torsdag 29 juni 2017

Dagens fönster och lite till ...



Så här skriver ellem i Skellefteå; ja, det är hon som står för dagens fönsterskörd och det där "lite till".

"De två fönstren kommer från Lövånger. Det med pelargonen är från Lilla caféet och det andra från min mans hemgård där vi hade kusinträff på midsommarsöndagen. 



Det är i en by i Lövångerstrakten.

Nej, det är inte ellem på bilden ....

Så fortsätter hon att berätta ......

"På midsommarafton var vi som vanligt i Bonnstan där det är stans stora
firande som Skellefteå Landsförsamling ansvarar för.  Vi hälsade på hos
goda vänner i ett par kammare och i den ena blev det annorlunda
upplevelse.  När vi satt där inne,ett helt gäng, hördes sång av en skolad
röst utifrån. Flera gick ut och lyssnade och plötsligt kom sångaren in i
kammaren.



Det var operasångaren Ola Eliasson som jobbar på Stockholmsoperan. 

Han sjöng och spelade dragspel till. Och SOM HAN SJÖNG!
Det var ju ett litet rum med lågt i tak, så det vibrerade i huvudet och kändes i kroppen.
Han sjöng två sånger varav den ena var O, sole mio. 

När nån tyckte han skulle sjunga från scenen, sa han att nää, han hade semester nu. 
Han är uppvuxen i Skellefteå och hans mamma hade kammaren mitt emot.".



Tack ellem!! Vilken härlig berättelse du kom med!!
Jag lade in ett inslag från youtube när jag googlade på hans namn, hoppas att det nu är rätt Ola :)

onsdag 28 juni 2017

Martins bilder ...

Foto: Martin Westerlund

Ungefär 36 km är det hit till Borkan från Dikanäs, där min mamma växte upp.
På facebook finns Martin Westerlund (ja, vi är släkt på nåt vänster) och det är han som har tagit bilderna just idag.
Håll med om att det är så vackert så man bara tappar andan nästan!

Foto: Martin Westerlund

Jag frågade honom om han verkligen bor mitt i allt detta ljuvliga?
Jodå, han hade bara gått en 100- meterspromenad i uppförsbacke och så fram med kameran!
På den nedre bilden syns den raserade lagården!

Tack Martin som låter mig visa bilderna!
Ska vi hjälpas åt ...?

Så här skriver Anna i Portugal (annannan, ni vet, med alla n:n):

"Och nu när du har ledig dag och tid och kanske lite plats i huvudet också (i hjärtat vet jag att du alltid har plats!) så vill jag berätta för dig om ett initiativ som du kanske också vill berätta om eller på annat sätt bidra till.

Olle Svalander heter en författare på skånska sydkusten som också är en engagerad löpare. I sommar ska han springa genom halva Sverige, 42 maratonlopp, för Västsaharas folk.
Han skriver om detta på sin blogg Hitta Hem.

Det här är inte ett sånt där "åka uppför Himalaya baklänges i en kundvagn"-äventyr, utan det handlar om att göra något vanligt och enkelt fast ändå jättesvårt för att dra uppmärksamhet och dra in pengar till en grupp människor och en politisk fråga som är väldigt bortglömd / sopad under mattan.

Och Olle skriver så fint. Jag känner inte honom, men skulle så gärna vilja springa några mil med honom om jag hade bott efter hans väg. Det gör jag nu inte, men det gör du och PV och säkert också många av era läsare".


Det här är hans tänkta spring-väg.
Jag ska bums skriva på hans sida och erbjuda boende!

Någon av bloggvännerna som kan tänka sig att ställa upp med säng och mat?

Här är länken till Olles sida! 

Och vi är nog många som känner igen oss i det han skriver. 
Rent allmänt, menar jag. 
Som detta. 


Denna dagen ett ... extraliv.


Klockan 8.00 har jag tid på mammografin på Halmstad sjukhus och jag har då redan varit vaken länge; pv kom hem från sin vakttjänst i hamnen efter fyra och då var det ljust ute förstås och jag hade svårt att somna om.
Han hade erbjudit sig att göra mig sällskap - det hade även friherrinnan - men jag hade ingen känsla av oro och lite över sju tog jag bilen och åkte iväg, ensam.

Alldeles tomt var det i väntrummet, bara en tv var påslagen och där visades bilder från kalvmärkning i Arvidsjaur, ja, av renar, alltså. Det kändes lite tryggt.

På ett bord låg en trädgårdsbok (om stenar och vatten i din trädgård) och jag tänkte att .., ja, hur många kvinnor kommer ihåg vad dom läst i den boken ...?

Och så fick jag anmäla mig i nåt som liknade en reception och kvinnan som tog emot var blond och vänlig och sa att "det blir nog till mig du får komma" och det kändes bra; jag är förfärligt obekväm med att stå halvnaken inför främmande män och ja, jag inser att det är fånigt, men så är det.
Kanske, om jag hade varit välsvarvad och haft magrutor, att det hade känts annorlunda?

Så fick jag komma in i röntgenrummet och mina bröst som trätt i tjänst till två döttrar och en son, dom ser ut därefter också .., och som platta pannkakor mellan ett våffeljärn blev det och det togs bilder från alla möjliga vinklar - båda brösten också - och röntgensköterskan, Julita, var egentligen från Polen, "men det finns patienter som tror att jag är från Norrland", förklarade hon leende, ååå, hon hade så varma händer och var så ömsint.

Och så frågade hon var jag hade känt knölen och jag sa som det var, att jag inte hittade någon dom har sista dagarna, ja, det var mest läkaren på vårdcentralen och pv som var så säkra.

Sedan skulle förstås läkaren titta på bilderna och jag slog mig återigen ner i väntrummet (ännu bara jag som var där) och det tog inte lång tid förrän Julita kom ut och sa att "Elisabet, dina bröst är  jättefina, doktorn säger att det inte behövs något ultraljud, det ser sååå bra ut!" och jag reste mig upp, omfamnade denna vänliga människa, pussade henne på kinden och sträääckte armarna mot taket .., så där yipppppiie!
Vilken känsla!

Efteråt, på väg till bilen, tänkte jag på all ångest och all oro som ska ha singlat omkring i det väntrummet; precis som i så många andra sorters väntrum.
All sorg, all bedrövelse.
Tänk, om väggar kunde tala!
Och jag tänkte på dom kvinnor som - kanske idag - får ett helt annat besked och det gjorde så ont i hjärtat, det kändes helt enkelt orättvist .., så där som att man vill säga "förlåt att jag klarade mig!"
Och alldeles särskilt mycket tänkte jag på dig, Christel.


Mera?
Ja, jag svängde in till Flygstaden och köpte fyra limefärgade fleeceplädar á 15:- stycket, helt otroligt billigt! Redan i förrgår hade friherrinnan köpt två såna här till mig, då hon visste att det var vad jag var ute efter och hon sa att där fanns hur många som helst kvar .., i en stor, stor korg.
Men ack, nu var det bara ynka fyra kvar som låg lite för sig själva på en hylla, så dom köpte jag!
Heja!


Hann även med ett besök i affären i Haverdal, och där, ute på lagret, stod mammalediga Annika med sin lilla piga Leia, som nu snart är åtta månader. Åååå, sicken liten solstråle!!!
Och så roligt att få återse Annika (frukt, - och gröntansvarig innan hon gick på ledighet), hon som alltid är så lugn och vänlig och är såå omtyckt av kunderna.


Sist av allt ett bad i ett för dagen svalt hav, tillsammans med friherrinnan.
U n d e r b a r t!
Det var som att skölja bort all .., ja, inte oro egentligen, men som att börja om på nytt på nåt vis och vi satt en stund på träbänken och tittade ut mot Storaskär och vi sa, som alltid, att detta är ju det bästa som finns, att bada, alltså. I alla fall efteråt.

Nu strålar solen!
Jag har kalasat på keso och mango i små bitar.
Harry sover, Nelly går av och an ., och pv har cyklat till stan - till sjukhuset - för kontroll av hjärtat, men tänk, han har inte haft ett enda flimmer sedan ablationen för drygt ett år sedan!
Det finns mycket att känna tacksamhet över.
Just det.

(Och så ska jag arbeta extra i morgonkväll, halv sex till kvart över nio, tillsammans med Hampus!
Heja, det ska bli roligt, han är en bra arbetskamrat. Undrar när han får besked .., han har sökt till läkarutbildningen i Lund).


 Ps. Idag fick Emil körkort! Hurra!! Ds. 
Klockan halv fyra natten mot idag ....


Jag tänkte att det nog blir en fin ledig dag, det här.
Dagens fönster ....


Ett i mitt tycke alldeles underbart fönster kommer här från Pershyttan.
Så ofattbart enkelt.
Så fint.

Det var Ulrika som håvade in det!
Att bli glad av ...


Från Monet i Frankrike kommer inte - i alla fall inte just nu - ett fönster,
men däremot en glad sjudsköterska.
Så här skriver hon:

"Detta är inget fönster men väl en stor glädjespridare i mitt och många andras franska människors byliv. Det är distriktssköterskan G som tillsammans med sina två kolleger (en av dem en lika vacker man som han själv) sköter om mig sedan ett år tillbaka plus fyrtiotalet andra svårt sjuka patienter i byn.

Idag har han dessutom satt på sig Supermantröjan vilket alltid framkallar glada skratt hos oss och medpatienterna. Ett riktigt proffs på alla plan är han den vackre, vänlige, snälle och omtänksamme G. En riktig Superman!"

//Elisabet skriver: människor som sprider glädje behövs alltid och det ska jag säga, att jag skulle nog också bli upplyft vid åsynen av denne superman :) Tack Monica!

tisdag 27 juni 2017

Hälsning från pv ....


Oj, vilken fin bild han har fångat, den käre pv!!

Han har nämligen - tillsammans med ytterligare en medlem i båtföreningen - kvälls, - och nattvakten i Skallkrokens hamn i Haverdal och då passade han på att fånga solnedgången där borta i väster.

Tack pv, det gjorde du bra!
Dagens fönster ....


"Bilden kommer från Raggarön, båthuset där många Lindbergsekor gjorts .
Ett gediget hantverk."

Så skriver Barbro/Babsan i Uppsala och tack snälla! säger jag.
Nya stjärnor på jobbet ...


Sommartid känns det som om det vimlar av rödvitrandiga ungdomar i butiken!
(Eller orangevitrandiga, om man ska vara noga).
Det är flickor eller pojkar som är under arton år och som då ännu inte får stå i kassan och  likt idoga myror fyller dom in varor och det spelar liksom ingen roll vilken gång man kommer till, så nog är nån av dem där!
Fina, rara ungdomar!

Det här är Linn.
Hennes storasyster heter My och har också arbetat i affären (det är ju så det ofta blir; sköter storasyskonen sig, är det enklare för småsyskon att få sommarjobb) men My har nu läst i ekonomi i Lund och ska i höst praktisera på Svenska Handelskammaren i Amsterdam. Men det är inte det viktiga, nej, det är nämligen så här, att det kan omöjligen i hela världen finnas en människa som har ett soligare leende än denna My, alltid, alltid! Det spelar ingen roll när hon lägger in en bild på instagram, så det soligaste leendet, det finns hos My.

Och hennes lillasyster Linn, verkar minsann också ha ett leende på läpparna när man ser henne!


Härom året vimlade det utav pojkar som hette Filip eller ..., ja, nåt annat som jag glömt och jag sa konsekvent fel. Då blir man glad när nån heter Pontus och det gör den här unge mannen! Det är första sommaren han är i affären.

Dom här bilderna har jag tagit för att pränta in deras namn .., dom andra kommer senare, om dom nu vill vara med på bild, alltså.
Första kvällen ....


Då ser det ut så här när jag vid halvsextiden cyklar till jobbet.
Jag har närapå ångest, så där som för sju år sedan när jag en januaridag skulle börja om på nytt, då efter alla åren på Ica i såväl Malå som Ystad.
Den känslan - nästan den känslan - singlade omkring inom mig!

Här jag mer än halvvägs framme.
Där, i gul jacka, går Boel som jag för några somrar sedan köpte honung av och det är mer trafik än vanligt på vägen ..,. nu är sommarturisterna här och i Steninge möter jag fem personer som går i bredd på gångbanan och absolut inte flyttar sig, inte förrän jag vänligt ber dem.

Hemma har pv fixat med grejor som ska till segelbåten.
Skallkrokens hamn ligger kanske någon kilometer eller två från där bilden är tagen.


Väl framme blir det lite småprat med Malin i personalrummet.
I kanske två års tid har vi arbetat måndag och tisdagkvällar tillsammans och så är det även nu.
Bra!
Och i charken upptäcker jag Filip!!
När chefsskapet för något år sedan var på semester utomlands, ja, då brakade naturligtvis sill/ostavdelningen samman och allt skulle tömmas och precis när vi slutade för kvällen. Då stannade denne underbare Filip kvar och hjälpte oss; hans pappa också (som en gång för länge sedan arbetat i butiken) och sedan dess tycker jag att det känns så tryggt med den här unge mannen!
Och så är det verkligen viktigt - enligt mitt sätt att se det - med blandad personal; både män och kvinnor, flickor och pojkar!
Det här var Filips första kväll som ensam i charken, då någon blivit sjuk, men han såg så lugn och trygg ut, så det gick säkert bra.

Själv hamnade jag under första timmen i kassa 2.
I kassa 1 stod Emma, ny för säsongen och jag upphör aldrig att häpna över hur snabbt ungdomarna lär sig allt som har med kassan och det övriga att göra!
Och jag hade alldeles glömt bort en massa plu-nummer och vilket nummer hade nu hälsobröd från Östras och våra egna småfrallor och lösviktsgodiset och mitt lösenord till ATG hade susat iväg och ja, det var aningen "schwettigt" som man skulle säga hemmavid.

Underbara, underbara kunder kom med vänliga ord, Filippa - kanske åtta år - ropade från andra kassakön "välkommen tillbaka Bettan!" och jag ville nästan gråta och Lennart, en bra bit över åttio och ursprungligen från Malmö, bjöd på största björnkramen!
Jo, men det kändes som en stor varm famn att komma till.
Men Gud, så mentalt slut på jag var när vi stängde klockan nio!


Cyklade hem i motvind och en Jesus-kommer-himmel där i väster .., jag hade planer på att ta ett kvällsdopp för att rensa hjärnan, men det kändes som storm och vågorna slog långt över piren, så pv som mött upp med baddräkt och handduk, ja, vi bytte bara, han tog cykeln och jag bilen från Steninge.

Slängde mig i duschen (iskallt vatten! så ljuvligt!) och sedan på soffan Ektorp.Hade svårt att somna .., låg i sängen och tittade på säsongens sista avsnitt av norska serien Skam - så vanvettigt bra det var och när jag i morse skulle berätta för pv om programmet och om hur fantastiskt manuset är, så hade jag svårt att inte börja gråta.
Fortfarande pigg vid ettiden såg jag även ett avsnitt av norska "Gift vid första ögonkastet".
Man kan tro att det bara är fjanterier, men det är det inte .., jag tycker själv att jag har fått insikter om mitt eget förhållande sedan jag började följa den här serien!

Nu ska jag susa iväg till affären och handla; det orkade jag inte igårkväll! Hann inte heller.
Och vet ni: inte det minsta ont i knäet hade jag igår, inte nu på morgonen heller!
Om det håller i sig, så vet jag inte till mig av glädje!

måndag 26 juni 2017

Och nu är Sommaren här ....

Eller åtminstone sommarpratarna.
Först ut var operasångaren Rickard Söderberg.
Två gånger lyssnade jag till hans program och det var många klokheter som sades, men för mig kändes det  n ä s t a n  som barndomens väckelsepredikanter (även om R.S inte predikade jesusfrälsning), men njaa, det blev nästan för mycket av det goda.
Och jag är ju inte den där superpassionerade typen som skådar ljuset när jag ser pv eller någon annan man eller kvinna, så för mig blir det på gränsen till för mycket.



Musiken i programmet tyckte jag om!
Och han verkar oerhört sympatisk, herr Söderberg.

Sen var det simmerskan Sarah Sjöströms tur.
Det känns aningen underligt att jag som är så idrottsintresserad, så sällan finner det intressant att lyssna till någon lysande stjärna som berättar om sin väg till framgång; ja, det gäller inte enbart idrottsmän.
Sarahs program får mig att göra allt möjligt annat under tiden, men när hon berättar om sin autistiske lillebror Linus och vad han har betytt och betyder för familjen, då sätter jag mig ner och lyssnar andäktigt.
Musiken ger mig just inget, men det kanske inte är så underligt. 

Just nu lyssnar jag till Negra Efendić.
När vi 1993 flyttade till Ystad, då kom min före detta man att arbeta på utlänningsenheten och det kom hur många flyktingar som helst från Balkan just då och det är om den flykten och mycket annat som Negra berättar.
Gripande. 
Såna här sommarprogram tycker jag om.
Musiken .., så där. 



Tyck till!


På Elgiganten har jag sett en sån här tyck-till-apparat och kanske någon annanstans också,
men aldrig tidigare på en vårdcentral.

Jag tryckte på grön gubbe, för maken till snabb service har jag sällan varit med om!

En äldre dam förstod inte vad det hela handlade om och stod länge och tittade på dom tre figurerna, ja, så kom en ur personalen och visade och tanten log och tryckte till.

Egentligen tycker jag att sånt här är jättebra; det sätter press på alla oss som har ett servicejobb och arbetar med människor, men ibland så känns det som om hela tillvaron handlar om att bedöma och betygsätta människor.

Och om en sån här apparat skulle finnas utanför skolsalarna ...?
Eller i alla yrken?
Dagens fönster ....


... finns i Pershyttan, skriver Ulrika som såklart hade håven tillgänglig!

Tack snälla!

söndag 25 juni 2017

sista kvällen ....


Och det blev en skön sista-rehab-dag.
Trivsamt besök från Skåne .., intressanta program som jag lyssnat till och ett annat som jag tittat på hos SVT; om en 67-årig man som fick för sig att han skulle ro från den norska västkusten och rakt ut mot Shetland! Nu gick det inte riktigt som han hade tänkt sig, han blev bogserad halvvägs framme, men bara  t a n k e n .., ja, det var imponerande!

Ringde jobbet tidigare idag och pratade med Brooks och frågade om allt var sig likt .., ja, inga nya rutiner? Det visade sig då att jag ska arbeta tillsammans med Malin - precis som alltid på måndagar och tisdagar - och ååå, så glad jag blev; då är det lugnt. Inte "lugnt" så att vi inte har nåt att göra, men lugnt därför att vi våra givna roller. Allt bara flyter på.

Och det blåser och blåser och blåser och ömsom är det solsken och i nästa sekund kommer regnet!
Rena aprilvädret!

Tack alla som tagit sig tid att svara på den där kommentarfrågan; det var vänligt av er!





Ni som brukar kommentera här ...


Får ni upp en sån här ruta, här hos mig?

Det är ju helt absurt!

Nu får jag gå in och kolla igen och tack Ulrika som berättade!
Krångel med att kommentera ...?

På Facebook skriver Ulrika att det är hopplöst att skriva en kommentar här .., oj,
och jag fattar inte vad som är felet heller?

Om det är någon läsare kvar här på bloggen och om ni har samma krångel, hör gärna av er till
bisse151@gmail.com, så får jag försöka klura ut vad som är problemet?
#sistarehabdagen


Den fjortonde mars ringde jag på dörrklockan till operationsavdelningen på Hässleholms sjukhus.
Några timmar senare var det hela avklarat och drygt tre månader av rehabilitering tog sin början.
I morgon är det dags att ta på sig hemköpströjan.

Hur känns det?
Jo, det känns bra!
Jättebra!

Knäet är långt mycket bättre än vad jag hade förväntat mig; ingen värk alls dom senaste veckorna - i alla fall ingen värk att oja sig över -, ingen låsning, jag har aldrig behövt gå "strakbent" och jag kan  nästan gå som en vanlig människa nerför trappan!
Och jag är överlycklig och sååå tacksam över dom extra två rehabveckorna som kirurgen tyckte att jag skulle ha, den vilan har betytt såååå mycket! 

Tre timmar kort blir mitt första arbetspass; från 18.30 till 21,15.
Så ska jag arbeta imorgon måndag, tisdag, lördag och söndag.
Samma sak (men andra dagar) där nästa vecka, sedan två veckor med ordinarie schema, 14,30 - 21,15 och därefter tre veckors Riktig Semester.


Just nu är det ösregn ute .., pv, Hilda och Patrik ska strax åka till Ljungby på namgivnings-ceremoni; det är lilla Majny från Jämtland som kanske ska få ännu flera namn. Jag gissar på Gunvor eller kanske Lena, som hennes mormor?

Själv väntar jag besök och så länge tänker jag lyssna till årets första Sommarpratare, nämligen Rickard Söderberg .., han är väl från Halmstad ..?

Så här skrev Evelyn Jones (DN) i sin recension av programmet.
Jag skulle gärna vilja läsa en recension av pv:s dotter Hilda också; hon är bra på sånt.
Min kommer senare.
Söndagsfönstret ....


"Ett fönster från Mullhyttan" skriver Ulrika.

Ja, då vet vi.

Och se så fint himlen speglar sig fönstret.