fredag 2 juni 2017

Hela havet stormar ...


Vissa dagar får mer skimmer över sig än andra.
Så var det igår.
Först en längre promenad med harry och jag gick nu på andra sidan kustvägen, förbi hönseriet där tiotusentals höns kan gå omkring i enorma - verkligen e n o r m a - hagar/inhängnader, men detta till trots går dom flesta tillsammans och nästan trängs; ja, det handlar kanske om nån slags trygghet.
Trygghet före större rörelsefrihet.
Några tuppar finns där också och hönsen som förr om åren var magra och nästan utan fjädrar, dom ser nu så välmående ut, även om jag inser att det är nya höns, men ändå .., oj, så fina dom är!
För att inte tala om hur goda äggen är!


Alldeles intill huset där Alice och Elsa bor (en labrador och en dalmatiner, Harrys bästa kompisar), ser det ut så här. Hundarna är inte hemma när vi passerar, det är däremot deras husse.
Han har - ungefär samtidigt som jag själv opererades - fått ny höftled och nu börjar det bli bra.
Om rehabilitering och annat pratar vi så en stund.
Om demens också, denna anhörigsjukdom som tar så mycket energi.


En bit därifrån står ett gammalt hus, mer som en verkstad - eller en före detta - och det är som en
d j u n g e l   runt omkring huset! Nog är det väl ändå så att Moder Natur är den allra bästa trädgårdsmästaren!


På eftermiddagen var det tänkt att vi skulle äta grillat tillsammans med Eva och hennes Långe Man från Tyresö. Allting gjordes i ordning, jag fick ställa tunga krukor på bordsduken för att den inte skulle flyga iväg .., vi funderade på att tända grillen ., då det kom ett sms.

Det visade sig att Eva hade dråsat ur sängen efter dagens siesta, ramlat pladask, krossat glasögonen som skar då upp ett sår i pannan, men värre än så, hon blev för ett kort tag medvetslös!
Och så blev det akuten och många, många timmars väntan och till slut inläggning för observation.



Sicket elände!
Nå, vi väntade i ytterligare någon timme eller två, men till sist tog hungern över och pv och jag själv
fick sitta för oss själva och äta allt det goda.
Så småningom kom Evas Långe Man och då allt redan blivit kallt, stekte jag bara upp köttet och grönsakerna och så fick han stanna här ett par timmar.
Ja, det var snopet och mest snopet förstås för stackars Eva.

Vi hade tidigare på dagen besökt Falkenberg (bygglovsansökningar som skulle lämnas in) och då passade vi även på att handla. Vi har ofta vin hemma, men det blir lika ofta stående, ja, vi glömmer liksom bort det och särskilt när jag alltid arbetar kvällar och varannan helg, så blir det lite av den varan som går åt här.
Men nu köpte han hem en förpackning Umbala, ett rött vin från Sydafrika som var så enormt gott, så det var inte klokt! Det smmakade bär och var suveränt till fläskfilén i bitar som jag trätt upp på spett och grillat. Mums!

(Passar bra till nöt och lamm .., står det på flera ställen på nätet, men här blev det alltså fläskfilé :).

Senare på kvällen fick vi veta att liberala Birgitta Olsson utmanar Jan Björklund om partiledareposten, Donald Trump hoppar av klimatavtalet och Anna Kinberg Batra får kritik av sina egna. Det är som om "Hela havet stormar" just nu.


Dagens fönster ....


"Ägarens våning ovanpå favoritrestaurangen nära oss. Vackra provencalska vardagsfönster."

Så skriver Monet i sitt mejl.

Tack snälla! säger jag.

torsdag 1 juni 2017

Ny resa söderut ...


Så blev det ännu en tur till Skåne; nu till Hässleholm och återbesök på ortopedmottagningen.
Jag blir alltid så full i skratt när jag kommer till entrén och ser raden av rullstolar!
Just så är det .., här möter man människor som kommer promenerande med kryckor eller promenadkäppar och åtminstone jag själv känner en slags samhörighet .., som blir så galet absurd!


Jag hade fått tid till klockan 15:20 och hade bara tjugo minuter på mig när bilen parkerats.
Nåja, det ordnade sig .., en sköterska kom och viskade att "doktorn var lite försenad", men då hann jag språka lite med en trevlig medpatient; en man i 70-årsåldern som för en vecka sedan fått ny höftled och han berättade glatt om sitt arbete som långtradarchaufför och att han, förr om åren, hämtar massor med sten i Steninge; sten som främst exporterats till Tyskland.
Skåningar är så trevliga!
Jag hade satt mig i det mindre väntrummet, det som är närmare själva mottagningen och då kom den här mannen och sa "hej på dig du, här sitter du så ensam, ja, jag slår mig ner här hos dig!"
Det finns säkert människor som tycker att det är på gränsen till att bli för mycket, men inte jag.
Jag tycker om sånt här.
Och så blev det en stunds småprat.

Bilden har jag lånat från Kristianstadbladet.

Så här ser doktorn ut som ordnat två proteser till mitt knä.
Han heter Sören Toksvig Larsen, är väl dansk från början och född 1952.
Vi kom att prata om allt möjligt; mest om våra arbeten och jag frågade när han planerar att gå i pension.

"Du vet Elisabet, jag vill helst jobba tills jag är sjuttiotvå, jobbet är så roligt och jag har mycket som jag vill lära ut, men allt beror ju på vad Region Skåne beslutar och nej, det är inte för pengarna jag vill vara kvar!" sa han och jag tror honom.
Sören verkar vara besjälad av sitt arbete och tycks enormt omtyckt av sina patienter.
(Ja, jag tycker sååååå mycket om honom! Ett fast handslag och alltid så vänlig.)

Och han tittade på mitt knä och vred och bände och hade sig och sa att det såg fantastiskt bra ut för att vara utbytt och vilken rörlighet jag hade!
I en bisats berättade jag vad som hände häromkvällen, då, när jag plötsligt inte kunde ta mig från köket till soffan - det var helt omöjligt att belasta det opererade benet och det var en smärta som var så överdjävulsk att jag aldrig varit med om dess like -! Pv gav mig kryckorna, jag fick ett strong pill, lade mig på soffan, slocknade, vaknade och mådde förfärligt illa, men benet kunde jag använda utan problem.

"Men vad säger du Elisabet! Nej, nu blir orolig, nu får du genast gå till röntgen, jag skickar remissen nu på en gång!" sa Sören och så blev det.

Medan jag väntade läste jag om kaninen Knutte som reste till himlen.

Så blev det en stunds väntan i akvarie-väntrummet (dom fiskarna känner nog snart igen mig ...) och så in till röntgenrummet där en hypereffektiv man fixade bilder på nolltid och dessutom utan att ta om dem! "Oj, så svullet ditt knä är!" sa han och tänk, det säger  a l d r i g  någon läkare.
Och så tillade han .."jaha, du har fått den längre protesen, den ryms inte på en bild ., ja, det är vanligt när den gamla byts ut".

Allt visade sig vara hur bra som helst.
Det som hände häromkvällen, när jag inte gå, förbryllade doktorn väldiga.

"Ja, ja, men inte mig .., jag är helt förvissad om att det hade med all bilkörning att göra och att det blev så statiskt .., jag satt ju med benet i samma läge timmavis, det var väl någon nerv som kom i kläm?", sa jag, men se, det trodde herr kirurgen inte alls på.

Nåja, allt går inte att förklara här i livet och det viktiga är ju att det gick över.
Jag är helt övertygad om att det hade med bilkörningen att göra.

Inte en enda ystadbo träffade jag den här gången, men så kan det ju också vara.
Körde hemåt en timme senare än planerat och hittade rätt väg ut ur Hässleholm på en gång.
Tänka sig .., under sker ännu!


Kom hem till pv som gjort sin goda pyttipanna (alla ingredienser finhackade i små, små bitar) och sedan gick han ut med harry och jag tog igen mig på soffan Ektorp.
När han sedan kom in, slängde han sig raklång på soffan och sa stöööönande - på min fråga vad som hänt - "jag har ramlat från stegen" -.

Så var det inte; men nästan. Stegen hade råkat vrida sig utåt och pv blev på något underligt sätt hängande där med högerarmen och riktigt hur det gick till hade han svårt att förklara, men ont hade han.
Idag var allt okej och han cyklade glatt till jobbet ,-)


Och så måste jag visa den fina lilla pillerasken som jag föll pladask för när jag igår besökte Apoteket i Getinge. Mycket, mycket finare än dosetten (ja, jag vet, det här är ingen dosett) och här lägger jag veckans alla piller så vet jag var dom är. Undrar just vem som har designat den?

I kassan på Apoteket arbetar en kvinna som har det varmaste leende man kan tänka sig.
När jag betalade sa hon ..."kommer du ihåg när vi möttes nere vid stranden där du bor och du hade med dig en liten jack russel som egentligen var din dotters ..., vet du, vi blev störtförälskade i henne och nu har vi själva en jack-russel-valp på elva veckor!" sa expediten och log så varmt.
Tänk, så det kan bli!
Ett litet möte som förändrar så mycket.


Jag förstår henne.
Så här ser lilla pigan ut när hon ligger i sin korg - jag tog bilden precis nu - och den stooora bomullsfilten som inhandlades för 99:-  i Klippan, på yllefabriken - den som jag tänkte skulle bli perfekt att ha på stranden, den tycks Nelly älska!

Ja, så var det med den resan.


Oj, jag höll på att glömma det här!
Svenska Dagbladet har idag på nätet (kanske i papperstidningen också) ett reportage om vackra tunnelbanestationer runt om i världen.
Det här är en av dem; i Tyskland om jag minns rätt.
Men fy, så trist med alla annonser som tjoppar upp hela tiden när man vill titta i lugn och ro på bilderna! Och ja, jag inser att tidningar lever på annonser, men nog förtar det en stor del av nöjet.
I alla fall på nätet.
(Färglad, välrenumemrad ... etc, är ord som man kan hitta i texten).

Ps. Lyssnade som vanligt till USA-podden idag, men det var ett lågvattenmärke. Mycket flams. Snart tycker jag att Europapodden är mer intressant att lyssna till. Ds.

onsdag 31 maj 2017

Dagens fönster ....


... fångades under förra årets semester i .., jag tror att det var i Cornwall, jo, det var det.
Inte särskilt vackra fönster, faktiskt inte vackra alls, tycker jag .., men allt det andra .., var ju så fint!

Och ja, jag har visat den här bilden förut, men det gör väl inget?

tisdag 30 maj 2017

Det där om tiggeriet ...

Här är fler kommentarer och det är alltid lika intressant att ta del av vad ni tycker och tänker!

Helena/cruella, nyss hemkommen från vandring bland bergen i Frankrike, skriver så här:

Det är eventuellt så att det har blivit färre i Stockholm och i så fall beror det väl på att givarna tappat sugen och det inte längre är så lönsamt (allt är relativt). Det skedde något under året vi bodde i Kina, alltså 2013-14 - när vi kom tillbaka var det oerhört många fler och det är ett reellt problem när de bor i lekparker och uträttar sina behov, skräpar ned i naturen och så vidare. Ännu värre när de bosätter sig på annans mark och inte kan avhysas eller att mark-/fastighetsägare får betala dyra pengar för sanering. Det funkar helt enkelt inte, och inte gäller det bara tiggare från andra länder heller. Det är ju inte precis så att husvagnsläger/kåkstäder med våra egna hemlösa missbrukare och andra existerar utan problem heller.

Jag ger inga pengar. Jag köper ibland saker eller blombuketter. Ibland ger jag pantflaskor. Hälsar gör jag, för det tycker jag är folkvett om det är en person som jag dagligen möter. Förra vintern betalade jag ett par vinterkängor och en täckväst åt en gammal tant på Stadsmissionen. Hon försökte betala med en tjuga; jag misstänker att hon inte hade full koll på skillnaden kronor/euro. Det blev för jobbigt att se.

Att människor hellre vill ha pengar än mat och kläder (fast kläder kan säljas vidare och tas med till barn också), det tycker jag inte är det minsta konstigt. Det är som sagt var människor med en egen vilja, utblottad eller ej. Jag kan liksom inte med den där synen att jag som givare ska VILLKORA. Ger jag så ger jag - då får jag stå ut med att någon köper folköl för pengen istället för en limpa bröd. Det gäller andra som ber om pengar också förstås. Den missbrukare som tigger pengar till nattlogi redan på förmiddagen har givetvis annat i kikaren, och det får jag räkna med när jag ger. Jag vill inte moralisera på det planet.

Dock: Jag är för ett tiggeriförbud, faktiskt. Där har jag svängt. Jag är helt med på att det inte går att förbjuda bort fattigdom, men jag kan inte med att vi sanktionerar och faktiskt uppmuntrar tiggeri. Barnen behöver sina föräldrar, föräldrarna behöver ta hand om sina barn i vardagen och se till att de kommer till skolan och så vidare. Det finns diskriminering som är hemskt och ingenting är lätt. Men det finns också lagstiftning i hemländerna och det finns organisationer som hjälper till med folkbokföring, registrering av eventuell egendom och så vidare, sånt som behövs för att kunna kräva de rättigheter man faktiskt ändå har. Jag stöttar hellre den sortens initiativ och organisationer med mina pengar.

 Barbro (inte Babsan) skriver så här ....

Sedan tiggarna kom så har jag haft lite olika strategier.

I början förfärad över att se tiggare i Sverige.
Gav ofta några slantar.

Sedan kom fasen när jag skulle försöka förhärda mig, och inte upprätthålla ett system.
Då gav jag ingenting.

Sedan tillbaka till tankarna om vilken slags människa jag vill vara.
Kan inte, vill inte bli avtrubbad och inte se dem.
Känner mig så enormt privilegierad som är uppvuxen i Sverige, jag vill dela med mig av mitt relativa överflöd.

Jag tänker på det som Ulrika skrev: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem."

Kan man tänka tanken: Det kunde varit jag - då blir det lättare att ge.

Jag kan beskyllas för att vara naiv, bli lurad osv - men jag bryr mig inte, det är ett slags val. Som jag har gjort.

Men mitt handlande idag har alltså föregåtts av många tankar hit och dit, inom mig. Vet inte om jag har tänkt färdigt än...

Själv tänker jag så här ...

Jag tror att det är betydligt knepigare när man lever mitt i det hela, som t.ex. i storstäder där det finns så oerhört många fler.
Skulle jag vilja att människor "campade" här utanför tomten, på allmänningen, bajsade i det fria och skräpade ner? Nej. Absolut inte.
Här lever jag så oerhört priviligierat i lugn och ro och tyst och fridfullt och knappt några människor alls.
Igenkänning ....


Det här lilla häftet som jag i lördags söndags fann på en loppis utanför Ängelholm, det har gripit mig nånting så ofattbart! Här har någon människa sammanställt brevväxlingen från tre syskon vilka emigrerat till Amerika och under dessa tre år händer så  mycket.

Den förste som lämnar fädernelandet är Johannes. 
Då är han 18 år.
Den 6/9 1885 berättar han i brevet till sina "älskade föräldrar och syskon" om sitt arbete i St.Charles.
Ja, han arbetar åt en farmare och så här skriver han:

"Så när allt kommer omkring har jag ganska bra här, tiden går fort här, och nu har jag lärt så mycket att jag förstår det mesta af det de säga till mig, och den här farmaren han språkar alltid med mig och jag har god nytta av min bok så att när året är gånget, tänker jag att jag har lärt så mycket att jag kan tala och läsa Engelska: också är här fler engelska farmare som har sagt att jag lär språket här ovanligt fort.
Om söndagarna kan jag gå och träffa svenska för här är godt om dem Här är en Svensk familj som bor en 15 minuters väg härifrån dit går jag nästan hvar söndag, annars kan jag gå ner till Geneva och språka med Per. I Söndags var jag ridande hos honom. Jag fick en häst av farmaren för här är ungefär en svensk mil. Jag trodde säkert det var bref till mig hemma ifrå, men jag fick inte något. Jag skrev hem sist den 10 Juli men jag har inte fått något svar, eller kanske mitt bref har inte kommit fram eller ert bref inte kommit rätt, jag vet inte hur! Jag hade tänkt skrifvit hem förr men jag vänta jag trodde jag skulle få svar först.

Jag har tänkt skicka hem lite penningar till att betala på min skuld. Jag skickar 10 dollars ungefär den 15 Sept. också kan ni lyfta dem på Engelholms postkontor i svenska penningar, för jag sänder dem på samma sätt som Per sänder sina pengar.
Så när ni får dem så kan i först taga af dem till det jag blef skyldig hemma, blir det något öfver kan ni betalala Bengt Olsson det. Jag skall om jag har helsan hafva betalt min skuld innan årets slut. Jag blev skyldig Ola Nils Per 50 öre för bärremmen, det kan ni betala. jag glömde det innan jag reste."



Och jag kommer ihåg mammas brev från Argentina och Bolivia .., hennes oerhörda tacksamhet när breven från Sverige kom .., hur hon längtade att komma till Tartagal till postkontoret för att se om där låg några brev eller några paket hemifrån och väntade.

Och igenkänning också med att lära det nya språket!
Så här skriver mamma den 13:e juni 1980.

"Jag tror att det är detta som är största gemenskapen. Att kunna uttrycka sig ledigt och lätt utan att grunna på hur verben ska böjas - eller överhuvudtaget inte veta vad saken man tänker på heter en gång -! Dessa dumma människor som skulle bringa oreda genom att försöka bygga Babels torn! Stryk skulle de ha haft ...".

Eller så här ...., alltid denna längtan efter brev!

"Återigen tack! Tusen tack! Pedro och co. kom nämligen med två brev från fru Eikedahl. Detta betyder, att dessa två brev har legat någonstans hemma hos Pedros, ty de var skrivna före de brev som Olle hade med sig i början av veckan. Fick också brev från Grundströms i Adak."

För att inte trötta ut den som eventuellt läser här, tar jag det portionsvis. 
I kommande brev försöker Johannes förmå sin lillebror Carl att även han ska ta språnget och komma över till det förlovade landet. Om nu inte vår tid på jorden är förutbestämd, så hade det nog varit bättre om Carl stannat hemma i Skåne. Mer om det i kommande inlägg.

// Om S:t Charles i staten Illinois kan man läsa följande i Wikipedia:

St. Charles was also the place of settlement for diverse groups of European immigrants, including those from Ireland and Sweden during the 1840s and 1950s, and later, groups from Belgium and Lithuania.
Bilder från en resa ....


Det var i söndags som jag tog bilen och susade söderut, mot Skåneland.
Första stopp blev underbara (här kom det första "underbara") Antikkulan som jag troget följer på Instagram. Som vanligt körde jag fel och tog av en avfart för tidigt ..., men kom rätt snabbt rätt ändå.

På innergården stod familjens dotter Nicolina och sålde kaffe, läsk och nybakade bullar och glass förstås. Vilken rar tös!

Några fynd?
Jodå, en härlig tavla, ni vet, en sån här där en skyddsängel går bakom några småttingar och bevarar dem från allehanda faror.

"Men åk en halvmil längre bort, det är ju Antikturen i helgen och där har Terese - mamma till Nicolina och den som tar instagrambilderna - en jätteloppis och du anar inte så billigt där är!" sa innehavaren.
Så det gjorde jag, åkte dit!


Och se, där stod Nicolinas mamma Terese; det är ju hon som tar bilderna till familjens instagramkonto och där figurerar nästan alltid en liten apa eller två!


Så här, till exempel!


Och gissa, om där var billigt!
I en jättestor låda låg allehanda olika bestick - det här är vad jag köpte och som ska putsas upp! Smågafflarna och smörknivarna, såna hade vi i mitt barndomshem och jag älskar såna här skedar att soppa med; skedar som är avlånga, inte runda.


Böcker i miljoner fanns det också och dom nästan  g a v s  bort!
Ett litet häfte med texten "Amerikabrev 1885 - 1888 från Johannes, Carl och Emma Bengtsson, Norra Varalöv 7, Strövelstorg, blev ett guldfynd!

Såååå intressant att ta del av dom här syskonens brevväxling med sina föräldrar .., och det berättas om hur man sakta men säkert börjar förstå det nya språket och hur skönt det är att slippa "presterskapets förmynderi" hemma i Sverige.


En annan bok - stor och prålig - bär titeln "Norrlänningar i Stockholm" och på ett av bladen i början finns den här bilden av Gustaf Adolf och Sibylla, kungens föräldrar alltså.


Om breven från emigranterna i Amerika berättar om arbeten på majsfälten, om ont om pengar och om en tämligen hård tillvaro ( i alla fall i början), så är det precis tvärtom när det gäller norrlänningarna som flyttade till Stockholm!


Till "Norrland" hörde då Gästrikland (som jag definitivt inte räknar till Norrland!), jo, där var många från Gävle som flyttat en bit söderut.
Och inte var det drängar som flyttade .., i alla fall var dom nog inget att skriva om!
Ett enda bekant efternamn hittar jag .., en Logardt från Skellefteå.


Ännu ett fynd!
Min mamma berättade ofta en morbror eller farbror som brukade vara lite begiven på starka drycker - men som var så innerligt snäll - och han brukade läsa just den här boken för mamma och hennes storasyster och enligt mamma var det hur spännande som helst!
Just den här upplagan trycktes 1922 i Helsingborg och någon som heter eller hette Thomas Länne fick boken den 26:e april, årtalet finns inte med.
Kanske var bokens ägare den här stilige mannen?



De allra vackraste assietter hittade jag också! (I mitt nästa liv kan jag bli assiett-grossist!)
Visst är den fin!
"Siv" heter den och kommer från Gustavsbergs porslinsfabrik.
Åååå, den blir fin att äta tårta på!


Garagedörren hos min storasyster.
Hos henne råder ordning och reda.


Övernattade (tillsammans med harry) hos min syster, på landet utanför Hörby.
Huset delas med min systerdotter och tomten är enorm, men där är så lummigt och fint!



Bästa kamrater är Tara och Harry och Tara är den mjukaste, goaste och mest försiktiga dalmatiner jag har träffat! Bara sååå fin!


I vanliga fall brukar min syster bjuda på kaffe i näverkoppar med glas som innandöme - gjorda av min morbror Jim i Dikanäs nån gång på 60-talet - och jag tycker aldrig att kaffe blir gott när det serveras i glas. Inte i mörka koppar heller.
Nu hälldes Gevalias kokkaffe (obs. kok!) upp i dom här vackra vita kopparna!
Härligt gott blev det!


Alldeles mitt emot min systers hus finns flera hästhagar och där mötte vi hästen Harry.
Det visade sig vara en nyfiken krabat!


En försenad julklapp fick jag också .., och systerdottern fick sin 50-årspresent; ett presentkort från Klippans yllefabrik. (Hela deras sortiment finns i länken).
Systersdottern fyllde för övrigt år i januari.
Ja, det där med att fira på rätt datum, är vi uppenbarligen inte så noga med.


450 ml

Inne i ljuvliga yllefabriken besökte jag "damrummet" och där, vid tvättfatet, stod en sån tvålförpackning som bilden visar.
Så jag tog en dutt av tvålen och tvättade händerna och gick sedan till bilen.
Väl där häpnade jag: så otroligt mjuka händerna blev!!

T v e k a d e   några sekunder och vände sedan åter till butiken och köpte en sån här flaska som inte är direkt billig, 245:-, men oj, så mjukgörande!
J u s t  när man tvättat händerna känns det som om dom blir klibbiga, men bara några minuter senare blir det såååå mjukt och lent!
Tvålen tillverkas tydligen i Varberg och här kan man beställa varor därifrån till lägre pris än i t.ex Klippan, men det visste inte jag då.
Nu vet jag.

Obs! (I en kommentar tipsar Rexxie om en kollega som slagit sig loss och nu tillverkar naturvårdsprodukter. Här är en länk till den sidan!)


Måndagmorgon blev det tidig uppstigning och vid åttatiden skjutsade jag min storasyster till en ögonklinik i Lund, där hon skulle opereras för starr.
Hög medelålder i det vackra väntrummet och alla hade typiska 40 - och 50-talsnamn .., det var Birgitta, Margaretha, Ove, Kjell-Åke, Ulla och så min syster Rigmor.

Allt som allt tog besöket inte mer än dryga timmen och sen skjutsade jag hem syrran .., vi drack kaffe på altanen och jag såg att hon var lite trött och dimmig i ögat var hon ju också.
En låååång varm kram blev det innan jag tog harry med mig och körde hemåt.

Åååå, så trött jag var när vi kom hem!

Har ni somnat?
Ja, ja .., jag har egentligen mycket mer att berätta, men nu ska jag ta mig kaffe och i morgon bär det av till Skåne igen, nu till Hässleholm och doktor Sören Toksvig Larsen som satte kniven i mitt knä!

söndag 28 maj 2017

Dagens fönster ....


I några dagars tid - kanske en hel vecka ? - har man på instagram kunnat följa Helan/cruella och hennes man (med dom härliga armarna) på vandring i Frankrike.
Ååå, det har varit helt fantastiskt och kanske kommer jag aldrig att fixa just nåt sånt, men ändå .,. bara detta att få följa med via bilder, gör så mycket!

Så här skriver Helena:

"Hej, nu är vi hemma igen, ack!
Men det är ju härligt det med såklart, träffa ungdomarna och så. Annars kunde jag nog leva livet på vandring - bara det är fint väder hehe.

Du får ett morgonfönster från utkanten av tallskogen i Le Corby, en by bestående av tre fyra stenhus där vi sov vår näst sista natt:)"

/ Helena
Från Donald till Sophie de Bouiteiller ....



Ja,här börjar dagen med ett leende, det vill säga, när jag tittar på den numera så omtalade handskakningen mellan president Donald Trump och Frankrikes nye ledare Emmanuel Macron.
S o m   jag log!

På så många videos har man ju sett hur herr Trump ryckt och slitit till sig händerna på såna som han hälsar på .., så kaxigt och malligt. Men se nu, nu mötte han en som visste hur det gick till och jag blev så glad! (Ja, mer behövs inte för min del ,-)
Heja Monsieur Macron!




Här kommer nästa.
Nog måste det väl ändå vara pinsamt att vara gift med en sån oborstad typ?
Och stackars lille sonen!




Aja baja - ja, vilken nesa! - om Macron först hälsar hjärtligt på Angela Merkel och först som nummer tre på Trump, då blir det en handryckning av modell "slita-till-sig-den-andres-hand från den amerikanske presidenten!



Från Trump tar vi så ett skutt till diskhon!
Som jag har berättat flera gånger, så har vi en extrem torka här i Halland. På stora skyltar längs landsvägen står att läsa om bevattningsförbudet och jag måste säga, att nog blir det till att tänka till ett varv extra hemmavid.

I diskhon har vi nu en sån här bytta, där spillvatten tas tillvara.
Ni  a n a r  inte (eller det kanske ni gör?) hur mycket just av den varan det blir!
När man sköljer ur disktrasan .., spolar kallvatten på nykokta ägg .., allt sånt!
Fortare än man anar blir byttan fylld och så häller vi det i rabatten eller i växthuset!


På ena sidan om ytterdörren fanns - när jag kom till huset - en smal rabatt, som löpte längs husväggen.  För kanske två, tre år sedan föreslog jag att vi (vi =  pv) skulle bredda den - eller göra den djupare - och så blev det. Nästan dubbelt upp!

Där fanns sedan tidigare en rosbuske som pv älskar högt och så var där lite penséer och annat.
Dom tog jag bort (inte rosen) och planterade i stället lavendel, isop, stor daggkåpa, ytterligare två klematis fick plats .., där är porslinsveronika, smörboll, oregano, förgätmigej, nån blå blomma som jag alltid glömmer namnet på .., ljusa (otroligt vackra) ormbunkar som vi tagit skott av från en skogsslänt här intill och så sist av allt: tre sibiriska vallmo och det är en av dem, en gul krabat, som syns på bilden och gör mig så innerligt glad!

Förhoppningen är att allt detta helt ska täcka jorden och bli en grön liten oas!



Och mera?
Tillsammans med friherrinnan tillbringade jag ett par timmar på stranden här i Stensjö igår.
Oj, så varmt det var!
Tidigare på dagen hade det varit strandrensning på samma ställe och då kom pv hem med den här filuren .,. som jag trodde var en insekt, men som är ett slags hajägg (kan också vara rocka) som spolats upp på en klipphäll. Googlar man på hajägg, ser man såna här hur långt ifrån som helst - utanför Bali, t.ex. -!


Sist av allt: i gårdagens DN var den här bilden med som illustration till en text som handlade om skrivande, tror jag.
Jag föll  p l a d a s k !!
Vilken underbar målning och konstnärinnans namn är Sophie de Bouteiller (1829 - 1901), men hennes pseudonym var Henriette Browne.
 

Här ännu en av samma konstnär.
"Sisters of mercy", är titeln.


Och här ett porträtt som jag först trodde var ett fotografi.
Visst är det fantastiskt!

Ja .., så vet ni förstås vad som väntar .., om nu någon varit här inne och läst: sedvanlig medaljutdelning vid ett fint tillfälle!

lördag 27 maj 2017

Dagens fönster ....


... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti .., ja, just det, landet Halland.

Och underbare Patrik fixade så jag nu kan föra över bilder från min riktiga kamera till min Iphone.
Åååå, sicken lycka! Trådlöst, alltså. Och tänk, att jag kom ihåg hur man gjorde!
Och tänk, det blev bra! 

Foto: Hilda Blomberg 

Igåreftermiddag fick vi besök av Hilda, Patrik och Hildas mamma Mymmel.
Om någon som inte läser här vanligtvis funderar hur det hänger ihop, så är Mymmel mamma till min sambos dotter - Hilda -.

Det var bestämt att vi skulle grilla och är det nånting som pv och jag själv är urusla på, så är det just när det ska grillas! Inte har vi någon tjusig gasolgrill heller och när jag en gång bjöd hem arbetskamraterna på grillfest (hur tänkte jag ...??), blev det pannkaka av det hela.

Nu bestämde vi köttättare oss för att göra grillspett på fläskfilé i lagom små eller stora bitar och tänk, det blev kanongott! Hilda och Patrik som är veganer gjorde en jättegod potatissallad på enklast möjliga vis - kokta potatisar i små bitar, hackad purjolök, kryddor, lite gräslök och så havrefraiche till - så himla smarrigt! Och så var det då annat gott .., tzatziki, haloumi i skivor och vanlig sallad.
Dom som valt bort köttet, hade nånting annat som jag inte kommer på vad det var .. nån slags soyabiffar eller nåt sånt.

Det blev i alla fall en trivsam afton ute på gräsmattan, dit trädgårdsmöblerna fick flytta då solen försvunnit bakom grannens höga björk.

Innan pv gjorde rabarberpaj gick alla utom jag själv på johanssonrundan med harry.
Det var då Hilda tog den här bilden.
Och så hade hon skrivit sååå fint på instagram om sin familj; den blivande maken längst till vänster ..,hennes  "lille far" i mitten och mamma Mymmel längst till höger.

Att ha goda relationer med sina före detta partner, betyder hur mycket som helst.
Och hur mycket betyder det inte att man själv tycker om sin sambos före detta; eller sin före detta mans nya fru? Så oändligt mycket enklare tillvaron då blir!


Och nu är det lördag och jag ägnar mig åt frukost-bröd-bakning.
Högsommarvärme ute.
Blå himmel.

fredag 26 maj 2017

Dagens fönster ....


.... kommer från Rademachersmedjorna i Eskilstuna, där Ulrika var på utflykt med jobbet häromdagen.

Härlig bild! Somrig!

Tack, tack!

torsdag 25 maj 2017

Ikväll ...


Efter segelbåtsstädandet tar vi bilen och åker till Steninge och jag ringer friherrinnan och frågar om hon kan tänka sig ett kvällsdopp? Det kan hon.
Vi lägger ut filten i lä och pv skippar doppet - det gör han ofta, nästan alltid - men alla kan ju inte tycka att kalla bad är underbara.

Men ikväll är det inte kallt.
Det är  s k ö n t  i vattnet och vi är inte dom enda som badar.


Sanden är ljumen och så len!
Vi har med oss kaffe och lite gott till och sitter där en stund .., pv telefonsurrar med god vän sedan evigheter som funderar på att bli båtägare och pv säger att han gärna hjälper till att segla hem båten från Blekinge till Skåne. En motorseglare är det.


Ja, lika så gott att stanna på stranden och titta på dom som badar .., tänker väl husets herre. 


Och nävorna har börjat blomma.
Är det midsommarblomster?



Väl hemkomna tar jag som vanligt en titt i rabatten .., plockar lite ogräs ., rycker upp kvickrötter .., gläds åt liljekonvaljerna..., ser att aklejorna börjar blomma (vackrast är den gräddvita) ...,och tänker att livet är så rikt, så rikt.

I morgon, då det lär ska bli upp mot tjugofem grader varmt, blir det stranden i ett par timmar, den saken är säker. Och många dopp.


Rolf tycker till ....


Och så berättar pv att en av männen som brukar hålla till nere i båthamnen passerar, just som Valentin slipar kölen och pv fejar där uppe.

Så stannar mannen till och säger till pv att han - pv - borde straffas, ja, för att han nu låter Valentin jobba här med båten.

Mannen, som i valtider bär en t-shirt med reklam för vårt lands nu näst största parti, tackar sedan för sig och kör vidare.