lördag 26 februari 2011

Melodifestival ...


I vardagsrummet sitter Hilda, Patrik och jag själv.

Hilda har ingen jättefavorit, men säger att ..."ja, nr 2, då ...?"

Patrik säger ...."jag tycker också nr 2 och så 7:an".

Själv väljer jag nr 7.

Emma (uppringd via mobilen), säger "Love Generation" och svimmar nästan när hon hör vad hennes mormor tycker är bäst.

PV är totalt ointresserad och diskar i stället.

("Men Lasse Stefanz var i alla minst gapig och skrikig ...", säger han).

Eftermiddag ...


"Är dom hos Marie ännu ...? Och vad gör dom där ...?"


Och det är klart att såväl sigge nilsson som pElle
känner att nånting är på gång.

Att se husse dammsuga bilens innandöme .., då måste det vara något stort som ska ske.

Och matte städar inomhus .., hon röjer i tvättstugan, klipper ner högresta pelargonior .., sorterar papper .., renbäddar sängen .., ja, det tycks som om det stora städdillet har utbrutit.

Hela tiden springer sigge och pElle av och an.

"Och vad gör husse och matte hos grannen Marie och varför har dom med sig kattmatsburkar och tulpaner till henne ..."? undrar sigge som gömmer sig i häcken utanför hennes röda hus och jamar eländigt mest hela tiden ...?

Sen fortsätter städandet.

Och mitt i alltsammans avlider dammsugaren av märket Volta Diamant 400.

Så var det med den saken.

Morgon ...


Året är 2007.
Det är min andra sommar som ensamseglare.
Nu är jag på besök hos äldsta dotterns svärföräldrar utanför Norrtälje.
På en altan finns ett gammalt nedsänkt badkar .., där ska jag få ligga och plaska bland nyplockade örter och med himlen ovanför .., men först värmer Maggan vattnet.
Alldeles totalt underbart är det.


Egentligen är det som ett mirakel .., detta att man kommer hem på kvällen efter en låååång dag på jobbet och man vacklar (och då menar jag verkligen v a c k l a r) in i köket, byter om till mjuka kalasbyxorna och tar på sig stickekoftan .., haltar in till vardagsrummet och lägger sig på soffan och hela kroppen är stel som en frusen pinne!

Den här stelheten kom med den nya leden; det var som om kroppens system rubbades på nåt underligt vis?

Totalt utslagen blir man.

Men t ä n k ..., så går man och lägger sig och vaknar och allt är som vanligt.

Och vid halv åtta går man nerför trappan och vid köksbordet sitter pv som ska ta bussen in till stan, det är kören Västanvind som på förmiddagen har konsert i Nicolaikyrkan och jag gör mig kaffe och värmer upp gårdagkvällens scones, sveper kappan om mig och går ut barbent och ger fåglarna mat och råkar - av misstag - skrämma upp ett rådjur som står vid slänten (kanske ..., kanske vill den ha ensillaget ..?) och när jag kommer in igen säger jag till pv att .,. å, det är som ett mirakel!

Allt känns så bra.

Och nu ska bilen rensas och väskorna packas .., och grannen, tvärs över vägen, som ska se efter sigge nilsson och pElle ska få nyckeln och all maten, ja, det är mycket som ska göras idag.

Såg ni Skavlan igår?

Så himla trevligt!
Och så enormt vältränad Ingemar Stenmark är!!

Jag glömde förresten berätta att jag igår hade två eleganta norrmän i kassan.

"Ååååå, har jag den äran att ha norrmän framför mig .., ja, jag hoppas verkligen att ni såg skidåkningen igår ...?" säger jag och hinner knappt säga nånting mera, förrän herrarna börjar skratta ..., jominsann, dom s å g .., och det har ju alla vi andra också gjort och det blir väldigt mycket glädje i kön!

Så var det.

Fotoutmaning ....


Bild nr 11. En person jag kan berätta allting för.

Det är nog pv.

Och några av mina bästa vänner.

Och barnen.

Men är det inte så att man berättar olika om saker till olika personer?

Med någon kan man öppna sig om sånt man inte alls vill berätta för någon annan och mycket beror väl också på hur öppen motparten är?

En fråga om ge och ta.

På den omtalade dejtingsidan skrev en gång en skånsk man att ..."å, tänk om vi kunde ligga nära varandra och berätta om alla våra hemligheter!"

"Det kan du evigt glömma .. det tänker jag inte göra" sa jag.

Och mannen blev putt och tackade för sig.

Så kan det också bli.

Lördagsfönstret ...




... var en gång mitt.

Adressen var Regementsgatan 19 A.

fredag 25 februari 2011

När det blir för mycket ...



Nästan hela dagen står jag i kassa 1.

C är sjuk och i hennes ställe kommer den rara Emmeline och hon tar brödet och mejeriet och tar hand om beställningarna .., löser av mig till lunch och sen får hon gå hem och vid fyratiden kommer den alltid lugna Lena och tar min plats och det är som om jag bara pustar ut just då .., nu behöver jag inte hela tiden ropa på Mattias eller Emmeline om jag känner mig osäker på nånting som har med posten att göra, där sitter Lena.

Från fyra och framåt växer köerna hela tiden och jag får ta hand om en äldre man som har nästan tio olika spelkuponger, dom ska alla förlängas/förnyas och det ska kollas om där när någon vinst och en kupong ger ett frispel och den som det är vinst på ska man spara och häfta ihop med vinstkupongen, men det sprutar kuponger ur apparater och jag tänker att nu dör jag.

Det gör jag inte.
Men nästan.

Och sedan står jag i kassa 2 och plötsligt uppenbarar sig en man där och säger ..."men vad ser jag .., lilla vän, är du här ...?" och min första tanke är att detta är någon som jag har träffat vid havet, men det är det inte .., och mannen, som kanske är 65- 70 år .., tar min hand och säger att "men Bettan ..., inte väntade jag mig att se dig här!" och där kommer fler snällord än så och då förstår jag: det är ju en kund från Ica i Ystad!

Och jag blir nåt så alldeles oerhört glad ., och när mannen (som är här bara i helgen och hälsar på) har gått sin väg (efter en varm kram!), så går jag ut på lagret och känner att nu börjar jag att gråta, ja, så rörd blir jag .., och jag säger till chefens fru som sitter i sitt lilla kontor att ..., ja, jag förstår precis varför, ty här kommer en människa som en gång tyckte att jag gjorde mitt jobb bra, inte en som blir nervös och frågar hela tiden och det är nog mest det ..., att detta är någon som tycker om mig för den jag är.

Inte långt därefter får jag en kvinna i kassan.

"Oj, vilken hemtam dialekt det här är ...!" säger jag och då svarar kvinnan att jominsann, hon kommer från Lappland och det gör ju jag med - det visar sig att hon är från Rökå ursprungligen, bara några få mil från Malå .., och hon är fem år yngre än undertecknad och heter Lundberg i efternamn -, om jag nu minns rätt.

Men nu bor hon i Långasand längs lilla kustvägen här utanför, kanske 5 - 6 km från det gula huset på kullen!

Då blir jag så där glad och lycklig igen!

"Jaså, du är från Malå .., men då är vi ju nästan som syskon!" säger hon leende och kunderna som står bakom ler så vänligt.

Sist av allt har jag en man från Boden som är i färd med att betala.

Vi kommer att prata om det här med temperaturer och hur det känns och jag berättar om Bert i Luleå som menar att detta är bara nonsens .., det är inte alls kallare här nere, eller känns kallare, det är bara det att vi klär oss sämre.

Men se det tror mannen från Boden (som sedan länge har varit hallänning) inte ett dugg på och mannen, som är i Berts ålder, säger att det där är bara dumheter, han upplever det precis som jag själv .., att kylan är värre och mer genomträngande här nere, än i inlandet hemma i Västerbotten.

"Det kan du hälsa honom, vad hette han nu .., Bertil ..? Jaså, Bert ...?" säger mannen.

När jag kör hem är jag så trött att jag börjar att gråta, men det är mest för att jag tänker på ystadkunden som var så rar och väl hemma har pv gjort scones och dukat fram och jag berättar om alla dagens möten och sen får jag lägga mig raklång i soffan och han masserar mina ben och jag sveper Klippanpläden över mig och nu är det semester och jag önskar att vi hade en jaccuzzi, det är vad jag önskar.

Just nu.

Fotoutmaning ...



Bild nr 10. En bild på din favoritplats.


Å, jag har så många favoritplatser
.., det är soffan Ektorp när jag är trött och slut på .., det är här vid datorn med utsikt åt två håll - eller egentligen åt tre - och det är i bilen när vi reser någonstans eller på tåget.

Men mest av allt vill jag nog vara nära vattnet.

Det här var ett ögonblick som jag alltid kommer att minnas.

Det är augusti 2008 och Emma, 11 år, och jag själv, har rest till den grekiska ön Kefalonia.

Värmen är mer än tryckande och närmar sig fyrtio grader.

Då åker vi med på båtturer .,. tre stycken .., bara för att komma ut till havs och känna hur det fläktar .., och just den här dagen är vi ett tjugotal personer med ombord och nu har båten ankrat och vi ska få bada i ett hav som är alldeles turkosfärgat.

"Mormor! Vi ser vem som är försten i .., vågar du hoppa?" hojtar Emma.

Mormor, som är vanvettigt höjdrädd, står länge och tvekar, men till sist tar jag språnget och hoppar rakt ner i allt detta ljuvliga.

En ung man från någonstans-i-Sverige står länge och tvekar.

Om och om igen hoppar Emma.

Mannen tvekar.

"Men vad f*n ..., vågar flickan så ska väl ...?" säger han och så ..., tjopp, i!

Applåder och leenden!

Och medan jag själv ligger där i allt det turkosblå och plaskar och är lycklig över att jag vågade, frågar en kvinna (som också ligger i vattnet) om vi är från Sverige?

Hon frågar på nånting som liknar norrbottniska.

Det är vi ju.

Och så börjar vi prata.

Det visar sig att kvinnan heter Maria Young, hon är född i Norrbotten, gift med Don som är engelsman och paret bor i Sheffield, precis som bloggerskan Anna .., och det blir en stunds småprat där vi ligger i vattnet och även efteråt ..., och senare på dagen ska vi komma att äta lunch tillsammans i någon stad vars namn jag nu har glömt bort.

Å, sicken underbar dag det blir!

Fredagsfönstret ...



"Det var så härligt att se solen från ett annat håll .., i alla fall så här års ...".

Så skriver fönsterfångerskan, den rara Cecilia N.

Ja, visst blir man lycklig av lite solsken!

På bio ...



Ja, hela natten har min hjärna gått på högvarv.

Jag har träffat min sedan länge döda mamma och lärt henne baka kakor och när vårdpersonalen kommer för att hämta henne, säger jag att hon får allt bli kvar hos mig .., vi håller ju på att baka bondkakor .., och mamma blir så glad, så glad och jag översköljs av värme över henne och att hon lever igen, även om Alzheimereländet är kvar.

Och plötsligt - i drömmen - blir jag mamma till en liten baby som är klädd i 50-talsstickade kläder och med det lilla barnet på armen rymmer jag från gamla sjukstugan i Malå och i ett av personalrummen låser jag in ett par som jag tror är mördare och så ger vi oss iväg.

"Det är konstigt, du drömmer alltid att du är i Malå eller nån annanstans, men aldrig i Ystad?" konstaterar pv häpet, när jag vid sextiden berättar för honom om nattens äventyr.

Ja, så underligt är det.

Och sista timmen - den mellan dröm och verklighet - ligger jag och tänker på posthantering och ATG och att idag blir det nog väldigt mycket kassajobb.

Det ska väl gå det med.

torsdag 24 februari 2011

Eftermiddag ...



Och jag har ont i precis hela kroppen.

Då går jag ner till havet.
Isvindar.
Doft av tång.
Av hav.
Av lite sommar, men det är bara doften.

I sanden ligger en krabbklo, trasiga snäckskal .., fågelfjädrar och danska mjölkförpackningar.

Kameran i kappfickan.


Man kan klicka på bilden.

På en stor sten sitter en kråkfågel och följer mig med blicken.

"Hej du lilla vän ...!" säger jag.

Då flyger fågeln sin väg.

Så mycket vänner var vi.

När jag kommer hem igen, vinner Marcus Hellner VM-guld i sprint - i Oslo - och Emil Jönsson brons.

Jag har ljudet på högsta volym på tv:n och efteråt jag ringer till min syster i Skåne och vi är överlyckliga .., och tänk, Northug blev tvåa och på hemmaplan (men han är snäll och lite blyg, säger den charmiga Anna Haag och då får man förstås tro på den saken ...) och förresten kan man vara aningen överseende nu när "vi" har vunnit och från köket kommer nybakat-bröd-doft och livet känns bra.

Dörrar som öppnas ...


Dörren fanns (finns kanske ännu?) på Samos i Grekland.
Uppe i lilla bergsbyn Manolates.

Det är väl så det känns, med det nya jobbet.

Allt eftersom blir det som - från början - kändes så oöverkomligt; ja, rent av hopplöst att lära sig, mindre skrämmande.

Idag hade jag en man som sträckte fram dels kuponger som skulle kollas om där var vinst .., och sen hade han fyllt i en ny kupong (nu talar vi hästar) och när man stoppar när kupongerna i maskinen s p r u t a r det ut nya kuponger och det gäller att veta vilka som ska sparas och läggas i därför avsedd kassa, men maskinen räknar själv ut vad kunden ska betala eller ha i vinst.

Lugna Lena visade hur det går till att skicka postpaketspåminnelser och sen finns det ju paket som inte alls hämtas ut .., ja, då ska dessa registreras på ett särskilt sätt och plötsligt kommer en äldre herre och vill returnera en beigefärgad ryamatta, jaha, då ska man göra detta på ett tredje sätt (den ska skickas till Ellos) och till slut blir man nästan snurrig.

Varför kunde inte gamla Posten ha fått finnas kvar!

Såväl Lena som Mattias stod där och visade och jag log och sa ..."ja, ni kan ju glömma att jag kommer ihåg allt detta efter att ha sett det en gång!"

"Det är lugnt, för mig tog det sex år!" sa Mattias och smajlade snällt.

Mellan varven, när jag inte hade andrakassan eller rastavlöste Lena, gräddades det bröd (större och mindre baugetter, wienerbröd, pecan-wienerbröd, småfrallor, surdegsbröd, kanellängder, ciabattor, croissanter .., vaniljhjärtan ...!) och Östras bröd som kom vid åttatiden skulle tas in i hyllorna .., så kom posten med alla rekommenderade brev (herremin, så mycket sånt det finns, ni anar inte!), sen var det mejeriet som skulle fixas (påfyllning av dagens leverans) och datum kollas och ordern göras för i morgon (ska vara klart innan frukost) och även ordern till Östras Bageri i stan ..., och så är det påfyllning och koll av juicer, youghurt, ägg .., och lite hann jag hjälpa till att fylla in kolonialvaror.

När klockan var tio i två, kom den jättelika buren med dels postpaket, men även veckotidningarna.

Åååå, stackars dom som är kvar som ska hinna ta hand om detta och samtidigt ha kassan!

I charken arbetade i dag Marita och Peter.

Marita går snart i pension och hon är nåt så vansinnigt duktig!
Och påhittig!

Idag visade hon delikatessfaten som hon gjort .., åååå, så vackra!
Det är många som kommer och beställer såna till större eller mindre fester och jag ska ta kort någon dag, så får ni se hur kreativ och konstnärlig hon är (höger tumme upp .., jag kollade med henne!).

I charkdisken finns alltid färdigskivat pålägg .., och där är vackra dekorationer av gurkor, apelsiner eller meloner .., ja, hon är fantastisk och varje dag görs vår egen potatisgratäng och där finns alltid en varmrätt .., tillagad av charkpersonalen.

Innan jag gick hem hann jag även med att hyra ut en släpvagn.

Heja!

Ännu en dörr som är öppnad.

På hemväg - jag var intill döden trött och slut på i kroppen ! - , såg jag ett fågelsträck som flög precis ovanför vattenytan!

Såååå vackert var det .., Lena, dom var på väg mot er sommarstuga till!
På agendan ....


Jobb från kvart i nio till två.
(Mejeriordern ska vara klar senast kvart i elva .., jag tänker nog se till att vara i affären i väldigt god tid, så jag hinner titta över vad som ska beställas. Det får inte bli för mycket, men inte för lite heller, det är ju helg!)

Sen är det dags att införskaffa termobyxor inför nästa veckas vistelse i Sälen.

Det kan bli en upplevelse det.

Termobyxinförskandet.

Och den rare pv kom igårkväll hem med en present till sin sambo, hon som raljerar över "korsettfärgade" lampskärmar och absolut inte borde få dylika - presenter, alltså -.

Presenten visade sig vara en bok av Leif GW Persson.

Innan sömnen tog överhand (sitter man framför tv:n i timmar och tittar på program från en akutmottagning i New Mexico, får man skylla sig själv om man inte orkar läsa så många sidor ..), hann jag i alla fall konstatera att den boken kommer jag nog att tycka om.

Perfekt!

Medan övriga ägnar sig åt skidträning, kan jag sitta behagfullt tillbakalutad och läsa böcker.

Kanske behöver jag rent av inga termobyxor?

Fotoutmaning ...


BSK, flickor -97, har vunnit Gothia Cup.
Då blir mamman så lycklig att tårarna nog kommer!

Bild nr 9. Någon i din släkt.

Det får bli äldsta dottern det, Maria.

Maria är ett sant Lejon .., hon tycker om att leda och dirigera och redan som tonåring ordnade hon bussresor till Lycksele eller Arvidsjaur och så ringde telefonen hemma hos oss om kvällarna och vi fick skriva upp vilka som skulle boka plats i bussen.

Det handlade om dans förstås.

Maria är också en hejare på att "hinna med" och till skillnad mot sin mamma, som gärna vill ha hela dagen på sig om tio personer ska komma på middag, börjar Maria med detta en timme innan gästerna ska komma och det mest underliga är att hon hinner.

Aldrig att jag begriper hur hon bär sig åt!

Hon är glad och sprallig och en av de mest positiva människor jag vet, men när hon är hemma hos sig själv, kan hon dra sig undan och ligga i sovrummet och vila och vara alldeles tyst.

Tålamod är inte hennes bästa gren .., och hon har ett enormt behov av att ha ordning och reda.

När jag - i smyg - tittar i hennes byrålådor eller linneskåp, är det knappt jag tror att Maria är min dotter!

Nånting mera?

Hon är orädd och lättrörd.

Och en helt underbar mamma!

Vad då? Bara en massa skryt?

Absolut!

Det är det mammor är till för och jag är ju faktiskt mamma.

Dagens fönster ...



Från ett fönster i Kulturhuset i Uppsala, kommer den här bilden.

Oj, vilken utsikt!!

Den som i höstas stod där uppe och tittade ut - och samtidigt drog upp fönsterhåven - var ingen mindre än madame Ellem i Skellefteå.

Tack och bock!

onsdag 23 februari 2011

Terapibilder ..., alldeles gratis.


Bild 1.

Igår läste jag ett inlägg hos den rara LindaLotta, där hon ivrigt beklagade sig över eländet i hennes hem.
Hennes och Mickes.
Allt var det fel på!
Soffan och bordet och .., ja, det var bara bedrövligt.

Nu är det ju så att jag har faktiskt besökt det hemmet och det kan jag säga er, att Lindas omdöme stämmer inte det minsta, inte när det gäller den saken.

Så för att trösta henne, ringde jag idag på hennes jobb och bjöd hit henne på en terapi-kurs, så där så hon kan hitta glädjen i sina möbler igen.

Ett mail, med bifogade bilder, fick hon också.

Det är dom ni ser här.

Bild 1 visar datarummet där jag nu sitter.
Ett fönster har blommiga gardiner, det andra har inga gardiner alls.

Sånt tycker pv är underligt, men jag har liksom inte kunnat bestämma mig ännu, ja, vilka jag vill ha, så ..., så länge .., får fönstret mot havet till vara gardinbefriat.

Det går hur bra som helst!


Bild 2.

I vardagsrummet hänger en lampa som pv är väldigt förtjust i.

Den har, som ni ser, som glasprismor som dinglar så vackert .., och lampskärmarna är klädda i ett korsettfärgat tyg.

Faktiskt tror jag att den här lampan skulle bli glad över att få vila någon annanstans ett tag.
Några månader.
Möjligen ett par år.


Bild 3.

Här är tv-bänken.

Det härstammar från anno 30-40-talet kanske och är aningen "ranglig".

Som ni ser är pensionatsvärden en miljötänkande man som inte har tv och annat i stand-by-läge.

Den vita sladden går till modemet i datarummet,ja, en sträcka på fyra, fem meter bara.

Nån gång ska vi kanske åtgärda eländet.

Se där!

Efter denna guidade tur i det gula huset på kullen, känner sig LindaLotta med största säkerhet mycket bättre till mods!

Och tänk, att jag bryr mig knappt längre i det där med blommiga gardiner!

Visst är det konstigt!

Efteråt ...


Ungefär så här är det.
Kunder som passerar revy.
Tavlan köpte jag på Röda Korsets loppis och jag ÄLSKAR den.


.... pustar jag ut.

Första timmen känns som den allra första dagen, då, i januari .., och det är knappt att jag kommer ihåg hur kassan fungerar och hur var det nu man gjorde när någon skulle skriva upp varorna och jaha, nån vill köpa en andel inför något lopp och det har jag aldrig gjort, men Mattias vet och visar mig och efteråt memorerar jag för mig själv ..."ATG .., huvudmeny .. ." och en kvinna vill skicka ett paket med posten och medan jag väger, vänder underbara, trygga Lena sig om och säger ..."Elisabet, kom ihåg att det nog är skrymmande, då blir det en extra avgift!" och så där håller det på.

Just nu är inte hästarna eller alla Keno-Bomben-Lången det värsta, det är posthanteringen.

Det kommer förstås att lösa sig ..,det är - som med så mycket annat - en fråga om tid.

Mellan varven fyller jag in varor, frontar och gör fint i mejerikylen ..., tar eftermiddagskaffe och två pepparkakor .., småpratar lite med charkpersonalen och med rara kunder som faktiskt kommer ihåg att den här madamen har arbetat i två veckor.

"Välkommen tillbaka!" säger en rar kvinna som på pricken liknar Bodil Malmsten.

Sånt får man vara glad för.

Och jag kör hem i becksvart mörker och när jag har parkerat på uppfarten, är det hart när omöjligt att hitta ytterdörren .., och jag tänker att när vi kommer hem från Sälen, då ska här inhandlas utebelysning och inte bara till entrén!

Det är vad jag tänker.

Med handen har det gått ganska bra.

Det finns två saker som är svårare än annat.

1. Att ta på eller av (om man är passagerare) säkerhetsbältet.

2. Och att dra av sig anoraksärmen.

Ungefär så.

Efterlysning!



Sett i ett större perspektiv (typ Libyen och Nya Zeeland), spelar det förstås ingen roll.

Men i det mindre perspektivet är det irriterande.

Fem örhängen och ingen "plopp" att fästa dem med!

Hur lyckas jag med detta?
Två timmar kvar .....

Få se nu ... palsternacka 3053, galiamelon 4326 ..., frimärken - inrikes - 5409, utrikes 5752, lösviktsgodis 5325, naturgodis 5327 ..., räkor lösvikt 5699, oxfilé djpfr. 5755, säck med brasved 6523.

Pirr i magen?

Svar: ja.
Morgon ....


Jag är sån människa som har svårt för att gråta när det är begravning.

Det har hänt att jag verkligen har försökt .., människor kan ju tro att man är totalt utan känslor, men det är nästan hopplöst.

Och när andra människor gråter hejdlöst, då blir jag själv kolugn.

Hur underligt som helst är det.

Men när jag läser om barnen Manning, då flödar tårarna.

Fotoutmaning ...


Bild 8. Någon jag saknar.


Mamma.

Och jag stod där och borstade hennes tjocka hår; det var det bästa hon visste.

Till slut hade hon somnat.

Dagens fönster ...



... finns i den charmiga lilla staden Alingsås.

Där befinner sig för närvarande världsmästarinnan i sock, - resp. sjalstickning, nämligen den här rara madamen.

Det var hon som i flykten - sittandes i en bil -, fångade fönstret med sin mobilkamera.

tisdag 22 februari 2011

För övrigt ....


.... gillar jag verkligen programmet "Veckans Brott".

Samt båda programledarna.
olikheter ...


jordbävning i Nya Zeeland

gråtande människor

en komplett galen Khadaffi som håller tal

själv tittar jag på "dansbanan i Täfteå"

pv övar körsång

så olika är våra liv

Eftermiddag ...


Flera stora träd fälldes i höstas och såna som var mindre också.
Det är dessa som nu tas om hand.
Och pv får ett ryck och sågar sönder gamla lastpallar och annan bråte.
Sen tittar han på sin sambo och nickar nöjt .., jo, det är hon som manar på honom.
Nog var det bra mycket enklare att leva som ungkarl och göra som man vill.
Tror jag att han tänker.

I ett par timmars tid ägnar sig pensionatsvärden åt att kapa sedan i höstas nedfällda träd, och därefter klyvs veden.

Det är handkraft som gäller.

Själv kånkar jag på ris och kvistar och slänger vedträn och sånt som går att elda bort mot vedtraven.

Det är underligt .., jag som räknas som en pratglad madame blir alltid tyst när jag arbetar och i lilla affären får jag förklara för arbetskamraten att .., "bara så du vet, jag är inte sur, men när jag har mycket att göra blir jag så koncentrerad ..." och så är det nu också .., pv står och sågar och sågar och har hörselkåpor för öronen och jag kånkar och kånkar och mellan varven sätter jag mig på altanen och bara pustar ut och känner efter hur det är i handen och knappt ett ord säger jag .., sitter där bara ., allt medan sigge nilsson och pElle håller sig i närheten.

Aldrig är pElle så glad och sprallig som när vi är ute tillsammans.

Hejåhå, då blir han som ung på nytt och svingar sig galant upp i plommonträdet eller skuttar iväg uppför slänten och sitter där sedan och håller koll, allt medan sigge går som en tiger på savannen.

Hela han är som en liten tiger.

Vid halvtretiden börjar det att snöa.

Lätta flingor är det.

Knappt att man ser dem.

Knappt en vecka kvar ....



... till stafettvasan!

Idag kom flaggan som underbara Nathalie, min systerdotterdotter, har målat.

Nu fattas bara en pinne, så den som åker sista sträckan och kommer inspurtande (nåja, åkande ...) i målet i Mora, har något att vifta med.
Befriad ....


Å, sicken lycka att kunna använda båda händerna när man duschar.

Inga problem längre att tvåla in sig på kroppens högra sida!

Och inte att tvätta håret!

Plötsligt kan man diska också.

Och skriva som vanligt på tangentbordet.

Med viss möda kan man nu skruva av locket på glasburken som innehåller pl.marm.-10.

Sånt tänker man inte på annars.

Det gör man nu.

Fotoutmaning ...



7. En bild jag aldrig har publicerat.

Det får bli en bild av AP som mockar i stallet.

Om henne kan man säga följande: hon är nr två av tre syskon, hon är Oxe, känslig, omtänksam, enligt Emil och Emma ..."världens bästa moster", hon är vänfast, duktig på att berätta historier och hålla tal.., rättfram, icke-inställsam, tämligen envis, fräknig, skulle aldrig kunna arbeta på UD som diplomat .., är hem-kär ..., ofta lösgodissugen .., till utseendet lik sin mormor - men, enligt sin pappa - i sättet lik sin morfar -.

Och så ska hon åka sista sträckan på Stafettvasan.

Det är alltså den tösen som ska skida i mål i Mora med team-Taurusflaggan i högsta hugg.

Precis som sin moster, tycker hon väldigt mycket om ränder.

Dagens fönster ....



"Jodå, det finns fönster på den här bilden.

Men anledningen att jag tog den är mannen som står på det svarta taket.

En snöskottare.

Inte riktigt min sorts jobb kan jag säga.

Inte på den nivån iaf.

I synnerhet inte på den nivån ..."

Och fönster - och snöskottarfångerska är damen med det goda minnet, nämligen Cecilia N.

måndag 21 februari 2011

Nelly ....?



Nä.

Alice.

Men lika go och fin.

Efteråt ....


Den glade unge mannen från Ulricehamn.
Eller i alla fall hans högerfot.

Klockan 13.00 har jag tid på ortopedmottagningen och halv ett är vi där.

Pv gör mig sällskap och så slår vi oss ner i väntrummet bland andra gipsade människor och får veta att gips-personalen och läkarna har lunch, men det är okej, det är ju vi som är tidiga.

I ena hörnet står en tv påslagen.

Plötsligt kommer en ung man inhoppande på kryckor och han ler så varmt och jag förstår ingenting .., tänker att han kanske tror att vi känner varandra men nu har misstagit sig .., men han bara fortsätter att smajla och till slut frågar jag ..., "alltså .., borde jag känna dig ...?" och då ler han ännu mera och säger att ..."ja, men vi satt ju på akuten samma lördagmorgon" och förstår jag ju!

Så trevlig är han!

Vi får veta att han egentligen kommer från Ulricehamn men nu bor i Halmstad ..., att han studerar till byggnadsingenjör och var ute på praktik när olyckan hände, typiskt, när han ville visa hur duktig han var .., då blev det i stället sjukskrivning och en bruten fotled.

Och vi pratar om skidåkare som kommer från Ulricehamn (Oskar Swärd, Hanna Falk och många andra ...) och om hur knepigt det måste vara att hoppa omkring på kryckor (han bor på andra våningen, men säger att det är breda trappor, det är ingen fara alls ...) och att köra bil går inte (han har en Mazda som borde besiktigas i dagarna, men det går ju inte .., fast bra om det blir lite varmare ute, ty stötdämparna är dåliga och det märks mera om det är iskallt ute ...,, säger han), utan numera är det buss som gäller, men det går också bra.

Hela han är som ett enda leende och lite eller mycket påminner han om skidåkaren Marcus Hellner, tänker jag .., ja, ni vet, det där breda smajlet.

När det är min tur att ta bort gipsen, får pv göra mig sällskap.



Det är inte långt ifrån att han bleknar och faller avsvimmad till golvet.

Jo, jo .., han som skulle filma själva sågandet, det fick jag allt göra själv.

"Å, det är ingen fara, du förstår .., själva klingan bara v i b r e r a r .., det är inte som en såg!" förklarar sköterskan och tittar lite oroligt åt pensionatsvärdshållet.

Han har ställt sig vid en bit ifrån och tittar ut genom fönstret - där persiennerna dessutom är neddragna -.

Och så - vips - är gipsen borta!

Efter en liten stund kommer dr Kent (samme läkare som tog emot på akuten) och säger att det ska nog bli bra det här och att jag har så ont när jag rör (eller böjer tummen, då är det allra värst!) beror på vätska som har samlats runt båtbenet och då blir det stramt och svullet, men jag behöver inte vara orolig, det går inte sönder .., och jag känner ju själv när smärtan tar emot.

Alldeles ovant känns det att vara gipsbefriad.

Att klicka-av-sig bilbältet går inte (inte om man använder tummen och trycker på) och i bilen sitter jag och böjer och sträcker efter bästa förmåga.

Testar liksom.

Sist av allt blir det ett besök i affären.

Alla är så tillmötesgående - vi står ute på kontoret och pratar och tittar på schemat och Carina förklarar det här med mejeriordern på torsdag och säger att nä, det blev inte så dumt med den där Yoggi Yallan som jag beställde, det gick åt (pust!) -, och Mattias och Britt-Marie ansluter och så blir det mera surr och jag ber att få en dags frist .., bara så att jag får böja och sträääcka lite och känna vad handen tål och det beviljas.

Och jag får med mig lönebeskedet och blir överlycklig över en nästan-riktig-lön - sjukskrivning till trots -, ååå, så roligt det är med pengar på det tämligen tomma kontot!

Ja, så blev det.

På onsdag bär det av.

Då ska jag arbeta.

Det känns bra.
Nu ska jag berätta om det som jag inte förstår.

1. Absolut inte begriper jag mig på systemet med "målpunkter" för att hitta rätt på sjukhuset i den här närbelägna staden, men om detta har jag redan skrivit.

2. På det sjukhusets akutmottagning, på väggen alldeles intill väntrummet, sitter en stor tavla, märkt TRIAGE.

"Triage ..., vad betyder det?" frågar jag, som inte har tagit studenten.

Jo, det betyder att man har ett infört ett finurligt system när det gäller att prioritera/sortera patienter, så där så att den sjukaste patienten hamnar först i kön.

"Men är det verkligen något nytt ..?" säger jag häpet.

"Njaaa .., men det är ett himla bra system ...", svarar sköterskan, som är en man.

Jaså? För mig är detta inget annat än vanligt sunt förnuft.

Det tredje som jag inte förstår är följande.

3. Efter en tid med s.k cirkulärgips, plockas den av .., jag får träffa en vänlig läkare som säger att nånting är fel i tummen/handen eftersom jag inte kan böja tummen som jag ska, så nu blir det ny gips och så småningom, ja, ganska snart, magnetröntgen.

Bara några dagar senare får jag tid för denna röntgen.

Gipsen tas av, handen placeras i något som liknar en gjutform och så skjutsas jag in i "tunneln" och efter kanske 20 minuter, är detta överstökat.

"Såja, nu går du till ortopeden, så får du ny gips där!" säger röntgendamen.

Så det gör jag.
Lydigt.
Att köra bil (magnetröntgandet försiggår hos en privat aktör med kortare väntetider, dit remitteras man från det närbelägna sjukhuset) utan gips på vänsterhanden är inget annat än en ren tortyr (att få på sig bilbältet är bara att glömma!) men jag hittar - utan att följa målpunktssystemet - till ort.mottagningen, tas emot av vänlig personal och handen gipsas igen.

Sen är det meningen att jag, om några dagar, ska få veta resultatet av magnetröntgen.

Men ingen hör av sig .., och efter sex dagars väntar ringer jag själv upp till ortopedmottaghningen och förklarar mitt ärende.

"Ja, men det är ju meningen att patienten själv ska ringa upp, men det är många som sitter hemma och väntar på ett samtal ...", säger sköterskan.

Jaså?

Då undrar jag: hur ska jag som patient veta när röntgenutlåtandet är klart?
Hur ska jag veta vem jag ska tala med?
Är det öht möjligt att jag, bara så där, kan få tag i en läkare via telefon, det har jag aldrig varit med om!

Det är det inte nu heller, får jag veta.

Läkaren som remitterade mig tiill magnetröntgen, nej, hon arbetar inte längre på mottagningen och någon annan läkare att tala med finns inte heller, och ingen telefontid .., men kanske - kanske -, att "dr Kent kan ringa upp dig, men säkert är det inte, ja, du får väl se?" säger sköterskan.

Man tar sig för pannan.

Vad är då vitsen med att snabbt magnetröntgas?

Nej, jag förstår det inte.

Är inte detta ett underligt system, så vet inte jag!'

Uppdaterat: men se nu fick jag genast svar, inte av doktor Kent, men väl av syster Y.
Klockan 13.00 ska jag infinna mig på ort.mottagningen där jag ska få träffa dr Kent. Bäst det är blir jag friskförklarad och kan börja arbeta igen! Halleluja!!
Om ni vill se nånting vackert ....


... så klicka er in hit och sedan klickar ni upp bilden.
(Det är ett måste. Och ja, jag har säkerligen varit "fröken" i mitt förra liv och vill därför gärna bestämma ,-).

Då, om inte förr, förstår ni varför jag ibland längtar hem.

(Nästa gång fotografen tar en sån här bild, ska jag be att hon vinklar kameran ett snäpp till vänster, så kommer Ringvägen 29 också med.)

Omgivningen ...



Så här ser det ut när man kommer gående från kustvägen och svänger rakt mot väster, mot havet till.

Vid pilen skymtar den stora byggkranen vid fabrikör Johanssons sommarhus, och grannhuset skymtar också, byggt i brunt tegel och nästan som i "herrgårdsstil", säkerligen från sekelskiftet.

Det vita huset stod klart före jul.
Där bor en ung familj med två små barn, ja, det var den familjen som fick anlägga en egen liten vägsnutt, då grisbonden förbjöd dem att nyttja sträckan från det vita huset till lilla grusvägen i förgrunden.

Under säkert ett års tid hart vi kunnat följa det här husbygget och jag tycker fortfarande att det är så ...., underliga proportioner ..., ja, att huset i profil liknar en pekingeser med intryckt nos.

På åkern växte i fjol härligt doftande raps!

Fotoutmaning ...



6. En bild på mitt syskon.

Detta är min störstasyster Rigmor - eller i alla fall delar av henne -.

Rigmor är Jungfru, f.d. dialyssköterska (på hennes kylskåpsdörr satt ofta hälsningar från patienter som tackade för hennes omsorg, nu är hon sedan några år tillbaka "friherrinna" och styr sin tid som hon vill ..) , hon har ofta randiga (och röda) kläder och är en hejare på att lösa tidningen Vi:s korsord.

Och så är hon en flitig biobesökare.

I Rigmors fickor finns alltid söta, små pappersnäsdukar redo att användas.

Hon är, med andra ord, förutseende.

Dagens fönster ...



"Hej!

Ett fönster kommer här farandes till Dig.

Fångat idag ute vid fågelstationen längst ute på ön.

Någon har ritat en fågel i rimfrosten. Hoppas den syns.

Vilken otrolig vinterdag det har varit idag!

Hej från mig!

Turtlan."

söndag 20 februari 2011

Idag ....



... ser det ut så här på grannens tomt.

Om vi ska göra om detta ...?



Utfodra vad jag tror är svältande rådjur ..?

Svar: nej.

Inte ett enda strå är uppätet och pv rycker och sliter i höet och låter det sedan torka i solskenet ..., ja, vi får nog elda upp eländet.

"Hördu, du ska väl inte lägga ut bilden på bloggen ..?" säger pv.

"Ja, men det var ju min idé, du behöver inte skämmas ..", svarar jag.

(Men betänk att vi igår upptäckte kraniet från ett litet - säkerligen ihjälsvultet - rådjur ..., jag tycker ändå att tanken var god ...).

Söndagförmiddag ...


... i ett gult hus på en kulle.

Precis som pElle, vet sigge nilsson - precis på pricken -, var värmen finns.



Jo, högst uppe på soffan ..., i lilla glappet ovanför elementet.

Just där kan man ta sig en förmiddagsslummer, allt medan matte läser gårdagens GP och tittar på "Helikopterhjältarna".

I köket sitter husse och lyssnar till "Gomorron Sverige" i P1.


// Om detta fenomen läste jag igår hos Eva på Frösön (på FB).
Nu läser jag det ännu en gång, fast i GP.
När jag, för flera år sedan skuttade omkring på dejtingsidan, fick man ibland mail av män som i första brevet/kontakten avslutade med "Kramiiiiz" eller "Puss och kram". För mig kändes det .., underligt, och när jag då i n t e svarade på samma sätt, upplevdes jag förmodligen som iskall.
Och om det s.k. "boostandet" på FB ..., där framför allt ungdomar, boostar"/berömmer varandra .., ja, jag tar hellre det, än motsatsen.
Andra åsikter om detta.

Fotoutmaningen ...


På altanen hemma i Malå.
Och veden är på plats.
Jag hade kunnat visas upp på cirkus som "Kom och se den halslösa flickan från norr!"

5. En gammal bild på dig själv.

Ja, den här bilden har nog femtiosex år på nacken.

Fair enough ..?

Söndagsfönstret ....



... finns i Västergötland, hos den här kreativa madamen.