lördag 23 juli 2016

En hel drös fönster från Norge ...


Och det är vännen Bente som - under ett besök i Röros - tog fram håven.
Det var Bentes mamma som fyllde åtttio i oktober och det här var presenten; en resa till Röros.

Att det är en stad värd att besöka, därom råder inga tvivel.
Här kan ni som ännu inte varit där, ta er en titt.



Jag minns att mamma berättade om hur min morfar Erhard och många andra från Dikanäs åkte med häst och släde över till Norge för att göra affärer. Det var nog så här det såg ut.



Och så här kan det också se ut.

Tack snälla Bente!

fredag 22 juli 2016

Ikväll ....


... har pv vakttjänst i hamnen i Haverdal.

Jag tog cykeln och pinnade iväg .., satt en stund och pratade med rara kunder från affären som skulle övernatta i sin nyinköpta motorbåt (dottern har fest hemma ....) ..., och där kom en segelbåt från Tyskland och en annan - från Danmark - låg redan vid kajen.

Det är här som pv ska ha sin stora segelbåt (den som inte är världens största, men större än den lilla Askeladden.

Så här fint var det när jag någon timme senare cyklade hemåt.
Hällregn från Cornwall ....


Vi har tre hela dagar på oss i Cornwall och husvärden tycker att vi ska skippa västra delen - det kommer att ta lååång tid att köra dit på slingriga vägar - så vi ställer kosan norrut och kör mot Newquay. Egentligen kör vi fel - tanken var att vi först skulle besöka Bodmin och Padstow - men att vara flexibel lär ju vara en god egenskap (kan man trösta sig med), så det blir tvärtom, vi börjar med Newquay.

Kör lite utanför stan och jag nästan svimmar när jag ser beach på beach och det är bara så vanvettigt vackert!

Den här stranden ligger i som en gryta och man tar sig ned via en stentrappa och det är 133 trappsteg och väldigt brant.

Hela tiden medan vi sitter där på stranden tänker jag på hur det ska gå att ta sig upp.


Vi har med oss kaffe i termos och snustorra kakor och kanske mackor och jag är så lycklig, så där så jag nästan går sönder.  Långt ute bland vågorna ser jag surfare och det tar en stund innan jag går i.



Så här brant var det och för vanliga spänstiga människor är det förstås ingenting, men för den som har ett krånglande knä ..., så är detta en prövning.


På stranden hittar jag en sten och när det är dags att gå upp för dom där etthundratrettiotre stegen, då håller jag stenen i min hand. Den är len och fin och jodå, det hjälper.

Längst uppe möter vi en ung familj som kommer dragande med en barnvagn och jag nästan svimmar, ja, dom är alltså på väg ner ....


Sen är tanken att vi ska promenera omkring i Padstow (här är en webbkamera just därifrån och kommer ni med båt till stan, får ni lite tips och råd här),  men se där hittar vi ingen parkering och det är packat med människor precis överallt, så vi åker vidare till Bodmin för att besöka ett gammalt fängelse. Det gör vi också och det är bra skyltat, lätt att hitta.

Nere i fängelsehålorna doftar det mögel och det är trånga utrymmen, men intressant läsning om fångarnas öden (mestadels hängning).

Och vi konstarerar att kvinnorna inte hade det lätt.
Att bli gravid och föda ett barn utan att ha en far till barnet, ja, det kunde få unga mödrars liv att gå helt överstyr - somliga tog livet av sitt barn - och så upptäcktes allt och avrättning blev resultatet.
Som vanligt går pv grundligt tillväga och läser precis allting, medan jag lämnar det där unkna och går en trappa eller två upp till solljuset.

På väg hem igen stannar vi till vid Seaton Bay och där har vi varit tidigare; nu känns det bekant och sånt är skönt och vi lägger oss nära vattnet och nästan somnar.
Där är massor med hundar som springer och leker på stranden .., där kommer två ryttare på var sin häst .., och där är småttingar som plaskar i en liten vik av havet.



Nedanför muren ligger en skadad slända och jag tar upp den och håller den i min hand.
Den är skadad just nedanför halsen; det är som ett hål där, men den rör på sina sytrådstunna ben och jag småpratar lite med den arma sländan och lägger den sedan på muren .., tänker att den kan i alla få en fin utsikt innan den tackar för sig.

Vid pilen är hålet ...., och titta så vackra små ben!

Långt efteråt ska jag tänka på den här sländans öde.
Hur länge fick den leva?
En dag?
Två?
En vecka?
Hur länge lever små sländor?
Vad hann den med?

Sånt kan man fundera över när man har semester.
Ett fredagsfönster från Hjo ...


Hur glad blir man inte när en malåbo på turné fångar ett fönster, så där i förbifarten!

Tack snälla Renée Norén, gift med Martin, som var min klasskamrat genom hela skoltiden hemma.
Till Martins barndomshem cyklade vi på nånting som väl kunde liknas vid "skolresa", ja, i lågstadiet.
Jag minns tydligt hur vår frökens hatt blåste av och susade iväg nerför den ganska branta backen och närapå fastnade bland ekrarna i någons cykel.

Jag minns också - lika tydligt - hur roligt jag tyckte att det var, men det vågade man förstås inte visa.

Fröken Hedvig var sträng.