onsdag 28 januari 2015

Det där med jobbet ....

Min egen arbetsplats

... ja, den där lilla enkäten om hur bra ni trivs med ert yrkesval och själva jobbet - som det nu blev -, ja, det vet vi nu svaret på.

Så här är det.

Friherrinnan som numera är pensionär, hon sätter nästan-tio på sin tillvaro numera.

Det gör även Gunnar i Jämtland, som dock tycker att lönen som friherre är väl uschlig.

Christel är yrkesvägledare i Skåne och klämmer till med en 7:a.


bettankax är sjuksköterska i grunden och arbetar numera med barn som har problem eller föräldrar som har problem med sina barn eller både och.
Så här skrev hon: 
"I maj månad i år har jag arbetat i 45 år. Samma arbetsgivare. Den allra största delen av tiden har jag trivts mycket bra. Sen 2006 har jag ett för mig alldeles perfekt jobb.
Dagligen får jag använda mig av mina kunskaper och erfarenheter.
Kan "luta mig lite tillbaka" och vila i detta.
Samtidigt är det nya utmaningar och jag måste vara engagerad och lyhörd hela tiden.
Så på en skala får det bli 10.
De dagar jag måste bevista, enligt mitt förmenande meningslösa möten, då sjunker det rejält på skalan....
(Ibland önskar jag att jag var dansare eller filmstjärna :)"

Turtlan är sjuksköterska och tycker att nånstans mellan 7 och 8 får hennes jobb.

Tankevågor arbetar som lärare med småttingar och skriver: "tveklöst en 10:a!"

Dinah har arbetat inom posten och fullkomligt älskat sitt värv!
En tveklös 10. Och då pratar jag om jobbet.
Jag verkligen älskade mitt jobb. Min son sa en gång när han kanske var 4-5 år: "Mamma om jag vinner mycket pengar ska jag köpa en post till dig så du kan sortera när du är ledig också."
Tyvärr blev det aldrig så, och nu finns det snart ingen post kvar, men jag är glad att jag fick arbeta där medan den var som bäst, och ledsen för att vi hade så dålig yrkesvägledare att jag inte ens visste att det fanns ett sånt kanonjobb - då skulle jag ha gått direkt från 9:an och dit.

Barbro, mellansystern som väver jämt och ständigt har arbetat som chef inom äldreomsorgen och stormtrivdes, mycket beroende på den fina personalen,. En 10:a blev det!

Kattis - bildlärare - hon har också hamnat eller valt rätt: en  s o l k l a r  10:a säger hon.

Själv säger jag 8;a ...., och vissa dagar 10.

Tack snälla som delade med er!

Men jag undrar .., alla som vantrivs ....? Finns ni inte?
Litet brev från Nelly ....


"Hej igen, det är jag - Nelly - som skriver!

Ni kommer väl ihåg mig? Egentligen bor jag på Ekerö, men nu, när matte och husse är långt, långt borta, har jag först tillbringat en tid hos min moster och nu hamnade jag i landet Halland, hos Elisabet och pv. Elisabet är min mattes mamma.

Idag var jag med om nåt läskigt.

Elisabet sa att vi skulle åka till en tant i Haverdal som klipper klor och jag tänkte väl att det bara var Harry som skulle vara med om detta, så när vi kom in i lilla stugan där tanten stod med sin röda klotång, då fick jag vänta i hundbadkaret och jag tyckte det var jättekul, man såg ju hur bra som helst.
Harry är få fånig, han är rädd för att få sina klor klippta och skakar och Elisabet får säga "men ge dig nu!, stå stilla!" flera gånger.


Vad jag inte visste, var att sen blev det MIN tur!
Fy, så hemskt!
Tanten var snäll och sa att jag var duktig, men det var ändå läskigt.



Efteråt åkte vi ner till stranden i Haverdal.
Den är mycket, mycket större och bredare än i Stensjö och man ser samhället där uppe på kullen.
"Nelly, där uppe bor min chef!" sa Elisabet, som om jag nu skulle bry mig.

Nej, jag ägnade mesta tiden åt att jaga kråkor som gick omkring på stranden och dom blev jätteskraja och flaxade iväg när jag kom springande mot dem.


Det är inte alla hundar i världen som kan lyfta på ett öra och inte på det andra, men det kan jag.



Sen åkte vi hem och Elisabet ringde till hon som kallas för friherrinnan och frågade om hon ville ha kaffe och en god macka och det ville hon och friherrinnanhade även med sig sin hund som heter Shejken.

Shejken har nåt som kallas för underbett och därför ser han alltid lite arg ut, men han var snäll.

Innan dom skulle gå sin väg, kollade jag nog om han verkligen är en hanhund ..., för det luktade inte så. Då förklarade Elisabet att han är kastrerad.
Jaha, på det viset.
I början morrrrade jag åt honom, men sen brydde jag mig inte, utan gick och lade mig på soffan hos harry.

Nu orkar jag inte skriva mera.
Hej då, från er vän Nelly!"
Det bästa för Marianne (läs: Bloggblad ...)


Hej
Det absolut bästa i veckan var den ovanliga och ganska spontana träffen med dottern i Linköping. Jag fick tid över efter ett möte och hon var ledig. På flera år har vi inte gjort något tillsammans utan att fler i familjen är med. 

Jätteroligt att shoppa loss (utan att egentligen köpa så mycket) men klämma och titta och strosa i en mängd butiker, och att gå på fik i lugn och ro.

Barnbarnet vill vara med nästa gång – kan tänka mig att det också blir ett ”Det bästa i veckan”… 

Marianne.
Det bästa för Kerstin i Dalarna ...


Turen till sommarstugan :-D
Lånade dotterns Molly Mops och åkte till sommarstugan på söndagen.
Molly och T tog en vända på sjön, vi eldade och grillade korv.
Hann även sticka några varv :-)

Kerstin i Dalarna

tisdag 27 januari 2015

Dagens fönster ...


Om man, som undertecknad, följer med ljuset -det vill säga, aldrig använder persienner, rullgardiner eller mörklägger på annat sätt när det är sovdags -, ja, då blir tiden under täcket allt kortare numera.
Nu är morgnarna inte alls lika mörka och när jag vid kvart över sju ställer sängkammarfönstret på vid gavel, hör jag dessutom småfågelkvitter.

Den här bilden togs vid halv nio, nu är det alltså i det närmaste helt ljust ute.

Underbart!


Och den vackra orkidéen som jag förärades av arbetskamraten Carina i fjol, den blommar ännu!
Tänk, oavbruten glädje i tolv månader och likt små physalisfrukter kommer tydligen ännu fler blommor!