: 69:-
Ojdå ....


Igår .., i danska butiken, hade blusrocken en helt underbar rödorange färg.

Idag .., i ett rum på pensionatet ...,har den där härliga färgen förvandlats till tomterött.

Det var liksom inte vad jag hade tänkt mig.
Insikt nr 210 ....


Varför det ibland fungerar så bra.

Kan det vara därför?
Annorlundadagar ... eller s.k. ketchupeffekt.


Igår Helsingborg.

Idag lunch här, i Heberg, tillsammans med vännen Anna-Karin som hämtar upp.

I morgon Tyskland med halva icagänget.

Nästa onsdag Hässleholms sjukhus.

Där nästa torsdag Helsingborg igen - r o t f y l l n i n g -.

Mellan varven händer just ingenting.

Knappinköp ...



Från svarta (som raskt sprättades bort) till nån slags hallonrödfärgade.

Och världens minsta trådrulle fick göra knapparna sällskap.

Pensionatsvärden tyckte att bytet var till jackans nackdel.
Tycker jag synd om dem ...?

Nä.

Faktiskt inte.

Arbetar man i butik ser man så mycket av stöld och snatteri och när någon ertappas, blir man häpen och tror inte sina ögon .., ty då visar det sig att den man minst hade anat .., den man hade litat på till hundra procent, är den som sviker och är tjuvaktig.

Hur svårt kan det vara att skilja på mitt och ditt?

Och här är paret som inte får min sympati - sår på fötterna eller inte -.


(Om personen i fråga vore drabbad av Alzheimers eller någon annan sjukdom som gör dem oförmögna att tänka klart, då är det en annan sak. Men inte fullt friska människor.)

Mera Halmstad ...



Och hela tiden medan jag promenerar på moddiga trottoarer,

hörs småfågelkvittret.

Dagens fönster ...



"Hej Elisabet!

Alltid lika trevligt med ett snabbt mobbesamtal "on the fly"!

Hoppas du tog dig hem safe and sound.

Bifogar ett litet trevligt fönster, hämtat från en frisersalong som ligger nästan vägg i vägg med den eminenta pizzerian V.E.S.P.A i Lund.

Vi hörs!

Torunkramar."

torsdag 4 februari 2010

Halmstad idag ...



Nej .., Halmstad är inte lika vackert som Ystad - enligt mitt sätt att se det -, men det finns kvarter där man stannar till och tänker ..."ja, men så tokigt är det ju inte ändå?"

Sankt Nicolaikyrkan skymtar där längst borta.

Någon har vårkänslor ...



Halmstad, torsdag 4:e februari vid tretiden.

"Hör du småfågelsången ..?" frågar jag mannen i den röda jackan som just kommer gående.

Jo, det gör han.

Och så står vi där och lyssnar och smajlar.

Ut i själva livet!


P1 från bildradion och massor med polska bilister som kör om mig.

Efter tre månader i det gula huset på en kulle, ska jag ta mig söderut, på alldeles på egen hand.

Till Helsingborg.

Och jag backar ut bilen från uppfarten och fastnar efter tre meter i en snödriva och jag skottar och har mig, tills snälle grannen Göran leende kommer ut agerar Hjälpare i Nöden.

En stor kram får han som tack.

Och så tar jag motorvägen söderut och jag kör ovanligt sakta .., inte mer än nittio och ibland åttio ..., och jag tänker att under tre månader tappar man en hel del av sin självkänsla när man inte är där man brukar vara .., faktiskt känner jag mig som Bambi på hal is.

Nej, inte så mycket med bilkörningen, som med allt det andra.

Det är mer det att jag har tappat lite av det där inutimodet som så ofta har tjoppat fram under tågresor och annorstädes.



Men det går bra.

Allt går bra.

Jag hittar till Väla och handlar en blus och därifrån ner till centrala delen av Helsingborg, parkerar vid danmarksbåtarna .., och gågatorna är moddiga och sörjiga och när jag kommer fram till min älsklingsbutik Uno, den med danska kläder och även sådana från "Olars Ulla", då ramlar jag nästan ihop i en hög inne i affären och expediten som talar norska, frågar hur det står till och jo, men det är okej, säger jag.

Lunch på Knutpunkten .. nåt thailändskt.

Efteråt promenerar jag sakta, sakta i det som känns som vårluft.

U n d e r b a r t, är det.

Och så hemöver igen.


Vid Nissan.

Väljer fel avfart till Halmstad centrum och hamnar nästan i Getinge .., vänder om .., parkerar vid Nissan, inte långt från pv:s morbror och moster som bor så centralt och så tar jag sikte på torget, där jag ska fråga en kvinna var närmaste sybehörsaffär ligger, för jag behöver eller vill ha nya -läckrare - knappar till den där härliga blusrocken, som närmast kan liknas vid en målar-rock.

"På Karl den elftes gata .... där ligger Pfaff, dom har miljoner knappar!" säger damen vänligt, hon som jag frågar.

"Du verkar vara en som kanske syr och har dig ..?" säger jag och hon ler.

Jovisst. Det är precis vad hon gör.

Och tänk, jag hittar.

Expediten är ett under av vänlighet och när jag fallit pladask för tre knappar i helt annorlunda färg än dom svarta som sitter på, förklarar damen att knapphålen är för trånga.

"Men det ordnar jag .., vänta bara .., det finns sprättmån här ...!" säger hon.

Butiken är pytteliten och mot ena väggen sitter ägarna och arbetar, - det är ett äldre par som drivit rörelsen hur länge som helst -, och jag får veta att mest utförs reparationer .. ja, så där som att sy i nya blixtlås och sånt.


På väg till sybehörsaffären passerar jag det gamla fattighuset.
Teglet är handslaget och såå vackert!

Sist av allt köper jag fyra semlor på konditori Regnbågen alldeles intill och jag slås av hur vänlig en av expediterna är .., hon ler så varmt hela tiden och mot alla kunder och jag hoppas så att när nr 61 ska ropas upp, så ska det vara till henne jag får gå, men så blir det inte.

Så vacklar jag iväg längs en liten gata och jag blir stående och lyssnar till en symfoni av pilfinksglädje och en man i röd jacka kommer gående på trottoaren och jag tittar på honom och säger ..."men hör du småfågelsången!?" och mannen nickar och stannar upp någon halvminut och det känns bra ., jag tänker att åååå, nu har det där livsmodet kommit seglande åter, ja, precis så känns det!

Och sedan över Nissan och höger mot järnvägsstationen till och jag knappar in koden på Sonja och Göstas dörr och gud, jag nästan svimmar av trötthet när dom öppnar!

Det blir semlor och kaffe och pv kommer från arbetet och ansluter och där sitter vi runt bordet och pratar om Sirius-orden och hur och varför ("jamen, vad gör ni egentligen där ???!" frågar jag) och det blir surr om resan till Tyskland med mina arbetskamrater och Sonja berättar att hon och hennes f.d. distriktssköterskekollegor minsann ska åka buss till Göteborg och titta på Carin Mannheimers "Sista dansen" och ååå, så Sonja gläder sig åt detta!

Vi beslutar också att Sonja ska göra mig sällskap till Helsingborg om två veckor, när det är dags för rotfyllning, ja, som en liten utflykt får det bli.

Och nu är vi hemma i det gula huset på kullen.

Och javisst, jag är tröttare än tröttast och halt-går och kommer nog att vara förfärligt stel i morgon, men det gör inget, för idag har jag känt livsandarna susa rakt in i hjärtat och då står man ut med det mesta.

Just så.

På agendan: An education.



"Trots filmens glamourösa yta i ett snyggt 1960-tal är detta brittisk diskbänksrealism i sitt esse (om än om medelklassen denna gång).
Inte bara Jenny, utan hela hennes familj, blir känslomässigt och ideologiskt sol- och vårad av en man som blir charmerande i och med att han för sig som om han vore det."

Detta är en film som jag tänker se.

Danska Lone Scherfig (Italienska för nybörjare ..., t.ex.) står för regin och bara det får mig att bli intresserad.

Att filmen dessutom får fyra starka klappor i Gomorron-tv, gör mig ännu mer beslutsam.

Torsdagsfönstret ...



... är ett reprisfönster ., men i dessa snötider så kan det minsann tarvas lite hopp om vår och sommar.

Var fönstret finns?

Jo, hos "Dr Böhlanders" svärföräldrar ute på landet, inte långt från Norrtälje.

Och det är förstås dassfönstret det här.

onsdag 3 februari 2010

"Nä, tyvärr, jag får inte anstränga mitt knä !"



Gör ett nytt försök.

Kanske blir den för lång, filmen?

Så var det klart ...


Nio långa månader i mammas mage .., då är det skönt att få pusta ut.

... att en mig mycket närstående man nu vet var han hamnar i tjänsten.

I Malmö.

Vad tänker mamman på då?

Stenkastning och skottlossning.

Gängbråk och knivslagsmål.

Här ska det bli aftonbön varenda kväll, det lovar jag!

Ooooops!


Bilden från Saturday Evening Post.
Illustratör: Norman Rockwell.

Under en semesterresa till Grekland i mitten av 80-talet, råkade vi - min dåvarande man och jag själv - hamna vid ett bord tillsammans med några andra resenärer.

Dagen därpå skulle flyget ta oss hem till Sverige och nu diskuterades livligt ransonen för sprit och vin och framför allt var det ett äkta par som ivrigt berättade hur det skulle smugglas hejvilt och hur skulle man nu bära sig åt för att lura nitiska tullkontrollanter på Arlanda?

Och så, som av en händelse, frågade någon av dem vad min man arbetade med.

"Polis .., ja, jag är polis ..", sa han filurigt smajlande.

Jag kan lova att smugglingspratet alldeles oerhört snabbt byttes mot väder-och-vindprat.

På samma sätt är det förstås med andra yrkesgrupper.

Och när jag idag pratar med min "personliga handläggare" hos Försäkringskassan, då berättar hon ungefär samma sak.

"Ja, du förstår när vi yngre och var ute på dans .., då kunde man aldrig i livet säga att man arbetade på Försäkringskassan, då blev ju den som var hemma och sjukskriven men som nu tog sig en svängom, ja, då blev den mannen förstås alldeles kallsvettig och sedan var det färdigdansat med honom .., näää, du förstår .., vi sa alla att vi arbetade på Scan!" säger handläggerskan och skrattar åt minnet.

Och likadant är det på fester, fortsätter hon.

"Alltid är det nån människa som anser sig ha blivit felbehandlad under årens gång, ja, av någon nitisk fk-tjänsteman .., och har då personen ifråga fått lite under västen, då minsann .., då ska han eller hon nödvändigtvis ta upp sitt ärende just vid huvudrätten och så ska man sitta där och förklara eller försvara ..., nej, nu har man lärt sig att vara tyst om sitt arbete ...".

Säger damen.

Och jag ler för mig själv.

Man kan filura över vilka andra yrkesgrupper som känner så här?

Journalister inom kvällspressen ...?

Läkare ...?

Säkert lärare också ...?

Och ja, även affärsanställda! Vem minns inte köttfärsskandalen då alla kunder trodde att prick varenda Icabutik fuskade med köttfärsen och åååå, så hemskt det då var att arbeta som kassörska!

Fler förslag på yrkesgrupper ...?

Och har ni några egna erfarenheter ...?

Cecilia N sa...

Jag har satt i system att inte fråga vad folk jobbar med. Inte som första fråga iaf. Kanske inte ens första gången man träffas.

Men det var lite skoj en gång när jag jobbade som telefonintervjuare. Då skulle jag fråga om vad folk tyckte om en massa datarelaterat. Men en han tyckte inte alls. Så då frågade jag till slut vad han egentligen jobbade med. Och då var det nåt med skogen.

cruella sa...

Jurister! De brukar hålla tyst. Och när jag jobbade som översättare brukade jag få klä skott för alla bisarra felöversättningar som yr omkring i dator- och tv-program. Och nu när jag jobbar nära våra politiker får man också en del frågor - men det är oftast bara intressant.

Motvalls: Jag tycker inte alls att det är så fel och fyrkantigt att fråga vad folk jobbar med. Jobbet ÄR en stor del av människors liv och någonstans kan man ju hoppas att de flesta valt sitt yrke efter ett intresseområde eller åtminstone inte aktivt vantrivs med det man ägnar så mycket tid.

Kanske finns det folk som frågar efter yrke för att kunna bedöma som intressant eller inte, men i så fall tror jag den personen är en rutten samtalspartner oavsett! Jag tycker det är väldigt spännande att höra talas om människors jobb, och de brukar faktiskt nästan alltid leva upp och berätta med glöd - om man är genuint intresserad av svaren.

Rexxie sa...

Nämen, vad otrevliga alla verkar vara ! Jag som är på-gränsen-Aspergare och därmed aldrig riktigt vet vad man kan prata om tycker att t.ex yrken är ett säkert kort att prata om!

Bert , allas vår mästerkock säger ...

Jag råkade i mitt yrke ut för att på 80-talet, då vi hade hand om alla värnpliktigas resor, hamna i en liggvagnskupé med bara bassar. Vi pratade om ditt och datt. De drack öl. Inget supande, men dock, och det var ju förbjudet med alkohol på tåg på den tiden.

Dessutom kom vi in på deras reseförmåner och någon råkade då berätta om att man kunde "fuska" för att få tillgång till fler resor än vad som var meningen.
- Men vad jobbar du med då, frågade en av killarna.
- Jag jobbar på SJResebyrå. Det är vi som sköter värnpliktsresorna.

Lång eftertanke, tystnad, och nedböjda huvuden i kupén. Till slut började en av killarna rota i sin väska.

- Ska'ru ha en öl?

Det var inget allvarligt fusk, det där. Det var bara så att man kunde "sälja" sina rättigheter till en kompis om man ville. Inget som egentligen var tillåtet, men heller ingen som åkte dit, om de blev påkomna. Vi på resebyrån hade heller ingen "polisroll". Vi gjorde bara enligt instruktionerna.


Gerd .., hon vet minsann också.

Tandsköterska! Många tror att man har tidboken i huvet när man går på Ica, och vill boka en tid eller visar sitt stora gap när man står halvvägs ner i nån frysdisk.


Eva på Frösön kommer på ännu mera!

Obducent kan ju inte vara så kul att berätta att man är.


Turtlegirl sa...

Jag håller med Monet!

Är det svenskt att alltid fråga vad folk jobbar med?

Känn som om man vill placera folk i fack eller är det för att vi vill ha kontroll på vad vi omger oss med för folk?

Som Doktorn skriver... har man ett visst yrke så förväntas man vara på ett visst sätt.

Undrar lite åt det hållet här i snöyran.

doktorn sa...

jag talar bara om vad jag har för yrke om jag måste.. Folk har en klar uppfattning om hur läkare ska vara eller inte vara och det känns direkt att de sorterar in mig i ett fack. Jättetråkigt...det är roligare att prata med folk för att de är folk../dr groda


reneesfotoblogg sa...

Man kan ju säga som Huliganen sa när han var liten: Min mamma är Direktör AB


Eva... på Frösön berättar om en stroppig bordsherre.

När jag jobbade som syrra fick man alltid frågor om tusen olika krämpor. Nu när jag är verksam inom kyrkan får jag alltid frågor om jag tror på Gud. Och varför världen ser ut som den gör om det finns en Gud. Jag håller mkt låg profil när det gäller vad jag pysslar med. En gång vid en middag satt jag bredvid en forskare, naturligtvis inledde han med frågan om vad jag jobbade med. Sjukskriven sa jag och då blev jag totalt ointressant. När jag sedan samtalat om att skriva böcker med en annan bordsgranne, och forskaren hörde att jag hade skrivit en bok, då blev jag genast intressant igen. Men då var jag less på mannen och hans stroppiga framtoning.


S o F sa...

Försäljare står väl inte så högt i kurs heller...och jag vet inte om någon vågar säga att de är t e l e f o n-försäljare.
(ja, ja inte att de säljer telefoner förstås utan att de säljer via telefon)


Bloggmadamen kommer på fler yrken ...

Minkfarmare .., slaktare .., svinuppfödare .., häktespersonal.

Och livsmedelsinspektör!


-B-, vännen Bente i Hamar, dvs, ordförande i Vasaloppsamatörens fanclub, säger så här.

Jeg forteller aldri ukjennte hva jeg jobber med.Gjør du det får det hele livshistorien,og skal helst behandle/gi terapi.

Er en ikke på jobb å har fri, gjelder det å beskytte seg sjøl.

Jeg pleier å si at jeg jobber i helsevesenet og det er ett vidt begrep.


Monet hör av sig från södra Frankrike och säger så här ...

Och detta lär också vara extremt svenskt. Att man frågar folk bland det första man gör: "Och vad jobbar du med då?"

I Sverige går man på folks yrkesidentitet för att kategorisera och klassa vem det är man har till bordet eller dansar med. Urtrist har jag tyckt hela livet.

Det är samma sak här i Frankrike. När vi träffar svenskar så frågar de alltid vad man gör/har gjort. De som fortfarande är kvar i yrkeslivet och gästspelar i Provence lite då och då menar jag.

De som bott härnere ett tag bryr sig inte så mycket om vad man har för yrkeskostym - det är mera prat om var man bor och för- och nackdelar med det och om livet i Frankrike generellt vilket är MYCKET roligare.

Får jag en doktor till bordet vilket hänt några gånger brukar jag alltid börja med att säga: jag LOVAR, jag ska inte fråga dig om en enda sjukdom eller berätta om några familjerelaterade vårdskandaler. Vi brukar få avspänt trevligt då:-)

Mildamakter sa...

Jag säger som Bettankax, jag berättar heller aldrig vad jag jobbar med. Kör konsekvent med att jag är begravningsentreprenör, det brukar få tyst på de flesta ;o)


annannan leg. fönsterfångerska i Portugal .., hon säger så här:

Om folk inte ens tror att de vet vad ett yrke innebär blir det tröttsamt att berätta vad man egentligen håller på med. Som agronom tröttnar man på det redan under studietiden.

Under den studietiden, förresten, hände det sig att jordbruksministern - som av tradition alltid inbjöds till större fester på Ultuna - var av det festande slaget och således också kom. En valborgsbal långt fram på småtimmarna dansade han med en kurskompis till mig som med sitt vanliga vackra leende lite naivt frågade vad han sysslade med. Med ett lika stort leende svarade han "Jag är din chef".


Bloggblad sa...

Men läkare har ju ett bra svar som säkert funkar i alla lägen: Om du klär av dig naken och lägger dig på bordet så ska jag undersöka...

Numera råkar jag aldrig ut för att nån börjar berätta lärarhistorier, jag umgås nog med folk som är trötta på att höra sånt om sina egna jobb, men när jag var yngre fick jag många gånger ta emot frustationen över lärare som förstört livet för andra.

För att inte tala om alla som visste hur skolan skulle skötas...


bettankax , hon säger så här .... (arbetar inom psykiatrin ..ja, det berättar jag nu bettankax!)

Jag är synnerligen ovillig att berätta vad jag arbetar med i sammanhang där det finns sk "ytligt bekanta", fester, kalas eller dyl. De få gånger det händer ångrar jag mig alltid och förbannar att jag inte höll mig till vaxduksdesigner.;) Ojoj så tröttsamt det kan bli. En miljon fördomar, utbredd okunskap och frågor som ska ställas..

Agnetha från Malå, men nu i Skellefteå, säger ...

När jag var bankanställd hände det att en del personer som jag dansade med pratade lån och räntor under hela dansen.

Ruta Ett säger så här ..

Sjukgymnaster? Tandläkare?
De flesta som har med sjukdomar och rehabilitering att göra.
De som jobbar på Skatteverket, Arbetsförmedlingen, m.fl

Dagen idag ..



Grått och grått.

Och några ljusglimtar här och var.

Fullt i håven ...



Fönsterfångerskan i Portugal, hon lyckades med att fånga in en hel drös med fönster i ett enda svep och när hon så tog sig en titt i håven ...., å, där ramlade ut det ena fönstret efter det tredje!

Som dessa, till exempel!

Och titta .., bilden av Jesus till vänster om dörren!

Idag ...



Ved .., mmm, det kan nog behövas snart .... det är en faslig åtgång.



Men bra plumsa-i-snö-träning får den som har fått ett ny knä.

I alla fall.



Pensionatsvärden tog bussen till jobbet.

Någon annan spände på sig skidorna.



Nä.

Ingen GP.

Den kan man nog glömma.

Igår ....



Tulpaner från pensionatsvärden.

Och kvistar som nu har börjat grönska .., utifrån gården.
(Ja, jag har såklart haft dem inne några dagar ..).

Mmmmm.

Det blir nog vår ändå.

Avlidna ...



Igår en mus.

Idag ännu en.

Kanske var dom ett par ..., herr och fru Mus?

Och kanske hade dom diskbänksskåpet som värmestuga, nu när allt är täckt av snö?

"Men titta .., här har dom till och med lagt ut mat åt oss .., ååå, en sötmandel!"

Och så PANG .., och det är slut med det lilla muslivet.



"Glöm inte att tömma musfällan!" ropar jag till pensionatsvärden innan han tar bussen till stan.

"Nä, visst .,. det ska jag göra!" ropar han.

Så länge bär jag ut eländet och sätter fällan i spaljén.

Och så sööööt den är, den lilla musen .,. med vit mage.

Insikt nr 209 ...



I fjol den här tiden, promenerade jag nere vid havet i lågskor.

I år ligger snön halvmeterdjup ute på gräsmattan och lilla slingervägen som går till naturreservatet och havet, är inte plogad.

"Ja, du ..., så här mycket snö har vi inte haft här i Stensjö på det här årtusendet ...", säger pensionatsvärden leende.

Och det, just som bloggmadamen är här.

Jo, jo.

Onsdagsfönstret ...



... är mitt och finns på Regementsgatan i Ystad.

I ytterligare sex veckor - från och med idag - är jag sjukskriven och det dröjer innan jag återigen ska sitta i loppisfåtöljen med fötterna på bordet.

Min chef ringde idag och jag har alltid ont i magen när jag ska berätta sånt här, men han var snäll och rar och efteråt kändes det b r a.

Pelargoniorna på bilden, dom har saligen frusit ihjäl på pv:s inglasade altan.

tisdag 2 februari 2010

Mästarnas mästare.

Jag håller på herr Gustavsson.

Så är det.

Ett fult kvällsfönster ...



... ja, det är precis vad hon skriver att det är, den generösa madamen som har fångat ännu ett fönster.

Hon, som står och kikar genom staketspjälor och fantiserar om hur hon vill bo.

Och som berättar om kålgårdar och drömmer om ett eget citronträd.
Insikt nr 208 ....


... som handlar om vikten av att vara en bärare av vattenspannar

.... och att våga vara annorlunda

.... och att det verkligen Gör Skillnad

Man kan undra ...


Bente ., det är ljusslingan från dig som lyser upp ...!


... hur det ska gå för pensionatsvärden att ta sig hem ikväll?

Vägen här nedanför är helt oplogad och det är rejält med snödrev!



Ett par decimeter har fallit idag, minst ..., och hela tiden denna blåst.
Snön kommer från alla håll.
Samtidigt.



Och tänk .., i fjol gick man i lågskor här!

Läsvärt ...



Att under tre månaders tid få tillgång till Göteborgs-Posten, det är inget annat än ren och skär lycka!

I söndags, på sidan 27, fanns en artikel med rubriken "Öppen sexhandel i Kina", författad av Tilde Lewin.

Så otroligt bra hon skriver!

Ett exempel .., författaren besöker en bordell av det lyxigare slaget och ledsagas av Lingling som arbetar som "mami" i Shanghai (en mami är den som presenterar de prostituerade för kunderna, ungefär som en hallick, fast kvinna).

Så här skriver hon till exempel.

"Tillbaka till Buckingham Palace. Vi ska träffa chefen, på ett kontor längst inne i klubben. Vi går igenom korridorer med heltäckningsmattor och mörk träpanel, och höga dörrar på båda sidor.
Innanför hörs skrålande kinesisk karaokemusik, och utanför ett rum står en man på runda fötter och försöker höra vad någon säger i andra änden av en mobiltelefon.

Fröknarna (de prostituerade, min anm.) är överallt, det kommer förbiseglande på höga klackar i antingen hellånga vita svepande klänningar, eller i små svarta fodral.

En man i en sorts vit sidenpyjamas med de översta knapparna uppknäppta visar in oss till chefen, som visar sig vara en liten oansenlig typ i 40-årsåldern.
Kontoret är en tvär kontrast till resten av klubben. Det finns ett surrande kylskåp, och möblerna påminner om vilket kinesiskt myndighetskontor som helst.

Chefen hälsar lite frånvarande på mig, men tittar uppifrån och ner, och viskar något till Bobo.
Nej, säger hon. "

Ni som har GP .., har ni inte läst artikeln, så läs den!

Pensionatsnytt ...



Den småblommiga gardinen över köksfönstret har nu förpassats till Den Eviga Vilan linneskåpets trygga värld.

Där, bland allehanda handdukar, lakan, fem tusen virkade grytlappar och några helt underbara hemvävda linnedukar, har den det så bra. (jodå, jag har frågat ...).


Sockerskålen kommer från min mormor och fanns i mitt barndomshem.

Om någon människa tittar in i min ystadgarderob, då tror dom att jag är ett under av oordning.

Men så är det inte.
Inte e g e n t l i g e n.

Jag vill verkligen ha struktur och ordning och reda, det är bara så svårt att få det dithän.

På jobbet, där har jag stenhård ordning.
Alla sedlar ligger prydligt buntade .., mynten står på parad i sina i sina kartonger.

Men hemma .., ja, där har det varit värre.

Här, på pensionatet, har jag fått fria händer.

Och jysses .., så fint det har blivit i skåpen!



Eftersom pv är en glassoman ..., så finns här hundratals tomma glassförpackningar.
(Från Siaglass inte långt härifrån ...).

Dessa har han använt som förvaringsburkar och det är ju hur finurligt som helst, det är bara det att jag har aldrig vetat vad som finns i respektive burk.

Det vet jag nu.

Jag har själv fixat till det.

Och detta hörs just nu i pensionatet.

Rrrrring i telefonen ...


"Ja, Ankaret har alltid så goda semlor!"säger Gösta.


Ååå, det är Sonja och Gösta, pensionatvärdens moster och morbror som just då befinner sig i Haverdal på affären Ankaret (ja, allt måste ni veta, alla detaljer ...) och nu undrar Gösta om det finns kaffe i det gula huset på kullen och om så är fallet, så köper dom med sig nybakade semlor och kommer på besök, så där en liten tvärhälsning bara.

Jag hinner dammsuga och diska bort innan dörren öppnas och sigge nilsson ("Elisabet, han ser verkligen på pricken ut som Pettsons katt Findus!" säger Sonja) stryyyker sig runt Sonjas fötter.

Och så sitter vi runt köksbordet, som för dagen är belamrat med tavelramar, spik, ett snöre, parfymen Rush och ett söndagsexemplar av GP och jag visar Sonja den där helt fantastiska artikeln skriven av Tilde Lewin och vars rubrik lyder: "Öppen sexhandel i Kina".

"Hör här Sonja ...hör hur finurligt hon skriver .., det är precis som att se en film!" säger jag.

Det blir en trivsam pratstund .., om allt möjligt .., om det ständiga snöandet och kommer det verkligen att bli ett Riktigt Oväder i eftermiddag .., och Gösta berättar om sina memoarer som han har börjat tala in på band .., vi pratar om det eländiga knäet, om dotterns bröllop och Lasse Berghagen som sjunger .., och tro det eller ej, vi hinner även med detta som kallas för erotiska fantasier, fast bara lite, lite.

Och nu har gästerna givit sig av.

Från cd-spelaren sjunger Melody Gardot så vackert och en stor kråka kalasar på lite utslängd frukt, där borta vid komposten.

Ungefär så.

Kontrast ...



Ja, mot allt det grå som täcker landet Halland idag.

Dörren finns i den lilla bergsbyn Manolates på den grekiska ön Samos.

Ett köksfönster från Härnösand ...



Från den här madamen kommer följande rader.

"Utsikt från köksfönstret, balkongen är rätt snöig kan man säga ..."

För exakt två år sedan ....då skrev jag detta.


Om ni klickar på bilderna, så flytta stolen lite bakåt .., det är uppenbar risk för vattenstänk!
Och hör ni BRUSET ...?!

Det är lördag i början av februari år 2006.

I några månaders tid har jag mailat friskt och så småningom telefonpratat ännu mera, med en för mig dittills obekant man från Halland.

Vi har träffats på en dejtingsida där jag sedan en tid tillbaka har hoppat av. (Jag hade ju fått tillbaka pElle och kände mig nöjd och glad .., vem behöver en man, när man har en katt!?).
Nåväl, två idoga män fortsatte att höra av sig, en av dem, skulle komma att kallas för pensionatsvärd.

Och så skulle jag alltså hälsa på och jag låtsades att det var ett vandrarhem eller ett pensionat som jag skulle besöka .., ett eget rum skulle jag få - det hade jag blivit lovad - och jag ville på inga villkor att det skulle heta "dejt", då blir det lätt så spänt och otrivsamt, så där som om man ska på besiktning.

Så .. jag hyrde en bil .., tog sikte norrut och gav mig av.

Till pensionatet.

Efteråt skrevs detta.

"Så här är det: när jag kommer körande och har svängt av från Stora Vägen som går från Malmö till Göteborg och därefter svängt höger och sedan vänster och så rakt fram längs en liten slingrig väg med gärsgårdar på höger sida och passerat ett litet skolhus som ser ut som det tillhör rekvisitan till en film som illustrerar Barnen i Bullerbyn .., ..., efter en liten raksträcka .., upppenbarar sig plötsligt havet framför mig!

Jag är femtiofyra år, men har aldrig varit med om en sån total-upplevelse .., så där så jag på riktigt Tappar Andan.

Hela vägen från Landskrona och norrut har jag häpet konstaterat hur ovanligt högt vattenståndet är och i Helsingborg är havet turkosfärgat och alldeles skummigt och nu har jag ett STORMANDE och vredgat hav framför mig och jag svänger höger och fibblar med kameran och tänker att detta är inte sant!


Glöm inte att klicka nu ....

Jag befinner mig i Halland.

Kusten är kargare än i Ystad.
Klippor .., ljung .., vindpinade enar.

Åååå, det är så vackert!

Och min första tanke är: "hit ska jag ta ellis när hon kommer nästa gång, hon kommer att älska detta rakt av!"



Området nere vid vattnet är Naturreservat.

Det blåser inte: det s t o r m a r!

Min stickade mössa blåser av mig och landar i gräset.

Vinden piskar mot kinden.



På radions väderleksrapport talas om snöoväder.

Man tittar mot himlen och undrar ...



Men där nere vid vattnet strålar solen.
Några upp-och-nervända båtar väntar på vår och sommar.



Och inte ser jag någon Rödbena ...



Och inte någon Strandskata heller.



Men jag upptäcker fönster som gör mig vimmelkantig av glädje!



Och där är hela tiden havet!

Det är eftermiddag när bilderna tas.

Senare på kvällen ska jag komma att äta en god middag gjord på räkor och lite annat gott; jag ska dricka ett glas vin och jag ska sitta med min rosa älsklingshalsduk (den som var lika dyr nästan som insatsen till en mindre lägenhet ...) runt halsen och jag ska se säkringar komma och på och jag ska komma att sova i ett rum med lilafärgade tapeter och i en säng vars madrass är hård och alldeles ljuvlig för min rygg och jag ligger där med högerarmen som vanligt hängande utanför sängkanten och det är alldeles, alldeles tyst och mörkt och inte ett endaste gatlyse når in till rummet.



Och tänk .., inte en susning har jag om vilket äventyr jag ska få vara med om nästkommande dag; inte en aning har jag om vilken magnifik människa jag ska få möta (Axel Jonsson hemifrån) och tänk, att det nog är tio år sedan vi sågs senast, och inte vet jag heller att jag ska få mumsa på hembakt frukostbröd med hackade valnötter i på morgonen .., nej, allt jag i den stunden vet är att detta är ett enda stort äventyr och att det känns bra.

Precis så är det."


// Var det .., hälsar bloggmadamen två år senare.

Morgon i landet Halland ...



Snöyra!

Och rejäl blåst!

Så jag tar på mig kappan utanpå nattsärken och plumsar ut i allt det vita .., trampar upp snön nedanför fågelbordet och slänger ut frön på det nedtrampade, så där så att fåglarna ska komma åt maten.

Jag hinner knappt ta fem steg därifrån, så kommer den lille Rödhaken, flygande.

Tisdagsfönstret ...



Frånsett ellis, så är nog Rexxie en av dem som varit med på den här sidan allra längst.

Ja, fast då var det den första bloggen som gällde, den som påbörjades i september 2005.

Och från "Darling Rexxie" (som jag faktiskt har träffat i Stockholm under några timmar, en sådan sympatisk man ..) kommer dagens fönster, passande nog med pelargonior som prydnad, ja, det hade kunnat vara mitt ystadsfönster.

Jag undrar jag om han själv har broderat tavlan?

Och nu ska jag berätta nånting som jag tycker är så himla roligt.

Då, i början när man bloggade, fick man ju inga kommentarer, ja, möjligen från dom närmast sörjande, dvs, trogna vännen Leina och någon annan stackare som man väl mer eller mindre tvingade att höra av sig.

Till slut tänkte jag .., näää, man får allt vara lite innovativ, så jag skrev själv en kommentar som lät ungefär så här: "Men ååå, det här var då verkligen en trevlig blogg!" och så klickade jag iväg den.

Döm om min fasa och skräck när jag såg texten: "Elisabet säger: ....." och så berömmet till mig själv!

Och det var knappt jag visste hur man skulle bära sig åt för att få bort eländet!!

Jo, jo.

Man ska akta sig för att vara lögnaktig!

måndag 1 februari 2010

Ord för dagen ... eller natten.



Hopi Indianerne sier:

"Menneskene er en del av en stor elv.
Denne elven tiltar i styrke.
Elven har et naturlig endested.
Mange vil prøve å holde seg fast ved elvebredden.
De vil bli revet i stykker.
Det som nå er viktig er å komme seg inn på midten av elven, og la seg bli ledet.
Se da hvem som er sammen med deg der.
Og gled deg over det som er.
Gled deg over livet".


Och detta kom från vännen Bente i Hamar.

Hemifrånbilder ...



Från ellem i Skellefteå (till Skellefteå åkte man på skolresa .., tolv mil enkel väg .., därefter det storslagna Äventyret att få åka rulltrappa på Domus eller hoppa i klorerat vatten i Skelleftehamns Badhus ...,och i Skellefteå på BB har jag fött två av mina tre barn, det äldsta och det yngsta ... och otaliga är de gånger jag fick följa pappa till "stan", på hunduställning .. och jag har som tonåring suttit tillsammans med skolkamraten och grannen Bosse i deras bil med en nyköpt undulat i bur i Bosses knä och gissa, vem som kom på den geniala idén att vi skulle ta ut fågeln och hålla i den .., - jag säger inga namn, men det börjar på E .... - och fågeln flög som en galning inne i bilen och pust, blev slutligen infångad innan Bosses mamma och pappa återvände ...!) , jo, från ellem kommer inga fönsterbilder, utan i stället istappsmotiv!


Så här skriver hon.

"Istapparna sitter på en elcentral eller dylikt här intill och orsakas av ventilerna på väggen.

Dagen därpå när vi gick förbi, hade de längsta rasat ner tillsammans med snösjoket ovanför!"


//Intressant läsning om "forkörning" finns här.
Läsvärt!