lördag 5 december 2009

Lördagkväll ...


"pElle lille .., inte vill du väl åka till landet Halland ...?" säger Gunvor.

Vid åttatiden på lördagkvällen sitter en pensionatsvärd och hans dotter i en röd Volvo.

Dom är på väg till sjukhuset i Ljungby.

Och i ett gult hus i landet Halland, ligger bloggmadamen på soffan Ektorp och fryser om högerfoten.

Med ojämna mellanrum ringer telefonen.

Från mobilen kommer sms-pip.

På tv-rutan visas mästerskapsdans.

Där är män och kvinnor som ser onaturligt stela ut och ler som hade mungiporna cementerats fast i upprätt läge.

I min högra hand håller jag en bok av Håkan Nesser.

På sidan 81 upptäcker jag till min förvåning att ordet "Malåträsk" finns med.

Sylvia och Malåträsk.

I Malåträsk har jag vuxit upp.

Tant Sylvia var vår granne och ingen var så glad som hon .., ingen så skrattig.

Bakom tant Sylvias garage växte ärtskidor.

En gång tog jag med mig en liten rävunge som gömde sig bakom Sylvias spis.

Rävungen hade pappa tagit hem från skogen .., han ville väl vara snäll med yngsta dottern, förstås och dottern förstod inte att pappan hade fördärvat rävlyan, men sparat den där minstingen i kullen till hon, den yngsta.

I ett par dagars tid följde rävungen mig överallt.

Sen försvann den bara; jag kommer inte ihåg hur, men jag kan a n a.

Sånt tänker jag på, den här underliga lördagkvällen då tillvaron liksom har tippat överstyr.
Tanken var ....

... att vi först skulle åka till en kyrka i landet Halland där kammarkören ska ha adventskonsert i afton.

Därefter skulle vi köra till Malmö och träffa sonen och sist av allt: övernattning i Ystad, i lilla ettan.

Och i morgon hämtning av Sigge Nilsson.

Det var tanken.

Men livet gör som det vill.

Plötsligt på förmiddan ringer telefonen.

Det visar sig att Pelles matte - pv:s rara mamma -, har blivit jättedålig och förts i ambulans till sjukhuset i Ljungby.

Tillvaron skälver.

Och nu är herr pensionatsvärden på väg till landet Småland, till sin mamma.

Och själv sitter jag i ett gult hus och tittar på skidskytte och minns några andra decemberdagar, då, för trettiotre år sedan.

Då handlade det om min pappa.

Insikt nr 171 ...


Trappan som jag ä l s k a r.
I mitten står en stor blombukett som fanns på plats när jag kom från sjukhuset.
Från två döttrar och en son.
Mammahjärtat nästan brast av glädje.

Pensionatsvärden ordnar frukost .., äggröra, stekt bacon .., kaffe/te .., mackor och lite annat, så där som pl.marm. - 09.

Under tiden ägnar sig västerbottensmadamen åt bloggande.

Dagens fönster och adventskalender.

Efter frukosten (tända ljus, småprat över bordet ..., Ring så spelar vi ....) studerar pensionatsvärden dagstidningen .., allt medan madamen dammsuger, diskar, torkar halltrappan och tar sig an badrummet.

Och nu ska herr pv fixa fågelbord och sätta sista spikarna i garagetaket.

Det kallar jag bra arbetsfördelning.

Och insikten ..?

Jo, att man gör det man är bra på.

Det är inte så noga det där vem som gör vad.

Dagens fönster ...



... finns i Halmstad.

Ett vackrare bibliotek kan omöjligen finnas på vår jord!

Ja, det är där alla fönsterna finns.


"Ivars blick tycktes ha fastnat vid hårknuten. Expediten märkte det uppenbarligen, med högra handen kände hon efter att den satt fast som den skulle.

Jag är ju ingen expert, sade Ivar. Det låter gott alltsammans.

Om jag får komma med ett förslag, sade expediten, så säger jag Norrlands Akvavit. Gammal Norrlands Akvavit passar till allting, i alla sammanhang. Själv tar jag en liten tår varje dag. Varunummer tvåhundrasextitvå. Ganska mycket fänkål.

Nu kunde inte Ivar bärga sig längre.

Den där håruppsättningen, sade han. Den påminner mig om någonting från mina allra första år i livet. Men vad det kan vara minns jag inte.

Det är lättbegripligt, sade expediten.

Då jag var mycket ung hörde jag till en församling där vi alla hade sådana här hårknutar. Alla frälsta. Jag gjorde mig fort av med frälsningen. Men behöll frisyren.

Jo, sade Ivar. Norrlands Akvavit. Det blir nog bra.

Den är verkligen mycket omtyckt, sade expediten. Kummin och anis. Och som sagt fänkål. Som aperitif. Eller till sillen. För att inte tala om en liten sup så att säga ur skåpet.

Jag kommer från Nedre Avabäck, sade Ivar. Vi är inte sådana.

Enkelt uttryckt, sade expediten, och hennes röst hade fått en högtidlig klang, tre växter ur familjen Umbelliferae, de flockblommiga, tre hälsobringande örter som på ett lyckligt sätt fått förenas i livets vatten. Och slutligen förädlats med hjälp av några droppar sherry. Ska det vara en påse?"


/Utdrag ur böckernas bok ... Norrlands Akvavit, skriven av Torgny Lindgren. Den juliga bilden kom från annasmamma.

fredag 4 december 2009

Och vad tyckte vi ....

... om På Spåret, med nya programledarna Luuk och Lindström?

Svar: vi tyckte att det var hur himla trevligt som helst!

Lite väl surrigt mellan varven, men ändå ..., jo, jättetrevligt!
Annorlunda ...

Efter middagen, när jag har gjort träningspasset och täääänjt och strääääckt, ställer jag mig i duschen.

Länge, länge låter jag hetvattnet skölja över mig, men allra mest över knäet.

Och jag tar kokosdoftande tvål i handen och stryker försiktigt, försiktigt över det nu nakna såret .., och jag fylls av en ömhet som liksom inte vet några gränser över det arma benet; det som en gång var ett lillflicksben som glatt och obekymrat skuttade nerför källartrappan till småvalparna i källaren .., det som sprang ute på gräsmattorna hemma i Malå då det lektes kurragömma .., benet som bidrog till alla segrar på 60 meter i högstadiet och i längdhoppet i Lycksele.

Allt det tänker jag på.

Och jag drar med högerhanden över såret och klappar lite .., som till tröst.

Efteråt lägger jag mig i soffan Ektorp.

Där sitter pensionatsvärden som nu har helg.

Han tittar på ett program som handlar om Norge och oljan.

Själv ligger jag raklång och har vita särken på mig och en rosafärgad handduk om magarna.

Några tända ljus på bordet.

Ovanpå pianot ..., bilder på mina barn och på Emma och Kapten Lintott.

Allt som är viktigt i mitt liv står ovanpå pianot av märket Schimmel.

Ett olöst korsord vilar på golvet.

Ute råder mörker.
Och har ni .....

... inget annat för er, så tycker jag att ni ska titta in till Anna i Sheffield.

Man blir varm i hjärtat av att läsa det inlägget.



SVENSKA ÄR SVÅRT!

Ja, det tycker i alla fall norska vännen Bente som har skickat detta.

Några exempel på underhållande skyltning.

Ingen parkering förbjuden

(Skylt på bensinmack i Uppsala)

Vi utför rost och plåtskador billigt

(Bilverkstad utanför Göteborg)

Stekt röd tunga

(På en restaurangs lunchmeny)

Seriösa priser

(I fönster till pizzeria i Visby)

Sjuk gymnastik

(Skylt i centrala Lund)

Jag är sjukdom, kommer morgon

(Hos frisör i Stockholm)

Vid köp av klockarmband, gratis påsättning.

(Skylt på loppmarknad i Göteborg)

Jämna pengar underlättar växlingen

(Lapp i cafeterian på Högskolan i Halmstad)

Ät fisk! Bli frisk
Affären stängd pga sjukdom

(Skylt på dörren till mindre affär i Gnesta)

Posten hämtas då och då, ibland något senare

(På brevlåda utanför hotellet i Kittelfjäll)

Frigående ägg

(Affisch i ett fönster till en mataffär i Göteborg)

Para er tre och tre i liftkön. Se upp så inga klädesplagg fastnar i liften

(Plakat vid skidliften i Sunne)

Morgondagen inställd pga bristande intresse

(Lapp i Medborgarhusets foajé i Stockholm)

Priserna gäller endast när gatuköket är öppet

(Gatukök i Uppsala)

Tomgångskörning förbjuden högst 1 minut

(Skylt vid lastkaj)

Idag rabatt på underkläder som avdrages i kassan

(Skylt i mindre klädesbutik)

Extra mört kött. Vi hänger själv i butiken.

Så var det klart ...



Åååå, ack så ljufvligt med dryga tjugotalet nu bortplockade agraffer!

Ganska finurligt är det, att med en liten tång som liksom vinklar ut häftklamrarna, så tar syster Anna-Lena bort dem, en efter en.

Det går bra, men det känns.



Känslan när jag låg på operationsbordet i Hässleholm, det var att detta var rena löpande bandet, ja, ungefär som när man ser gamla filmer där flinka kvinnor från Bohuslän rensar sill.

Och när man tittar på ärret, så nog kan fundera över hur bråttom herr Ortopeden hade ....

Lite snett och vint och på nåt ställe går huden inte ihop.

Nåja, det är bagateller i det stora hela.

Jag minns min mammas knä .., det såg ungefär likadant ut .., hon hade, under fönsterputsning i Bolivia, dråsat rakt genom den rangliga stolen och krossade då sitt knä.

(Och en vänsterhand fångades i flykten också, ja, av bloggmadamen alltså, idag. Syster Anna-Lenas. Nämligen.)

Fredag ...



"En gång om året köpte Ivar en flaska brännvin i Skellefteå.

När det nu blev hans tur och han steg fram till disken, sade han att han den här gången inte ville ha Renat eller Kronvodka eller Absolut, det fick gärna vara färgat eller åtminstone smaksatt.

Han iakttog expediten mycket noggrant, det var något hos henne som tydligen oförhappandes fångade hans uppmärksamhet; hon föreföll att vara i sextiårsåldern, hon hade håret sammanvirat till en hård knut på hjässan.

Då skulle jag föreslå akvavit, sade hon.
De smakar antingen dill eller kummin. Vad sägs om Skåne? OP? Herrgårds? Ödåkra?

Ivars blick tycktes ha stannat vid hårknuten. Expediten märkte det uppenbarligen, med högra handen kände hon efter att den satt fast som den skulle.

Jag är ju ingen expert, sade Ivar.
Det låter gott alltsammans.

Om jag får komma med ett förslag, sade expediten, så säger jag Norrlands Akvavit. Gammal Norrlands Akvavit passar till allting, i alla sammanhang. Själv tar jag en liten tår varje dag. Varunummer tvåhundrasextitvå. Ganska mycket fänkål."


/Utdrag från den helt underbara boken Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren - första kapitlet - och jag föll pladask. Och lilla almanacksbilden kommer från den generösa annasmamma.

Fredagsfönstret ...



"Jag skickar ett blått fönster från Cambodjas näst största stad, Battambang.
Fru Manilat och jag skickar "God rehabilitering till dig" - hälsningar."

torsdag 3 december 2009

En liten julkalender ..



Från annasmamma som brukar kommentera här, har en riktig liten julkalender kommit susande genom rymden.

Det är en bild för varje dag .., alltså ingen papperskalender, utan bilder, helt enkelt.

Juliga bilder.

Och tänka sig .., hittat vägen till det gula huset i landet Halland!

Och rätt hus också!

För dagens datum är det den här bilden som gäller.

Tack snälla, rara! säger jag.

Dagens händelse ...


Vid den rosa pilen gömmer sig raden av postlådor.
Ingen vill ha reklam.


Vid halvettitden kommer lantbrevbäraren körande med sin gula bil.

Eftersom jag vet att pensionatsvärden väntar paket, så blir det brått att ta på kappa och skor och hitta kryckorna och sedan fort ut .., över gräsmattan och försiktigt nerför glashala backen och där nere står postbilen och väntar.

Rutan är nervevad .., ett glatt ansikte skymtar.

Jo, visst finns där ett paket till herr Göransson och jaså, är mannen i huset inte hemma, men då kanske jag kan ..., och "du är inte härifrån du .., från Ystad ... hahaha, ja, det tror jag inte mycket på .., jaså, det är du verkligen ..., ja, just det .., jaha .., Västerbotten, det låter mera så, ja .., och har du brutit benet eller nåt .., jaså .., nytt knä .., men det ska nog bli bra ska du se .., men akta dig för backen här .., det är lätt att falla .., jaha, du går försiktigt ...., ja, skriv på här bara .., här har du en penna .., där .., det spelar ingen roll ..., ja, det var ju en tokig tid att bli sjukskriven på .., jaså .., bruten handled .., i maj .., ååå, det måste ha varit härligt, det var ju så fint väder då .., men du får krya på dig, ha det så bra nu ..., hej, hej, vi kanske ses igen!" säger den vänligt leende postmannen och kör sin väg.

Och så kryckar jag mig uppför backen, med ett telefonpaket under vänster arm.

Borta vid klädstrecket ser jag två skator.

Och jag tänker att man lär sig allt eftersom.

Minsta lilla blir till guldstjärnestunder.
Mitt på dagen ....

Soffan Ektorp ..., denna min ständiga följeslagare ... och förstrött tv-prat och underliga drömmar.

Och sonen som ringer från Malmö.

Ganska länge pratar vi; mest om hans praktik.

"Ja, igår var det ju rån .. men då hade tjuvarna redan givit sig av och så var det ju det här andra, men då hade dom också hunnit sticka..., faaan ..," säger den blivande konstapeln besviket.

Men gissa tre gånger hur lycklig mamman är över snabbfotade tjuvar och banditer, som inte är där när sonen kommer!

Sonens röst är mörk och trygg.

"Kram, kram!" säger han på slutet.

Och jag blir så innerligt rörd.

Efteråt, när jag lagt luren ifrån mig, börjar jag att gråta.

Två kvällar per vecka ...



... är pensionatsvärden borta från sex på morgonen till tio på kvällen.

Om man säger som så .., så blir tillvaron ganska enformig just dom dagarna.

Och kvällarna.

Framför allt om kvällarna.
(Å andra sidan hade tillvaron inte varit annorlunda i Ystad. Möjligen att jag hade sett fler människor i rörelse så där utanför mina höga fönster ..., men jag hade varit ensam i lägenheten under veckans alla dagar).

Men det ordnar sig.

Från sängkammaren tas herrbetjänten ner; jag placerar honom i vardagsrummet, just under väggklockan som kommer från mitt barndomshem.

Pensionatvärdens kostym - en gång hans fars bröllopsdito och fullt användbar år 2009 -, draperas över betjänten och slipsen får också vara med.

Som huvud hämtar jag Hildas nalle.

Se där!

Sen .., när jag ligger behagfullt utsträckt på soffan Ektorp, kan jag småprata lite med den där stilige mannen som står vid väggen.

Riktigt trivsamt har vi det.

Och rekommenderas varmt till andra damer som saknar herrsällskap.

Uppvaknande ...


Bild: från trakten av Dikanäs.

Vid sjutiden på morgonen drömmer jag som allra mest.

Citodondrömmar.

Det är som att vara på bio.

Och i drömmen lever mamma .., hon sitter i en soffa och har sin röda kofta på sig och jag står intill henne och håller en telefonlur i handen .., "mamma här, du har telefon, det är en man som ringer från Argentina och vill ha ett recept på en köttgryta ...!" säger jag och mamma tar telefonen på det där tafatta viset som hon gjorde sista åren .., då, när hon knappt visste åt vilket håll luren skulle vändas .., och medan mamma försöker prata, kämpar jag för att skruva ner ljudet på radion.

Där är flera skivspelare och en kasettbandspelare och en kvinna som sjunger högljutt.

Intill mamma sitter en annan kvinna som har en filt över huvudet.

Då ringer telefonen.

På riktigt.

Och jag svarar och och vet knappt var jag befinner mig?

Och var är mamma ...?

Det visar sig vara pensionatsvärden.

Han har nu på morgonen cyklat från det gula huset på landet, in till stan.

Tjugofem kilometer ungefär.

"Ja, det gick bra ..., 1.03.46", säger han och låter glad.

Och så berättar han om vedpannan och att jag inte behöver hämta ved och lite sånt.

Jag ligger i sängen under det blommiga täcket och lyssnar till pratet.

Tittar jag till vänster ser jag mörkret där utanför, mot havet till.

Mamma har försvunnit, men är liksom kvar ändå.

Allt känns förunderligt.

Torsdagsfönstret ...



.... kommer också från Ångermanland och även dagens fönster fångades av ellis.

(Mitt bildbehandlingsprogram har krånglat under två dagar nu .., och nu har jag skickat ett mail till Amerika och Picnik för att höra vad som är på gång egentligen ..., så därför läggs bilderna in bara som dom är .. ingen fin skugga .. ingenting .., men det går väl ändå?)

onsdag 2 december 2009

Angående övermod ....


Klockan är nu 20.04 pip.

Och här sitter jag i nattsärken och har sagt godnatt till en häpen pensionatsvärd och till hans mamma som han just nu telefonpratar med och jag har med mig låneboken som jag redan har läst, - men vad då -, jag älskade den då och gör det säkert nu också och javisst, jag är en sån som kan läsa samma bok minst två gånger.

Minst.

Vad den heter?

Jo, "Mannen och hustrun" och författare är Tony Parsons.

Jag har läst andra böcker skrivna av samme man och tyckte oerhört mycket om dem.

Lättlästa.

Rakt-på-sak.

Perfekta att ha med sig i sängen eller på soffan Ektorp.

Den andra boken som jag lånade, det var en tjock historia av Patricia Cornwell.

Ååå, det ska bli så trevligt att återigen få träffa rättsläkaren Kay Scarpetta!

Djupsinnigare än så är inte den västerbottniska bloggmadamen.

Nu mot sängen bakåt marsch!

Och den här vackra sången tillägnar jag vännen ellis.

En lång dag ...


Där inne, på britsen ..., blev det täääänj och sträääck.

Klockan ett blir det besök hos herr Nielsen fra Jylland, fast nu arbetar han som sjukgymnast i lilla Getinge i landet Halland.

Jag får lägga mig på en brits och herr Nielsen, som för övrigt är en nästan-kopia av Den Lurvige i Helsingborg, vrider och vänder på mitt högerben och han täääänjer ochhar sig och mäter med en gradskiva hur pass eländigt det är.

"Nä, det är bra .., efter omständigheterna är det bra .. nästan 85 graders vinkel ..." och han visar mig ett antal övningar som jag ska träna på - dagligen -, ja, flera gånger per dag och vi talar om hur det kommer att bli framöver .., så där som att jag nog aldrig kan ägna mig åt slalomåkning, vilket jag inte heller har tänkt ., det var många år sedan sist .., inte heller längdskidåkning i nerförsbackar där det svänger ... (det var också länge sedan ...) och simma .., ja, om tre månader kanske .., säger herr Nielsen.

Träna på motionscykel .., ja, när agrafferna är bortplockade och jag kan böja mer på knäet.

Så länge får det bli mer stillsamma övningar.

Och promenader.

Efteråt följer jag herr pensionatsvärden till stan och han släpper av mig vid biblioteket, det som är världens vackraste och ligger som en pärla vid Nissan.

Jag läser Sydsvenskan och Västerbottens Kuriren och lånar två böcker och sedan vilar jag en stund.

När krafterna återvänt, tar jag sikte mot torget.

Jag stappelgår över bron och in på gågatan .., möter andra med kryckor och känner ett slags samhörighet .., köper en korv av pölsemannen .., tittar in i två butiker .., pratar med en farbror som också har kryckor och också har fått nytt knä .., tänka sig, plötsligt översvämmas landet Halland av kryckmänniskor!

Och jag känner tröttheten övermanna mig nåt så totalt och stappelgår tillbaka till biblioteket och då är jag så förbi av trötthet att jag knappt tar mig in i foajén och jag faller ihop i en pistagegrön snurrfåtölj och bara suckar.

En halvtimme senare kommer pensionatsvärden och hämtar mig.

Han öppnar dörren till passagerarsidan och jag ramlar in i sätet .., fäller det bakåt och bara suckar.

Sååååå slut på är jag.

Och vi åker hemåt ..,.och medan vi snirklar oss ut genom stan, öppnar jag en liten röd chokladask (tack älskade bettankax!!) och sällan eller aldrig har väl några små chokladpraliner smakat mer ljufvligt än just i den stunden ..., och vi stannar till och tvärhandlar på Ica Maxi och sedan hemåt .., vi passerar Gullbrandstorp, Haverdal och Steninge, - Steninge där vi hade bloggträff och där inne i vandrarhemmet lyser det i alla fönster - och på andra sidan vägen, där mörknar det över havet .., och kanske blir det oväder och pv säger att han tänker cykla till arbetet i morgon och att han måste ställa in cykeln över natten, så där så växlarna inte fryser ihop.

Det är vad han säger.

Själv drömmer jag om Soffan Ektorp.
Insikt nr 171 ...

Ett ord om till om Saab och jag kräks.

På agendan ...



Idag stundar det första besöket hos herr sjukgymnasten Torbjörn i Getinge.

Eftersom bloggmadamen tillhör Region Skåne, blir det ingen betald resa till och från hemmet och tack och lov för en omtänksam pensionatsvärd som skyndar hem på lunchen och skjutsar madamen till herr Torbjörn.

Hur madamen ska ta sig från Getinge, är en annan historia.

Måhända med buss till Halmstad?

Och eftersom detta att komma ut i Verkligheten är en stor händelse i bloggmadamens annars tämligen lugna tillvaro, så ska även det vackra biblioteket få ett besök.

Och kanske torget också?

Allt är klart inför avresan.

Kappa, halsduk, mössa och tjockskorna .., dom där fotriktiga som är så enbarmligt erbarmligt anskrämliga.

Unge herr Canon ska förstås få följa med.

Och plånboken.

Det ska nog bli bra det här.

Onsdagsfönstret ...



.... finns någonstans utanför Örnsköldsvik.

Fönsterfångerska var ingen mindre än den här madamen.

tisdag 1 december 2009

Lycka är ...


Sigge Nilsson.

... att ringa jobbet och få prata med en glad och snäll Magnus och sedan en kortis med Karina som är på väg till kassan och sist av allt, med Sigges matte, Anna.

Hon är ledig idag och det är hennes telefonnummer jag har frågat efter.

Länge pratar om vi om jobbet.

Om stressen .., om att bloggmadamen inte är fullt ut ersatt och att det blir mycket kassaarbete för dom övriga och vi pratar om julen och om kunderna och nya tobaksskåp eller inte ..?
(Dylika sponsras av något tob.bolag och gissa om dom då vill dela med sig av utrymme .., nää, just det .., får man skåpet av Blend ska just den sorten vara dominerande och det är ju begripligt, men lite knepigt blir det allt.)

För Anna berättar jag om glädjen i morse .., den där mannen som vinkade så glatt i bilen och hans frus varma leende .., det är såklart nån slags saknad efter alla dessa små möten, sånt som jag är så van vid i mitt arbete.

Men mest pratar vi om lille Sigge.

Kattungen.

För så här är det .., att på söndag ska vi hämta honom.

Motljus nere vid havet ..,



Och mitt på dagen kommer pensionatsvärden hemcyklande de tjugofem kilometrarna, för att "bara hälsa på ..., och medan jag ägnar mig åt vykortstillverkning, fixar han till en smarrig fläskpannkaka och det eldas i pannan och doftar gott av v e d och hela tiden lyser solen här utanför.

Nu ska han snart tillbaka (med bil ...) och det är utvecklingssamtal och därefter körövning.

Själv har jag prickat in kvällens tv-tittande.

Mitt i naturen .., Gokväll .., Sommarpratarna.

Det valet säger väl nånting om vilken ålder man befinner sig i.

Tror jag.

Första december ..

video

Och jag tar kryckorna och haltar iväg längs vägen mot havet.

Fyrahundra meter kanske?

Stappelgår.

Det känns precis som om någon hade satt en träbjälke i höger knä.

Eller spänt åt en blodtrycksmanchett så mycket som möjligt, på samma ställe.

Man är livrädd för att snava.

Nere i kurvan, just vid bäcken som porlar så friskt, kommer två bilar körande emot mig.

Sakta, sakta.

I den ena bilen sitter en man och kvinna.

Mannen vinkar glatt till hon som stappelgår.

Kvinnan vid hans sida ler varmt.

Och hon med kryckorna börjar nästan att gråta, så glad blir hon.

Förmiddag på pensionatet ...



... blir Ring P1 med prat om muslimer och kristna .., grisnäring och polisvåld.

På bordet framför mig finns naturell youghurt, ett kokt ägg, valnötsbröd och lite annat smått och gott.

Två Panodil och en Cozaar ligger prydligt intill varandra och väntar på sin tur.

Kamraten, Durbis Retard, - hjärtpillret till herr pensionatsvärden -, får allt hålla sig tills i afton och ligger alldeles stilla på duken.

Ensam.

Och ute är himlen blå och på arbetsbänken sprider Julrosorna glädje.

Ungefär så.
Jaha, på det viset ...?


"Fem britter greps av Iran ...."

Och ..."det ska inte spela någon roll hur din vård blir, oavsett om du bor i Varberg eller Halland ..".

Så låter det i P4 nu på morgonen.

I landet Halland.

Tisdagsfönstret ....



... kommer från Arvidsjaur i Norrbottten.

Fönsterfångerska var madamen som har tappat sexton kilo genom att mest äta smör.

Det måste man väl säga är strongt!

måndag 30 november 2009

Avstämning ...

Hela dagen har telefonen fungerat.

Till stor glädje har här pratats med hemifrån-Kerstin .., Kerstin i Trelleborg .., svägerskan i Alingsås .., äldsta dottern liggandes på sin säng .., sonen, trött efter sin första praktikdag i Malmö .., pv:s trumspelande lillebror, samt av och till med herr pv himself.

Sicken glädje!

När pensionatsvärden sent omsider dyker upp vid 22-tiden, efter körövningen (då har han varit borta sedan sex i morse och risken att jag ska tröttna på honom är minimal ...), upptäcker han en liten vit papperslapp som ligger utanför dörren, alldeles vid stentrappan .., ja, nere vid myntan och lavendeln.

På lappen kan han läsa att det optimala telefonbolaget har haft en reparatör ute och nu, klockan 10.20, är felet åtgärdat.

Men då har herr pensionatsvärden redan bytt telefonbolag.

Så kan det gå.

Och ....



.... så går jag igenom någon av alla de kartonger som fick göra bloggmadamen sällskap till landet Halland.

I en av dem hittar jag resebrev, skrivna i början av 90-talet .., till icapersonalen hemma i Västerbotten.

(Det ser jag ju nu .., att här är en som verkligen borde ha blivit pedagog.)

Resan går från Västerbotten (med bil) till den danska ön Fyn och där, utanför staden Fåborg, har vi hyrt ett sommarhus för en veckas tid.



Runt det vita, lilla huset finns miljoner spindlar och där är gott om getingar!
På kvällen ligger jag på min säng och läser medhavda böcker.



Och så skriver jag brev på brev.
Jag berättar om slaktaren i Fåborg, på vars trappa det en morgon ligger en död hare.

Och butiksskyltarna som lockar med färsk duva.

Det känns ovanligt .., och jag försöker tänka tanken hur det skulle se ut hemma på Nilahallen, där jag då arbetar .., om skyltarna som jag med så stort nöje skriver där, skulle utannonsera skator eller alldeles färska gråsparvar.

På en av skyltarna har jag skrivit "styckad av Ella".

Gulle-Ella .., den bästa av arbetskamrater .., alltid så glad och go och charmig.

Ella i charken.

Ella, som drabbades av cancer och inte längre finns.

Hoppsan ....!



Mellan varven när jag ligger på soffan ktorp och reprisläser den här underbara boken (då befinner man sig på mental hemmaplan och mest hela tiden ligger jag och ler för mig själv ...), slänger jag ett öga mot tv:n.

Svt 24 sänder någon slags debatt från EU-parlamentet.

Män och kvinnor - delegater från olika länder förstås -, hoppar upp och ner och ställer frågor till herr Ordföranden.

Själv sitter han vid ett bord nästan längst framme och på sin högra sida har han en dam i medelåldern som ofta tycks hålla händerna över näsan, som för att inte nysa.

Hon ser trevlig ut.

Men ännu mera trevlig, tycks herr Ordföranden.

Han har hela tiden en slags glimt i ögat .., ett d r i v .., en utstrålande energi!

Och jag tänker .., att hade jag nu inte fallit för en pensionatsvärd från landet Halland, ja, då hade jag lätt som en plätt kunna dråsa i backen för en sån som herr Barroso.

Det är vad jag tänker.

Sedan återgår jag till den forne predikanten Olof Helmersson i det innersta av Västerbotten .., och till Gerda i Inreliden ..., och till dem i Avabäck, Lillåberg, Morken och alla andra småbyarna där hemmavid.
Inte en insikt, men kanske en åsikt ....?

I det gula huset i landet Halland, där står ofta radion påslagen och nästan alltid lyssnas det då till P1.

Så var det även idag på morgonen.

Och medan jag äter min naturella yoghurt med müsli och norpar mig två Panodil och nästan hela tiden stryker med högerhanden över det onda benet, lyssnar jag förstrött till ett program som börjar sändas klockan 10.30.

Då slår det mig .., att det är så här det pratas i radion numera.

I alla fall ofta.

Ett slags staccato-prat .., på rikssvenska-vis ..., och i mina ögon låter det helt absurt.

Tre, fyra ord - paus - tre, fyra ord - paus och så om och om igen.

Det är ungefär som när man läser en saga för ett litet barn.



(Programmet går säkert att lyssna till i efterhand på webben och det är alldeles i början, när programledaren ska berätta om vad det hela handlar om ..., som jag reagerar).

Insikt nr 170 ....



Är man tillsammans med en magister eller är man inte ..?



Svar: det är man.

Ännu ett måndagsfönster och tack Annela!



Flera gånger har det hänt mig, särskilt här vid pv:s laptop, att bilderna hamnar felvända, fast jag har fixat till dem rätt i fotoprogrammet, ja, så här som bilden här ovan.

oerhört irriterande har det varit!

Igår frågade jag bloggvännerna om någon hade en susning om hur man kunde fixa till det hela?



Det hade någon!

Annela har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg:

"Det händer mig då och då och för att få bilden rätt funkar det om man gör såhär:
Publicera inlägget med den felvända bilden.Spara bilden som är felvänd till ditt skrivbord.
Öppna bilden från skrivbordet i ditt bildprogram och vänd den rätt.
Spara den på skrivbordet.
Redigera ditt inlägg och lägg in den nu rättvända bilden från skrivbordet.
Jag vet inte varför det blir så.
Det verkar ske slumpvis, men när jag gör som ovan, så kommer bilden rätt."



Så .. jag testade alldeles nyss .., och det fungerar!Och jag säger bara en sak: TACK DU UNDERBARA Annela!

Och tack du lika rara Solbritt - alltid så rar kund i affären hemma i Ystad -!

Nu kunde jag lägga in ditt annorlunda fönster som kom med vanlig post och som gjorde mig så innerligt glad!

Födelsedag ...



Jo, just det .., idag fyller hon år .., hon som skrev inlägget som jag tycker är det absolut roligaste jag någonsin har läst - alla kategorier -!

Hon har en underbar humor med härlig ironi.

Jättestor grattiskram till dig och hoppas att den oäkta maken kommer ihåg dig till kvällen!

Idag ...


Namnsdagsbarnet tillsammans med sin mormor.


.... har älsklingssonen, han, den ende sonen man har, namnsdag.

Då är det A n d e r s.

Egentligen känner jag inte så förfärligt många män med det namnet, men några av dom är en f.d. klasskamrat från ettan till nian, ja, hemma i Malå (alltid så snäll var han!), en av de bästa chefer jag har haft - Anders Ohlsson boendes i Sjöbo -, en civilanställd rolig typ inom Sthlms-polisen - Anders Lundwall (hos honom och hans dåvarande fru spelades det oändligt mycket kort runt köksbordet!) -, och så förstås .., en riktig raring, nämligen den här mannen,

Den sist nämnde har dessutom samma efternamn som bloggmadamen!

Hemma i Västerbotten uttalas Anders som "Andärsch".

I Skåne kom det att låta så här: "Andörrrs!" med betoning på ö:et.


Och så blev han en vuxen man och mammahjärtat svämmar över av stolthet.

Så stort grattis till alla Anders-gossar - oavsett uttal - och största kramen går till sonen, som idag börjar sin veckolånga praktik i Malmö.

Ser ni en tjusig konstapel på någon av stadens gator, så skicka en slängpuss till honom från mamman.

Dagens fönster ...


... hittar man i södra Frankrike.

Och vem som höll i kameran ...?

Madame Monet, fönsterfångerska av rang!

Tusen tack.

Och ni får g ä r n a skicka flera fönster!

Adressen: bisse151@gmail.com

söndag 29 november 2009

Någon som vet ...?



Varför vissa bilder, fast man lagt in dem PRECIS som vanligt, ställer sig på tvären eller upp och ner, när man sedan ska publicera dem?
Första Advent.

Om några timmar ska Halmstad Kammarkör ha konsert i Nicolaikyrkan i Halmstad.

Alldeles tvärsäker på att jag orkar sitta på en kyrkbänk och först lyssna till några timmars repetition och därefter själva konserten, det är jag inte.

Men kanske.

Och telefonen, som levde upp under en gyllene timme i morse, avled på sedvanligt vis efter det andra samtalet.

Tur att jag han morgonsurra lite med gulle-Emma!

Kerstin och Thomas vänsterhänder ...



På lördagen blir det skånskt besök i landet Halland.

Då kommer nämligen en av pensionatvärdens bäste vänner på besök, tillsammans med sin fru.

Det är Thomas och Kerstin det och det är Kerstins hand ni ser längst uppe på inlägget.

Kerstin är född samma år som bloggmadamen (1954), hon är lite rödlätt .., är Skorpion och arbetar som psykolog i Malmö och är storasyster till en lillebror.

När jag frågar henne var hon känner sig som mest hemma eller var hon är uppvuxen, får hon svårt att förklara .., "jaaa, det är nästan omöjligt, för jag har bott på så många ställen, vi flyttade flera gånger .., det är Västerås och Falkenberg och min farmor och farmor bodde i Helsingborg .., men mest av allt så känner jag mig nog verkligen som skånska ...", säger hon.

Och jag frågar hennes man vad han tycker är en för Kerstin typisk egenskap?

"Ja ..., hon är omtänksam .., och hjälpsam .., oegenyttig, helt enkelt ..", svarar han.

Själv tänker jag på "analytisk", ty när jag på lördagkvällen visar Kerstin bilderna av mina barn, två döttrar och en son, då sitter hon till synes djupt försjunken och letar likheter mellan dem .., hon pekar på käklinjer och ögon och ser sånt som jag nästan inte har upptäckt själv".

Och så har hon de allra mest underbart mjuka och lena händer!



Det här är Thomas vänsterhand och egentligen ska bilden ligga på tvären, men se det vill den inte alls och det är nästan så att man blir galen, men bara nästan.

Thomas är född 1955 .., han är Oxe, har tillbringat en stor del av sin barndom i Blekinge och så ser han ut som en blandning av Jesus och Peter Stormare.
(Ja, jag har sett Jesus ..).

Då förstår ni.

Lång, lite vindrufsigt och lockigt hår.

Under min tid tillsammans med pensionatsvärden har jag ofta hört talas om denne Thomas.

"Å, det började med att han kom till Ljungby i högstadiet och sedan lärde vi känna varandra under det första året på gymnasiet och sen har det fortsatt med tågluffning genom Europa ..., hur väl minns jag inte Transylvanien, t.ex .., och vi höll på att dränka oss utanför Gotland, ja, på väg hem till fastlandet ..., vi har varit på skidsemestrar i Tjeckien, Åre och Sälen .., och vi har seglat tillsammans hur mycket som helst och så blev vi skilda ungefär samtidigt och hade då var sitt barn i ungfär samma ålder, ja, på halvtid .., det blev liksom mycket gemensamt där också!", säger pensionatsvärden när jag ber honom förklara mera utförligt.

Thomas arbetar som psykiater, även han i Malmö och när jag frågar Kerstin vad hon tycker är makens mest framträdande egenskap, så svarar hon .....", han är omtänksam".

Själv tänker jag på ordet l u g n.

Ett första-advent-fönster ...



"Hej Elisabet!

Vi firade jul i Sigtuna och fönstret är privat fast jag tror inte de misstycker om man visar det.

Folk pyntar ju så här fint också för att visa upp hur fint de har och det är verkligen idylliskt i Sigtuna alla årstider.

Varma hälsningar från Annas mamma."