lördag 12 juni 2010

Fler bilder ...


Efteråt.
Allt är klart.
Musiken spelar.
Och jag önskar att alla nyutibldade människor skulle få en sådan avslutning på sina studier.
Att få vandra nerför den omtalade trappan i Blå Hallen till toner av en orkester som spelar pampig musik.

På innergården står mammor och pappor, flickvänner och pojkvänner, småsyskon, fastrar och mostrar eller helt enkelt bara goda vänner och väntar på just sin anhörig.

I Anders klass finns - helt osannolikt - två brödrapar.


Somliga av studenterna har småbarn .... och såklart att man måste ha en t-shirt nästan som pappas.



Och där pratas olika språk .., farbrorn till höger surrar på spanska med mannen t.v, kanske är det hans son och kanske barnbarnet som nu ska bli polis i landet Sverige?
Blombuketten i famnen.
Hon som tar bilden värms i hjärtat.


Och så ättapjötten.
Sonen.
Intill honom skymtar en vithårig kollega ..., tillika pappa.
Allt i ett.
Och när pappan kramar om sonen, tar orden liksom slut.

Och nu lovar jag att inte skriva mer om detta, men ni förstår att modershjärtat är så fyllt av känslor ..., och glädje och vemod också.

När vi i morse satt vid köksbordet i Väsby, det var pv, min före detta mans fru Karin och jag själv, skulle jag berätta om denna min saknad av min pappa, just såna här gånger.

Jag sa hur stolt och glad han skulle ha varit; att han säkerligen hade tagit på sig finkostymen och slipsen och det där härliga rakvattnet och han skulle kolla att kammen låg i bröstfickan och alldeles säkert skulle han ha fällt en eller flera tårar i stadshuset och alldeles bombsäkert ha hållit tal när vi hade ätit middag .., han skulle ha klirrat i glaset och sagt snälla ord om ättapjötten och vi skulle alla ha suttit där och smajlat.

Allt det berättade jag om och då brast allt.

Det är såna här gånger man - mer än någonsin - saknar sina föräldrar, dom som inte är i livet.

Dagens fönster ...



.... finns i Småland hos pensionatvärdens storebror.

Och när vi kommer dit, är han i full färd med att klyva ved.



Sen blir det stek till middag och rabarberpaj till efterrätt, allt tillagat av den rara Lena.

Till alla bloggvännerna ..


På väg till Väsby och familjefesten .., storasyster kör och konstapeln sitter intill.
Båda surrar i var sin mobil. Det är tidens melodi det.

Efter en ytterst omtumlande helg i Stockholm/Väsby, har vi nu kommit hem till landet Halland.

Till styv kuling, hällregn och en kelsjuk sigge nilsson.

Och en svart bild på tv4 och vi som längtade efter att se USA - England, ja, fotbollen!

Ack och ve.

Nåja.

Jag vill bara säga att under dom här dagarna i norr, så har jag bara skyndat mig och lagt in bilder, men några kommentarer har jag i n t e hunnit besvara.

Det beror inte på nonchalans, utan helt enkelt .., ja, jag tänkte att det gör jag senare.

Stort, stort tack till er alla för varma hälsningar till sonen och oss andra!!

Hjärtevärmarbilder - för mamman - ...



Så stolta storasystrar kramar om lillbrorsan!



Ja, det finns liksom inga ord som räcker till för alla känslor som tumlade runt i går.

Själva stämningen.

Och när vi kom in i Blå Hallen och polisorkestern som spelade "Här är polisen som mitt i gatan står ..." och alla fanorna som hängde från väggen och förväntansfyllda (fulla?) föräldrar, flick,- eller pojkvänner, syskon och vänner.

Jag fick svälja nästan genast och tårarna brände bakom ögonlocken.



Och efteråt ..,. en sååååå glad och lycklig son.

Kramar från klasskamrater .., lycka-till-önskningar.



Middag hemma hos storasyster.

Allsång ... text skriven av pensionatsvärden .., bildspel från storasystern och mågen.

fredag 11 juni 2010

Kapten Lintott ...



Allt medan morbror Anders gör sig redo .., tar på sig stiliga skjortan och byxorna och fäster snipsnålen .., testar lintotten skärmmössan.

Och ja, han ska också bli polis, precis som morfar och morbror, ja, om han nu inte blir fotbollsproffs förstås.

Dagen D ....



Det är alltså idag det ska ske.

Och mamman är rörd flera timmar innan vi ska samlas i Stadshuset.

Bilder från en solig dag i Stockholm ...



Och det är varmt och svettigt och jag slår mig ner vid en liten uteservering på Strandvägen, med stora privata och gammaldags båtar vid kajen .., och vad skådar mitt högra öga, om inte en bekant från Ystad som kommer gåendes där vid vattnet!! Det är fru Grå som brukar kommentera här och så hennes väninna och det blir kramar och skratt och tillsammans-fika vid ett bord.


Och jag strosar omkring i Gamla Stan.

Tittar in i Storkyrkan och tänker att .., om en vecka, då är det prinsessans tur att vandra fram lägns golvet ....

Där är massor av turister .., det vimlar av olika språk!


Dagens fönster får bli dessa.



Vandrar vidare .., längs Strandvägen och vattnet.

Överjordiskt vackert.

Passerar ambassader.

Tvärtittar in i den stora byggnaden på vänster sida och upptäcker ingen mindre än herr Stationsvakt, den mest kreative bloggaren som finns.

Här är hans vänsterhand.



Nere vid vattnet igen .., möter fem flickor, alla ska börja femte klass och alla är klasskamrater.



På marken ligger upphittade saker .., och jag frågar dem om sommarlovet och vad som ska ske och det är ridläger, segelläger .., en resa till Italien och mycket annat.

Fina, rara töser! Tack att jag fick fotografera era fötter!

Och jag köper en hop-on-hop-off-biljett med båt och åker runt Sthlm.

Står ute på däck och känner vinden mot ansiktet.



På hemväg med pendeltåget som går mot Märsta och mitt emot mig en flicka med sin mamma.

Flickan heter Karolina och går i skola söder om stan, men bor i Häggvik, vid Sollentuna!

Familjen från Moldavien.

Det blir en tjugominuters prat om allt möjligt .., mamman är bildlärare och får bara hopp-in-jobb och det blir prat om längtan .., om Ystad (där har mamman varit) och om Halland.

På det hela taget blir det en alltigenom helt ljuvlig dag.

torsdag 10 juni 2010

Dagens fönster ...



... kommer från Nederländerna.

Jag tänkte skriva att det är första gången här visas fönster därifrån, men så kom jag ihåg Magnus i Amsterdam (ååå, han bara försvann, han och hans blogg!!), jo, denne Magnus hade minsann fönsterhåven med sig mellan varven.

Och när jag skriver detta, hittar jag hans blogg här.

Den här bilden är hur som helst tagen i staden Uutrecht.

(Utrecht för mig är Martin Jonsson, f.d. malåbo, uppvuxen i djupaste granskogen .., och som så småningom hamnade som professor i parapsykologi, just i Utrecht. Hans bror Axel läste till folkskollärare, arbetade i Heberg, inte långt från pensionatet, och kom också att bli radiopratare, ja, han sände programmet "Aloha" - söderhavsmusik - i P4. Denne Axel köpte vid dryga åttio års ålder en Cadillac. Två bröder, två helt skilda livsöden. Apropå Utrecht.)

Så här skriver avsändaren:

"Hej Elisabet,
Här kommer fönster. En mängd olika sådana på en och samma gata i staden Utrecht i Nederländerna, en stad som slagit rot i mitt hjärta fast jag aldrig bott just där.

Men strövat runt en ledig lördag då och då när jag bodde i den lilla grannstaden Wageningen."

Och jag säger tack snälla, rara, underbara annannan för dina bilder, som gav såna vibbar till höger och vänster!

onsdag 9 juni 2010

Ledig dag

Ett kvällsfönster från Skåne ...



Ett stallfönster, närmare bestämt.

Leg.fönsterfångerskan, madamen i Portugal, tog bilden.

Bästa vänner ..

Say after me, please ...

"Presstalesperson", "presstalesperson" och "presstalesperson".

Så låter det i radion.

Det gäller att vara Politiskt Korrekt.

Jag säger fortfarande presstalesman och känner mig inte det minsta kränkt som kvinna.
Just så är det.

Det tål att upprepas: jag vet ingen och då menar jag i n g e n .., som tar så underbara bilder som den här madamen.

Ännu mera upphittat ...


Fyn, Danmark, 1992.

"Hallå, hallå! Finns det några äckliga maneter i det här havet?!" säger Anders.

Det tar tid innan han vågar bada.



Samma sommar.

Nu har vi bilat vidare, till södra Frankrike.

Vi ligger på en stenig strand och ser flygplanen landa i Nice, allt medan ättapjötten övar sig i simmandets svåra konst.

"Titta! Nu kan jag!" ropar han lyckligt.

Mamma



Letar bilder och hittar andra, som jag inte letade.

Mamma, t.ex.

Det är kvällen innan hon ska återvända till Sydamerika, året är 1992, mamma är 71 år.

Hon sitter mitt emot mig vid köksbordet och jag tar en serie bilder .., av hennes händer .., och av ansiktet .., och mamma vet mycket väl varför allt detta sker .., inte ett dugg vet vi om detta är sista kvällen tillsammans.

Det vet man ju förstås aldrig, men om det går flera år mellan besöken, känns det ännu värre.

Ännu mera osäkert.

Vid fotot har jag skrivit följande:

Vad tänker jag på när jag ser den här bilden?

Jo, på spisplattorna ("men Eliza ...!")

På alla prydligt ihopvikta Icakassar.

På hudkräm som doftar mamma ....

På brun makulatur ...

Brevskrivande ....

Erikshjälpen och banankartonger.


Mamma med sitt outsägligt tjocka och mörka hår.

Samma fototillfälle.

Medan jag knäppte bild efter bild, rann tårarna nerför kinden.

Inte med ett ord berörde vi känslorna .., varför det var så svårt.
I sommar ...

... när jag har flyttat hit på riktigt, vet jag precis vad jag ska göra.

Ååå, jag ska ta med mig en filt och gå ner mot havet och så ska jag lägga mig på en klipphäll i hästhagen, det som inte är en hage egentligen, utan mer ett stooort område som omringas av en färist, ett staket och på andra ställen en gärsgård av stenar.

Där ...., ska jag ligga och titta upp mot himlen och lyssna till vågskvalp och fiskmåseskrik.

Kanske får man sällskap av någon nyfiken islandspålle?
Synd och straff ...


I min barndom .., ja, under dom där kvällarna i Filadelfia tillsammans med mamma, var det mycket prat om synd och straff.

De orättfärdiga skulle hamna i ett evigt brinnande helvete, medan deras rättrogna anhöriga fick segla iväg rakt upp till himlen, där det förstås skulle vara solsken och strängaspel mest hela dagarna.

Men i helvetet, där var det minsann inte lika trivsamt.

Människor skulle förstår förtäras av ånger och högljutt ropa om nåd, men se, då var det så dags.

Nix, pix.

Och som om nu inte allt detta vore tillräckligt, så skulle de orättfärdiga dessutom skära tänder.
(Den som skrev det stycket i bibeln torde ha haft en maka/make som ägnat sig åt just detta ....).

Oh, ja!

Och det säger jag bara, att efter den här natten, då kan jag i alla fall lova att om herr pensionatsvärden kommer till det där varma stället, ja, då är han i alla fall van vid tandagnisslan.

Ty natten mot idag slog jag tydligen personligt rekord i just detta; att skära tänder.

Och ja, bettskenan låg i ryggsäcken .. men hämtades till sängkammaren av den mycket irrrrrriiterade herr pv.

Sen blev det lugnt.

Tankar angående bin ...


missis p sa...

2 metarns farbror är just biodlare. Har aldrig någonsin på 10 års tid köpt honung då vi får kilovis varje gång vi ses med familjen. Men det var en gång...........ja precis som en saga börjar. Vi skulle ha familjefest i Estland en sommar OCH FLUGFÄ-RÄDD JAG ÄR O ABSOLUTA SKRÄCKEN FÖR BÅDE GETINGAR, BROMSAR O JA JUST DET......BIN..............inte sa någon något till denna svenska kvinna om att JUST DÄR VI SKA BO DÄR FÖRSIGÅR EN BIODLING.............ja detta va chock för mig o nästan vägrade gå ur bilen .ja det va så hemskt..........men lärde mig något... MAN SKALL PASSERA........om man måste DERAS FLYGVÄG DISKRET o vid solnedgång .ja då va alla bina borta..........Så det gick faktiskt ganska bra trots allt. Barnen va bara små och det enda jag tänkte på när vi vaknade på morgonen..........VAR E BARNEN.....BARA DE INTE SPRINGER GENOM BIODLINGEN.........men näe.......där va en underbar farmor som tog hand om de små.......ja vilken underbar lycka o vilken underbar semester detta blev trots flugfän...ja sommarhuset ligger mitt inne i de djupaste estniska skogarna.o trots BIN så överlevde jag...o tror jag skullle besöka stället igen eftersom detta tydligen skall gå i arv.MEN DÅ UTAN BIN.........

Polargrevinnan sa...

Tacka vet jag morfars fina bikupor.
Jag gick en biodlarkurs för massor med år sedan. Drömde om att ha bikupor. Tyvärr delade inte min dåvarande man mitt intresse. Han var livrädd för allt vad flygfän heter. Okunskap, sa jag och räckte fram en bok om bin. Det blev inga bikupor och mannen blev utbytt, men då hade jag ingen tomt att sätta några bikupor på. Och de moderna - nej tack.
Jag gillar ditt fönstertema.
Ha en bra dag och på återseende.
Viola

// Jag tyckte att dom här blå plastlådorna såg förfärligt trista ut, inte alls som dom gamla sortens bikupor. Men det finns andra sorter också. Här, t.ex. , i Rwanda. Skrolla ner lite på sidan så ska ni få se på grejer! hälsar bloggmadamen.

Dagens fönster ...



.... kommer hemifrån, från Västerbotten.

Så här skriver avsändaren:

"Hej!

En kvinna målar översta kyrkfönstren i Sankt Olovs kyrka i Skellefteå.

Tur att det finns galler! hälsar Ellem."

tisdag 8 juni 2010

Modern bigård ...



Så här ser tydligen moderna bikupor ut numera.

Jahapp.

Fast nog tycker jag att dom gamla var finare.

Tänk er ..


fönster mot vägg .... det var längs åkervägen.

... att man bestämmer sig för att ta en kvällspromenad, så där vid niotiden.

"Men orkar du då?" frågar pv.

Jag säger att det gör jag.

Och vi går längs åkern, med rapsfält på höger sida och nån slags vallväxt till vänster om oss och där är ännu kvillrande lärkor ..., och där är svalor som flyger precis ovanför rapsen .., - som projektiler är dom -, och vi vinklar vänster och kommer ner mot havet och där är ljunghed och klipphällar och en stig, upptrampad av hästhovar.

Nästan nere vid lilla, lilla hamnen står islandshästarna .., sjutton, arton stycken är dom och två av dem följer oss tätt i hälarna.

Solen på väg ned.

Klapp på mulen.

L y c k a.

Och så hem längs slingervägen och nästan hemma visar jag pv en Friggebod och sommarstugan ligger öde, så vi tassar försiktigt in på tomten och tar oss en titt, ååå, den är fin den boden och ser man på, där, en bit ifrån, ligger en bekant liten herre; det är sigge nilsson som har givit sig ut på äventyr och inte långt ifrån honom kurar en liten mus med stora, stora pepparkaksögon.

Om bara någon minut ska den bli infångad av sigge nilsson.

Det gör ont i hjärtat.

Kväller ...


Mannen mitt emot mig.
Vad såg han på skärmen?

Just hitom Ängelholm, tackar Öresundståget för sig.
Det blir stopp.

Och herr lokföraren meddelar att "det har blivit något fel på fordonet och tyvärr ..." och så lämnar han förarhytten och ger sig ut på spåret och man hör hur det dompar och har sig och vips är han tillbaka och så ut igen.

Det tar kanske tjugofem minuter, så har han fått ordning på eländet.

Jag sitter i tysta kupén där man knappt får andas (dessvärre råkar jag hosta ett antal gånger och får bistra blickar från en man snett till höger om mig ...) och när herr lokföraren kommer in i kupén (vi sitter närmast hans hytt ..), säger jag att det där gjorde han verkligen bra och faktiskt är han nu Kvällens Hjälte.

Och jag tänker att fy, vilken fasa att vara ansvarig förare och veta att i tåget sitter flera hundra människor som inget hellre vill än att tåget ska komma till destinationen i tid, åå, jag hade fått magsår flera gånger om av den stressen .,. att vara den som ska fixa det hela.

Mitt emot mig sitter en man med gröna byxor och vit skjorta.

Från Malmö till Halmstad knattrar han oavbrutet på sin Appledator.

Knatter-knatter-knatter.

Ibland ler mannen så där lite för sig själv, medan han tittar på skärmen.

Jag tänker att han kanske är ute på någon dejtingsida och har fått trevliga svar från någon man eller kvinna som väcker hans intresse, ja, någon vigselring har han inte, det ser jag.

Och förutom det där att lokföraren var kvällens hjälte, säger jag inte ett endaste pip under resans gång.

För övrigt har jag knappt någon röst.

Packa mammas ryggsäck ..



När klockan är sex på morgonen, beslutar jag mig för att ringa jobbet och säga att jag blir hemma.

Åååå, hela natten har varit en mardröm, fast i vaket tillstånd!
Hosta och ont i halsen och en evigt rinnande näsa.
Och heshet.

(Allt beror säkert på att jag i helgen suttit med ac:n på i bilen och kall luft strömmande rakt mot mitt ansikte! Ååå, hur kunde jag vara så blåögd!)

Så tänker jag .., "nä, jag cyklar dit och hjälper till med det viktigaste", det vill säga, det som jag brukar pyssla med om morgnarna och så får det vara bra med det.

Efter hundra meters cyklande, ångrar jag mig.
Cyklar hem igen .., byter om till arbetskläder .., och beslutar mig för att arbeta min ordinarie tid.

Det går någorlunda.

När klockan är två, och en ynka timme återstår av arbetsdagen, sprätter alla energifjädrar iväg - ja, så där som när man pangar en väckarklocka -, och jag säger till chefen att nog tycker jag att han borde skicka hem denna ålderstigna madame som är så eländig och han smajlar och säger - efter en stunds tvekan - att okej då.

Hon ska ju ändå snart sluta, tänker han säkert.

Så nu packar jag lite inför resan till Stockholm på torsdagmorgon ..., då, när vi ska fira den där lille ättapjötten som kom som en present till familjen, långt efter de övriga syskonen ., han som på fredag ska få ikläda sig stilig uniform och tre dagar senare arbeta som konstapel i Malmö.

Den där så innerligt älskade ättapjötten ..,. som på bilden ligger utsträäckt på en soffa i Saltsjö Boo.

Det var den dagen han såg sitt livs första kopparödla.

Tisdagsfönstret ...



kommer från Skåne!

Så här skriver avsändaren:

"Och så ett lite skamfilat skånskt fönster som ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Under en blommande pärongren dessutom."

Den här madamen är bland de flitigaste är det gäller att ta fram fönsterhåven, men i vanliga fall kommer dom (fönsterbilderna, alltså) från betydligt sydligare nejder!

(Kan man kanske tänka sig att fönstret tillhör fönsterfångerskans pappa, han som tycker om Anita Nilssons böcker och som har en katt som sitter på en egen stol vid bordet ...?)

måndag 7 juni 2010

En slags insikt ...



"Avsluta varje dag och var färdig med den.

Du har gjort så gott du har kunnat."


Ralph Waldo Emerson.

Just nu ...



Koltrastsång och dunderförkylning.

Öppet fönster.

Rapport och Claes Elfsberg.

Skuldkris och oljekatastrof.

Handtvättade arbetsbyxor.

Statare i trakten av Sollentuna.
Då, på den tiden det begav sig.

Hemresa ....


Trevligt sällskap mest hela vägen.

Först en kvinna från Sandviken, sedan många år boendes i Halmstad.

Vi pratar om allt möjligt .., om den stundande flytten och om arbetsmöjligheter och annat.

Kvinnan är 42 år och ska nu till Malmö över dagen.

Malmö möter med ö s r e g n!

Och jag skyndar mig in i ystadtåget som väntar på perrong 13 B.

Mitt emot sitter ett äldre par och jag får veta att mannen ska besöka Ystad lasarett och ta bort suturer under ena ögat.

Det är en storvuxen och till synes godmodig man det här och han berättar att han och hustrun (hon kommer från Sörmland) bor i Helsingborg, men egentligen är han uppvuxen i andra delar av Skåne, ja, på flera ställen .,. i Hemmesdynge, i Tågarp och lite här och var.

"Min pappa var statare .., därför flyttade vi ofta en gång om året", förklarar han.

Själv har han arbetat vid järnvägen, med växlar.

Och sonen, han är läkare i Ystad.

"Ja, tänka sig .., om doktorns farfar, han stataren, hade vetat detta ...., att barnbarnet skulle bli läkare och åka runt och föreläsa?" säger jag.

Och mannen mitt emot mig berättar att på lördag är det studentexamen för hans eget barnbarn, hon som alltid har varit så förtjust i farfar .., "ja, du vet, när hon var liten och fick presenter, då skulle alltid farfar öppna paketen ..", säger han förtjust.

"Fast nu är det inte så .., nu är hon inte så däääär förtjust i honom, inte på det viset ...", tillrättavisar farmor och jag säger att ..."jo, det tror jag nog att hon är ...?" för han som är farfar ser ut som en stor och varm nallebjörn.

Vid stationen i Ystad vräker regnet ner.

Vi säger hej och tack och så blir det taxi hem för mig och nu arbete, elva till åtta.

Måndagsfönstret ...



.... finns i Ystad, närmare bestämt här.

söndag 6 juni 2010

Dagens goda gärning. Eller kvällens.



Plocka bort en liten, liten, liten fästing från pv:s rumpa.

Hälsar eder Florence.
(För övrigt ytterst intressant läsning ..)

I rabatten ....


Liten sibirisk skönhet.
Vallmon.


Och här är en större variant av vallmo.
I knopp.
Snart ska den öppna sig och bli såå vackert röd!
Nej, skrolla inte ner .., klicka på bilden i stället!



Perfekta i rabatten .., täcker marken fint!


På skuggsidan, mot vägen till, växer de allra vackraste små liljekonvaljer.

Nog märker man att naturen är skapad av slumpen.


Ja, jag begriper inte hur nånting kan bli så vackert ...?


Längs hela ena väggen prunkar stooora sjok av hosta.

En liten bytta/stickling av dessa kostar kring 70 kr på plantskolan.



Humlen har ni sett ofta nu på bild.

"Att växa i raketfart ...", det stämmer när det gäller humle.
Om vikten av ord - eller inte -.


På pv:s mammas begravning, håller jag ett litet tal.

Jag är omåttligt nervös innan det är min tur och efteråt, är jag alldeles darrrrrig i högerhanden och upptäcker hur kaffekoppen liksom skallrar mot fatet.

Just i det ögonblicket - då, sekunderna innan jag har pratat klart -, precis då, ser jag en kvinna vid bordet mitt emot och kvinnan ler så oändligt varmt mot mig och jag blir i den stunden så tacksam mot henne.

Långt efteråt frågar jag pv vem hon var?

Och jag försöker förklara .., så där att hon till utseendet påminner om Bettankax.

För en stund sedan, när jag är på väg från sommarhuset som ska tömmas och säljas, upptäcker jag en kvinna som ligger på knä och rensar ogräs vid sitt hus.

Så jag tvärstannar bilen .., backar tillbaka, vevar ner sidorutan och frågar henne om det var hon som var på Gunvors begravning?

Det var det.

Det var precis den kvinnan.

Och jag talar om för henne hur mycket den varma blicken betydde och hon lägger sin hand över min och säger att ..."det du berättade om henne, det stämde alldeles precis!"

Och jag tänker att ibland är livet faktiskt magiskt .., ibland finns det nån slags direktkontakt mellan människor och inte för sitt liv kan man förklara vad det är som händer eller vad det beror på?

När jag för en tid sedan berättade för en till mig närstående kvinna att vi, i Halland, hade haft så trevliga matgäster - rumäner var dom och han som inte kunde ett ord engelska eller svenska, ååå, han var så himla rar och fin -, då himlade kvinnan med ögonen.

"'Typiskt dig och hur kan du veta det, du kunde ju inte prata med honom?!" utbrast hon irriterat.

Jag brydde mig inte om att förklara.

För så är det, att det är inte alls alltid på det viset att man behöver ord.

Ibland ..., behövs bara en enda liten blick.

Ett leende.

Just så.

Förmiddag på pensionatet ....


Och han som är storebror och stakade in i Vasaloppsmålet vid åttatiden på kvällen, då, den där söndagen i mars, studerar Dagens Industri.

Man blir glad av den mannen.


I undersökningsrummet sitter doktor Göransson och tar blodtrycket på sin svägerska.

"Aj, aj, aj, det här var inte bra!" säger han förskräckt.

Söndag ...


Vilodag.

Frukost på altanen.

Efteråt rensar jag rabatter .., vattnar .., pysslar om .., och tar mellanbroderns hund Frida på lååång promenad.

Frida är en blandning av labrador och kanske golden .., kolsvart är hon och flämtar i värmen.

Vi promenerar längs grusvägen och där är rapsfält på vår högra sida .., där är en hela tiden ihärdigt kvittrande lärka ..., där är smörblommor .., hundkäx .., en bigård med underliga bikupor som mest liknar blå lådor av plast och jag går försiktigt fram och kollar .., joo, minsann, där är surrande bin som flyger in och ut i lådorna!

Vänder hemåt, nu längs kustvägen.

Upptäcker får i en sommarhage.

Ser en fjäril.

Söndagsfönstret ....



Är det inte helt underbart, bara!

Det är Cecilia N som har skickat bilden och så här skriver hon:

"Vovven sitter gärna ut med huvudet när vi åker bil så här i sommartider."

Cecilia N