lördag 26 augusti 2017

Dagens fönster och lite till ...


... finns i det där gula huset på kullen och det är som ingen ordning längre i det fönstret.
Från vänster herr och fru Undulat som fick följa med hem från marknaden i Edinburgh .., så några katter som AP inhandlat i Ghana .., en tung ljusstake som jag hittade i Skagen .., en tupp från Portugal .., en hund, en häst och några höns .., en sten som jag tycker så mycket om och ett tyghjärta som Harry nafsat på i sin ungdom.

Morgontidningen är läst från första till sista sidan.
Där var ett i mitt tyckte Intressant reportage om liberalernas Jan Björklund (dom anses ju vara veliga folkpartisterna och det passar mig bra, jag är ju verkligen en "å-ena-å-andra-sidan-människa") och när jag har läst Anna-Lena Lauréns krönika ropar jag till pv att han inte får missa den! Alltid lika bra är hon!

Mera DN.
Igår fick jag en länk till dödsannonssidan och där visade det sig att min svåger Jannes kompis Lasse hade skrivit så fint om Janne, som ju tackade för sig för en tid sedan. Det började så här och det var en hel del som jag inte visste om denne min alltid så gladlynte svåger. Här är ett några utdrag ur annonsen.


"Janne var min barndomsvän och bästa kompis genom livet. Han föddes i Stockholm och vi växte upp tillsammans på 40-talet vid Kungliga Hovstallet där våra fäder arbetade som chaufför respektive kusk. Efter skolgång i Hedvig Eleonora skola utbildade han sig till bilmekaniker på Polhems yrkesskola.
Efter utbildningen började han jobba på Gulf-macken belägen på Väpnargatan och därefter på Gulf- macken på Strandvägen. Efter några år övertog och drev han St Eriks p-center på Kungsholmen fram till sin flytt till Australien.


Vi umgicks jämt, åkte Europa runt på våra vespor och åren därefter umgicks vi familjevis. Vi träffades ofta vid storhelger och midsommar brukade vi fira på Jannes segelbåt ”Pompero” som han byggt själv.
Under alla år har vi haft tät kontakt per telefon, ljudband och de senaste åren genom nätet.
Lasse Karlsson och många fler i hovstallegänget".

Ja, du Janne .., det var väl fint skrivet om dig?
Det skulle nog ha gjort dig glad att läsa dom raderna.

Mina tre lediga dagar är tillända och nu stundar jobb som vanligt.
Två extrapass har jag tackat ja till; båda på söndagar och det innebär att under september månad har jag ingen helt ledig helg. Nåja, det går väl det med.
Om bara fyra månader inleder jag mitt allra sista år på affären - eller i yrkeslivet öht - och då kan man ju passa på att arbeta lite extra om det nu behövs.

fredag 25 augusti 2017

Och så tackar dom för sig ...

Bilden är från Aftonbladet. Tack för lånet.

Först Anna Kinberg Batra (med ett kroppsspråk som avslöjar mer än ord .., jag tänker att snart spricker hon av ilska, frustration och kanske sorg) och sen Gomorron-programmet i SVT som nu ska förändras och heta Morgonstudion och allt det jag tyckt bäst om; sport, - och nöjespanelen och Peter Wolodarski och andra som diskuterat vad som händer och har hänt, allt det försvinner!

Det kanske blir jättebra, men ibland blir jag så less på all förändring hit och dit. 

Ja, jag är kanske en bakåtsträvare.
Fredagsfönstret ....


... fanns i min fönstermapp .., och fångades för säkert tio år sedan.

Av vem?
Kanske av mig själv.
Jag vet inte.
Det tog nästan ett år ....

Foto: en 13-årig Elisabet med sin Instamatic-kamera.

... innan jag - på riktigt - insåg att min pappa inte längre var i livet!

Vi bodde i Kungsängen då när han dog, strax innan jul 1976, och när det var dags för begravning, en iskall decemberdag hemma i Västerbotten, frågade mamma om vi ville följa och ta en sista titt på pappa.

Nej, det ville vi inte.
Det var som om vi trodde oss kunna hålla allt det hemska borta, ja, om vi stannade hemma.
Om vi bara inte såg honom ligga där.

När mamma kom hem, berättade hon hur fin pappa var .., hur vilsamt det hela såg ut.
En slags frid över hela honom.

Maria var då fyra år, Anna bara halvåret.
Att småttingarna - eller i alla fall Maria som ju trots allt hade varit med om sin morfar - skulle vara med på begravningen, det var nog ingen bra idé, tyckte vi.
Man kan fråga sig varför?

I månader efter pappas död hade jag förfärliga mardrömmar; drömmar där pappa reste sig upp från kistan och ropade på hjälp .., eller att han bultade på kistlocket och ville komma ut!

Så kom det som förändrade det hela.
Jag satt som en av tjugofem kassörskor på B&W Stormarknad i Kungsängen och plötsligt hade jag en man framför mig som på något vis såg bekant ut och jag frågade om han var från Västerbotten?
Nej, det var han inte.
"Men har du någon gång varit i Malå?" frågade jag.
Jo, det hade han.
"Du har möjligen inte köpt en stövarvalp av min pappa, Ivar Nilsson ..?" fortsatte jag.
Jo, det hade han.
Och han log och sa att pappa var en sån trevlig karl.

Då, just då, brast allting.
Jag fick lämna kassan, körde hem och storgrät hela tiden .., det var som om en stor dammlucka som dittills varit hermetiskt tillsluten, ja, som om den bara öppnade sig och all sorg vällde fram!

Foto: jag själv .., vi var på besök hos mormor i Dikanäs.

Efter mötet med den här mannen som en gång suttit i vårt kök och pratat med pappa, upphörde mardrömmarna. Det blev som ett avslut. Som att jag ÄNTLIGEN insåg - eller mer KÄNDE - att pappa verkligen var död och att han aldrig mera skulle höra av sig via telefon och inte finnas kvar hemma när vi åkte norrut på semester.
Det var som att öppna en dörr och samtidigt stänga en annan dörr - den där ångestdörren -.

Allt det här - hur man hanterar en människans död och bortgång - tänkte jag på igår när jag satt i fikarummet på jobbet, för det var bland annat det som vi pratade om.
Och jag tänkte på hur annorlunda det var när mamma dog; hur Emil och Emma fick se henne i kistan och allt var så oändligt mycket ..., naturligare.

Och småttingarna som berättade att deras farfar hade dött och att farmor bara grät, dom hade verkligen fått vara med och ta farväl av sin farfar, just på sjukhuset. Jag tror verkligen att det är så viktigt; detta att man - även om man bara är tre, fyra år -, får vara med hela vägen.
Jo, det är såklart svårt att helt och fullt förstå, för det ser ju verkligen ut som om någon bara ligger och sover så gott, men bara detta att se .., att verkligen få ta in hur livet flytt sin kos, jo, det tror jag på.

Nu ska jag ta mig påtår.




torsdag 24 augusti 2017

Idag ...


Plötsligt dyker det upp mängder med såna här stenskulpturer eller vad man ska kalla dem?
Vi såg såna - hur många som helst! - i Skottland, men här har jag inte upptäckt en enda en.
Förrän nu.



Jag undrar om det inte är samme man som brukar stå där nere med sitt spö.
Nelly nosar i gröngräset.


Och ja, jag älskar landet Halland.
Det var här marken brändes i höstas eller var det i våras ..., nej, höstas?
Så vackert blev det och snart ska hästhagen bli likadan.


Och lilla Nelly som lullar på så sakta, så sakta, men ökar till duracellkaninfart dom sista hundra metrarna! Det hände däremot inte när bilden togs.
Den andra lediga dagen ....


... inleds med ett besök på affären.

I fikarummet sitter Carina som egentligen har slutat, men hoppar in extra då och då och ååå, så roligt att se henne igen! Så var också brödavdelningen alldeles särskilt fin idag; välfylld och rent av tjusig!
Slog mig ned en stund i fikarummet tillsammans med chefen, Erik och just Carina och aldrig är det väl så roligt att vara på sitt jobb, ja, som när man är ledig :)

När jag kom hem stod en bil parkerad nere vid vägen och jag anade vem som var på besök, jo, så var det också, där var Eva från Tyresö med sin långe make och jag hade med mig alldeles nybakade cinelle (typ wienerbröd) och så slog vi oss ned på altanen och det blev prat om semestern som varit; om hotellrum och frukostar och en massa annat och mitt i alltsammans brakade trädgårdsstolen som den Långe Mannen satt på och det blev lite skratt och jag sa att nu blir nog friherrinnan lycklig; det var hon som knäckte den först av allt, men bara lite-lite.

Vi pratade ganska länge om det här med vad man minns och inte.
Under semestern i Tyskland läste pv och jag själv en hel del om Gustav Vasas döttrar Cecilia och Katarina och det var hur intressant som helst och vi surrade en del om det när vi körde bil bland alla majsfälten och inte hade annat för oss.

Vad har det med minnet att göra, kanske ni tänker?
Jo, för nu när jag skulle återge lite av det där spektaklet med systrarna Vasa (för så var det nämligen) så kom jag knappt ihåg nånting och som jag önskade att pv hade suttit vid bordet, för hans minne är som ett läskpapper i jämförelse med mitt!

Och Eva påstod att det var likadant för henne.
Inom kort ska hon återvända till Tyresö och då på ett sjukhusbesök och hon visste bestämt vilket sjukhus det var, men Långe Mannen sa att så var det inte alls, det var ett helt annat och han kunde till och med rabbla upp hela adressen utantill!
Jodå, han hade rätt.

Har man haft en mamma med Alzheimerdiagnos är det nog tämligen logiskt att man reagerar direkt när ens minne inte är som man önskar att det ska vara .., och så känns det ibland.
Ja, ja.
Än vet jag i alla fall hur jag loggar in på mitt konto ,-)


Nu är verkligen fjärilarnas tid!
Det vimlar av dem .., mest kring myntan som vi låtit gå i blom .., och den här skönheten slog sig ned alldeles vid kaprifolen och det var just så pass att jag hann fram med kameran!


Innan jag loggar ut lägger jag ut den här bilden.
Jodå, mammor har all tillåtelse i världen att bli stolta över sina barn; precis som pappor, mor, - och farföräldrar och flickvänner och alla som nu vill.

Alltså säger jag stort GRATTIS till Anders och kompisen/kollegan (med samma namn som hunnernas konung) som fixade en andraplats i Nordiska Mästerskapen i crossfit för poliser!
Bra kämpat!

Nu ska jag ta hundarna på promenad och sen fundera lite på middag som blir fisk i någon form.

onsdag 23 augusti 2017

Det ena eller det andra ....


Inte vet jag .., kanske påverkades jag av arbetskamratens pappas hastiga dödsfall eller så tänkte jag på Kim Wall och hur kort hennes liv blev och så allt annat förstås, men i alla fall bestämde jag mig för att verkligen Ta Vara På Den Här Dagen.

Så det gjorde jag.
Packade badväskan med kaffetermos, vatten, två mariabullar, Åsa Advics bok "Isola", baddräkt och handduk och en grön fleecefilt och så cyklade jag Steninge.
Det är precis lika vackert i Stensjö där vi bor, men jag tycker om att inte vara helt alena på stranden, då passar Steninge bra.

Efter två timmar i solen vände jag hemåt .., klippte gräset på västra sidan av huset .., plockade bort .., gick lillrundan (som inte är sååå liten) med såväl Nelly som Harry och det tar  T I D .., för Nelly går i slowmotion-fart och det får hon göra. När vi har ett par hundra meter kvar innan vi är hemma, förvandlas hon; då springer hon i raketfart!
Upptäckte två överkörda grävlingar, numera platta som kuvert!

Fick ett mejl från pv där han berättade när han skulle komma hem (han hade rullskidat till jobbet och skulle ta bussen).
Körde till Haverdal och köpte räkmackor från fiskbilen som är på plats varje ondag, plus en stor, rökt makrill som får bli morgondagens middag .., fixade kaffe och en öl (till pv) och så hämtade jag upp honom och i en timmes tid kanske satt vi just här uppe vid slänten, mellan vandrarhemmet och stranden, och hade det allmänt trivsamt.

Jag frågade hur han haft det på jobbet och han berättade om nya klassen där alla elever hade fått presentera sig och berätta om sina intressen och vilken skola dom kom ifrån? En av eleverna visade sig komma från Ljungby, eller bor i Ljungby och pendlar alltså med buss.
Ja, det går ju det med, det gör skolungdomar hemma också .., pendlar mellan Malå och Lycksele, nio mil enkel väg.

Innan vi gav oss av hemåt tog jag ett nästan-kvällsdopp, allt medan pv packade ihop filtar och allt det andra och nu är det kväller och mörkret faller så sakteliga. Husets herre tittar på hemska serien "Paula" - som är för kuslig för mig - och jag sitter här och skriver.

Två lediga dagar till återstår, plus halva lördagen.
Det här schemat .., det är en sån ofattbar gåva, så det är inte sant!
Det man inte begriper ....

Ja, det är sannerligen mycket här i världen man inte begriper.
Hur någon normalt funtad människa kan berätta att det skett en olycka på en ubåt och - när olyckan skett - inte kontakta vare sig sjöräddning eller annan hjälp, det övergår mitt förstånd.

Och att dessutom inbilla sig att någon ska finna den versionen trovärdig!

Än mindre begriper jag hur denne Peter Madsen kan besluta sig för att "begrava" kvinnan till sjöss, så där på alldeles eget bevåg.

Och stycka henne först! 

Vilken soppa detta är och arma, arma anhöriga till Kim Wall!
Skördetid - eller inte - ....


I fjol dignade pallkragen av mangold och sallad!
I år .., ja, titta å den rosa på pilen .., så har det mest sett ut!


Inte en enda gurka behagade visa sig, men däremot har vi nu - äntligen - fått rätt så många små plommontomater och jättegoda är dom!
Vindruvor i mängder .., men inte nånting annat!

Nåja, man överlever ju ändå förstås.

Och knappt några plommon .., äpplena kan vi räkna på ena handens fingrar, eller möjligen på båda händerna, men inte just så mycket mera. Knappt några körsbär!

Det enda som verkligen har givit enorm skörd, är förstås myntan, den som pv använder till te.
Så underbart ljuvligt gott!
Dagens fönster ...


Jo, men den kommer nog att bli bra, den där inglasade delen av altanen!
Två fönster mot grannen till, skjutdörrar mot växthuset till (mot norr) och ett skjutfönster mot söder.

Så pass stort blir rummet att vi kan ha en hörnsoffa (antingen lounge eller nånting annat där man kan sträcka ut sig, alltså inte enbart fåtöljer), ett bord och lite till och så ska det i alla fall inte bli minusgrader där inne; bara så perfekt att kunna ställa undan en del större krukväxter som fått bo utomhus under sommaren.

Det här har du gjort bra, pv!

tisdag 22 augusti 2017

När det tar slut ...


Det blev en tung dag på jobbet igår, när en av arbetskamraternas far helt plötsligt gick bort och det alldeles på tok för ung! Detta - hur fort livet kan ta slut - var väl vad vi alla tänkte på mest hela tiden, allt medan köerna växte sig långa.  Även om många sommarkunder har börjat arbeta igen, så är det ju alla med sommarhus och som är pensionärer som är kvar, för att inte tala om alla tyska turister.
Vänliga människor hela bunten.

Nu, när sommarjobbarna har tackat för sig och givit sig av till olika lärosäten - (Hampus som ska läsa medicin i Lund har fortfarande inget boende)  - är det nästan enbart ordinarie personal kvar.  Lovisa (som plockar in varor) ska läsa ett halvår i London och känner sig aningen pirrig inför detta .., och Elin försvinner till högskolan i Örebro. En annan har påbörjat sjuksköterskelinjen här i Halmstad.

Inledde mitt värv med att skura kassorna och kassabanden och torkade rent på datorskärmarna; beställde hem nya frimärken (Lars Lerin) och så var det allt det vanliga.

Kom hem halv tio och gick raka spåret till duschen, totalt slut på.

Snart ska jag ge mig av igen.
Har tillbringat en timme på stranden i Steninge och frågade idag kvinnan som sitter där med sin rollator om hon kanske längtar efter ett dopp och om hon då behöver hjälp? Kanske att det kan ordnas. Kanske. Det är det där med balansen.

Intill mig slog sig en kvinna ner; hon var från trakten av Borås och hade deltagit i en kurs, men stannade själv kvar två dagar bara för att njuta av Halland i allmänhet och Steninge i synnerhet.

Själv simmade jag ovanligt länge .., vattnet var precis som igår ljuvligt, precis lagom svalt, kanske arton grader, kanske mera? Och inte en endaste manet har jag sett skymten av.


Hörvärt och smärtsamt ...

Foto: Anna Järphammar

Morgonens "Tankar för dagen" med Maria Hellström.


måndag 21 augusti 2017

Börja om från början ...


Fyra månaders rehabilitering .., fyra veckors arbete, tre veckors semester, en veckas sjukskrivning och så nu .., blir det arbete. Nu blir det vardag.
Hostan har tackat för sig (tack och adjö, kom aldrig tillbaka!) och jag har svängt förbi Steninge och tagit mig en simtur i ett underbart ljuvligt (nu kom båda orden på en gång) hav, kanske arton grader, kanske sjutton, men skönt var det!

Kvinnan på rollatorn är där ofta och sitter och tittar ut över världen.
Längtar kanske att bada?

Ute på piren där badstegen är, skymtar ett äldre par på väg i vattnet.
Och ute på Storaskär slängde en man kläderna och hoppade rakt i plurret!


Flera cyklister stannade till och tog paus.
Några gick ut på piren ..,, stod där och tittade och plockade fram sina mobiler.

Bakom mig satt en man och en kvinna och kvinnan pratade länge, länge i sin mobiltelefon .., berättade om helgen som varit, om en tur över till Helsingör och om en operation som skulle ta tretton timmar!! Hon lät väldigt glad.

Sen åkte jag hemåt .., tog en iskall dusch och är nu snart redo för kassörskejobbet.
Måndagsfönstret ...


.... kommer från Östergötland och ja, där hade hon också håven med sig!

Tack Ulrika!

söndag 20 augusti 2017

Denna dagen ett liv ...


Ja, eller en alldeles vanlig, stillsam söndag.
Det var nog mer så, tror jag.

Och ömsom skyfall och ömsom strålande solsken!
Pv som byggde på den inglasade altanen som blir så fin, så fin.
Tänk, där ska vi sitta under kulna höstkvällar .., tända ljus .., kanske en fotogenlampa ..,  en hörnsoffa att kura i .., ja, det känns så bra bara att tänka på det!


Sona - pv:s moster - kom och gjorde oss glada!
Med sig hade hon en nybakad (ännu ljummen) toscakaka som var så saftig och fin!
Och jag blev glad av att se hennes smultronstrumpr!
Det blev två timmars surr om allt möjligt; mycket handlade om det stundande bröllopet mellan Hilda och Patrik. Jag har lovat att hämta och skjutsa Sonja till och från bröllopet.


Det är faktiskt nästan sanslöst vad den här hostsvängen har tagit på krafterna!
Natten mot idag gick pv och lade sig på soffan Ektorp; då han inte ville väcka mig med sina hostattacker. Det går liksom fram och tillbaka. Själv har jag känt mig ganska pigg och i morgon blir det jobb igen.



Söndagsfönstret ...


Ett fönster från Kvistbro kyrka; den församling där Ulrika arbetar.

Och det var just den före detta stickerskan, numera dopperskan Ulrika, som hade håven redo.

Tack snälla!

// Rättat .., jag skrev först att det var från Höga Kusten.