lördag 9 mars 2013

Nån slag insikt ...

Garageröjning pågår.

Förhållandeprövning pågår också.

Dagens fönster ...


Från herr Rindå kommer två bilder susande till min mobil.

"Jag har besökt Arlandas flygmuseum och där sett din farbrors flygplan", stod det meddelandet.

Vilken omtanke att ta en bild och skicka!!

Så här var det: min pappas storebror - Fritz Anders Erland Nilsson, för övrigt Stenbock .. - var en påhittig filur som redan i unga år experimenterade med allt möjligt .., han tillverkade en egen bössa som han beordrade lillbrorsan Ivar (min pappa) att testa (själv gömde han sig en bit bort ...) .., han kom att bli instrumentmakare på Gällivare lasarett och i garaget i Harsprånget, där byggde han sig ett eget sportflygplan - det som syns på bilden -.

Ritningarna hade han i huvudet och minst ett par gånger fick han flygförbud från högre ort, men han flög vidare och jag minns hur väl som helst när han landade på sjön i Malå (planet hade pontoner) och mamma och pappa fick sig en flygtur (mamma spydde ...) och så fick mamma den stora äran att döpa planet.

Det kom att heta Beda, efter Erlands andra hustru.

Erland vid sitt första egenhändigt byggda flygplan: Blixten.

Erland var först gift med Anna, men så dog hon och då gifte han sig med Annas syster - Beda - (ja, den här enjängdheten går i arv .., lika så gott att hålla sig till samma släkt ..., tänkte han kanske?).
Dom var flera töser och namnen gick i bokstavsordning;  minns jag inte fel fanns där en syster som hette Daga?

Farbror Erland var - enligt pappa - en riktig tjurskalle .., han anmälde sig som frivillig i finska vinterkriget och var en brinnande kommunist.

Flygplanet Blixten.

Han dog relativt ung, vid 58 års ålder, och ligger begravd i Kalvträsk, Västerbotten,.

När pv och jag själv semestrade där uppe, skulle vi besöka det lilla museet i Kalvträsk.

"Du förstår, här kommer du att få se många urklipp om min pappa, han var ju norrlandsmästare i löpning på flera distanser ..." sa jag.

När vi kom in i den lilla lokalen bara gapade jag .., där fanns ju knappt ett enda urklipp om pappa, däremot hur mycket som helst om farbror Erland ,-)

Jag loooooog mest hela dagen efteråt.
Kanske var det pappa som hade förhärligat sig själv så till den milda grad ..

Och herr Rindå .., det är INTE Gunnar, om ni tror det, nej, det är Gunnars bror, den före detta SAS-piloten, ja, som skickade bilden, alltså.

Stort tack till dig Bengt! 

Så här står det bland annat skrivet i en artikel som handlar om farbror Erland.

Barndomshemmet i Kalvträsk.

"År 1916 stod den då åttaårige Erland Nilsson i Kalvträsk och sorterade potatis, då det landade en vilsekommen flygmaskin. Flygaren frågade Erland "vad heter byn?" och fick till svar ..."Det talar jag om om jag får titta i flygmaskinen".
Med flygplanet i färskt minne gick Erland hem och byggde ett flygplan med ett urverk som drivning som gick på golvet.
Erland var tekniskt intresserad som barn. Han plockade sönder allt som gick att plocka sönder och byggde nytt. Av gamla klockor byggde han bland annat en potatisskalare och ett kraftverk i en bäck.
Erland var född i Kalvträsk i en småbrukarfamilj. När föräldrarna dog, så fick han och hans fyra syskon flytta till en farbror i Kalvtrsäk. Tillsammans med en kamrat letade han arbete efter skolan. De hade bara ett hårdbrödpaket att leva av och när de fick jobb som skomakarlärlingar, var de så magra att de fick sitta på kuddar för att benen skavde mot stolsitsarna."

Källa: härifrån.






fredag 8 mars 2013

Sonjas goda kaka ...


Det är faktiskt alltid lika underbart trevligt att hälsa på hos Sonja och Gösta.
Och tänk, att Sonja och pv en gång har delat lägenhet några veckor; det var när Sonja gick en vidareutbildning till distriktssköterska och det hela utspelade sig i Göteborg.
Pv, han körde buss och hade ännu inte börjat sin lärarutbildning.
(När jag ibland frågar pv vad han skulle göra om han inte vore lärare, då nämner han alltid detta med att vara busschaufför .., åå, det tyckte han var så himla trevligt! Ja, han skulle vilja vara sin egen och kanske köra turistresor utomlands ..).

Men nu är det andra tider och jag hinner vara hos hans moster och morbror någon timme, innan skoldagen  är tillända och pv ansluter.



Vi bjuds på sedvanligt gott kaffe (och hett!!).
Finns det något godare än kaffe bryggt i en perkolator?
Jag tvivlar.


Och så den nybakade kakan som var   h i m m e l s k!

Vill ni ha receptet?
Här kommer det!

3 ägg
3dl strösocker

3 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver

3/4 dl kokt vatten

Vispa ägg och socker.

Tillsätt sedan vetemjöl och bakpulver (som blandats), rör ner i smeten, och sist av allt i med det kokta vattnet.

Grädda kakan i smord och bröad form i 170 grader och knappt 45 minuter.
(Sonja säger att det står 45 minuter i receptet, men hon tycker att den alltid blir klar tidigare än så.
Ni får helt enkelt hålla koll ...).

Låt kakan svalna när den är klar och dela den sedan i två delar.

Glasyren: 
150 gram smör eller margarin
1 1/2 dl mjölk
5 tsk vaniljsocker

Allt detta blandas och kokas upp.

Häll sedan den varma blandningen/glasyren på båda halvorna av kakan och lägg sedan samman alltihopa.

Lycka till vänner!


Och här är minsann vinnarna ...! 



Stort grattis till er två!

Och visst är Gösta underbar!

Jag blev tvärless ...


.... på det alldeles för långa håret.

Hämtade saxen och klippte det rakt av, så gott det nu gick.

Tjopp - tjopp, bara.

Det hela tog inte mer än tio sekunder.


Och det gick alldeles utmärkt att använda Ica-saxen.

Eller om det är Ikeas.


Är den inte finurlig ...!


För att inte säga ... genialisk .., illustrationen av Lotta Ekström!

 Och insidan.

Ännu läckrare, tycker jag.

Sååå påhittigt och snyggt redigerat!

Vi och Di.



"Tröttnat på dina gamla diamanter? 
Hämta inspiration och kanske något gnistrande nytillskott till juvelskrinet på vårens smyckesauktioner."

Di ..., idag.
Midashalsduk för 62 000 kronor
Ja, utropspriset, alltså.



Tidningen Vi.
En gång min favorittidning.
Det känns som om den har bytt målgrupp.

Tvärsäkert - eller inte -.


Helt förvissad var jag om att detta var den sista inköpta säcken med fågelfrö för i vinter.

Nu är jag inte fullt lika övertygad.

Ute blåser isvindar och jag är illröd om kinderna efter morgonrundan med harry.

Dagens fönster ...


Det var när den inofficiella världsmästarinnan i stickning (alt. smoothie-tillverkning) besökte sjukhuset i Örebro, som hon lade ifrån sig stickorna och i stället tog fram kameran/mobilen och förevigade en hel massa fönster från cafeterian.

Tack snälla! säger jag.


torsdag 7 mars 2013

Det bästa för Lyckliga Grodan ...

Det bästa i veckan var telefonsamtalet från den utflugne sonen.
Han har tankar om att bo hemma några månader.
Det vore som högsta vinsten att ha alla hemma ett tag.

Mylta ...


... från Småland.

Men på besök hos kompisen Harry.

Så fin, så fin är hon.

Men ganska olydig.

När allt stämmer ...

Blommorna vattnas också.

Inte på flera veckor har jag känt mig så fylld av energi!
Två lediga dagar känns som en hel sommarsemester och allt hinns med - eller i alla fall mycket -.



Kylskåpet får sig en omgång .., jag räknar till sex burkar med senap (pv vill ha den gamla vanliga Slottsvarianten, själv väljer jag starka grejer .., Västervikssenap, till exempel, som har samma funktion som Nezeril ) och eftersom jag är den enda i familjen som äter sill, töms det sista från  diverse sillburkar .., där är remoulad från gud-vet-när .., och två tuber med majonäs (till vinterns räkmackor, förstås ..) och sen, när allt hamnat i komposten och pv har femtioelva små, diskade glasburkar att använda till den kommande marmeladtillverkningen .., då räfsar jag ännu mera löv .., tar hand om all tvätt .., viker lakan och påslakan och lägger i älsklingsbyrån - den som jag köpte på Hebergs Auktion för alldeles egna pengar - .., hänger ut tvätt ..,  och går på promenad med harry och på förmiddagen kommer kompisen Mylta från Småland; det är pv:s storebror som ska på sammanträde i Varberg och frågar om det går bra att härbärgera henne här och det gör det.

Ett tag.

För Mylta är van att springa som hon vill där ute på landet i Småland och nu blir såväl hon som harry alldeles galna av upptåg och springer hit och dit och kors och tvärs och jag blir ilsken och till sist får dom vara inomhus.


Några timmar senare tar jag ut dem, men har då Mylta i 5-meters-flexikopplet och harry springer likt en gasell av och an och upp och ner för slänten, ja, i säkert en halvtimmes tid, allt medan Mylta försöker fånga honom, så gott det nu går.

Nu ligger dom likt utslagna hjältar under bordet där jag sitter.

Och själv ska jag ta mig en kopp Zoegas kaffe och bara njuta av känslan ..., ni vet, när man känner sig stark.

Å, den är härlig!


DBIV ....

Om någon fler vill dela med sig av sin glädje över nånting som hände .., så är nu detta sista dagen, för i morgon blir det dragning i lotteriet.

Följande ligger och skvalpar i den lilla glasbyttan:


Eva på Frösön  - berättade om en härlig söndag i skogsbrynet .., och glädjen hos Otis som skuttade och hade sig i snön!

  
Ulrika i Västmanland jublade över den lyckliga utgången när hennes son Andreas krockade, men klarade sig helskinnad =  å, den allra största glädje!!


Ann i Göteborg (STORARTAT) hade fått paket från Annika Engström i Skåne - ett paket fyllt med filurigheter och sånt som gjorde Ann så glad, så glad! Det var knappar, resårband, "stoppegarn" (här kom det skånska fram ...) och allt möjligt annat och Ann kvittrade över bloggvärlden som ger så mycket tillbaka i form av vänskap.

annannan i Portugal vittnade om improviserad kvällsmat tillsammans med den energiska R.
Så här fortsätter hon.
 "Det bästa jag gjorde var en av mina två årliga undervisningsturer till Lissabon där jag har två lördagsförmiddagar på en fortbildningskurs i mitt ämne."

Ingela i Ystad har minsann träffat en Riktig Karl som gör henne så glad ...
"En som är karl för sina skor" .., skriver hon.
G l ä d j e.

"
Barbro som inte längre finns och en liten Anna-Lena.

Anna-Lena i Tumba  var glad över själva  l i v e t och berättade om sin mamma Barbro som inte längre finns och om det lilla barnbarnet Ludvig som kom som en present, bara fem dagar efter att Barbro lämnade livet.

Så här skrev Anna-Lena och jag läste och loooog:
"Idrott på tv blev mer och mer viktigt för mamma när kroppen inte var så följsam längre. Hon hade koll på alla tennisspelare, skidåkare, skidskyttar och - kanske lite mer oväntat - alla snookerspelare. När vi satt och vakade på sjukhuset hennes sista tid visade det sig att både min bror och jag hade snooker på på tv:n för hennes skull. Även om hon inte uppfattade något av det."

Anne i Mantorp hade tillbringat söndagen med att följa vasaloppsåkarna - det enda i idrottsväg som hon inte missar -!


Barbro i Uppsala hade rest till Oslo och besökt dotter och barnbarnet och nu bubblade mormorsglädjen, ja, nästan som champagne! I barnbarnets små fötter kände Barbro igen nästan hela släkten.

Amber kände en sån innerlig glädje över sonens glädje.
"Extra varm om hjärtat blev jag när tonårssonen under veckan blev allt gladare under skidåkningen i Sälen med pappa och kompisar.
Detta efter en lång period då han inte tyckt någonting varit särskilt roligt, om roligt alls.
Nu SMS:ade han och mot slutet av veckan skickade han roliga bilder på sig och kompisen.
Han är kreativ och alldeles fantastisk när han är sitt vanliga jag, så det blev några rediga skratt när jag såg hans bilder.
Och mammahjärtat blev alldeles saligt över sonens glädje!" 


Och bläckfisk är nästan det godaste bloggmadamen vet ...

I Frankrike hade Monet besökt badorten La Croix Valmer och där träffat ett 50-talsvenskar som alla lyssnade till ett intressant föredrag om fransk politik och så hade det även inmundigats "extremt god mat", bland annat i form av små, mjälla bläckfiskar, frästa i smör och persilja.

Och en Lycklig Groda berättar om glädjen när den utflugne sonen funderar på att flytta hem ett tag.

Någon fler som vill vara med?

Välkommen med ditt bidrag till bisse151@gmail.com .., gärna, gärna med bild till!

Dag 2 ...


... av tre lediga på raken.

Det är som den allra ljuvligaste semester.

Och jag tar harry på morgonrunda och det är isvindar från öster, men ändå ..., snön är borta och det känns annorlunda.



Så här känns det.

Dagens fönster ...


Och om ni känner att ååå, det hade allt varit härligt att stå där och titta ut över tegeltaken .., då får ni minsann lösa biljett och ge er av till landet Portugal.

Ja, ni kan ju för all del köra bil också.

Och när ni väl kommer dit, då får ni leta upp adressen och knacka på dörren till den här madamens arbetsrum.

onsdag 6 mars 2013

Det bästa för Eva på Frösön ...

Är inte bilden UNDERBAR!? skriver Elisabet.

Hej!

Det bästa under veckan var nog söndagen ute vid skogsbrynet. Vi grillade korv.
Otis lekte i snön. Femmilen på transistorradion. Kaffe i kåsan.



Inbäddade i filtar lyssnade vi på det spännande skidloppet som resulterade i ett svenskt guld. Tre timmar satt vi där i solskenet. Vårvintern i Jämtland när den är som allra bäst.

Kram Eva
Det bästa för Ulrika i Västmanland ...


Förra veckan minns jag faktiskt inte så värst mycket av, men redan nu kan jag skicka vad som är det bästa med *den här* veckan för det lär inte kunna slås av något annat:
att sonen krockade och klev ur bilen helt oskadd.

Bilen min blir nog skrot men VAD gör det när mitt barn är helt!!!
 

// Elisabet säger: ja, nu struntar jag blankt i om det är förra veckans eller den här veckans, det är faktiskt inte det viktigaste .., det är den där hjärtevärmartanken som räknas.

I ett par timmars tid ...


... ägnar jag mig åt att räfsa löv.

Räfsan är nyinköpt och den dyraste som pv någonsin haft i sin ägo; en Fiskars, men bra är den.
(Det är inte säkert att den är ett dugg bättre än tidigare varianter, dom där mer billiga sorterna där skaften knäcks efter en säsongs använding, men jag inbillar mig att den är bättre - jag är ju så lättlurad -).

Mellan varven drar jag upp högresta nässlor som torkat och kommer ihåg hur det såg ut när jag dråsade rakt ner i nässelsnåret vid husvagnen - det var i somras -.

Medan jag räfsar, håller harry vakt vid vägen.

Eller mer som "koll".

Det kändes bra alltsammans.
Det bästa för Anna-Lena i Tumba ...

Barbro och en liten Anna-Lena. Barbro som inte längre är i livet.
 
Hej Elisabet,
 
Det bästa i veckan (ja, veckorna faktiskt) har ändå varit livet.
 
Livet som min mamma lämnade efter ett par veckors kamp, men där hon ändå varit den som själv bestämt utgången.
 
Fr.v. Ludvig, Anna-Lena och Love.
 
Livet som fem dagar därefter kom till oss i form av barnbarn nummer 9. 
Loves lillebror Ludvig, 4,6 kilo tung och 53 centimeter lång.
 
 Bilderna är på mig och min vackra mamma samt på mig, Love och Ludvig när vi kollar Ludvigs tår


// Sen mejlar jag till Anna-Lena och frågar om hon kan tänka sig att berätta lite om sin mamma, hon som ser så rar ut på bilden längst uppe.
Efter en stund kommer svaret.
 
´"Mamma Barbro var yngst i en syskonskara på fem. Två systrar är ännu i livet. 
Hon växte upp iVärmland och trots att vår familj flyttat runt en del var det ändå Värmland som var hemma för henne. 
 
Värmlandsvisan ska spelas på begravningen.
 
Mamma var hemma med oss tre barn tills jag i tio-årsåldern tyckte hon kunde börja jobba. Därefter arbetade hon med administration på Sörängens folkhögskola i Nässjö tills hon gick i pension.
 
Barn (3), barnbarn (10) och barnbarnsbarn (3) var en stor del av hennes liv och friluftsliv har alltid funnits med i bilden. När jag var barn var vi alltid ute i skogen på helgerna och grillade korv och åkte skidor, skridskor eller badade. När det var bärtider var hinkarna alltid med och vi skulle plocka bär. Jag lovade mig själv då att jag minsann aldrig skulle plocka bär när jag blev vuxen - nu älskar jag det.
 
Idrott på tv blev mer och mer viktigt för mamma när kroppen inte var så följsam längre. Hon hade koll på alla tennisspelare, skidåkare, skidskyttar och - kanske lite mer oväntat - alla snookerspelare. När vi satt och vakade på sjukhuset hennes sista tid visade det sig att både min bror och jag hade snooker på på tv:n för hennes skull. Även om hon inte uppfattade något av det.
 
Mamma var bestämd och envis (det finns dem som tycker vi är lika...), men med ett stort hjärta där hela vår stora familj och många vänner fick plats."
 
Och jag säger: tack Anna-Lena som delade med dig!
Det bästa för Ann i Göteborg ....


Det bästa som hände förra veckan var när det vackra paketet kom från underbara Annika i Kävlinge.
Vi träffades på bloggträffen som Elisabet och PV ordnade så fint i Steninge en sommar.


Hon har utrensning och skrev och frågade mig om jag var intresserad av knappar och annat sybehör.
OM jag är, svarade jag ..., och då kom det efter nån dag ett paket inslaget i regnbågspapper.
Jag skulle tagit en bild av det men innan jag ens tänkte den tanken hade jag rivit av pappret, nyfiken på vad som fanns i.

Det blev rena julafton!


Det var knappar i alla material; underbara pärlemorknappar, metall, plast, nylonknappen Ultra, läderknappar m.m. Gamla plastknappar man kunde köpa på EPA för 75 öre. Det var hyskor och hakar och tryckknappar och tråd och stoppegarn i laxrosa.
Elisabet säger: Barndomsminnen rakt av!! Särskilt den till höger.
Det var strumpeband i laxrosa och vita bändelband (bomullsband) och allt omsorgsfullt packat i plastpåsar, en knuten med oblekt bomullssnöre.


En fin kartong med Björntråd och knapphålstråd och en fin liten gul behållare till nålar och...och...och...en stooor bit finaste drällväv!
Tänk vilken historia alla dessa till synes obetydliga saker har att berätta!

Och trots att jag försökte vara envis så fick jag inte ens betala frakten för hela härligheten.

Tusen tack till Annika i Kävlinge och tusen tack Elisabet för att du är en sådan nätverkare.
Och till er andra: Kasta aldrig bort gammalt sybehör ni inte vill ha utan att höra med mig först! Jag betalar frakten – om jag bara får!

Hälsningar Ann i Göteborg.


Kommer ni ihåg den här ...?


Och Kattis som kommenterar och gissar ...

Kattis sa...

Jag tänker att det är någon som ska bjuda på snittar, vegetarisk lasagne (?), och god dessert, förmodligen ha nattgäster på frukost...

De olika stilarna kan vara en lärare, som skriver skrivstil ibland men textar så att eleverna kan läsa... Listan har fyllts på vid olika tillfällen (därav skifte i handstil), varefter middagen planerats...

Personen är troligen i trettiosåldern, med tanke på handstil och det faktum att dessertskålarna inte redan trängs på hyllorna i köksskåpen...

Kattis sa...
 Det ser ut som att det även ska drickas drinkar! :)

Kattis sa...
Hade det varit hallonBLADSte, då hade personen i fråga varit gravid, men.

Kattis sa...
Jag älskar dessa inköpslistor! :) Kan inte denna Alexandra nu berätta vem hon är? Nu när vi för en gångs skull verkar ha nära till källan och till de rätta svaren.

Och så kom svaret!

Alexandra sa...Kattis! Vilka roliga och bra reflektioner du gjort. Jag är inte lärare, jobbar på hotell, jämngammal med bloggmadamens AP. Skrev listan under förmiddagen men ändå inte så länge mellan varven. Middagsgäster skulle vi ha, bjöd helt riktigt på snittar. Till varmrätt blev det lammgryta av lamm som betat i Klimpfjäll och fanns i frysen, därför inte på listan.
Det var tänkt att gästerna skulle sova över men det blev inte så:(
Är INTE gravid!! Och det bjöds på drinkar!


"Kan det vara utflykt ...?"


.... skriver Eva i Tyresö, som hittade just den här lite skrynkliga lappen.
DBIFV för annannan i Portugal ...


Det bästa som hände var att vi hade tid och tillräckligt mycket goda rester i kylskåpet för att bjuda vännen R på improviserad fredagskvällsmat när hon skickade ett sms och undrade vad vi hade för oss. Vi har inte setts sedan mellan jul och nyår, mest för att R alltid är på språng.

Det bästa jag gjorde var en av mina två årliga undervisningsturer till Lissabon där jag har två lördagsförmiddagar på en fortbildningskurs i mitt ämne.

Det innebär upp tidigt för att ta kvartisjutåget och behöva komma lite försent och vara lite trött och mosig när jag först sätter igång men sedan blir jag inspirerad och engagerad.

Särskilt den här gången, för min radikalt omgjorda lektion visade sig fungera utmärkt, studenterna blev engagerade i gruppövningarna och jag imponerade på mig själv i hur jag hanterade gruppdynamiken och fyllde i med frågor och upplysningar där det behövdes.

Jag kan ju det här, ju! (Fast oj, så mycket försök-och-misslyckande det har tagit mig att komma hit)

Men det allra bästa, det är att sitta på tåget tillbaka på eftermiddagen, efter väl förrättat värv, på väg hem till en för övrigt alldeles ledig helg, lyssna på ljudbok och sticka och så småningom nicka till!
Det bästa för Barbro i Uppsala ...


Hej elisabet

Det bästa för mig var trippen till våra tjejer i Oslo.
Det blir intensiva men ack så mysiga dagar.
Den lilla som nu fyllde 2 år pratade oavbrutet lite norsk och lite svenska och var så glad i mormor och morfar.
Sedan att se hennes så små fötter vara kopior av gammelmorfars,mormors och mammans fot gjorde mig full av lycka!

Babsan i Uppsala

// Elisabet säger: det här det-bästa-inlägget fanns på plats innan vi åkte till Sälen, men då blev det ju inget av med lotteriet. Just därför lägger jag in det igen, så inte Barbro känner sig utputtad. 

Flaskor i golvet och korta möten ...


Att komma tillbaka till affären efter en dryg veckas ledighet, känns som bäst.
Det är skönt med vardag.

Jag tar mig an mejerikylen .., tar ut allt som möjligen kan tänkas gå in i hyllorna .., kollar datum, sätter ner priset på sånt som snart går ut ..., skriver in nya bäst-före-datum i röda boken - den som vi kollar varje dag och ser när det närmar sig 30%-nedsättning - .., sen blir det läskleveransen och ni anar inte hur mycket enklare det är att fylla in stora petflaskor som står i en liten "pappersform", mot för andra, där det bara är plast runt om och när man har sprättat upp plasten och börjat plocka upp flaskorna, då ramlar dom omkull och nästan alltid dråsar nån i golvet!

Särskilt knepigt är det med dom små flaskorna, typ Coca Cola 33 cl i plast.
Där vinglar det hur mycket som helst!


Sista timmen tar jag kassan.
Det blir småprat med en kvinna i 40-årsåldern som arbetar på ett korttidsboende och hon säger att arbetet känns meningsfullt och jo, hon skulle välja samma yrke om igen.

"Sämst är kanske att det blandas så mycket .., där är rehabpatienter som har drabbats av stroke, men där är också många dementa och där finns även ren palliativ vård", säger hon.


En annan kund visar sig vara mattelärare och jag säger - alldeles för tvärsäkert - "jaha, då har du säkert vänster tumme upp!" och tänka sig, det har hon!

Bakom henne står två unga män i artonårsåldern och dom blir nyfikna och undrar vad det där handlar om och så knäpper dom också händerna och kollar.
Många leenden blir det!


En ung man frågar efter nål och tråd.
Han är i Anders ålder och inte vet jag hur vi kommer in på det (jag kanske frågade ...), men han berättar att han är nybliven polis och har börjat arbeta i ett närliggande samhälle.

"Just nu är jag på utredningen .., det är mycket som är nytt och det känns verkligen spännande ...., nej, min pappa är inte polis, jag är den förste i släkten som valt det yrket, pappa är lantbrukare - ja, eller vi hade lantbruk ...", säger mannen som ser så snäll ut.



Nån kvart innan stängning kommer en kvinna i 30-årsåldern till kassan.
Hon pratar lågmält i sin mobiltelefon .., säger "puss, puss .., jag hoppas vi kan ses senare i veckan".

Så snart hon avslutat samtalet ber hon om ursäkt.

"Det känns oförskämt att prata när jag står här ...", säger hon och jag förklarar att det spelar ingen roll, hon har ju nickat till hälsning och då känns det bra.

Kvinnan ser lite ledsen ut.

"Allt väl ..?" frågar jag lite försiktigt.

Nej, allt är sannerligen inte väl.

Hennes far - det var honom hon pratade med -, är svårt sjuk; har såväl KOL som cancer och i julas var det nära att allt var över. Nu är han infektionskänslig, bor ensam hemma i stan .. men hans dotter vågar inte hälsa på, då en förkylning för pappans del kan bli ödesdiger värre.

Och jag får veta att hon förlorade sin mamma för ett par år sedan.

"Jag tänker på henne precis varje dag ...", säger kvinnan mjukt leende.

Sen är det nästan tomt i butiken och dags att stänga .., Malin har tagit hand om brödet och tidningarna och vi säger - unisont - att tänk, vilka livsöden man möter i en liten livsmedelsbutik och tänk .., hur underbart det här yrket kan vara.

Det är vad vi säger.

Dagens fönster ...

 
Vi var i närmaste orten Solliès Pont igår och på väg till doktorn gick vi förbi det här huset. 
Jag tänkte förstås på dig och tog en bild. 
Räcker fönstren åt dig?
 
Kram/Monet
 
// Jo, du .., det räcker och blir över ,-)  T a c k   snälla!

tisdag 5 mars 2013

DBIFV för Ingela i Ystad ...

Vi var grannar i Ystad, Ingela och jag. Mitt-emot-grannar.

Hej Bettan, hoppas att du hämtat dig från resan? Samt att du inte är för hes efter allt hejande i spåret!
Jag brukar inte skriva här vad som hänt i det bästa i veckan...men nu skall jag minsann skriva utan att vara tvångsnominerad av dig!

Det bästa i veckan som hände förra veckan var att jag har träffat en RIKTIG KARL, en karl som är man för sina skor.....

Jag är inte blixtkär, men han får mig att må bra!
Och det bästa är att vi känner likadant för varandra....
Och det är ett guldkorn i mitt liv......så det måste ju kvalificera sig för dragningen i lotteriet eller hur?

Kramar i massor
Ingela i Ystad........