tisdag 4 augusti 2020

Dagens fönster ....


... och en blommande doftranka som är på gränsen till "too much"; doften är så stark, så där som mammas gamla sextiotalsparfymer.

Fönstret finns här, i det gula huset.


Gårdagen ....


Så började då igåreftermiddag pv:s vecka som hamnvärd.
Vilken början!

När vi kom till hamnen låg den här jättelika motorbåten vid kaj och det visade sig att den - på sin väg till Göteborg - gått på grund inte alls långt från Skallkroken och där gäller det minsann att ha koll på sjökortet.
Den hade först gått mot någon sten (adjö propeller!) och därefter satt sig i en sandbank, om jag förstått det hela rätt. Men vilken tur att den inte drev mot klipporna!

Det blev till att kontakta bärgare och från Göteborg kon förarens far för att hämta besättningen, vilken även bestod av två barn.

Båten ser kanske inte så stor ut på bilden, men jämför med människorna som försöka baxa den i rätt läge på släpet!


När pv:s pass var tillända tog vi en tur med båten .., kanske i akt och mening att ta oss ett kvällsdopp ute till havs. Jag ringde Eva och hennes man och hörde om dom hade lust att följa med (jag hade med mig nybakad grov baguette och pålägg) och till min förvåning svarade dom bums "ja, tack!"

Men havet var gungigt och det tog inte så lång tid förrän Eva bleknade, men ååå, så tålmodig hon var! Till sist gick det bara inte och ankaret åkte upp lika raskt som det åkt ner och innan vi var i land mådde hon bra igen.

Det skiljer tretton år mellan mig och Eva och det är inte alldeles enkelt att med dålig balans ta sig av eller på båten, men med lite hjälp så gick det bra! Jag var fylld av beundran för hur hon klarade det hela!


Var seglatsen mindre lustig, så blev det desto trevligare vid fikat, ja, tills molnen kom inseglande och fort gick det! Men vilken kväll!

Nu är det tisdagmorgon .., såväl pv som jag själv ska besöka var sin vårdcentral (han har sååå ont i sin hälsena!) och själv ska jag på koll.


Så ringde sonen igår och undrade om det går bra att han och lilla familjen kommer på besök den sjuttonde augusti. Eftersom dom alltid lyckas pricka in regniga dagar, sa jag att .., "det går förstås jättebra, ni är sååå välkomna och då vet vi ju också att det blir nederbörd!"

Sen tog jag mig en titt på väderappen Klart.
Jodå.

måndag 3 augusti 2020

Dagens fönster ....


Ett fönster på glänt mot havet till.
Mot eken till.
Och en adresslapp med en hälsning från Mian - denna Mari som tar så fina insektsbilder och som därigenom har lärt mig att känna igen åtminstone några insekter - (bärfisar, bland annat) och med en hälsning om att snart är det vår.

Nu är det väl tvärtom.
Snart är det höst, men inte ännu på flera veckor. 
Här, räcker sommaren till långt in i september.

Men varför sparar man en adresslapp med en sån hälsning och med fjärilar på framsidan.
Eller baksidan.

Förmodligen för att den sprider glädje, många, många år efter att den kom hit.
Måndag i augusti ...


Rutinerna från båtlivet sitter i. 
Pv tar Harry på morgonrundan .., jag dukar fram frukost ute på altanen.
En bunt med reklamblad på bordet. 
Arvid Nordqvists kaffe - 2 för 55:-. 
Ett tag hade vi femton paket kaffe i skafferiet! 
Mozarella - 3 för 25:-, ja, det är billigt. 
Men hallon har vi gratis i trädgården (åtminstone tre) och såväl röda som svarta vinbär. 


Saknar blommorna i växthuset och ja, jag inser att då blir det mer som till lyst alltsammans, men om nånting är till enbart för glädje, så är det ju inte så dåligt. 
Tomaterna är verkligen på gång, såväl stora som små. 


Igår fyllde äldsta dottern fyrtioåtta år. 
Jag var arton år när hon föddes och egentligen har det enbart varit en fördel att få barn ung, särskilt med tanke på att jag då också blev en ung mormor och aldrig hade jag - nu - vågat ta en nioårig Elliot på moped och åka iväg högt uppe bland grekiska vägar med stup på ena sidan, nej, aldrig!
Eller kanske ändå. 

Ett familjekalas ute i trädgården i Upplands Väsby blev det hos födelsedagsbarnet, som här på bilden omfamnas av sin lillasyster. Den bilden ska jag rama in och sätta på fotoväggen. Såå mycket glädje! 


På familjechatten dök den här bilden upp. 
Den togs på någon annan tillställning - i Ystad - säger Maria .., och det är från vänster Harry, en tonårig Charlie och så tant Meja (som inte längre är i livet) som väntar på det magiska ordet ”varsågoda!”
Ja, den bilden ska jag också rama in. 

Den översköljer mig ofta, den där känslan av hur oändligt mycket jag älskar Harry. 
Detta hur han ligger nära, nära på morgnarna .., och långt ifrån på kvällarna, men ändå i samma säng.
Men inte bara Harry: även familjens andra hundar; dom som varit och dom som ännu är.
Vi tillhör ju samma flock.
Nelly, Meja, Harry och Charlie.
Katterna på Ekerö (Vickan och Paddan) och Sigge.
(Men katterna på Ekerö anser sig nog  v e r k l i g e n  inte tillhöra någon annan flock än husse och mattes).
Och pElle, inte minst!
(Tack Monica i Lysekil som påminde mig .. hur kunde jag glömma honom?! Förlåt pElle!)


Sällan eller aldrig har jag lyckats så bra med luktärterna som i sommar och egentligen är det inte jag som har lyckats, utan mannen eller kvinnan i Varberg vars plantor jag köpte! 
Men det har jag gjort förr om åren också, med klent resultat.
Så icke i år! 
Såväl i rabatten mot söder som utanför växthuset (österläge) fullkomligt prunkar det av ljuvligt doftande luktärter! I hallen, badrummet, sängkammaren och vardagsrummet .., står dom i små vaser. 

För övrigt?
Den här veckan är pv hamnvärd i Skallkroken; måndag - söndag, från fem till sju på eftermiddagarna. Kanske hakar jag på och tar ett kvällsdopp från den lilla bryggan där ute? 

Mera?
Gårdagens sommarprat med Anna Takanen - dotter till ett finskt krigsbarn som i väldigt unga år sändes till Sverige tillsammans med sin lillebror - var verkligen hörvärt.
Bland dom bästa, faktiskt .., tycker jag.
Måndagsfönstret ...


Turtlan/Annica och hennes M är på holiday och fönsterhåven har hon packat med.
Så här skriver hon:

"Hej!

Oj oj vilken fantastisk fin dag vi har haft här idag på Norra Öland. Klarblå himmel, sol och nästan vindstilla. Magiskt.

En av dagens händelser var ett besök vid Långe Erik. Där vid fyrvaktarbostaden fanns detta lilla fönster med sin spindelväv. 

Nu susar den iväg från ostkusten till västkusten.

Turtlan på roadtrip."


//Och jag säger som tidigare: tack som tog dig tid, Annica!

söndag 2 augusti 2020

Möte med mamma ...

Somnar på soffan nån gång mitt på dagen.
Jag är totalt utslagen, som hade jag blivit skjuten med pistol.
Det är väl lågtrycket, förstås.

Sover hårt.
Drömmer att jag ska hälsa på mamma.
Hon har flyttat till ett annat boende, men även det på Ejdern.
Eva-Lena, hon som var med när mamma dog och som satt alldeles tyst - bara fanns i rummet - när jag kastade mig på mammas säng och grät så hejdlöst .., hon är också med i drömmen.

På golvet står en kasse fylld med godis, förpackat i platta påsar om 2 kilo.
Surisar.
Och där är bröd och bullar.

"Det är sånt som Ann.-Gerd har handlat till dig!" säger Eva-Lena.

Jag tänker att jag inte tycker om surisar, men håller god min.
Jag tänker också att mamma är så omtänksam.

Och hon är så glad över att vi träffas.
Hon ser pigg ut. Inte alls dement.
Hon är som förr.

Sen vaknar jag.
Allt var så verkligt. 
Så ofattbart verkligt.

Det tar säkert någon timme innan jag kan frigöra mig från drömmen.
Om jag nu vill frigöra mig?
Hälsade hon på mig, på riktigt?
Hon har väl inte tänkt hämta mig?

Veckans sista dag ....
(Och idag för fyrtioåtta år sedan blev jag mamma för första gången).


.... tänker jag på gårdagen som blev så totalt ljuvlig.
En lördag på havet.
Nej, inte hela dagen, men ett par timmar.
Och gårdagens kryss var inte det enklaste .., vi är ännu inte klara med det.
Använder vi inte flytvästar till havs?
Jo, men inte när vi ligger för ankar och ideligen badar.


Vindstilla nästan hela tiden.
Ankaret åkte i .., sen blev det bara att sitta och gona sig i solen .., och jag, som haft olustkänslor inför att hoppa i från båten och tänk, om jag då skulle få problem att ta mig upp längs stegen som inte är som en vanlig, stadig stege .., ja, men oj, så roligt att då ligga i havet och guppa i någon timme eller flera!

Så blev det förstås inte.
Jag bestämde mig för att ta språnget och nu, med knän som fungerar som dom ska, var det inga problem att ta sig upp. Vilken skillnad i livskvalitet! Som ett nytt liv.


Och pv dök från fören (tio meters djup), men dit har jag ännu inte kommit.
Det  s k a  hända.
Vi var inte långt från hamnen i Skallkroken, kanske en kilometer, ändå var det så härligt. Lite kaffe och macka .., vattenmelon i skivor .., ja, sånt.


Efteråt var vi bjudna till Eva och hennes man i Haverdal.
I coronatider har dom använt sig av Linas matkasse och det var därifrån såväl receptet som ingredienserna kom - det bjöds på en ljuvligt god marockansk gryta - med smaker som satt i hur länge som helst!
U n d e r b a r t!


Medan vi kalasade på det marockanska, låg Harry och sov mest hela tiden .., spanade lite på förbipasserande .., och så återgick han till vilandet. Han ser tjock ut på bilden, men det är han inte.


Tidigare på dagen gick jag ner mot havet med Harry.
Under dom tio år som jag bott här i Stensjö, har jag  a l d r i g  någonsin upplevt att det varit så packat på stranden som igår! Och inte bara där .., bilar var parkerade i mängder längs Ejdervägen!

Under middagen i Haverdal berättade Evas man att han hade tittat på en webbkamera med irl-bilder från Tylösand. Han hade närapå ramlat baklänges vid åsynen av alla människor på stranden - MEN - dom flesta höll ett bra avstånd!

Idag är det mulet ute.
Svalare.
Skönt det också.

Dagens fönster ....


"Här kommer massa fönster fr ett hus på Götgatan mittemot Ringen på Skanstull/Södermalm.
Otroligt vackert, men jisses att putsa dem. 

4 öppningsbara rutor i varje fönster o dessutom m spröjs 
Älskar också de runda fönstren högst upp.
Dessutom finns fönster ännu högre upp.
Kram Örnen". 


// Och Örnen, det är min namne Elisabeth på Söder i Stockholm. 
Vilken stor håv du måtte ha haft med dig! Imponerande!
Och stort tack!

lördag 1 augusti 2020

Dagens fönster ....


"Du gillar ju regndroppsfönster. Här är vårt sovrumsfönster igår kväll, taget från vår inglasade balkong tre trappor upp. Porslinsblommorna blommar!"

Så skriver Monet. 
Ja, jag tycker om regndroppsfönster. 
Tack! säger jag.
Lördag ....


"Fri såsom fågeln i morgonstunden ...", börjar den väl, den där sången?

Ungefär så är det att vara pensionär.
En sån lycka.

Tänk, att man kan göra det man har lust med och inte behöver man kolla väggalmanackan för att se vilken tid man ska stämpla in!

Det är mitt på dagen nu.
Klockan två blir det en tur med segelbåten tillsammans med Hilda, Patrik och Edvin.
Kaffe i termos och mackor med.

Ikväll marockansk middag hos vännerna i Haverdal.

Jo, men det känns bra.
Som bäst.

fredag 31 juli 2020

Dagens fönster ...


Så här skriver fönsterfångerskan:

"Hej!

Omvägar kan vara trevliga vägar. Istället för att åka kortaste vägen till östgötarnas land så svängde vi ner längs Göta Kanal och rundade sedan norra Vättern.

Stannade till en stund vid ett favoritställe i regnet. Nästa år får vi allt ta och åka här med båten sa vi unisont.

Där fångande jag detta fina fönster. Ja tror du kan ha fått det tidigare ...?

// Turtlan på biltur 🚙.


//Elisabet skriver: ja, där har vi minsann varit och å, så vackert där är! 
Tack som tog dig tid!
Pratar med Sonja ...


Hon är så glad!
Ja, inte för att det går särskilt mycket framåt (hon tycker inte att benet vill följa med som det ska och kanske finns där lite rädsla med också, vilket ju är högst naturligt), men vad hon VERKLIGEN är glad över .,. det är det fina bemötandet av personalen!

"Du förstår Elisabet, säkert två tredjedelar av dom som arbetar här är utlandsfödda och dom är helt  u n d e r b a r a  och så vänliga och där är en kvinna från Irak egentligen ..." och så berättar Sonja om den kvinnans liv och hur det var och hur det blev.

Medan vi pratar kommer en annan kvinna och frågar vad Sonja vill ha till middag i morgon? Fläskfilé eller nånting som jag inte hörde vad det var.
När Sonja valt (hon valde filén) säger hon: "Ååå, den kvinnan har så fina rastaflätor och maten här är sååå god!"

På ett sätt måste detta - även om själva tillfrisknandet av benet inte går så fort framåt - vara som ett litet äventyr för Sonja! Så många möten och så mycket glädje!

Och Bäckagård som korttidsboende har hon enbart gott att säga om!
Så härligt!
När man får en hälsning från ovan ...


Bilden: Morbror Olaf i sin krafts dagar. Mammas lillebror.
Ungkarl i många år, tills han mötte Gunhild och fick fem barn.
Folkpartist. Jägare. Vad minns jag mest av honom?
Hans härliga skratt. Och att han var så snäll.

Så här är det.
Morbror Olafs yngsta, Elin (som har namnsdag idag) hon har ett konto på instagram som jag blir så glad av. Det är ett privat konto och hon skriver alltid så ärligt om sin tillvaro (tror jag, i alla fall) och om livet som fembarnsmamma.

Elin är själv yngst av fem syskon; det skiljer arton år mellan den äldsta och den som kom sist.

Mera ..?
Elin är sjuksköterska och arbetar natt.
Är Vädur och om hon knäpper händerna som till bön, ja, då har hon vänster tumme upp.

I alla fall .., på hennes konto finns en sååå härlig bild där hon badar i en fjällsjö med två av sina barn, förmodligen dom yngsta. På bilden ser hon så glad ut! Och så här skriver hon:

"Jag såg att gårdagen var något av en skitdag för dig, Elin. Mycket ångest och ledsamhet. Så här har du en present: bad i fjällsjö med den ljuvligaste sanden. Och här kommer det bästa av allt .. *trumvirvel!* ... inga konflikter!
Men den minstes tandsprickning och tillhörande humör kan jag tyvärr inte göra något åt .., man kan inte få allt!
Med vänlig hälsning/ Gud."

//Elisabet skriver: Och ja, jag har fått tillåtelse att lägga ut hennes text.

Och så blev det fredag ....


... efter en torsdag då jag var så vanvettigt slut på - inte en blund hade jag sovit på natten - men det gick bra ändå. Det är underligt, att det gör det ju ofta.

Pv hade övernattat i Ystad hos Tommy och Karin och hjälpte till med sjö, - och mastsättningen (det gjorde även sonen) och sen fick han skjuts hem hit (sååå vänligt av dem!) och jag ville bjuda på god mat.
Att ha exets fru på middag, ja, då vill man inte skämma ut sig.
Ja, även mina barns pappa är en hejare på att laga mat.

Gjorde det vanliga när vi får gäster - lammfärsbiffar med tillbehör - och vi satt i uterummet och det blev mycket surrande som vanligt och så trevligt.
Med sig hade dom lilla Myran, en svartlockig liten hund - en blandning av cockerspaniel och pudel - och ååå, vilken härlig liten krabat!

Glatt och totalt oförfärat hoppade hon ut ur deras bil och möttes av en otroligt förvånad Harry (va? vad var nu detta ...? hade Meja återuppstått och krympt?) och sen kände Myran sig tydligen som hemma och skuttade glatt upp i vems knä som  nu var ledigt .., lika glad var hon än hamnade! Tre år är hon och vilken trevlig bekantskap!


Det var så trivsamt att ha dem här.
Kanske mest den där känslan av att tillhöra samma flock, för så känns det.
Och s o m  jag längtar efter att få träffa min äldsta syster i Skåne! Det måste snart vara ett halvår sedan vi sågs. Min flock är så liten, i alla fall den där innersta cirkeln.

Funderar över hur det är för den som flyttat utomlands (min syster Birgitta och annannan, t.ex) och där får se till att skaffa sig en annan flock - om man nu vill det -.
För min systers del är det andra svenskar som hon och hennes man lärde känna nästan dag 1 i det nya landet och dom flesta av dem är komna långt upp i ålder.
Sonen Fredrik har hon ju förstås, men han bor i en annan delstat och där är det lockdown - efter ett nytt lokalt utbrott av covid-viruset - och det vete sjutton när dom får träffas igen.

Sånt - flocktillhörighet - kan man fundera på allt medan man skriver ett inlägg och äter frukost.
Samtidigt.


Ps. Medan jag igår stekte lammfärsbiffar .., lyssnade jag till operasångerskan Malin Byströms Sommarprat. Åååå, som jag tyckte om det! Vacker musik! Vacker röst. Och intressant att ta del av en helt annan tillvaro, så långt från kassörskelivet som man bara kan tänka sig! Ds.

torsdag 30 juli 2020

Dagens fönster ...



"Jag är på spännande upptäcktsfärd efter nyfunna släktingar i Roslagen på 1700-talet. Här är deras kyrka - 1100-talskyrkan i Skederid/Finsta, 
Heliga Birgittas födelseort. 
En halvtimme från där vi bor nu!"

Så  skriver Monet! 
Tack för ett vackert fönster, säger jag.

onsdag 29 juli 2020

Kväller ...


Fortfarande denna evinnerliga blåst!
Badrumsdörren - som inte är riktigt stängd - smäller dovt. Jag tänker att jag inte får glömma att stänga den.

Och så trivsamt med gäster.
Eva och hennes man kom vid halv sex och åkte kanske hem vid åttatiden? Jag bjöd på ratatouille där jag tillsatt stekt lammfärs och så ugnsrostad potatis, morötter och palsternacka till detta. Jo, det blev gott.


Vi satt i uterummet och pratet böljade fram och åter.
Vad handlade det om?
Tja .., det var allt från dyrbara resor i tidningen Vi (framför allt innan coronatiderna dök upp), till hur en bra reseguide bör vara. Jag minns att grannen hemma i Malå pratade om hur fantastiskt skicklig Lasse Lönndahl var som reseledare, det kom jag plötsligt ihåg och att mängder med malåbor reste med Wåhlbergs Buss till Leningrad, tjoppade också upp i mitt minne.


Eva berättade om bussresor  (i Resos regi) med sina föräldrar och hur roligt det var och det var allsång i bussen och maskerad när dom väl var framme och en man hade klätt ut sig till en garderob och för att dansa med honom fick man öppna"garderobsdörren" - själva garderoben var gjord av kartong! Hon kom ihåg hur glada hennes föräldrar var på dom där resorna. Kan det ha varit till Örenäs slott i Skåne? Eva kom också ihåg att hon för första gången fick se blåstång.

Pratet handlade också om det här med Samlad Tropp, om midsommarfirande, sjösjuka, en språkresa till England på 50-talet och rädslan att bli av med sin resväska .., och vi pratade om reservnycklar .., pv:s båtmotor, covid-isolering, Linas matkasse ., spännande maträtter .., olyckan där deras dotter blev påkörd .., och vi surrade om blåsten och jag fick veta att Evas man - blåsten till trots - hade tagit sig ett dopp så snart dom installerat sig i sommarhuset.


Fortkörningsböter i Puttgarden hann vi också med och min och mina barns pappas (plus två av våra barn) bilsemester från Malå till tio mil söder om Alicante i Spanien .., det måste ha blivit mer än trehundra mil enkel väg! Hur orkade vi? Hur orkade barnen?
Vad tänkte vi med?
Förmodligen tänkte vi inte alls.

Nu är det i alla fall kväller.
Sjösättningen av båten hade gått bra och Elliot hade gjort stora ögon när båten dinglade i luften.

Nu mot sängen!
Små armar runt min hals ...


Igår fick vi fint besök från Skåne; då kom nämligen sonen upp med minstingen på en övernattning och oj, så roligt det är!
Vi har hälsat på hos grisarna i Ullarp (ja, det var roligt, tyckte han!), sett tusentals höns (genererade noll intresse) och pratat med några får (samma sak där), men allra roligast var i alla fall att få sitta upp på den urgamla traktorn som står inte långt från hönsgården. Vilken lycka!

Och så gick vi ner till havet och vadade i vågorna.


Små fötter gör små avtryck.


Och som en egen lite skog blir strandarven.
Jag bara  ä l s k a r dem!

Nu har sonen, pv och minstingen givit sig av till Ystad för att bistå exet med sjösättning av hans omsorgsfullt finputsade segelbåt - en Maxi 77:a -och masten ska på och pv erbjöd sina tjänster och ska sova över.
"Men herregud, så snällt!" skrev båtägaren och jag tänkte, som så många gånger tidigare, att å, vad jag är tacksam att dom här herrarna trivs bra i varandras sällskap.


Annat att glädjas åt: idag kommer vännerna från Tyresö ner till sin stuga i Haverdal.
Det var deras dotter som blev påkörd av en bil i förra veckan och som har fått operera båda handlederna och sy igen en lårmuskel. Två gipsade handleder .., vilket elände!

Har tagit fram middagsmat så behöver dom inte krångla med mat när dom kommer.
Det ska bli såå trevligt!
Och oj, så glad Harry ska bli! Han är sååå förtjust i Evas halvlånge man!
Dagens fönster ...


Nej, ingen perfekt skärpa och det är konstigt, ibland kan man direkt på studs få världens skärpa på regndropparna .., sen kan man sekunden senare få kämpa som ett djur och det är rent hopplöst att få till det. Jag fattar inte vad det beror på.

Så här är vädret på västkusten just nu.
Blåsigt och ömsom sol, ömsom regn.

Just nu sol.
Det nöjer jag mig med.

måndag 27 juli 2020

Ett slags möte ...


Sedan några dagar tillbaka - fyra kanske - bor alltså Sonja på Bäckagårdens korttidsboende i Halmstad. Ett slags rehabboende i akt och mening att få henne på benen igen, efter lårbensbrottet förra måndagen.

Som på så många andra äldreboenden - kanske alla? - råder besöksförbud och man får boka tid för att hälsa på och då gäller det att regnet inte öser ner, för man sitter utomhus.

Halv fyra hade vi tid idag.
En kvart senare kom en rar kvinna ut med Sonja - som sitter i rullstol - och vi tilldelades det bord där en äldre man, hans fru och deras dotter, hade träffats och vilka nu fick säga hej och tack Det blev många kindpussar från mannens fru och kramar också och det här med två meters avstånd, det glömdes nog bort.
Jag förstår dem.
Hur svårt är det inte att se någon man älskar så mycket och då att bara vinka hej?
Och jag tänkte på alla dom som inte fick ta farväl av sin mamma eller pappa som då låg döende på något boende. Hur förfärligt ledsamt ska det inte ha varit!


Nåväl, vi satt vid kortänden av bordet och det kändes hur tokigt sm helst att inte ens kunna bjuda på en kopp kaffe ur medhavd termos. Jag hade tagit med en bukett med vad jag hittat i  rabatten ., det var luktärter, lavendel, en vit malva, en kvist från en rosa pelargonia och kanske nånting mera och så en bok att bläddra i, ja, om dagarna i karantän blir alltför långa. (Hon får inte gå ut i korridoren, förrän hennes covidprov visat sig vara negativt).


Boken var denna.
"Hon kallades Daisy" och författad av prinsessan Christina, fru Magnusson. Den handlar alltså om kvinnan som var gift med gamle kungen, Gustav den VI:e Adolf, men som dog alldeles för ung och lämnade fem barn moderlösa, varav en av dem var den nuvarande danska drottningen Margrete.
Mer om Daisy finns att läsa här.



Jo, men den boken blir nog trevlig för Sonja att bläddra i.
För mig också; hon har fått låna den, så kan jag ta den senare.

Hur går det då för Sonja?
Inte så där våldsamt bra, egentligen.
I fem dagar ska hon befinna sig enbart på sitt rum och det är klart, inte blir det mycket till gåövningar och hon ligger i sängen och tränar lite för sig själv (jag känner igen flera av övningarna från när jag fått nya knäleder), men idag hade hon suttit tre timmar rakt upp och ner i sin stol, den i hennes sal, ja, hon ville inte besvära personalen om hjälp att ta sig till sängen, trots att hon fick så ont.


När den tredje timmen på stolen var till ända, då kom sjukgymnasten och ville att Sonja skulle träna, men då hade hon (S) så ont och var så stel efter dom tre timmarna och skulle just få sin smärtlindring, så det blev mest att lägga sig i sängen.
Kanske blir det bättre till veckan?
Man borde kanske testa sig själv och om man är smittfri, åka dit och hjälpa henne, i alla fall med gåövningar i korridoren?

Såväl när Sonja hämtades till mötesplatsen, som när hon skulle skjutsas tillbaka till sitt rum, var det kvinnor från andra länder än vårt som skötte den saken. Den första var en pratglad kvinna från Filippinerna som glatt berättade att hon hade varit så långt upp i vårt land som till Dalarna, men ååå, så hon önskade komma längre norrut, ända till Norrbotten!

Den andra kvinnan var nog från Eritrea och såg även hon så rar ut och man kan ju undra hur vår svenska åldringsvård skulle se ut, ja, om vi inte hade alla dessa till vårt land komna människor? Kvinnor som män, vika tar arbeten som inte står högt i kurs bland våra ungdomar. Allt skulle ju falla som ett korthus!


Medan vi var där, hämtade pv ut medicin och kontanter till Sonja och det kändes bra att ha fått träffa henne. Jag lärde mig också att detta är hasselbuskar. Ja, se där.

Nu är klockan tio och jag ska göra kväll, för att inte säga natt.
Pv har målat fönsterbrädor och golvet i uterummet. Måtte det inte regna i natt, ty dynor och soffa står på altanen, ute i det fria.

Over and out.
Dagens fönster ....


För en tid sedan kom ett jublande sms till min mobil.

Avsändaren var så innerligt lycklig och berättade att ååå, hon skulle bi farmor i november!

Det var just den blivande farmodern som fångade det här fönstret, då, i slutet av juli 2019.