onsdag 12 oktober 2016

Lediga-dags-fönstret ....


.... kommer från Ystad och det är rara vännen Solbritt som fångade det i flykten.

"Ett arbetarbarackfönster", skriver hon.

Tack snälla! säger jag.


Solbritt var kund i affären där jag en gång arbetade och på Sturups flygplats träffades vi så där helt apropå - det var länge sedan, sju år tillbaka - och det var då jag passade på att fånga hennes vänstra hand. Visst är den fin!
Resumé över en dag ....


Bra dag på jobbet igår - allt beror på hur mycket man hinner med -!
Och där är underbara småttingar som förgyller ens tillvaro.

Bella, till exempel, som går i första klass och berättade om glädjen i att ha fått läxa och när jag frågade vad som var roligast i skolan fick jag och några kunder veta att  .., jo, det var när fröken tar fram den röda mattan och så får man berätta om nånting som man har blivit glad av och jag tänkte att det ju var ungefär som Uppmuntringslotteriet.

Och så var där lillkillen som är fyra år och som själv konstaterade att han är "väldigt envis".
Jo, minsann.
Snart ska han kalas och fylla fem år och han berättade var han bor - "nära Annies gård" - och jag sa att det var ju bra att veta, om han nu skulle bjuda mig på kalaset.

Då tittade han läääänge på mig och sa sedan ..."näää, ingen i affären får komma på mitt kalas!"
Så var det med den saken.

Annat?
Veckotidningarna som vi hittills har fått på tisdagar och torsdagar, har nu ändrat leverans till måndag och onsdag i stället och på anslagstavlan på lagret sitter ett anslag om medarbetare-samtal. Det är nog första gången under många, många år som jag har varit med om nåt sånt! Nästa vecka är det min tur och på onsdag ska jag tillbaka till Hässleholm för träff med den kirurg som för sju år sedan satte skalpellen i mitt högra knä.
Den nya antiinflammatoriska medicinen som jag fick, den visade sig ge biverkningar i form av svullna händer och fötter, så den sattes ut.
En läkare i Ystad sa en gång leende att läkemedelsindustrin borde ha Elisabet Nilsson som testperson när det gäller biverkningar, så jag kanske borde söka nytt arbete ...

Med Emil på Samos ....

Avslutade dagen - som då hade blivit till kväll - med att ligga i sängen och lyssna till Nordegren och Epstein, där detta att få barnbarn och vad det "för med sig" diskuterades.
För mig har det enbart inneburit stor och innerlig glädje.

Knepigt blev det förstås när den äktenskapliga skutan kapsejsade och jag blev ensamseglare i en liten 1:a på 30 kvm och inte kunde ha Emil och Emma  hemma hos mig som tidigare - ja, som när jag bodde i huset med deras morfar - men det fungerade ändå på nåt vis, mest för att deras mamma var suverän på att ta dem till mig; dels för att sova över eller att göra mormor sällskap på stranden.

Och sen alla resorna vi gjorde tillsammans!
Så underbart snällt av deras mamma och pappa och låta dem åka med mormor!


Och med Emma i Grekland ..., på Kefalonia, tror jag.

Nordegren & Epstein är för mig en slags trygghet.
Alla kvällar - måndag till och med torsdag - lyssnar jag på dem vid läggdags.
Och aldrig en enda gång att jag inte somnar ifrån efter halva programmet, men då blir det repris igen.

Slut på resumén.

tisdag 11 oktober 2016

Tisdagsfönstret ...


... fångades på Ven, ja, för några år sedan.

Det var en sån där underbar sommardag, jag hade inte känt pv så värst länge och visste inget om nåt uppbrott till landet Halland.

måndag 10 oktober 2016

Tionde oktober ...


Ååå, jag tycker verkligen om hösten!
Klar och mild luft .., ljumma vindar.
Allt har liksom lugnat ner sig.
I hagarna vid Lilla Stensjö går fåren och betar .., och jag hör kacklandet från alla tusentals höns som går ute i sina hägn.
Några duvor sitter på det gamla lagårdstaket .., jag räknar till sju stycken.


Det har regnat natten mot idag och på morgonen.
Betbladen påminner om daggkåpeblad.
Ingen lärka sjunger i skyn; inga tofsvipor .., men om några månader så..!


Och när jag närmar mig det gula huset får jag - om inte en chock, så närapå -.
Plötsligt är vägen avskuren och jag som ska köra till jobbet om några timmar!

"Inte en chans .., vi är nog inte klara förrän i eftermiddag, kanske vid sjutiden ...", säger mannen i den gula dressen, han som har en cigarett i munnen hela tiden medan han pratar.

Det hade kanske inte gjort nånting om boende längs vägen aviserats med en lapp i postlådan om att detta skulle ske. Faktiskt.
Nattinatti med två andra i sovrummet ....


Måndag och ny vecka.
Himlen är gråmulen och småfåglarna väntar på frukost.
Jag dricker kaffe ur älsklingsmuggen - den som inhandlades i Skärhamn, i Bohuslän - och lyssnar till tv-prat;  det handlar om kvällens VM-kvalmatch i fotboll, om komikern Ann Westin och så nattens debatt mellan Hillary Clinton och Donald Trump.

I en en och halv timme låg vi vakna - pv och jag själv - och lyssnade till den verbala duellen mellan de båda presidentkandidaterna och alldeles tysta var vi och flera gånger sa jag ..."är du vaken?" och jo, pv - han som stiger upp klockan fem var morgon - var verkligen vaken.

Och jag tänkte, som så många gånger tidigare, att hur är det möjligt att USA med en befolkning på över 300 miljoner människor .., ja, men hur kan det komma sig att man vaskar fram en presidentkandidat som Donald Trump?

I nattens debatt fick "vanliga människor" ställa frågor (i förväg godkända) till de båda kandidaterna och den allra sista frågan fick mig att le: dom ombads nämligen att säga en positiv sak om sin motståndare. Hillary Clinton svarade att hon ...., "respekterade" hans barn (vilket jag tycker var aningen fegt ...) och till min oerhörda förvåning sa Donald Trump att han beundrade sin motståndares envishet; helt enkelt att hon är en fighter.

Ja, tänk om varje debatt kunde avslutas med nånting sånt!

I efterdyningarna av debatten tittade jag lite förstrött på en repris av live-sändningen från nattens spektakel. Om man vill se hur trycka-på-knappen-leenden ser ut, så kan man klicka sig fram till 1:43:00 i inspelningen och framåt.

Särskilt herr Trump (men även H.C) kan den konsten; ungefär som såna här sprattelgubbar/dockor där man drar i ett snöre och så flaxar dom med armar och ben och kanske ler dom också
Fortsätter man och tittar ytterligare några minuter, upptäcker man fru Trump som står där bland alla människorna och ser ut som en främmande liten fågel och så ensam hon verkar .., det är nästan så att jag tycker synd om henne!

Så var det med den natten.

Theresas vänstra hand. Hon är Skytt.

Och jag tänkte på Theresa, den unga kvinnan från Chicago som igårkväll handlade i affären.
Hon, som ingenjör, var här å arbetets vägnar, men eftersom hennes släkt på pappans sida en emigrerat från Eldsberga i Halland till trakten av Chicago, så hade hon flugit hit några dagar tidigare för att se var släkten hade sitt ursprung.
Det var första gången hon besökte Sverige.
Just innan hon tackade för sig och lämnade affären, så frågade hon om vi följer med i den amerikanska presidentvalsdebatten och jag sa att jo, verkligen!
"Vinner Donald Trump och blir president, då vill jag flytta till Sverige!" sa hon och log.

söndag 9 oktober 2016

Söndagsfönstret ....


... fångades av AP som i helgen är i Skåneland.

Tack Anna!
Det var omtänksamt av dig!
Bästa dagen ....


Nånting som verkligen fascinerar mig, det är det här att så gott som alla hästar som vi möter eller passerar, dom struntar högaktningsfullt i harry, men se nelly,   h o n   är intressant!

På lillrundan ser vi ibland åtta hästar i fyra olika hagar och alla följer dom nelly med blicken; somliga går fram till staketet och försöker komma nära henne, andra kommer lullande och stannar en bit ifrån.

När vi går johansson-rundan och då promenerar längs havet, då har man ett femton-tjugotal islandshästar som åskådare. Igår var särskilt en av hästarna så underbart go och fin och stod länge och lät sig gosas med och man kunde nästan tro att han var förälskad i nelly!


Harry vill gärna hålla sig nära husse och frustar hästarna till .., ja, då är det nog bäst att gå hemåt i snabb takt, tycker han.
Men den där skruttan som är tretton år ..., hon bryr sig inte, nej, hon låter hästarna nooooosa på henne och tycks totalt obekymrad!



Och hästen .., den slog helt enkelt följe med oss.
Det är filmat i motljus och inte mycket man ser, men ändå .., ni kanske anar känslan!

lördag 8 oktober 2016

Lördagsfönstret ...


Det är många gånger per vecka som jag passerar den stora lagården i Lilla Stensjö - ja, där finns numera inga djur, bara kajor och duvor som sitter uppflugna på taknocken - och så finns där några små hus som kanske varit stall eller nåt sånt, plus ett jättelikt uthus där man lätt kan köra in en skördetröska!

I ett av de mindre husen, sitter det här fönstret.

fredag 7 oktober 2016

Då och nu ....


Från ellem i Skellefteå kommer ett utdrag från en bok som handlar om den första barnmorskan i Dikanäs, där min mamma en gång växte upp. När jag läste texten tänkte jag osökt på några tidningsrubriker från Skåne; det handlade om blivande mammor som upprördes över att tvingas åka två, tre mil till närmaste BB och jag tänkte på hur det är hemmavid, med tretton eller nio mil till närmaste BB och hur lite problematiskt det ändå är.

Så här lyder i alla fall utdraget .., tack du underbara ellem som tog dig tid med detta!

"I mars 1917 var det dags för Anna Lovisa Israelsson att föda sitt sjunde barn. 
Familjen bodde i ett gammalt stall med rum för forkörare på väg till Norge för att handla. Stallet var beläget vid Vefsenvattnet sju mil väster om Dikanäs i Västerbotten. 
Efter förlossningen drabbades Anna av bröstböld och måste uppsöka barnmorskan i Dikanäs för att få hjälp. Hon spände på sig skidorna och gav sig av genom väglöst land till närmaste orten Skalmodal för att hämta mjölk, sill och potatis till de tre hemmavarande barnen medan hon var borta. De var 11, 9 och 4 år gamla. Det nyfödda barnet lämnade hon hos sin bror och svägerska på andra sidan sjön. Första världskriget rasade. Sambon Konrad Lindkvist låg inkallad.

Nästa morgon spände Anna åter på sig skidorna och åkte under ökande smärtor till Dikanäs. När hon skulle komma tillbaka var det ingen som visste, men barnen hade fått förhållningsorder om att mjölka kon och geten ordentligt. De såg sin mor försvinna genom skogen mot öster.

Om detta öde i obygden berättar Folke Grubbström i senaste numret av tidskriften Västerbotten, nr 4:04, som handlar om att färdas.

Men barnmorskan kunde inte hjälpa Anna utan hon måste fortsätta till provinsialläkaren i Vilhelmina dit det var tio mil fågelvägen från Dikanäs. Hon hade inga pengar till skjuts utan fortsatte på skidor och med en ost som färdkost. Vatten att dricka fanns i bäckarna. På tredje dagen övernattade hon i ett nybygge i Tresund. Nu hade hon feber och yrade. Husfadern gjorde en sorts bysthållare av mässingstråd för hennes onda bröst och hon fick fisk och gröt att äta och smörgåsar som matsäck. De sista kilometrarna från Lövliden fick hon åka hästskjuts.
Så opererade doktorn bort bölden, Anna tillfrisknade och skidade hemåt. Metallbehån lade hon i ryggsäcken; den kunde kanske komma till användning igen. När hon äntligen kom hem och ställde upp skidorna mot stallväggen hade hon varit borta 14 dagar. Hon hade tillryggalagt sammanlagt 17 mil. Äldsta flickan ställde fram mjölk blandad med vatten på bordet. Det var vad huset förmådde."
När nåt saknas i hjärnan ...


Den dagen det var dags för skapelsen av undertecknad, då var det många hyllplan som gapade halvtomma i Vår Herres eller Frus egenskapslager och på hyllan för "förståelse av ritningar", där var det i alla fall alldeles totalt slut i lagret.

I hela mitt vuxna liv har det där inneburit krångel när det varit dags för ombyggnation, eller för den delen, ren och skär byggnation. Jag har alltså oerhört svårt att tänka mig in i hur en ritning blir, ja, i själva verkligheten.

Nu, när vi har pratat om att glasa in en del av den före detta dansbanealtanen, har problemet blivit uppenbart. Jodå, jag har försökt att tänka mig in i det hela och har ställt upp grejer på altanen för att liksom få en bild av det hela, men det har varit knepigt.

Tills igårkväll.

Då hade pv gjort en liten modell av några kartongbitar, allt i skala 1:25  och nu kunde jag plötsligt få en uppfattning om hur det kan komma att se ut. I alla fall någorlunda.

Himla finurligt och fort gick det också!

Och medan han planerar isolering av golv, planerar jag för ett litet bord med krokusar i pyttig vas och fotogenlampa som hänger från taket och sköna kuddar i sittavdelningen.
Helt olika tänker vi!
sigge nilsson ....


Lille sigge .., som nu när det har blivit lite kyligare ute, äntligen väljer att komma in till övriga familjen och på ena köksstolen - dit solstrålarna når - där har han parkerat sig mest hela dagarna.

Min härliga sticketröja har förvandlats till liggunderlag och hur jag ska kunna ta på mig den, ja, det återstår att se.

På djurfronten kan också meddelas att småfåglarnas servering har öppnat för vintern.
Efter ett besök hos Lantmännen i Slöinge kom jag hem med tjugo kilo solrosfrö och en ny fröautomat och nu är det full fart i restaurangen.


Dagens fönster ....


... finns i Lilla Stensjö och just här passerar vi - hundarna och jag själv - praktiskt taget varje dag.

Bakom den röda längan finns såväl får som ett oräkneligt antal frigående höns.

torsdag 6 oktober 2016

Dag 3 av 4 ...

 I Lilla Stensjö finns en gammal enorm lada, där skördetröskor och annat står. Där såg jag detta.

Lediga dagar susar iväg precis lika snabbt som jobbardagarna och nu återstår bara en enda.
Den i morgon.
I tre dagar har solen strålat och även om vindarna varit mer än friska - det knakade betänkligt i gamla träd när vi passerade tidigare idag - så har det varit skönt ute.

Pelargoniorna har tillfälligt fått flytta in i växthuset och dom har ansats rejält .., tomatplantorna som nu mest bestått av torra stjälkar, åkte i stället ut ...., och pv har nästan fixat det mesta med ytterdörren och vi har haft besök av Eva från Tyresö och hennes Långe Make. Nu är det sista dagarna här för deras del .., stugan ska stängas för vintern och om sex månader kommer herrskapet tillbaka.
Allt har sin tid.

Nu är det kväller.
På rumsbordet står en modell i kartong som pv har förfärdigat; så där så jag ska kunna göra mig en bild av hur altanen kan komma att se ut och det blev ju hundra gånger enklare!
Altanen mot gräsmattan till byggdes som en dansbana när pv fyllde femtio (ja, han älskar att dansa!), så det finns gott om plats och nu ska tre fjärdedelar glasas/byggas in och isoleras och där blir skjutfönster och dörrar och jag ser för min inre syn hur vi i februari, mars kan sitta där inne och dricka vårkänslekaffe och kanske kan jag ha krokusar i en skål på bordet (det som ännu inte finns, annat än i fantasin). Ja, ungefär så.

Helt ärligt begriper jag inte hur pv kan orka med så många projekt; men han verkar få ny energi bara vid  t a n k e n!


Torsdag och ett fönster ....


Den tredje lediga dagen av fyra.
Och igår ringde den vänliga forskningskoordinatorn upp mig och undrade om jag kunde tänka mig att återkomma inom två veckor, då det ska tas ytterligare bilder och så skulle kirurgen och någon fler diskutera/titta på om det går att åtgärda det hela med en slags plastskena/bit som sätts på protesen, ja, på insidan, alltså.

Jag sa att det går alldeles utmärkt att komma på besök.
I enkäten tog jag upp det här med att man gärna vill få reda på forskningsresultatet när den tiden är inne och att jag nog tycker att det är en rimlig önskan, allra helst som jag tar fritt från jobbet (förlorad inkomst) och kör tur och retur Stensjö - Hässleholm utan nån som helst ersättning.

Den här gången - så tätt inpå den förra - får jag betalt och det känns bra.
Dessutom gick det att lägga mötet på min lediga dag.
Perfekt.

"Kirurgen har två operationer på förmiddagen, så vi kan inte säga nån exakt tid för dig ...", sa koordinatorn, men det spelar ingen roll, det är intressant att sitta i ortopedmottagningens väntrum och människor i Skåne är så mycket mer pratiga och öppna än här i Halland, jo, men det blir bra.

Nu blir det promenad med hundarna.
Det blåser väldigt friska vindar ute just nu .., men solen strålar och himlen är ljust blå.
Molnen glider iväg mot norr .., är det verkligen sydliga vindar idag?
Inte enligt SMHI i alla fall.

onsdag 5 oktober 2016

En glad nittioettåring ....



Alternativt: några sekunder av glädje ...

Och jag blir sååå varm i hjärtat när jag ser hur sprallig och uppåt hon är, den där lilla skruttan.
Hon är inte fullt lika alert i början av promenaden. Då är det mest smågrus och allmänt trist.
Men vänta bara när vi kommer till ljunghedarna där det är mjukt och sviktar och inte ett gruskorn så långt ögat når ....
Onsdagsfönstret ...


... finns här i landet Halland.

Och titta, så fin och frodig blomman längst till vänster är - det står stilla just nu -!
Det var den som fick ny och mycket större kruka att bo i, ja, i våras.
S o m   den har dragit iväg!

Ps. Fredskalla! Så var det! Ds.
Idag ....


... ser det ut så här.

Promenad med hundarna .., en fiskare som står längst nere på klipphällen och hoppas på fångst och så hästarna som går omkring lite hur som helst; eller egentligen står dom mest stilla.
En resa .....


Klockan är kring halv tolv när jag lämnar Halland med sikte mot Skåne.
Underbart fint väder är det och Radio Kristianstad går in per automatik och underhåller i en och en halv timme; det är ungefär vad resan till Hässleholm tar.
Inte är det mycket trafik heller, allt flyter på som det ska.

Ett av väntrummen på ortopedmottagningen ...

Jodå, jag har skrivit det förut, men gör det än en gång: att komma till ortopedmottagningen eller röntgenavdelningen på Hässleholms sjukhus, det är som att komma "hem".
Liiite annorlunda är det ändå den här gången .., i röntgendelens reception sitter en skylt längst till vänster på disken där det står "anmäl dig här" och så visar en pil rakt till vänster och där, på väggen, sitter en slags tv-skärm, jaha, det är som när man kommer till bilprovningen och ska anmäla sig.

Kort väntan, sen blir det sedvanlig röntgen av mitt högra knä.
Sköterskan är rödhårig och så rar och fin ...., tjopp, säger det bara, så är det hela överstökat.
Somliga får hålla på länge för att få bilderna bra, här svischar det bara till.

Alldeles intill röntgenavdelningen ligger ortopedmottagningen.
Där finns först ett stort väntrum där alla stolar är upptagna och så ett mindre ett, där jag ofta slår mig ned, det är det som syns på bilden. Ååå, så jag tycker om när nån tänkt till och det har man gjort här på sjukhuset! I korridoren som löper till den här avdelningen finns fällbara små sittplatser (smart, många har svårt att gå och många är äldre och kanske vill ta en paus) och på det lilla anslaget på väggen, mellan fåtöljerna på bilden, där står att läsglasögon finns att låna om man har glömt sina egna och nu ska fylla i hälsodeklarationen.
Finurligt! Omtänksamt också!

Här sitter jag och läser inredningstidningar och en Året Runt från i påskas, allt medan patienter kommer och går. Många har kryckor, nån rullator. Mitt emot mig sitter en äldre kvinna som ska få ny knäled, men nu hon upptäckt ett sår på benet och då blir det nog ingen operation.



Och så blir det min tur.
Den här gången träffar jag den som är forskningskoordinator och hon är vänligheten personifierad och tar sig verkligen  t i d; jag tror till en början att hon bara har visat in mig i undersökningsrummet, men nej, hon blir kvar där hela tiden och jag får berätta precis allting om mitt eländiga knä.
Hela tiden  l y s s n a r  hon.
Inte en enda gång tittar hon på sin klocka, utan ställer relevanta frågor och är bara så snäll.

Det här med snälla människor, tänk, vad det betyder mycket! 
Finns det egentligen nånting som är viktigare i alla våra möten?
Och alldeles särskilt viktigt är det ju när man är i underläge; detta att bli bemött med respekt.
Eller ..., värdighet, kanske är ett bättre ord.

Och så - efter undersökning och ett långt samtal - tar vi i hand och säger hejdå (och jag har då fått hennes visitkort, samt recept på piller som är antiinflammatoriska och har "lite fräs i sig") och jag är illröd om kinderna efter alla känslor som tjoppat upp och i väntrummet upptäcker jag ett bekant ansikte från Ystad och jag blir sååå glad, så här är det varje gång, alltid sitter där nån som handlat i lilla Icabutiken och så blir det en stunds småprat och där är en gladlynt man som jag  t r o r  är från Ystad, men det är han inte, "men jag har bott i Sundsvall ...", säger han smajlande och då tänker jag på hur mycket det här med leenden betyder.


På väg till parkeringen stannar jag plötsligt till; åååå, det är doften av barr som liksom sköljer över mig! Jag tar fram mobilen för att fånga ögonblicket (och inte minst känslan!) och just då kommer ett gäng skolungdomar på väg till eller ifrån nån gymnastiklektion och några av dem tittar häpet på den där kvinnan som står framåtlutad och tar en bild av helt vanliga barr som ligger på marken.




Åker hemåt.
Passerar vägskyltar med underliga namn - Mala - till exempel och det är betydligt mera höstlikt här i Skåne än hemma, men det är alla lönnar förstås med sina orangerödgula blad och där kommer en traktor som har en bur-vagn på släp och i den står tre kor och tittar ut och jag tänker att det är säkert ett äventyr för dem och jag ser en skylt till en badplats men har ingen baddräkt och nästan framme i Halmstad hamnar jag i en rondell med hysteriskt mycket bilar i; det ser ut som på youtube-filmer från indiska rondeller och det tar minst tio minuter innan jag kommer mig ut på den vänstra sidan av rondellen och lastbilar står på snedden mitt inne kaoset och jag fattar absolut ingenting!
Konstaterar efteråt att den här "blixtlåsvarianten" av rondellkörning, ja, den fungerar i alla fall inte  i Halmstad.


Kommer hem och faller ihop som en våt trasa i soffan (skyller på rondellen) .., pv frågar hur det har gått och ger sig sedan av till kvällens körövning .., och där ligger jag och slötittar på ett program där präster söker partners och jag fattar aldrig hur någon kan utsätta sig för detta och mest tycker jag att det hela påminner om nån slags anställningsintervju. Hu, så hemskt!

Och nu är det ny dag och det här inlägget blev evighetslångt.
Ja, ja.





tisdag 4 oktober 2016

Fyra grader varmt ....

Hässleholms sjukhus .., här anmäler man sig.

Och dagen består av resan till och från Hässleholm ., röntgen och ortopedavdelning och prat med någon ur forskningsteamet, förmodligen en sjukgymnast?
Forskningsformuläret med hur många frågor som helst, ja, det är redan ifyllt och postat och där finns även egna ps eller anteckningar, om sånt jag tycker att dom borde ta upp.

Idag ska jag även fråga om det finns möjlighet att få ta del av resultatet av den här forskningen; åker jag nu fram och tillbaka och förlorar en arbetsdag helt utan ersättning (det var enklare när jag bodde i Ystad), borde man väl rimligen få veta vad forskarteamet kommit fram till, den dagen det är klart.

Det är strålande fint väder, men kyligt.
Nu är det dags att ta in pelargoniorna som i vinter får husera i det som en gång var Hildas rum.
Där uppe får dom stå och invänta våren.


Dagens fönster ....


.... fångades av Ulrika och det tackar jag storligen för.