lördag 20 januari 2018

Bästa kvällen ....


Och så blev vi bjudna på middag hos Sonja som för ett år sedan eller kanske två, flyttade från Halmstad till lilla Harplinge, inte långt från Haverdal.
Där var också Hilda och Patrik och vilken trivsam eftermiddag det blev!

Sonja hade verkligen lagt manken till och lagat veganmat - allt underbart gott -, och så blev det glass och fruktsallad till dessert och kaffe och kaka lite senare. Inte vill hon ha hjälp med disken heller och hennes inte alltför stora kök var översvämmat av porslin och grytor när vi fyra timmar senare tackade för oss.

Gösta som var trött och slut på ...

Vad pratar vi om?
Om Gösta förstås, men också om äldsta dottern Ann som inte längre är i livet.
Vi pratar om olika namn på småttingar och jag berättar att ättapjötten - Anders - är missnöjd med alla sina tre namn och vi pratar om hur svårt det är att hitta rätt i namndjungeln och att barn numera heter sånt som Rune, Astrid och Siri och en hel drös med andra namn som man väl aldrig hade tänkt på för tjugo år sedan.


Vi pratar också om Vasaloppet, Tough Viking som går av stapeln i Göteborg och där Patrik ska tävla tillsammans med en kompis och vi pratar om Vätternrundan och om "En svensk klassiker" och om krönikor som Hilda skrivit och som fastnat i ens minne (jag kom bland annat ihåg hennes recension från en konsert med Emil Jönsson; en recension som gick rakt in i mitt hjärta!).

Jodå, jag hade den ....

Och vi pratar om barnuppfostran, Benjamin Spock, Anna Wahlgren och Skå-Gustav Jonsson och lite om löneskillnader hinns också med. Om den kommande konserten i Lunds domkyrka pratar vi också.

På sluttampen berättar pv den stora nyheten.
När han går i pension tänker han tömma det mesta i carporten och garaget och därefter inreda en mindre snickeriverkstad där inne!

Det var inte långt ifrån att jag föll avsvimmad till golvet.
Det bästa för Barbro i Brämhult ...


Hej Elisabet!

Idag är hjärtat fullt.
Äldste sonen är här hos oss på snabbesök.
Vi ses inte ofta så nu får vi äntligen kramas.
Vi har vi precis ätit tacos (som när barnen var små) och sitter och pöser i fåtöljerna.
Sonen studerar källkod (han är programmerare) på mobilen och jag skickar ett mail.
Ha det riktigt gott!
Kram/Barbro D.

PS Har ingen aning om vilken vecka mitt bidrag hamnar i - jag rör ihop veckorna på nåt vis...DS.

//Barbro: det spelar heller ingen roll .., allt är välkommet, när det än kommer! 
Och så var det ju ....

... det här med det bästa.


Det här var mitt bästa nån vecka förra sommaren.



Och förra omgångens glädje ....

Hur har ni det med hjärtevärmarstdunder?

Sååå välkomna är ni med bidrag!
Ledig lördag ...


Äggröra, bacon, starkt kaffe (för mig, te till pv), pv:s bröd och marmelad och ett glas juice.
Nelly och Harry vet precis vad som väntar efter lördagfrukosten .., just det .., har man tur (och det har man) blir det lite godis när vi är klara. Nån baconpjutt och att slicka tallriken där bacon legat (halleluja-upplevelse för Nelly!).

När frukosten är avklarad lämnar pensionatsvärden köket och går raka spåret till uterummet där nu takstolarna ska målas. Jag diskar, torkar av spisen, kollar Instagram, läser DN och lyssnar till USA-podden.


Och igår full fart på jobbet, som alltid.
I delikatessen kamperade Cornelia och Cornelia och om jag säger att rarare töser knappt går att uppbringa, överdriver jag inte. Tänk, så många duktiga ungdomar det finns!

Cornelia A - till vänster på bilden - har en syster som heter Josefine och denna Josefine har även hon arbetat i butiken, minst tre somrar på raken (och en hel drös andra helger), därefter bar det av till Linköping där hon studerar industriell design, men hon har även tillbringat nåt halvår eller år i USA där hon pluggat.
När Josefine var ny i kassan och jag skulle lära upp henne, blev jag aningen orolig.
Jag kände igen såååå mycket av mig själv i henne .., främst att hon hade så bråttom och jag tänkte, men ååå, hur ska detta gå? Det gick förstås hur bra som helst! Hon blev en riktig klippa!

Förra helgen kom Josefine in i affären och handlade tillsammans med sin pojkvän och jag har följt henne länge nu på instagram och blev så glad innerligt glad av att se henne står där smajlande framför mig i kassan. Dom här ungdomarna som jag liksom känt mig som en hönsmamma för, åååå, så jag tycker om dem!


Här ligger en hund som hade otur igår.

Nelly hade nämligen gått in i pannrummet för att undersöka huruvida sigge lämnat lite mat och där var hon i mörkret när pv också gick in (för att elda) och iförd sina träskor så ..., råkade han trampa på hennes vänstra framtass! Aj, aj, aj!

Den som har klämt sig vet hur ont det gör och en lång stund efteråt fick hon sitta i min famn och bli tröstad.Någon halvtimme senare var allt som vanligt, ja, förutom att pv var extra-extra-extra-vänlig mot den lilla pigan.

Och nu har det snöat.
Och nu har det upphört.

Ja, så går den här dagen, som för övrigt är Näsans Dag, om det möjligen undgått er.


Lördagsfönstret ...


... finns i ett vardagsrumsfönster allt uti landet Halland.

fredag 19 januari 2018

Dagens ros ...


... heter Ingrid Bergman och bor i en rabatt mot söder, allt uti landet Halland.

Det här är den sista rosen som håller sig kvar på busken.
Kämpar tålmodigt.

Eller bara finns där.
Dagens fönster ....


Från Eva i Tyresö kommer dagens fönster .., med herr koltrast och en hackspett, ja, om jag nu inte ser alldeles galet.

Tack snälla, rara Eva!
Ungefär så här ...


... är dagens känsla.

Det tog tjugo minuter att ta på sig höger strumpa, ja, en krånglande rygg är ingen höjdare.
Nåja, det går över efter några timmar och det är inte jobbdags förrän klockan tre, så det är lugnt.

Natten mot idag har jag varit i Malå.
Tänk, att alla mina drömmar förläggs dit!
Jo, jag kan fortfarande arbeta på Hemköp, men då ligger den hemma i Västerbotten.
Otroligt.


Lite grådisigt ute.


Arbetade förmiddag igår och kom hem vid halv två.
Gjorde klart middagen och jag hörde pv öppna ytterdörren vid sextiden och så blev det en stunds småprat vid matbordet.
Tre män har jag haft i mitt liv och alla har fått höra om hur det varit på jobbet - arma stackare - men pv berättar också.

Nu hade han haft en klass i naturkunskap och det handlade om sexualundervisning och bland annat hade han visat filmen som jag tittade på och tyckte så mycket om; den danska, "Låt oss tala om sex", där unga kvinnor berättar om sin sexualitet och förhållandet till sina kroppar. Avdelningen könssjukdomar, ja, där hade han ordnat grupparbeten som sedan redovisats, ja, det hade blivit bra, tyckte magistern. Det kändes bra.
Och så viktigt det är för trivseln på jobbet, detta att det känns meningsfullt.


Snavar över en bild av mamma, där hon ligger och sover.
Jag hade borstat hennes hår - det bästa hon visste - och tog fram kameran.

Håret som var så tjockt och strävt.
Barndomsminnen när hon låtsades vara fru Andersson och jag frisörska som satte ljusblå eller rosa plastrullar i håret ..., och hennes småprat med frisörskan.

"Har ni haft många kunder idag ..?"
"Hur står det till med era barn ...?"

Sånt.
Allt i ett försök att få mig att hålla ut .., att inte avbryta frisörskeleken ,-)

Det slår mig nu att jag aldrig hela mitt liv sett mamma med mascara.
Inte en enda gång.
Läppstift hade hon, aldrig nagellack.
Shantung .., var det märket på läppstiftet? Fanns det ett sånt?


Intill den övre bilden, finns den här.
Från vänster moster Gunvor (mamma till mellansystern) som blev den första i mormors andra äktenskap. Sen kommer mamma som just tar sig en tugga av smörgåsen ., och så den blinde morbror Ivan som jag aldrig fick träffa och längst till höger, den kavata moster Margit.

Ett snöklätt fjäll i bakgrunden.¨En fin bricka med kanske kaffe eller ...., och socker i en skål.




I en låda i källaren hemma i Malå, förvarades mammas stenkakor.
Det här skivan tyckte hon så oerhört mycket om.
Jag minns när den gick i bitar och jag minns att hon då började gråta.

(Om denne fantastiskt visslande herr Ronalde kan man läsa här).





torsdag 18 januari 2018

Dagens fönster ...


...  kommer från ellem i Skellefteå!

Tack snälla, rara!

onsdag 17 januari 2018

Lillpigan ....


Häromdagen var det så många snälla lyckönskningar här på bloggen, bland annat från "anonym i Motala" och även "Mimmi i Motala". Somligt handlade om Nelly.
Jag vet att även Ulrika är förtjust i den här lilla madamen, hon med ena örat upp och det andra ner.

Den här bilden är till er.

Just nu ...

Solsken.
Gråblå - mest grå - himmel.

Och så den här krabaten som hojtar och har sig.

Gårdagen ....


Full fart på jobbet!
Det nya detaljschemat är nog bra, men oj, så stressigt det blir!
Nåväl, det kanske bara är i början, tills vi på riktigt har kommit in i rutinerna.

Pernilla stod i delikatessen och så här sprallglad var hon över nya skjortorna som delitöserna ska bära! Så fint! (Måtte det finnas reservknappar bara, dom här är runda och så söta!)
Den här madamen har tidigare arbetat på Dogz i stan; en butik som säljer allt möjligt när det gäller hundar, men som även sköter kloklippning och annat. En stark kvinna är hon!


Det var mycket som var roligt på jobbet igår, inte minst pratet om Idrottsgalan och den härlige mannen från Tornedalen - han med längsta slipsen - som så plötsligt tagit skuttet rakt in i mångas hjärtan!

Men det pratades också om krångliga förpackningar.

"Ja, det tar numera sååå lång tid att öppna paketet med Gevalia kaffe!" sa en kvinna och en man intill höll med.

Han hade köpt blodpudding, ni vet, den som fordrar sprängdeg för att kunna öppnas (om man nu inte först har tittat på youtube och sett hur det går till ...).

Och vid charkdisken träffade jag den rara Liv (som jag ofta kallar för Siri och vice versa), men nu har jag gett mig sjutton på att lära mig namnen ordentligt!
Siri .., har en syster som heter Alma .., då tänker jag på Emil i Lönnebergas mamma, jo, men det ska gå att knyta ihop. Och likadant är det personalens kundnummer. Vi får rabatt på det vi handlar i affären och då får man knappa in respektive nummer och det är bra träning för hjärnan .., på en lista har jag skrivit ned dem och tragglat in dem allesammans, jo, nu sitter dom!

Chefens personnummer sitter som en smäck, hans mammas också (för bonusregistrering) och ni anar inte hur skönt det är när hjärnan fungerar!


Prat blev det här hemma också under kvällen.
Det här med hur det fungerar - eller inte - i skolans värld .., om olika syn på undervisning .., om ledarskap - eller bristen på ledarskap -, ja, pratet böljade fram och tillbaka.
Och pv ser fram emot den kommande pensionen.
Den är inte långt borta för honom.



Till sist lite ljuvlig sång av Dean Martin.
Inget för rockbloggarna kanske ,-)
Men för mig!

Ha det så gott, alla raringar!
Dagens fönster ...



... finns längst ute på piren i Skallkrokens hamn i Haverdal.

Tänk, om några månader kanske vi sitter i segelbåten och dricker kaffe och äter var sin god macka och lyssnar till vågklucket .., kanske kommer friherrinnan cyklande och gör oss sällskap?

tisdag 16 januari 2018

Om jag saknar honom ....



Ja, du Gösta .., dig saknar jag mest hela tiden!



Och ni som läser här .., ni känner väl till det här ..?
Ja, alla är viktiga.
Valentin, han som tillbringar månader per år genom att sitta på en trälåda utanför affären,med bara en liten plastbytta framför sig - utan att säga ett ord, inte en skylt eller lapp som talar om att han behöver pengar - han har nu återvänt till Rumänien tillsammans med sin fru.
Hem till dom två tonåriga barnen.
Det finns knappt ord för hur glad jag blev, när jag upptäckte att Mange (chefen) låtit Valentin tanka upp sin bil inför hemresan - chefen betalade - och så fick barnen var sitt bidrag också.
Åååå, såna chefer tycker jag om!




Ingenting att göra i snöyran?
Vad sägs om nästan en och en halv timmes konsert från Paris, i april 2004.
Härlig musik med Cesaria Evora.
Håll till godo!

Själv ska jag snart köra till jobbet.

Nellys morgonrunda ....



Ja, hon är nog allt lite förvirrad.
Hit och dit springer hon.
Dagen därpå ....


Igår blev en sån här dag.
Den allra finaste av dagar!
Den bästa födelsedagen i mitt liv och är det nån gång jag verkligen ville ropa "tack livet!", så var det igårkväll. Inte för att det vimlade av presenter, men av ord som bildade meningar som gjorde hjärtat så varmt, så varmt.
Och när jag kom hem från jobbet ringde Thomas dotter Hilda och sjöng så fint och då blev det ännu varmare inombords!
När jag letade en bild till det här inlägget - om all glädjen - skrollade jag bland alla tusentals bilder i bildarkivet och fann den här. Jo, men det här är ju den allra största lyckan .., att få bada i havet och pv som står där och håller koll (han har förmodligen ballat ur ..).
Den får symbolisera gårdagen.


Arbetade kväll tillsammans med Annika, som varit barnledig och hemma i vad som känns som flera år. Annika är lugnet personifierat - åtminstone på utsidan - och påminner om Snövit.
Vi hade Lennart i kassan; han som kan så många språk och när han hörde att Annika har estniskt påbrå, ja, då klämde han i med meningar på estniska! Så imponerande!

Senare på kvällen kom ett anslag upp om vad som helst ska hinnas med på kvällarna.
Det är delar av det schemat som syns på bilden.


Kom hem lagom till Idrottsgalan, som då redan pågått nån halvtimme.
Bäst av allt - enligt mitt sätt att se det - var utan tvekan åttioettårige Börje Andersson-Junkka från Tornedalen, andretränare i fotbollslaget i byn Parkalompolo.
Vilken personlighet!
Vilken charm!
Vilket naturbarn!
Och vilken lång slips!
När 59 minuter återstår av programmet, då får han sitt pris och håller sitt - enligt honom själv - alldeles på tok för korta tal, ja, han hade velat fem minuter på sig!
Här är länk till just detta.
Och här kan man se en film där den här mannen är i sitt esse. 

Suveränt bra var också mammornas tal till sina nominerade söner!

(Hos Expressen på nätet letar jag efter en eventuell notis om vad som hände här i Stensjö igår, det här med helikoptern osv. Det hittar jag inte, däremot en rubrik som lyder: "Lars Wallin tvingades be om ursäkt till Victoria!" I artikeln, skriven av Elias Giertz, kan man läsa att kronprinsessan skulle prova en klänning hos den kände designern och han hade då ideligen duat henne och känt sig dum och bett om ursäkt, då hon svarat .."men hallå!", alltså, att det inte var nåt att bekymra sig över. 
Rubriken visar nånting helt annat. Fy, så dåligt, Elias Giertz!)

måndag 15 januari 2018

Som den allra finaste present ....


Grattis på födelsedagen, Elisabet!

Här kommer ett fönster från i lördags. Det hade varit dop i Gideå kyrka och det var minst -19 kallt. Solen har stått på maxläget och rimfrosten glänste. 

Varsågod!
Cecilia N
Sex år kvar till sjuttio ....


Ja, jag har vittnat om det hur många gånger som helst; det är alltså inte klokt - i det närmaste ofattbart -  hur snabbt åren rusar iväg.

Idag för sextiofyra år sedan fick mamma sitt första barn och pappa sin tredje dotter (stor besvikelse, han drömde ju om en jaktkompis, en son!).

S e x t i o f y r a  år.
Bara sex år kvar till sjuttio!
Och ja, jag vet att somliga som läser här är sjuttio och mer än så och jag menar inte att man är gammal just därför, men siffran ...., det låter mycket.
Och är också mycket.
Detta att ha fått förmånen att leva i sextiofyra år, det är ju som ett mirakel när man tänker på allt som kunnat hända .., alla sjukdomar som man kunnat drabbas av .., allt sånt!"



Och tänk, så rikt livet har varit.
Tre barn fick jag; den siste en riktig eftersläntare.



Och två barnbarn har jag begåvats med!
Här en liten Emma, förmodligen på dopdagen.
Och håret lika bångstyrigt som alltid.

Den här dagen - idag, alltså - började så hemskt.
Vaknade vid halv fem av ett helikopter flög fram och tillbaka över huset och omgivningarna.
Sökarljusen nådde nästan in i sängkammaren och jag flög upp ur sängen, ställde mig vid fönstret och tittade ut.
Fram och åter kom den och dånade/brummade och ljusen spelade över Ejdervägen.
Haveri på havet?
Någon som förirrat sig bort?
En förrymd brottsling på flykt (snabbt fick pv låsa dörrarna) ...?
Och när pv cyklade till jobbet en timme senare, följde helikoptern honom .., lyste upp vägen och han funderade förstås.
Hu, så ruggigt!
(Fick för en stund sedan höra att en mördare rymt från Kållered och det är ju inte långt dit ..., kanske spanades det på honom ...?)

Sen blev det bättre.
Det blev ljust ute och rädslan försvann.
Nu har jag ätit frukost hos friherrinnan, gått på promenad med Shejken (så mycket roligare det är att gå där det finns en massa härligt krumeluriga hus och vid dagiset på Gamla Vägen hörde jag Madeleine ropa "Hej Bettan!"
Tänk, så glad man blir av att vara en del av ett pussel!
Jag minns så tydligt i Malå när jag en gång promenerade längs Ringvägen. Det var sommar och många var utomhus och pysslade i nån rabatt eller klippte gräset och hela tiden blev det hejanden och jag kommer exakt ihåg känslan .., den att vara En Del Av Nånting Större.


Från Stockholm ....


... kommer här en hel drös vackra fönster susande genom rymden!

Det var Annika från Ystad som hade håven med sig.
Annika som bland annat säljer klockor och har koll på det nyaste i den vägen .., och som ofta passerade utanför mina fönster när jag bodde i lilla ettan, då, när hon hämtade Saga på dagis.

Tack snälla att du tog dig med med fönsterfångande! säger jag.

söndag 14 januari 2018

Repeat ....



Ja, jag vet att advenstiden är över, men nåt mycket vackrare än detta, det tror jag inte finns.
Den där glädjen ...


Så här ser den ut.
Inte är det miljonvinster som skänker oss den största glädjen!

Nej, det är oftast det där enkla och jordnära.
Turtlan som har bytt arbetsplats och saknar sina före detta arbetskamrater och kanske även detta att känna sig helt trygg i sin yrkesroll, men som ändå tycker att det går bra.

Eller Ulrika som tillsammans med sin vän varit på vintrig utflykt.
Fika ute i det fria.
Tillsammansglädje.

Eller Barbro i Brämhult som har haft "sin lilla släkts äldsta på besök och även dom yngsta".
Det är hennes bild, ja, den där värmeljusen brinner.

På Frösön har Eva varit ute med kameran och fångat de allra ljuvligaste vinterbilder!
Rimfrostiga björkar, bland annat.

Friherrinnan åkte in med ambulans till sjukhuset, men stor glädje blev det att komma hem igen efter två nätter med snarkande (och evigt pratande) salsgrannar.

Pv:s glädje över att i sommar få bli morfar.
"Det har hänt att tårarna strömmat när jag tittat på ultraljudsbilden av det kommande barnbarnet ...", har han sagt.

I Skåne bor Pernilla och så här skriver hon:
Just idag har mitt hjärta blivit extra varmt.
Min yngsta tös som ju bor i Australien, fyllde år i måndags och idag skulle detta firas tillsammans med hennes vänner på en restaurang. Jag mailade en av hennes vänner, som jag aldrig träffat, men det spelar ju ingen roll. Hon var en av de två tjejerna som Yngsta började sitt Australienäventyr tillsammans med hösten 2015.
Jag frågade om hon kunde tänka sig att beställa en flaska bubbel och hälsa från mig under kvällen.
Så blev det och jag blev alldeles mjuk i hjärtat när jag fick bild och tack från min dotter ikväll.
Tänk, så liten världen kan bli tack vare internet!

Och så min egen glädje.
Småstunder av glädje.
Telefonpratet med Anders ..., goa, rara Lilly som vinkade i affären .., uterummet .., och att herr Latmask intagit min lekamen.

Tack ni som var med!
Nu är det måndag och glöm inte att samla på er hjärtevärmarstunder!
Och det bästa för en friherrinna ....


"Ja, den här veckan blir det inget det bästa .., jag är för trött ...", säger friherrinnan i telefonen.
Sen fortsätter hon.

"Fast du kan ju skriva att det bästa ändå är att jag fick lämna sjukhuset och komma hem igen",  säger hon.

Så det har jag gjort nu.
Det bästa för Eva på Frösön ...


Hej!

Veckans bästa var nog gårdagens kalla promenad. Det har varit runt minus 20 hela veckan, jag har känt mig krasslig och tagit det väldigt lugnt. Igår strålade solen, det var bistert kallt men så vackert. Jag hade piggnat till och vi åkte ut till Rödön, vår yngsta och jag tog en promenad nere vid kyrkan. Vackert som en saga var det.

Översta bilden: Omsluten av frostiga björkar. Där framme skymtar sockenstugan.



Den här bilden: Grinden till kyrkogården stod öppen mitt bland allt det frostiga.

Kram Eva
Det bästa för en pensionatsvärd ...


Det är ju ändå detta.
Att han till sommaren ska bli morfar!
Morfar för allra första gången.

På julaftonen fick hon som ska bli mormor (också för första gången)  och pv var sin sån här liten krumelurmedalj och då förstod vi ju. Stor glädje, förstås!


Mera glädje: uterummet förstås; det som han arbetat så idogt med i månader.
Men nu är det nästan-nästan-nästan klart.
Återstår takbjälkarna (som ska målas) och golvet (hur gör vi med det).
Och väggarna kanske vitmålas ändå .., det blir ett lätt rosaaktigt skimmer med det här omålade, men kanske laserade virket/panelen, det som pv fick gratis från ett nybygge.

När jag tog bilden av morfarsmedaljen sa pv ..."se nu till att det kommer i rätt ordning, det bästa, så det viktigaste kommer först!"

Jodå.
Mitt eget bästa ...


Det är många småsaker som som glatt hjärtat den här veckan.
Ett telefonsamtal med sonen som just då är på väg till affären för att handla, t.ex.
Tio minuters surr och mycket skratt.
Och sen .., glädjen över att ätteläggarna - alla tre - tycker sig ha hittat rätt i tillvaron.
Och att dom vågar ge sig på nya saker.
Att våga språnget. (Skriver hon som varit affärsbiträde i hundra år).


Insikten att man faktiskt kan ligga i sängen tills klockan är nio på morgonen och detta utan att hela dagen är fördärvad, ja, det tog mig drygt sextio år att komma dithän.
Nu är jag där.
Eller är det helt enkelt latmasken som slagit läger hos mig?



Att friherrinnan fick lämna sjukhuset efter hjärtflimrandet, det kändes också bra.


För att inte tala om gårdagens krönika i DN, författad av Anna-Lena Laurén.


Och hur varmt som helst blev det i hjärtat när jag igår upptäckte femåriga Lilly som stod där i mittgången i butiken och vinkade så snällt till mig. Det kanske är sättet hon vinkar på .., så där lite försynt bara och jag tänker att detta att få barns tillit, det är för mig nästan det bästa som finns.
På Instagram skrev jag att känslan är densamma som när man blir godkänd av en katt.
Lilly berättade att hon är fem år och att hon kan gå ned i split.
"Man kan också säga spagat ...", förklarade hon.

Ja, det var nog mitt bästa den här veckan.

Det bästa för Turtlan i Karlstad ...


Hej!

Från mig blir Veckans bästa att det går riktigt bra byta arbete efter en himla massa år på samma arbetsplats. Det mesta är på plussidan förutom att det är en så betydligt större arbetsplats. Många fler som arbetar på ”enheten” så det där lite familjära saknas.

Men jag lär mig en massa nytt och jag blir så bra (och tålmodigt) bemött av nya kollegor. (Jo, jag saknar mina gamla! Det gör jag!)

Idag lördag ledigt och pysslar då om våra orkidéer. Här är en som har nya blommor på gång. Spännande!

Senare idag väntas konsert i domkyrkan med Nisse Landgren och en kammarkör.
Det tror jag också kommer att bli ett Veckans Bästa!

// Turtlan
Det bästa för Pernilla i Skåne ....

"Jag har aldrig skrivit till dig om "Det bästa" och vet inte ens hur det fungerar, så jag skriver här på messenger.

Just idag har mitt hjärta blivit extra varmt.
Min yngsta tös som ju bor i Australien, fyllde år i måndags och idag skulle detta firas tillsammans med hennes vänner på en restaurang. Jag mailade en av hennes vänner, som jag aldrig träffat, men det spelar ju ingen roll. Hon var en av de två tjejerna som Yngsta började sitt Australienäventyr tillsammans med hösten 2015.

Jag frågade om hon kunde tänka sig att beställa en flaska bubbel och hälsa från mig under kvällen.
Så blev det och jag blev alldeles mjuk i hjärtat när jag fick bild och tack från min dotter ikväll.

Tänk, så liten världen kan bli tack vare internet!

Kramar Pernilla."

// Elisabet skriver: så roligt för dig Pernilla och så roligt för oss att du tittade in!
Det får du gärna göra flera gånger! Till er andra säger jag: för många, många år sedan tittade denna Pernilla in i affären i Ystad - vi hade aldrig setts på riktigt, bara via bloggen - och jag tror aldrig att jag har känt så lena händer någon gång! Och så känns det med hela Pernilla. Mjuk och go!

Ps. Vill ni ha bild till, så finns den här. Ds.

lördag 13 januari 2018

Det bästa ... om du vill vara med.


Ja, då är det dags att tänka till lite.
I morgon sammanställer jag det hela. 
Vad var det nu som gjorde hjärtat extra varmt? 
(Gammal bild av en ung och yster harry som här leker med alice, en rasfrände till nelly). 

Dagens fönster och en massa snö i Washington ....


Den femte januari kom ett mejl från Catarina; hon som hade - och kanske ännu har - så vansinnigt vackra röda naglar.
Så här skriver hon:

"Här kommer en bild från New York idag. Dottern har precis skottat så att de åtminstone kommer ut!

Hälsar Catarina i Trelleborg (Agadirmadamen du vet)".



// Jodå, jag kommer allt ihåg dig, Catarina! Tack snälla, säger jag.

fredag 12 januari 2018

Fåtöljpotatis ....

Den här veckan tror jag slår alla rekord i tv-tittande.
Jag har sett så många intressanta program, så det är inte sant och att blodcirkulationen ännu fungerar är väl ett under.

Ikväll På Spåret (å, denne underbare Joar Bendjelloul!), därefter Skavlan med härliga gäster och nu Scott & Bailey. Men hur ska det gå när man är pensionär och kan stanna uppe mest hela natten?

Och innan jag somnar tänker jag titta på play; det här programmet som jag letade efter igår - med Lars Lerin - men då jag hittade nånting helt annat.

Meja är här nu och Shejken har fått komma hem till matte.
Oj, så lycklig han blev!
Och jag har lagat potatis,- och köttfärsgratäng och friherrinnan fick en egen liten låda, eftersom hon inte tål timjan. Så mycket beröm har jag nog aldrig fått av henne för nånting av mig tillagat och det ska jag säga er, att det berömmet tänker jag leva länge på.

Välkommen hem Lena!

Fredag ....


Den sista lediga dagen av tre.
Nog är det väl helt obegripligt, detta att jag som varit så extremt morgonpigg under alla år, plötsligt är mer eller mindre stendöd på morgnarna. Kanske är det allt det gråmulna .., duggregnet .., bristen på ljuset, ja, som gör det?

Vid sjutiden hör jag hur Shejken skäller våldsamt från vardagsrummet, så jag springer ner för trappan .., tar honom i koppel och går en sväng med den lurvige.
Sandaler på barfotafötter, nattlinne under en gul reflexjacka .., och jag sänder en tyst bön att jag inte måtte möta en enda människa och det gör jag inte heller.

Lite senare på förmiddagen är tv:n påslagen och där visas reprisen av gårdagens Gokväll och "Gör om mig". Stylisten säger till kvinnan som ska förvandlas att "jag förmodar att du är en sån som inte går ut med dina hundar klädd hur som helst och det är bra".
Ungefär så.
Jag tänkte att det är tur att stylistdamen inte bor nästgårds; kanske hade hon fått en chock om hon sett mig.


Lite senare ringer friherrinnan.
Idag får hon lämna sjukhuset - om nu inget tillstöter -.
Hon berättar om en snarkande salskamrat och hur hon givit upp alla tankar på sömn slut lämnat sängen och satt sig att sova i allrummet, men nu är det slut på det roliga, nu vankas hemfärd.


Själv åker jag och handlar.
I delikatessdisken står två ljuvliga smörgåstårtor och jag tänker att en bit kunde ju bli bra till friherrinnan, men arbetskamraten Pernilla säger att "men Lena tycker ju inte om smörgåstårtor med leverpastej i botten ...", och tänk, det hade jag glömt.
Då blir det ingen sån.


Utanför affären sitter Valentin och framför honom, på marken, står en liten plastbytta där det ligger ett antal mynt. Sedlar - det vet jag - stoppas i fickan, annars blåser dom väl bort.
I morgon är sista dagen utanför affären, nu ska han och frun köra hem till Rumänien; till son och dotter och Valentins mamma som tar hand om sina barnbarn när mamma och pappa är långt hemifrån.
Två dagars körning väntar och jag frågar om dom bor i hus och jo, det gör dom, men där finns ingen isolering, så det är kyligt och dragigt.
Om han kommer tillbaka?
Det vet han inte.
Kanske.
Jag tänker på säcken med solrosfrön till fåglarna som jag har köpt och jag tänker också på smörgåstårtan i min kasse och skäms när jag bara lämnar tjugo kronor i byttan.

Mammas mormor i mitten.

Jaa, du mamma .., jag vet precis vad du skulle säga om du såg detta.
Jag vet precis också hur du skulle agera.

"Men käre Valentin! Ta din fru och flytta in i det rum som är ledigt hos mig, ja, det som finns på övervåningen .., vi kan äta middag tillsammans om kvällarna, nej, nej, det kostar inget, vi är alla syskon ..!"

Tänk, om allt i bibeln stämmer!
Tänk om jag en dag ska stå till svars för det jag har gjort och framför allt: det jag inte har gjort.
Man kan bli kallsvettig för mindre.

Sen åker jag hemåt och dricker kaffe (nyöppnat paket Zoegas, sååå gott!), den första koppen för idag. Tre hundar möter mig i hallen .., två skäller av glädje, den tredje - Nelly - viftar bara på svansen.

Ikväll kommer ännu en hund; då exets Meja ska tillbringa helgen hos oss, men innan dess kanske Shejken fått åka hem till matte.

Lea Glob och Mette Carla Albrechtsen. Foto: Ruud Jonkers


Sist av allt: igår snavade jag över en dansk dokumentär med titeln "Venus - låt oss tala om sex -".
Följande står att läsa i programförklaringen:

När de danska filmarna Lea Glob och Mette Carla Albrechtsen kallar till casting för en dokumentärfilm dyker över 100 unga kvinnor upp. En efter en sätter de sig framför kameran och börjar öppet och utforskande berätta om sex, kropp och erotik. Filmarna inser snart att det som var menat som en casting utvecklar sig till själva filmen.

Jag måste säga att jag fylldes av sån innerlig värme när jag tittade på den här filmen!
Här ställer eller sätter sig kvinnor - en efter en - och svarar på raka frågor och all rekvisita är en enkel bakgrund och det är nästan bara kvinnorna som är i bild. 
Eller enbart. 

Men varför tyckte jag då så mycket om den här filmen?
Jo, för att jag har alltid varit så blyg och jag blev tidigt mamma och nåt uteliv var det aldrig tal om. Erfarenheten är ytterst begränsad. 
Men här i filmen, där är det ju mest kvinnor i 25-30-årsåldern som berättar och då ser jag att det är inte så värst annorlunda nu i jämförelse med  d å.
Och programmet är så  l å n g t   från porr som man bara kan tänka sig.

Ja, jag fylls helt enkelt av sån värme inför dom här unga kvinnorna som .., ja, som vågar lämna ut sig så här och ändå inte.
Jo, men det var ett fint program som jag - liksom kvinnorna som gjort filmen - önskar skulle visas i skolorna.

Här är en länk där filmmakarna intervjuas och berättar om hur det hela gjordes.
Och här en länk till själva filmen.