torsdag 14 juli 2016

Dag 5, från Poolewe till Rafford ....


Hotellet i Poolewe tycker vi verkligen om!
Vi har var sin säng, där är vettiga sänglampor, fin utsikt och ett härligt badrum!
På den nedre våningen (sedvanlig ganska brant trappa till övervåningen där vi har vårt rum) står frukosten uppdukad. Jag hade sett bild på den i annonsen och tyckte att det såg så fint ut och ja .., jag inser att man inte kan välja boende enbart på bilder, men det är väl i princip så jag gjorde.
(Pv överlät hela den biten till mig).

Och efter frukosten tar vi fram kartan och beslutar oss för att åka rakt norrut


Vi passerar den minsta kyrkogård jag någonsin har sett ..


Och jag faller nästan baklänges - för plötsligt upptäcker vi en  b e a c h, men att ta sig dit är krångligt och så är det förstås ebb och det tycks vara vårt öde att allt vatten ska ha tappats ur karet när man är badsugen.


Vi kör till Ullapool och tittar in i en  turistig butik som säljer miljoner rutiga plädar, stickade koftor och tröjor och tweedkavajer som påminner om min lärare i tyska hemma i Malå - Carl-Olof Sjölund -, men här finns även kepsar!

Ullapool. Här längs gatan parkerade vi .., köpte kepsen och drack kaffe i bilen.

Nu, äntligen .., hittar pv en keps som han blir nöjd med och jag säger att men åååå, du får den som present av mig! Det är inte den som är på bilden, den provade han i S:t Andrews, men det såg ut ungefär likadant i affären.

Bilden här ovanför har jag lånat från en sida som handlar om Ullapool och den vänliga Alison svarade snabbt och skrev så här, ja, när jag frågade om det var okej.
"Hello Elisabet,
So lovely to hear that you had a wonderful holiday in Scotland. All the pictures on the Cruise Scotland Web Page are “rights Free” so you are more than welcome to use one of the photo’s.  I thank you very much for asking.
Kindest regards
ALISON
Market Development Manager".



Nej, det är den här kepsen som han köpte. 
Eller förärades.

En keps gjord av Harris-tweed och den är bara så fin!


En sak är vi rörande eniga om: sicken tur att vi inte hyrde en större bil i Edinburgh - eller i Cornwall - för den delen.Var hundrade, tvåhundrade meter fanns mötesplatser som sannerligen inte var stora, men det funkade ändå.

När vi svänger av österut, ändras landskapet helt.
Borta är nu dom höga bergen och dalgångarna, nu är det slättmarker ., och tistlar i mängder!
Vackert, men på ett annorlunda sätt.


Ungefär så här såg resrutten ut.
Frågade pv hur många mil det kan ha rört sig om.
Vi började i Edinburgh och den rosa rutten gick sedan norrut.
Den blå pilen visar tillbakavägen.

"Kanske .., tja, sjuttio, nittio mil kanske ...?" säger han.


Innan vi svänger av mot Inverness och vidare österut, stannar vi till i Bonar Bridge.
Å, där är så vackert och ute i älven står fiskare och väntar på fin fångst ..., och här, i Bonar Bridge, händer nåt så fantastiskt!

Jag hade dittills, under hela resan, haft sååå krångligt med mitt gamla protesknä som ideligen låste sig och så fick jag gå strakbent. Oerhört jobbigt var det och det kunde hugga till så där så jag skrek högt. Och hur trött blev man inte - rent mentalt - på att inte veta när det skulle hända.

Men här .., jag skulle böja mig ner och knyta skon, satte foten på bilens fotstöd där man kliver in, böjde mig ner och så hörde jag hur det "klickade till"! Tänk, det kändes på en gång hur allt kom i rätt läge! Helt plötsligt kunde jag gå PRECIS som en vanlig människa och vi hade sett en rastplats på andra sidan bron, nu gick jag själv över bron och hela tiden tänkte jag ..."det är inte sant!!, jag går precis som man ska!"

Vilken outsäglig lycka och resten av resan kunde jag själv göra just så här; böja mig ner, få tryck på knäet uppifrån och vänta på "klicket"! Underbart!

Sen bär det iväg österut, mot boendet Sourbank House i Rafford.
Nog hade jag läst på informationen att "transfer kunde ordnas", men att det skulle vara så himla svårt att hitta stället, det hade vi aldrig kunnat drömma om!

S o m  vi letar .., vi kör längs slingriga småvägar och passerar pyttebyar .., kommer till sist helt fel och hamnar i staden Elgin där vi parkerar och äter god indisk mat och just då ringer värden på boendet och frågar hur det går..., och vi anar nog hans leende genom luren och han säger att han ska möta oss i Rafford .., ja, det är bara att vi slår en signal när vi är där.



Det gör vi också - vi stannar utanför den gamla stenkyrkan och så kommer då värden körande - och det ska visa sig vara stört omöjligt att hitta till deras hus, om man nu inte redan känner till det.
Ingen skylt vid vägen (någon kilometer bort), ingenting som talar om att här är det.

Nåväl, det går ju bra ändå och vi förstår varför det där med "transfer till boendet" står med på beskrivningen.

Värdparet  - Victoria och Paul - visar sig vara i 30-årsåldern och där bor även Victorias mamma. Ingen av dem är från trakten, från Manchester, tror jag.

"Kom ska ni få se hönsen ...!" säger Victoria.

Huset är stoooort och där finns en jättelik trädgård med höns och katt och liten kattunge och en bäck porlar utanför eller på tomten. Det är som en tropisk regnskog! Sååå fint!


Bilden från deras hemsida ...

Och på morgonen bjuds vi in det stora köket och får sitta vid ett rustikt bord, allt medan Victoria står och steker ägg bacon och gör i ordning frukosten. Hon har joggingbyxor och en kort tröja och går omkring i nån slags tofflor och vi får veta att hon väntar barn - på självaste julaftonen - och denna rara Victoria påminner så oerhört mycket om min f.d. arbetskamrat Mattias sambo Madelene (en sååå rar och mjuk människa) och kanske är det därför jag tycker så mycket om henne?



Nelson, familjens jätte till hund, hälsar gärna på i vårt rum.
Och åååå, så roligt att få hämta en boll!
Vi säger att det ska bli roligt att få träffa harry och nelly igen, även om det dröjer en vecka.
Såklart är det heltäckningsmattor överallt och man tänker på tidigare gäster som varit där och vilka spår man själv lämnar efter sig.


Wi-fi:n fungerar perfekt i huset och vi har även här var sin säng och jag ligger närmast fönstret och tror - när jag vaknar på natten - att det ösregnar, men det är porlandet från bäcken bara en bit ifrån huset som förvillar mig..

Och pv .., han kollar sin I-pad och tycker att livet med keps är som bäst.
Jag tror att han börjar känna sig som en riktig skotte.

Nästa dag ..., ska vi ta sikte på Edinburgh igen .., och försöka hitta biluthyrningsfirman och nästan få krupp av stress.

onsdag 13 juli 2016

Onsdagsfönstret .....


"Hej!

Ett fönsterbidrag från Skåne kommer här.

För några år sedan bodde vi en natt på ett härligt B&B utanför Borrby på Österlen. Villa Sandby är namnet. När vi nu var i krokarna på tur så valde vi såklart stanna där igen.

På så vis fångades det här fönstret in inklusive härliga vita rosor.

Turtlan".

//Och jag ler för mig själv .., för pv brukar skratta lite åt mig, då, när jag lätt kan tänka mig att bo på ett ställe där jag tidigare bott och varit nöjd - ja, men vi kan ju testa nånting annat, menar han -. 
Nu ser jag i alla fall att jag inte är ensam om det här beteendet. Tack för fönstret, Turtlan!
Fjärde dagen ..., på väg mot Poolewe.


På puben kvällen innan säger Dale att om vi vill se nånting fantastiskt, då ska vi köra någon mil bort bara, till Plockton. Han påstår att det är som ett microklimat där, nästan tropiskt.

Så det gör vi.

Är vägarna slingriga i vanliga fall, är dom nu än mer krumeluriga. 


När vi till sist kommer ner till själva byn som ligger i som en gryta, bara gapar vi!
Så fint!!


Och vi går ner till stranden och har picknick, sittandes mot en mur.
Andra väntar på en båt.
Hummertinor väntar på att slängas i havet.
Och det är förstås lågvatten som alltid när vi är ute dagtid.


En vallhund leker på stranden .., och när hon ser att vi plockar upp lunchen, lägger hon sig platt.
Just det beteendet har även harry, men bara när vi möter andra hundar, ja, hans mamma är vallhund och såg ut ungefär så här.


Och jodå, vi får lite mer närgånget besök ..., men inte länge, för sen upptäcker hon några småttingar och ger sig iväg, för se, hummus på en brödbit tycker hon ändå inte är någon höjdare för en hund.


I ett fönster upptäcker jag ett pussel.




Och det är här, i Plockton, som jag träffar den underbare Danny McFee.
Sen åker vi norrut .., femton, sexton mil kanske.
Stannar till där det är vackert eller finns en liten affär.


Liten rast.
Jag tittar in i en pyttebutik där det säljs allt från fiskedrag till prydnadssaker.
Bakom disken promenerar en hund som heter Molly.
Och pv köper glass.

Utsikten från hotellrummet.

Fjärde övernattningen - det blir alltså i Poolewe - på nåt som heter Corriness House.
Ett toppenboende och lätt att hitta, men den som söker uteliv får välja nånting annat ..., en enda pub finns där vi bor och där äter vi middag.


Läser på Wikipedia att i Poolewe råder tempererat klimat, med en årsmedeltemperatur på plus fem grader. Den varmaste månaden är augusti, med ett snitt på plus tio. Ja, det låter ju härligt ,-)


Under resans gång har jag frågat kanske tio, elva personer om dom kan tänka sig att prata in grattishälsning till Anders och när vi går ut från puben där vi ätit middag, upptäcker jag den här polisen. Jag plockar upp lite mod och frågar om han tid nån minut?
Jo, det har han.
Och så förklarar jag.

Med vissa människor är det så att man genast märker vilken inre trygghet dom har .., den här glade konstapeln, han bara babblar på och gör det med ett så varmt leende. (Dessutom påminner han om en annan polis som under sin skoltid gick i Malå, nämligen Börje Öhman från Adak).

Så trygg verkar han vara!
Han avslutar med att önska Anders "happy return" och jag tänker att nu har han missuppfattat det hela, han tror att Anders ska komma till England och bara är i Sverige på visit.
Så är det inte alls och det får jag veta från Monet, som har koll. 
Tack som berättade!
  

Oj, oj, oj ..., nu får bettankax blunda .., det här var frukosten och den var så himla god!
Vem hade kunnat drömma om att en skiva blodpudding skulle smaka så ljuvligt? Ja, inte jag.
Och jysses, vad man stod sig på den frukosten!

Nästkommande dag tar vi sikte på lilla byn Rafford - egentligen rakt österut - och det blir minsann ett äventyr som heter duga.
Vi hittar inte stället.

tisdag 12 juli 2016

Dagens fönster ....


Kerstin i Trelleborg har varit - eller är ännu - på vift i Danmark.
På Fyn, närmare bestämt.

Och det var  där, i "Den Fynske Landsby" i Odense, ett friluftsmuseum med gamla byggnader som flyttats dit och byggts upp, som hon tog fram håven.

Tack snälla Kerstin!
Nu har vi fått veta!


Det vi så naivt trodde var ginst i Skottland - det som växte precis överallt - det heter Ärttörne.


Och dom här otroligt vackra buskarna som fanns nära golfbanan i S:t Andrews, det är "Blå säckbuske" (Ceanothus thyrsiflorus .., ceanothus, kan det ha cyanotisk att göra .., nja, kanske inte?).

Den skönheten kan man läsa om här. 

Tack till dig som berättade!


Dag 3 ...  Kyle of Lochalsh ...


Då lämnar vi halvön Ardgour/Corran och ger oss av mer norrut, men inte så värst långt bort.
Vi ska till Kyle of Lochalsh (som jag aldrig lär mig att uttala) och det ska visa sig att det boendet, det blir det klart sämsta under hela resan.

Hotellet ligger i centrum; det är lätt att bära in väskorna och personalen är vänlig, men det är väl också allt. Det  s t i n k e r  mögel i rummet och jag ställer upp fönstret så mycket det går ..., wifi fungerar bara i en slags danslokal där stolar står längs väggen och på det hela taget är det ingen höjdare.


På kvällen går vi ner till puben i samma hus för att äta middag och vi hittar ett bord i ena hörnet och där sitter Scott och hans pappa Dale; dom har seglat hit (och säg var Dale  i n t e  har seglat!) och det är pratglada herrar som bjuder oss på var sin drink och morgonen därpå går vi ner till hamnen och ser deras båt och lite senare, när vi ger oss av, är båten borta.

Scott bor i Aberdeen och pappan i Inverness och det blir en trivsam kväll där tillsammans.


På morgonen beslutar vi oss för att åka över bron till ön Skye.
Lite tidigare har jag ringt till Bert i Luleå - har fått för mig att han rekommenderat ett särskilt bageri i Kyle, men så var det inte alls - och på Skye tar superlativen slut, ja, några ligger väl och skräpar längst ner i superlativhögen.


Bilderna tas i farten, vägarna är så smala att man kan inte stanna så där hur som helst och ge sig ut och fotografera ... och på var femtionde meter finns små luckor vid sidan om, så där så att man kan mötas, om än inte alldeles smidigt.


Kunde n ä s t a n  ha varit hemma i Västerbotten.


Det här var en stor ..., ja, nästan som en rastplats intill ett hotell och vi såg människor trava iväg med stavar och rejäla skor på fötterna och det var bara såååå fint! 


Stenmurar överallt!
På så sätt kände vi oss hemma.


Och skiffertak på alla hus - även på dom nya -!
Såååå vackert!


Frukosten består alltid av samma sak: äggröra eller stekta ägg, bacon av julskinke-tjocklek, nån slags himla god liten korv, en bit blodpudding (jättesmarrig!), stekta tomater och så bönor i sås.
Gissa, om man står sig länge!
Ja, sen finns ju förstås rostat bröd och kaffe/te.

När pv inför resan packade ner termosen och torrkaffe, log jag.
Men oj, så bra det visade sig vara!
På varje rum finns vattenkokare och så var det bara att ta fram termosen så där vid tvåtiden och bröd köpte vi och hummus som jag ju älskar och så grönsaker ovanpå.


Och detta hade vi som mellanmål.
Bra mycket billigare än i Sverige och så fräscha frukter och bär!

måndag 11 juli 2016

Oj, jag glömde ju dom här ...


Vallmo såg vi överallt .., ibland hela fält eller ängar med röda vallmo!
Underbart var det!
Brev från Viktväktarna ..

Eller från en mig närstående madame i Upplands Väsby.

Så här är det: under resans gång i Skottland och Cornwall fanns på somliga hotell något så osympatiskt som helfigursspeglar. Tänk efter, hur roligt är det att kliva direkt ut ur duschkabinen och det första man då skådar är sin egen lekamen.

Jag kan säga så här: det finns angenämare saker att vila ögonen på och man kan få en chock för mindre.

Så jag beslöt mig för att nu fick det vara nog och sa till äldsta dottern att nä, nu blir det Viktväktarna där jag en gång för länge sedan debuterade och raskt tappade omkring femton kilo. Det var till och med så att jag upptäckte att jag faktiskt var innehavare av något som kallas revben! Och midja! Halleluja, vilken lycka.

Och så plingade det till i mobilen i morse och så här stod det:

"Välkommen som medlem i Viktväktarna! Vi önskar dig all lycka till.
Här kommer dagens program.

Frukost: havregrynsgröt med 3-procentig mjölk, 1 kokt ägg och 2 st av pv:s gifflar.
Träning: promenad med Nelly, cirka 30 meter.
Efter träningspasset är det viktigt med återhämtning.
Vila på soffan, alternativt fika tillsammans med friherrinnan.

Lunch: pv:s fläskpannkaka med smör och hjortronsylt.
Träningspass: hämta in posten.

Middag: räkgryta med vitlöksbröd.
Kvällsfika: pv:s gifflar och kaffe, gärna ett glas rödvin.

Summa: 4500 kalorier, vilket innebär vatten och sallad resten av veckan."

Skrivet av någon som känner sina får på gången.
Människor som man kommer att minnas ...



På väg hem från Stockholm där vi hämtat bil och hundar, pratar vi om vad vi kommer att minnas allra mest från den här resan.

Efter en stunds betänketid säger pv att det var nog besöket i lilla Plockton, bara någon slingrig mil från Kyle of Lochalsh .., den där oerhörda överraskningen att komma till som ett helt annat klimat - ett annat land, nästan -.

Och jag säger Danny Mc Fee.
Det var också i Plockton, där vägen tog slut .., pv gick för att titta på havet eller om det var båtar och i ett slags skjul ser jag en skäggig man prata med en lite luggsliten herre och jag tänkte att den där skäggige figuren, ååå, så vänlig han tycktes vara!

Redan innan vi åkte på semester, hade jag föresatt mig att spela in grattishälsningar till Anders, han som då skulle fylla trettio under vår frånvaro. Ni må tro att jag tyckte att detta var roligt! Tanken var att han skulle få ett mms en gång i timmen, alternativt att jag skulle lägga in det på hans facebooksida, men se det gick inte, för alltid under dagarna hade vi ju noll anslutning till internet och att skicka mms ville sig aldrig!

Det fick bli på Instagram (där susade mängder med följare iväg :), men för mig var det så viktigt.

Och efter att ha suttit en stund i bilen och  t v e k a t .., vågade jag mig fram till den skäggige mannen och förklarade hur det låg till och han sa att "javisst, inga problem!"

Den som vill lyssna till härlig skotsk dialekt: varsågoda, här är Danny Mc Fee.
Och överallt blommor ....!


Tänk, jag kommer ihåg nästan var varenda bild är tagen, just när det gäller blommorna!
Dom här illandes blå sakerna (påminner nästan om fjärilsbuskar, men blomklasarna var tjockare, som syréner nästan) fanns alldeles i närheten av golfbanan i S:t Andrews.
(Får veta att den heter Blå Säckbuske! Tack!)


Just utanför den femhundraåriga kvarnen där vi bodde dom sista dagarna, där växte sånt här i muren.
Eller: hade planterats. Och tänk, rödblära som jag brukade plocka och sätta i en liten vas i min lekstuga - hemma i Malå - fanns där också!


I Bodmin besökte vi ett gammalt fängelse.
Där utanför såg det ut så här.


Och i själva centrum av Millbrook växte knallblå - nästan lila - lavendel under ett fikonträd!


Första kvällen i Old Struan.
Vi går på liten promenad längs grusvägen och ser miljoner prästkragar.


Cornwall ..., överallt sitter olika blomlådor!


Millbrook, hos grannen vid det lilla båtvarvet.


Utanför hotellet The Boltons i London ...

Aldrig har jag sett så många begonior i uterabatter som här och i Cornwall!


Nejlikor i en rabatt, nej, det har jag nog aldrig sett förut!
Och jag åkte handlöst bakåt i tiden, till sextiotal och Malå Blomsterhandel på Storgatan .., plinget i dörrklockan när den öppnades eller stängdes och i rostfria vaser stod mängder med nejlikor, som för mig är mer som en kistdekoration - eller i alla fall  v a r -.

Och jag minns doften av gul eller vit fresia ..., eller mimosa ..., jo, åsynen av den här rabatten skickade mig bums minst femtio år bakåt i tiden!

Nåt annat som slår mig är att alla rabatter var upphöjda.
Himla snyggt! Och praktiskt, för den som har ont i ryggen!


Untaför Coop i Kyle of Lochalsh såldes fucsia i hinkar. Jättefint!
Där såldes också mindre buskar, sånt som vi oftast hittar på plantskolor, åtminstone här i Halland.


Brant nerförsbacke i nån liten pytteby som man bara borde besöka, jo, nu kommer jag ihåg det, i Polperro! Det tipset hade jag fått av en kund i affären - en engelsman -.
Vill ni skåda nåt vackert, så klicka på den här länken.


Skottland!
Överallt såg vi blommande digitalis!!
Underbart vackert och hela tiden kallade jag dem för lupiner ,-)


I den lite bohemiska trädgården i Millbrook, såg det ut så här.


Skottland igen.
Var det inte digitalisblommor (Anna i Sheffield säger fingerborgsblomma och det kan man ju också säga) så var det mängder med ginst  Ärttörne!  M ä n g d e r! (Tack anonym som rättade!)
Och ormbunkar i ofattbara mängder och daggkåpor!

Men nu ska jag - som har blivit vrålförkyld - gå ut i solskenet och hänga upp tvätt!
Två måndagsfönster från Höga Kusten  ...


"Vi är på Högbonden. Bor i rummet Biträdet i två nätter".

//Så skriver Cecilia N och så kommer ännu en bild.


"Det här berättar lite mer om utsikten från Högbondens vandrarhem.
Frånlandsvind så det är smult vatten".

Tack snälla, rara! säger jag.
Dag 2 ... från Old Struan till Ardgour


Vi har kört mot nordväst, lämnat inlandet och kommer till kusten, parkerar i Fort William och köper strong-pills - så strong som dom nu är, för pv har ont i ryggen - och så blir det färja över till halvön Ardgour.

Eva på Frösön hade skrivit om det här boendet för något eller några år sedan .., hon beskrev utsikten genom fönstret och jag tänkte att åååå, så ljuvligt!

Precis så var det också.
Vi fick rum på övervåningen med utsikt över vattnet.


Under vår vecka i Skottland ändras vädret - hela tiden - från den ena stunden till den andra.
Här är vi ute på promenad längs gatan som går vid hotellet .., det hinner bli solsken, regn och solsken igen. Och lite mulet.


Överallt ser vi lupiner, digitalis/fingerborgsblommor!
Och nästan alla har den här färgen!
Det är fullkomligt underbart!
(Tack Anna i Sheffield som rättade mig ..).


Och vi möter Johnny som berättar att han har gått i pension trots att han är betydligt yngre än vi (å, det låter helt fel .., jag vill skriva "oss") - många har nog gjort pengar på oljeplattformsjobb - och så får vi ett tips om att besöka den lilla, lilla kyrkan och skriva i gästboken där.
"Det tycker jag att ni ska göra ...", säger Johnny som har en alldeles ljuvlig dialekt.
Så det gör vi, går till kyrkan.
Och Johnny pratar in en grattishälsning till Anders, som några dagar senare ska fylla trettio.

Jo, jag tycker verkligen att engelsmän - nu kallar jag dem alla för det - är så omåttligt artiga och vänliga och om detta pratar vi ofta under semesterns gång.
Är det en generationsfråga?
Kommer dagens ungdomar att vara likadana?
Kommer det så småningom att plana ut ..?

Om jag skulle tvingas emigrera, då skulle jag kunna tänka mig att bo i ett litet samhälle i någonstans i England/Skottland, ja, det är ju det jag känner till.
Småhejandet när man möts ute .., ja, jag tycker verkligen om det, även om jag också tycker att människor här på västkusten och i Skåne är ungefär lika öppna och pratiga.


När vi är på rummet på kvällen, hör vi plötsligt ett klapprande utanför på gatan.
Men se där .., där kommer ju en hel hop med får och några små lamm och spankulerar och några av fåren - som dom två längst till vänster - passar på att gnugga rumporna mot såväl ett elskåp som en lyktstolpe.


Som jag letar efter lysknappen till badrummet!!
Men hoppsan, där finns ingen .., där är i stället en stropp som man drar i och jag tycker att det är bra mycket trevligare än själva lysknappen!


I Ardgour postar jag några vykort.
Det är numera tunnsått med den varan .., jag som en gång var nästan världsmästare i den grenen.
(Jodå, jag skickade 99 vykort under fjorton dagar i Grekland .., det var första charterresan och förmodligen var det nåt sjukligt).

Nästa dag ska vi åka ännu längre norrut, till Kyle of Lochalsh.