I paltfabriken ...

Detta är vad som pågår i det gröna huset på Tidlösavägen.

Paltproduktion.

"Vad äter man till palten ...?" undrar pensionatsvärden som är uppvuxen bland ostkakor och isterband i landet Småland.

"Lingonsylt och smör ..., ja, jag har extrasaltat Bregott .., och så mjölk till ...", svarar produktionsledaren som är jag.

"Jahaja, på det viset ...", säger pensionatsvärden.

Han låter inte så där över sig entusiastisk.

Sjuttittal ...

Hjortronvägen.
Hur många gånger har jag vandrat längs den lilla "gatan" med två småflickor i var sin hand?

Året är 1976 .., vi bor i en trerumslägenhet i Kungsängen som vi två år tidigare har köpt till det facila priset av 1000:-.

Då ingår återköpsgaranti och vi är mer än nöjda.

Och vi har lämnat Malmvägen i Sollentuna och nu blir "Hjortronvägen 41, 196 31 Kungsängen" vår nya adress.

Hit kommer brev från mamma och pappa hemma i Malå och i den här lägenheten kommer familjen att utökas med en liten dotter, född på Karolinska Sjukhuset i Solna.

Den sista maj det året gifter vi oss i det som är kommunalhuset och efter vigseln tar jag bilen och åker och handlar.

Med giftermål är det inte så himla viktigt och jominsann, det är sjuttital.

Till familjen räknas även en gul labrador inköpt i Krägga.
Labradoren får det exotiska namnet "Labbe" och visar sig vara en stor personlighet.

I huset nere till höger på bilden här ovanför bor en kvinna som är dagmamma och en av hennes dagbarn saknar en hand .., i handens ställe finns en rostfri krok.

Där är då dr Böhlander - som är en lillpiga - finurligt frågar dagbarnet om dom inte kan leka .., ja, den blivande doktorn har förslag på en perfekt lek .., "vi kan leka Kapten Krok!" säger hon och dagmamman vill sjunka genom köksgolvet.


På balkongen har jag blomlådor fyllda med rosa och blå petunior och på kortväggen växer rosenbönor och krasse.
I maj 1976 står ofta en brun manchestklädd barnvagnsinsats på balkongen och i densamma ligger den då nyfödda Anna-Panna.
Mina bröst är mjölkstinna och jag är omåttligt lycklig.

Vid röda pilen bor vi, då i det andra livet.

Under oss finns familjen från Älvsbyn .., med mannen som ofta super och slåss.
Den mannen är alltid klädd i brun kavaj och när man än ser honom har han en cigarett dinglande i mungipan.
Längst ner bor en familj från Finland.
Och till vänster om oss, på samma våningsplan, huserar en ung familj med ett nyfött barn.
Mitt emot oss den jämtländske äldre mannen som en gång har varit möbelhandlare.
Så småningom ska han hittas död i sin säng.


Då .., en radio, - och tv-avdelning utanför kassalinjen.
Nu: en mattaffär.
Endast två kassörskor bemannar kassalinjen.
Förgäves tittar jag efter Siv .., Karin ..., eller de övriga.
Och Sirkka .., var är hon?


Själv är jag då 24 år och tvåbarnsmamma och har sedan två år tillbaka inlett min enastående karriär inom affärsvärlden; ja, jag har fått helgarbete på det som då heter B & W.

Vi sitter tjugofem kassörskor på rad och Siv Halvarsson lär mig allt om vikten att ha sedlarna åt rätt håll och att känna yrkesstolthet.

På personalfesten spelar Charlie Norman med sonen Lennie och när det är helg och löningsdags kalasar vi, han som då är min man och jag själv, på entrecôte med pommes frites och oceaner av bearnaiessås till .., det är i butikens restaurang det.

Ingemar Stenmark är den svenske hjälten numero uno och i ett huj förflyttar jag raskt Malå till Tärnabys närhet, allt för att lite av herr Stenmarks glans ska glittra även på bloggmadamen, som på den tiden ofta retas för sin norrländska dialekt.

Det är ett annorlunda liv.

Vi har ingen mobiltelefon, ingen parabolantenn .., ingen dator .., räkningarna betalas på banken eller posten och man får riktiga kvitton som klistras in i en pärm .., cd-skivor har man aldrig hört talas om, det är kasettband som gäller ..., och det händer mer än en gång att det bruna bandet trasslar in sig i bandspelaren och allt blir till ett enda tjorv.

Nittonhundrasjuttiosex ..., det är det året min pappa dör.

Då är jag tjugotvå år och har två små barn som aldrig ska få lära känna sin morfar.

I ytterligare två år ska vi bo kvar i lägenheten på Hjortronvägen 41 .., därefter ska flyttlasset gå norröver, till Malå och mitt barndomshem.

Lägenheten som köptes för 1000 kronor, säljs för det tiodubbla och vi tycker oss ha gjort århundradets affär.

Men ack, bara några år senare ska likadana lägenheter i samma område säljas för mer än trehundra tusen kronor och det är väl ungefär då man inser att någon miljonär kommer man aldrig att bli.

Ungefär så var det.

Och allt detta kommer jag att tänka på den här dagen i januari år 2009 när jag promenerar omkring bland det som är som små skärvor från mitt eget liv.

Måndagsfönstret...

... en bild tagen i Italien av Emma Elisabet , 11 år.

Vet den tösen vad hennes mormor vill ha för bilder?

Svar: absolut!

Eftermiddag på Norrvikens is ...

Nyinköpta vinterskor och dubbla kalasbyxor .., då klarar man sig ändå i kylan.

Solen flödar.

Och Norrviken är fylld av skridskoåkare av alla de slag!

Det är mycket som är annorlunda mot för hemma i Malå .., där åkte man väl lite hipp som happ, men här är det gröna kläder och ryggsäckar, det är stavar och hjälmar och alla tycks så förfärligt hurtiga!



Och det är så vackert så man får ont i magen.
Tänk .., att jag hade glömt att det kan vara så ... så ofattbart fint.



Lundströms, som bor alldeles vid vattnet, bjuder på grillad korv med bröd.

Och bloggmadamen drabbas av den lede penningfrestaren och ser för inre syn hur man lätt som en plätt skulle kunna göra sig stora pengar .., tänk, att stå där vid strandkanten med en värmande eld som lockbete och så sälja korv för tio kronor stycket!

"Svartjobb, alltså?" undrar någon.

"Visst! Inga problem ...!" svarar jag och erkänner därmed vilken uschlig moral jag har.



Herr Lundström senior dukar upp tillbehören.
Inget fattas.
Räksallad, majonäsgurka, senap och ketchup finns på ett litet bord intill.



Mera minnen.
Iniutivärmarminnen.



Mannen som ska åka Vasaloppet om exakt två månader, tar sig en rejäl runda på isen.
Kvinnan som absolut inte ska åka nåt Vasalopp, går omkring med kameran .., skickar ett långt sms och berättar om den här dagen och pratar in på en mobilsvarare och säger ungefär samma sak.

Det känns bra.

Bakåt ....

Och vi tar bilen och kör västerut ..., mot Stäket och Kungsängen och höger mot Tibble.

Hjortonvägen 41.

"Där, längst uppe till vänster .., där hade vi lägenheten .., det var fyra år .. från sjuttiofyra och framåt .., under oss bodde en familj från Älsvbyn vars man söp och slogs och mitt emot oss en äldre herre från Jämtland som senare skulle hittas död i sin säng .., och där, snett över lilla gångbanan, bodde Henry från Gråträsk i Norrbotten .., han som stor och stabil men mörkrädd, ja, han hade alltid sina jättelika träskor utanför lägenhetsdörren ...", säger jag.

Och tänker jag.

Fyra år av mitt liv.

Jag var tjugo år när vi flyttade dit .., den förstfödda var två och så småningom anlände dotter nummer två.

Ingenting visste man om livet och vad som komma skulle.

Och vi åker vidare .., mot B&W där jag arbetade och som nu heter Coop och ingenting är sig förstås likt där heller och jag köper vinterskor på REA för 99.50,för det är iskallt i landet Uppland och det ska bli skridskoåkning på Norrvikens is och jag har dubbla kalasbyxor av ylle och tänker i alla fall inte frysa.

Hit och dit åker man.

Mellan det som var och det som är.

En slags vemod smyger sig in och kurar ihop sig likt en hundvalp där inne i hjärterummet.

Ungefär så är det.

Dagens fönster ...

... finns vid en liten gata i Italien .., närmare bestämt i Rom.

Och tänk, att Emma tog bilden med tanke på sin mormor, det tycker jag är så otroligt snällt!

Eftermiddag i landet Uppland ..

... och stora snöflingor som kommer dalande mot marken ..., semlor .., nybryggt kaffe ("gör det du, jag har ingen utbildning på såna knepiga saker ..:!" säger akademikern, herr pv ...) ..., och jag slänger ut mera bröd till stackars herr och fru Skata och kapten Lintott har fått skjuts till någon kompis, fvb till ny turnering, men för killar .., det har inhandlats mat till middagen .., och Emma spelar snart sin sista match för dagen.

Kanske, om barnbarnens mormor har tur, blir det filmfestival även i kväll.

Gårdagkvällens "Mitt liv som hund" sågs av såväl Emma som Lintotten och fick bra betyg av åskådarna.

Nu är kaffet och semlan här!

Herr Bagare har dagen till ära på sig fiskartröjan som han köpte i Galway.

Ni tror det kanske inte, men det är sant .., det doftar f å r av tröjan och jag blir alldeles inutivarm!

Vi tittar på .....

... På Spåret, ja, via webben.

Tittarfrågan är "nattar akka" .., vad är det för stad?

"Lagos, (la gås ...) förstås ....", säger pensionatsvärden kaxigt.

Ajaj.

Inte en chans hade jag att tänka efter.

Ska bli spännande att se om det är rätt.

I landet Uppland ...

.... ägnar sig en pensionatsvärd åt att baka semlor och valnötsbröd, fast i omvänd ordning.


På kylskåpsdörren. En bild av en liten tandlös Emma.

Och bloggmadamen telefonpratar med en skolkamrat från Förr-i-Tiden och den kamraten är en sån där som man kan inte-ha-pratat-med under minst fem år och sedan är det bara att ta upp tråden och allt flyter på.

Det bestäms att skolkamraten ska komma hit på måndageftermiddag och äta palt.

Skolkamraten är yngst i en stor syskonskara och då menar jag verkligen "en s t o r".

I skolan var hon skärpt och hade, om hon bara hade haft energi och lust, kunnat läsa till nästan vad som helst.

Hon hamnade inom Postverket och kom att älska sitt yrke.

"Men tänk .., du hade ju kunnat bli ....",säger jag en gång när vi pratar om arbeten.

Då blir kamraten rent upprörd.

"Vad då hade kunnat bli ..? Tror du att man blir lyckligare i livet bara för att man har en akademisk examen ..? Inbillar du dig att högre studier per automatik skänker tillfredsställelse? Nädu, Elisabet .., jag har verkligen ä l s k a t mitt arbete och vet du, när jag håller ett kuvert i handen med en handskriven adress på ..., då blir jag nästan svimfärdig av glädje .., jag har aldrig kunnat ha ett mer trivsamt arbete!" säger hon bestämt.

Kamraten.

Dagens fönster ...

... visar utsikten från köket på Tidlösavägen i Upplands Väsby.

Och på den här gräsmattan fick herr eller fru Skata sig nyss en liten macka.

Lördagmorgon ...

Bryggaren.
För att enklast begripa sig på denna apparat, erfordras minst sex poängs högskoleutbildning vid den tekniska fakulteten.

.... blir ring-så-spelar-vi och prat om gårdagkvällen som blev fylld med prat och skratt och besök av Anna-Panna och Micke och lilla hunden Nelly och så blev det Väsby Filmfestival med "Mitt liv som hund" och Emil och emma som har svårt att koncentrera sig under hela filmen och deras mormor som ideligen säger ..."nä,men kolla nu!"

Och nu är det morgon.

"Tänk, att jag vann i Plump mormor ...!" säger kapten Lintott ..., och hans storasyster som kom tvåa är inte mindre mallig.

Nu stundar fotbollsturnering igen .., (pågår hela helgen) ..., nybryggt kaffe och stillsam frukost.

Kaffebryggaren är av en sådan modell att den fordrar högskoleexamen för att man alls ska begripa hur den fungerar.

Den ser ut som på bilden och jag kan lova bloggvännerna att jag mellan varven saknar min vanliga, enkla modell av bryggare.

Ungefär så är det här i landet Uppland.

Fredag .., blir fotbollsturnering för flickor -97 ..., Ica-besök .., billiga paprikor .., lök .., rimmat fläsk .., räkor .., creme fraiché .., grädde .., vitlöksbröd .., sallad .., köra vilse .., nästan Sigtuna .., gapskratt .., byta ut kartläserskan .., E4:an .., Anna & Andersprat ..., mörker .., lök,- och paprikahack .., doft av curry .., räkgryta .., apelsinklyftor .., backhoppning .., stort kök .., semlor .., dajmtårta .., pensionatsvärd ..., halsduk .., pistagenötter .., bortakänsla ..., och hemma.

Livet.

Är det väl.

Hos barn och barnbarn ...

.... och bilden tippar upp-och-ner, men jag får inte till den på dotterns fina dator .., så det får bli så här.

Det här är mormors julklapp från Emma; en egenhändigt tillverkad nyckelring.

Blir man lycklig?

Ja.

Man blir faktiskt hur lycklig som helst.

Fredagsfönstret ....

... finns i en röd Volvo av -87 års modell.

Solen på väg ned.

Brev från pElle .., 1:a januari 2009.

Jag i bilen .., i mattes knä.


Igår var det nånting som kallades för Nyårsafton.

Matte och jag själv hade åkt tåg från Ystad till Laholm där vi hämtades av pensionatsvärden och sedan har vi varit på pensionatet tillsammans med mattes svägerska Elenor och den där lilla hunden som hon har och som tror att han är så märkvärdig; han heter Dino, men jag kallar honom för Lilla Sprätten.

Vi hade ganska trevligt.

Matte, Elenor och pensionatsvärden spelade kort och matte var jätteglad och vann hela tiden och då blev pensionatsvärden lite sur eller ganska mycket, men han låtsades som om det inte gjorde nånting .., han sa "det är väl roligt att du får vinna nu Elisabet ...!" men det lät minsann inte som om han tyckte det.

Hela natten låg jag och sov i en fåtölj i vardagsrummet.

Alldeles ensam.

Lille Sprätten, han ligger alltid hos sin matte .., ja, han vågar nog inte sova själv tror jag.

Idag blev det en faslig fart på pensionatet.

Allt plockades ihop .., det packades i väskor och alla sprang hit och dit och jag började ana oråd.
Jo, det visade sig att vi skulle ut och åka bil och jag tänkte att nu ska man klämmas in i den där förfärliga kattburen, men så blev det inte .. jag fick sitta i mattes knä hela tiden, ja, ibland låg jag på golvet vid hennes fötter också.

Till slut kom vi fram till nånting som heter Alingsås.
Här ska jag vara i fem dagar och här bor den där Lille Sprätten och hans matte.

Han har morrat lite åt mig, men jag bryr mig inte .., jag bara glor lite på honom och då blir han skraj och sen tog jag hans plats i soffan och nu får han ligga på andra sidan om sin matte.

Faktiskt tycker jag att det är ganska kul att vara på holiday och jag börjar nästan känna mig som en globetrotter, fast lite saknar jag matte förstås.

Bilden av mig, den tog pensionatvärdens dotter Hilda.
Hon följde matte och pv på resan och så gav matte henne kameran och bad att hon skulle ta en bild av mig och det gjorde hon.

Matte frågade Hilda vad hon tycker är allra roligast att pyssla med och då tänkte Hilda en stund, sedan sa hon att hon tyckte om att sjunga, att laga mat och att sortera saker.

Sånt kan matte fråga människor om och jag håller på att vara så less på allt sånt, men hon bryr sig inte .., hon bara frågar vidare.

Nu ska jag kolla var Lille Sprätten är.

Hälsningar från pElle."

Nyårsdagsfönstret ...

Nyårsdagen ....

Ja, det gäller verkligen att hitta nyckeln.

Häromdagen när jag åkte tåg från Ystad till Malmö, råkade jag hamnade mitt emot en kvinna i min egen ålder, en som också hade en katt med sig.

Med den kvinnan behövdes ingen nyckel.

Ingen portkod.

Allt vara bara öppet.

I en knapp timmes tid pratar vi om glädjen i att ha djur .., om att hitta rätt arbete .., om drömmar .., om att bo på landet ..., om att sitta i särken på en stentrappa och ha en katt framför sig och älsklingskaffekoppen i ena handen ..., och med tårar i ögonen berättar kvinnan vad som händer med en förälder när ens barn vid tjugo års ålder skadas i en bilolycka och därefter blir förlamad från bröstet och neråt.

Sånt.

På perrongen i Malmö kramar vi om varandra och säger att ..."kanske ses vi någon gång .., det skulle vara roligt ..?" och sedan ..., är allt över.

Hjärtevärmen sitter i länge.

Ikväll har vi spelat tre omgångar Plump.

Bloggmadamen vann alla tre gångerna.

Så ja.

Då var det sagt.

Dessutom har vi grillat kött (mitt blev vidbränt), samt frossat i pensionatvärdens himla goda Dajmtårta som verkligen inte smakade som den man köper.

Tur att det finns kjolar utrustade med midjeresår.

Nyårsafton ...

Bilden visar Lille Sprätten.

Andra människor kanske ikläder sig guldlamé och högklackat .., det gör vi inte på pensionatet.

Vi sitter i soffan, spelar Plump, dricker gott vin och skrattar ofta och mycket.

Så småningom ska det bli god middag (lammkött till bloggmadamen ..., grillad hel fläskfilé till PV och min f.d. svägerska som aldrig blir nån före-detta utan alltid ÄR ... och krustader fyllda med en stuvning av kräftstjärtar till förrätt ... och i ugnen gräddas just nu marängbottnar till pensionatsvärdens Dajmtårtor ...), men kanske hinner vi med ett parti till, innan dess.

För övrigt?

Jo, vi har promenerat längs havet, för-alltid-svägerskan och jag själv .., Lille Sprätten och pElle kommer bra överens, dvs, ignorerar varandra totalt.

Och så vill jag tacka för alla rara och hjärtervärmande kommentarer i förra inlägget!

Den här datorn är så långsam, att jag kan omöjligen titta in till er alla, inte ikväll i alla fall.

Allt känns bra.

Vad då?

Vem som vann kortspelspartiet?

Åååå, det gjorde bloggmadamen!

Årets sista fönster ..

... finns i det lilla, gula huset alldeles nedanför pensionatet.

Det är det huset som skuttade rakt in i mitt hjärta.