fredag 5 november 2021

Den där röjningen ....


Gårdagens storröjning i garaget (ni anar inte hur stort det är och det finns trots allt ett begränsat utrymme på Hemköps släpvagnar!), den blev verkligen till ett äventyr. Återvinningscentralen i Falkenberg stänger klockan fyra och när klockan var tre, hade pv lastat vagnen och så blev det brått iväg, så där så vi inte skulle dra ut på tiden för dom som gärna vill sluta i tid för dagen. (Tänkte i alla fall jag). 

Väl framme, då var klockan halv fyra, visar det sig att kortet som man har för att öppna bommen, den låg förstås kvar i Kian! Nu löste det sig ändå och det var en strid ström av bilar med släp som skulle lasta av sin bråte. Oj, så imponerad jag var av pv! Då jag inte kunde hjälpa till att lyfta (handen) kånkade han på såväl den astunga soffan, samt båda fåtöljerna och inte minst båtmotorn! 


Det tog bara en  k v a r t, så var det hela överstökat! 
Fy fasen för att ha så tunga möbler, säger jag. 


Kom hem .., tittade i Gunvors receptpärmar och ler åt hennes noggranna noteringar. 
Receptet på Roslagskavring fick hon uppenbarligen av Anna-Lisa i Torrevieja och det var den 26/3 1990. Det var alltså där Gunvor och Viking under ett antal år hade en lägenhet och där dom, i sol och värme, tillbringade delar av den - i alla fall i Småland - tämligen bistra årstiden. 

Frågar pv hur många månader per år dom tillbringade där? 
"Fyra, fem kanske ...?" säger han. 


Men till jul var dom hemma och då bakade Viking (som bland annat arbetat som bagare) pepparkakor så det stod härliga om det! 
Elva plåtar till dom själva .., hans svägerska Barbro fick fyra plåtar och dom tre sönerna två plåtar vardera (80 hjärtan totalt). Kanske blev det över en degslatt och då blev det  pepparkaksgrisar också till var och en. 

Det här med att dokumentera (Gunvor hade arbetat som kontorist) följde med i mycket. 
På alla paket med socker, mjöl, etc, fanns ofta priset noterat och ibland även inköpsatum. 


Idag hade jag tid på röntgen klockan 9,00 (handen som jag har så ont i, bilden från i somras) och träff med kirurgen som opererade mig en timme senare. 
Men efter klippning i Harplinge och därefter kaffe hos Sonja, ringde min mobil. 
Aha. 
Det var Marie - sekreterare på ortopedmottagningen - som med lite försiktig röst kungjorde att mina tider var inställda på grund av nånting (som inte spelar någon roll för mig) och jag skulle få en ny tid. 

Ja, ja. 
Det är ju i alla fall inte sekreterarens fel, tänkte jag. 
Hann bara komma hem, så hade den nya tiden uppenbarat sig. 
Den sista november ska besöket bli av.

Nu ska jag förbereda lite inför trippen till Skåne. 
Först Malmö, sen Västerstad 7105.

Dagens fönster ...

Ja, det var då det .., innan vi bytte ut till andra fönster här i huset. Vilket jobb det var för pv!

torsdag 4 november 2021

Hälsning från Gunvor kanske ....


Under den pågående garageröjningen dyker det ena efter det andra upp. Tre röda pärmar med Gunvors sparade recept, till exempel. Prydlig handstil. Den "mycket goda lingonsylten" är nog ett recept från hennes syster Barbro - hårfrisörskan -.
Rabarbermarmelad gör pv än idag.


Och Ambrosiasnitt låter ju himla smarrigt. 


Pv:s mamma Gunvor. 


För att inte tala om nötkakor! Kanske hade Gunvor - den 28:e november 1983 - varit på besök hos Evy Tillgren och smakat dessa nötkakor och då bett om receptet. 

Och så Barbro igen .., som tydligen bjudit på "mycket goda kokoskakor i form".


Vad gör då pv medan jag läser recept?
Jo, han försöker så gott det går att plocka sönder båtmotorn av märket Farymann, så det ska bli enklare att lasta den på släpet. 

Och så har vi pratat med minstingen i Malmö. 
"Vem är det som kommer i morgon ...?" hade sonen frågat den där lille krabaten som inte är så liten längre. 
"Thonas och Harry!" svarade han glatt. 
Jahaja, på det viset.

Bekanta och ändå inte ....

Lägger mig tidigt, vaknar tidigt. Vaknar av en dröm som är så verklig och så obehaglig, så jag pratar in handlingen på mobilen .., anar att jag kanske inte minns den några timmar senare. 

I drömmen har jag fått en lägenhet på Regementsgatan i Ystad och jag är på väg till den lägenheten, men har förstås tappat nyckeln och vad värre är, jag kommer inte ens ihåg vilken port jag ska gå in genom! Öppnar flera dörrar, nej, ingenstans är hemma. Tänker ringa och fråga någon, men det visar sig att mobilen inte längre är en telefon utan en liten minidator, en sån vi har i affären när vi inventerar. 

Har sedan svårt att somna om, så jag lyssnar först till USA-podden (intressant diskussion mellan Cecilia K och Roger W, i ett avseende har dom helt olika åsikter) och jag tänker att Joe Biden nog inte blir omvald, särskilt när jag hör en kvinna intervjuas och hon berättar om hur mycket bättre allt var med Trump och till råga på allt så vinner republikanen Glenn Youngkin guvernörsvalet i Virginia och president Biden, som går alltmer "stöppelfött", han har somnat till i Glasgow. Ja, Gud.

Därefter testar jag podden Det politiska spelet, förkortat DPS - "en podd för dig som älskar politik och är nyfiken på vad som händer bakom kulisserna i maktens korridorer" -.  

Nåja, älskar politik är väl att ta i, i alla fall för egen del. I programmet finns bland annat Fredrik Furtenbach och hans röst är förstås bekant och Parisa Amiri är programledare och så är där några andra som jag inte känner till. Ligger på sidan och lyssnar .., harry nära mig .., men tänker att jag inte känner mig hemma i podden, det är som när man stigit in i ett rum där alla känner varandra, medan man själv inte känner en enda kotte. Här handlar det om svensk politik. Eller: man upptäcker ytligt bekanta, men känner dem ändå inte.

Några timmar senare ringer dottern som har arbetat natt. Hon låter tröttare än vanligt ., säger att det rent känslomässigt har varit tungt på det här passet. Själv tänker jag på mannen som ramlade sju våningar ner och landade på någon annan som dog. Det är som den allra värsta skräckfilm och rent obegripligt hur det har gått till!

Nu Svenska Dagbladets korsord. 

Klockan ett har jag tid för klippning hos Lena i Harplinge. Har sååå god lust att kortklippa mig, men frisörskan tvekar alltid och då ångrar jag också mig.

Dagens fönster ...


Och så här skriver Anna-Lena i Östergötland som var den som hade håven redo: 

"Eftermiddagssolen på nedgång bredvid kyrkan i vårt sovrumsfönster."

// Tack Anna-Lena! säger jag. Så glad jag blir av att se ditt namn här bland fönsterfångargänget. Hälsa hönsen och inte minst till Sir John! För övrigt kan jag meddela att ett vackrare hem än deras har jag nog aldrig besökt. Eller mer personligt hem. Så kanske.

Och här kan man ta sig en titt hur där såg ut!

onsdag 3 november 2021

En onsdag ....

.. i början av november - och på sin lillebror Ulfs sextiofemårsdag - får pv ett ryck att röja i garaget. Egentligen var det jag som föreslog den där röjningen, men utan att jag ens hann blinka nu på morgonen, så var husets herre i full fart där ute! 

På gräsmattan trängs nu allt möjligt som ska fraktas iväg till återvinningen i morgon. Det är den guldiga soffan, en turkosfärgad kökssoffa som även den tillhört Gunvor och Viking, där är en eller flera stolar, ett runt snurrbord, kartonger med gamla tyger/dukar etc, tre stora solfångare och värst av allt: en supertung båtmotor som en gång satt i den gamla segelbåten och byttes ut första sommaren vi var tillsammans! 

Hur vi någonsin ska få upp denna båtmotor på släpvagnen, övergår mitt förstånd, men är det nånting som pv verkligen är fenomenal på, så är det såna saker. 

Måtte det gå bra. 

Själv räfsade jag ihop ett antal säckar med enbart ekens löv. Från sovrummet ser man nu ner till Ecke och Britts sommarstuga, ja, genom grenverket. Kanske sätter vi upp ljusslingan också, så blir det lite mer välkomnande. 


På väg till affären för att boka släpvagnen ringde sekreteraren från rehabavdelningen på sjukhuset och undrade om det gick bra att byta hjärtgympatid från nio i morgonbitti till klockan ett?  Men se då har jag klipptid i Harplinge, så av gympan i morgon blir intet av. 
Ja, ja, men det kommer ju en ny torsdag.

Lyssnar fortfarande till musik av John Rutter. 

På repeat dessutom. Och julmusik. (Candlelight Carol).  Det är så vackert så man nästan dånar.

Dagens fönster ...


Eller dagens suddiga doftranka, kanske?

Bilden togs i mammografi-väntrummet i Falkenberg.


tisdag 2 november 2021

Efteråt .....


Det slog mig idag, när jag visade pv (som körde) var mammografin ligger i förhållande till vårdcentralen, att jag börjar känna mig hemma här i landet Halland. 
Och som alltid var jag där i god tid. 
Hann ta några bilder från det fina och inbjudande väntrummet och plötsligt öppnades dörren av en manlig sköterska som frågade om jag var X och det var jag ju inte, jag var ju E.
"Men då får du komma in nu", sa han och log. 

Detta var första gången jag skulle undersökas av en manlig sköterska, men han såg så snäll ut och var så vänlig, så det gick bra. Och så hade han varma händer. 

Vi hann prata om en hel del. (Och den som nu redan läst om detta på Instagram, kan hoppa ner till den sista raden). Men om vad ...? Jo, vi pratade om var i syskonskaran man befinner sig (vi var båda rejäla sladdbarn, han är trettionio och hans syster sextioett) .., vi pratade om ursprung - om Portugal och Angola - om hans studier i Porto ("där är så fint Elisabet och människorna är så vänliga, mycket vänligare än i Lissabon och kanske är där inte sol så värst mycket eller blå himmel, men jag trivdes såå bra i Porto!" sa han och då tänkte jag förstås på annannan) och om våra föräldrar pratade vi också. 

Till exempel att hans pappa dog vid sextiofem års ålder och min vid sextiosex.
Jag fick veta att hans pappa hette Waldemar och hans mamma Eulalia och att han hade föresatt sig att lära sig att tala svenska så fort det bara gick och det kan jag säga, att den föresatsen hade han under sina fyra år i Sverige lyckats med. 

När allt var klart, när jag skyndsamt dragit på mig klänningen och sticketröjan och rättat till mitt rufsiga hår, då tog jag honom i hand och tackade för att han hade förgyllt den annars tämligen ångestfyllda mammografin.

Och så var det sista raden, ja. 
Ja, vill ni läsa nånting som verkligen värmer hjärtat .., då rekommenderar jag ett besök hos madamen i Portugal. 

Klockan 11.40 pip ....


... är det dags för mammografi i Falkenberg. 
Det är två år sedan jag senast var där och efter någon vecka eller två kom då svarskuvertet märkt Region Halland och jag stod nere vid postlådan och öppnade kuvertet och tänkte väl inget särskilt, fram till dess att jag hade läst raderna att man ville göra om provet, nu i Halmstad. 

Och så blev det ju. 
Det vankades ultraljud .., en förändring syntes verkligen och så småningom - någon månad senare - låg jag på operationsbordet på sjukhuset i Halmstad. 


I väntan på svaret - som väl tog någon vecka eller två - kändes det som om jag hade satt mig i en tidsmaskin och åkt baklänges hur många år som helst. 
Såååå liten kände jag mig inuti! 

Och när svaret väl kom och jag kunde läsa att allt såg bra ut, lovade jag mig själv att aldrig glömma känslan. Varje kväll vid läggdags ställde jag fönstret på glänt och stod en stund och tittade ut och tackade vem-det-nu-var, ja, att jag jag liksom klarat mig. Hunnit undan, ungefär som den lilla fluga som häromdagen spatserade sååå nära spindelnätet - det på utsidan av köksfönstret - och i absolut sista millisekunden hann undan när spindeln kom för att hämta lunchen! 

Om jag fortfarande står där vid sängkammarfönstret vid läggdags?
Nä. Det glömdes förstås bort allt eftersom tiden gick och så småningom hade tidsmaskinen förflyttat mig till nutid. Och så fanns det ju så mycket annat att fundera över.

Men idag är det dags igen. 
Jag undrar med vilken känsla jag den HÄR gången ska öppna svarskuvertet.

Dagens fönster ....


Från min namne på söder i Stockholm kommer det här bidraget.. 

Så här skriver hon: "Här kommer ett speglande fönster fr sonens temporära lägenhet. Han har fått sitt efterlängtade förstahandskontrakt fr 3jan! En nybyggd 2:a i Liljeholmen.

Kram Elisabeth". 

// Och jag säger .., grattis till er båda!! Och tack att du tog fram håven!

måndag 1 november 2021

En bra dag ....


För fem år sedan kanske, då var en bra dag en dag då det flutit på i affären .., då man träffat trevliga kunder och det inte kommit miljoner paket med postbilen. 
Nu är en bra dag att vakna och känna sig stark. 
I alla fall frisk.


En bra dag nu - den är ju inte slut än - tar jag harry på Kvarntorpsrundan och vi träffar Håkanssons son som just idag ska valla in och ta hem fåren till Ullarp. Det är som en outsinlig ström av får som kommer gående från havet till Har dom möjligen hört ljudet av den stora traktorn med skrindan ...? Var det därför det blev så brått?
Fåraherden har med sig kraftfoder i en hink som han ska locka in dem i fållorna med. I väntan på att på att få valla och arbeta, sitter bordercollien Bella inne i förarhytten.


Här sitter hon, fröken Bella. 
I vanliga fall lullar hon svansviftande omkring på gården i Ullarp (där jag brukar köpa ägg och titta på griskultingar, inte att förväxla med Ugglarps Grönt och den härliga broccolin) och låter sig mer än gärna gullas med. Nu är det andra tongångar. 
Bara vi närmar oss traktorn morrar hon.


Och jag tänker att nu skulle minstingen i Malmö ha varit med, han som har huvudet fullt av traktorer, polisbilar och helikoptrar, ja, nu även rymdraketer!


Nej, det är inte tvärgjort att kånka på mängder med såna här fåll-grejor.
Ser ni att han ler?
Visst blir man glad.


Den där vallningen kommer att ta lååång tid, så jag går vidare. 
Inte långt från där pv brukar ha sin lilla Askeladden (en liten segelbåt) står en annan segelbåt och deppar.


Lämnad åt sitt öde. 


Idag var det inga problem alls att gå den här längre svängen och när vi väl är hemma får Harry leta godis som jag gömmer ute på tomten. Det var ännu mycket roligare när Nelly var i livet, för hon var så smart och höll mer som koll på Harry när han sökte och när hon insåg att han hade nåt på gång .., då gensköt hon honom och hann alltid före till godiset! Sen visade hon bara sin ena hörntand så där lite lagom, så vände Harry och gick därifrån. 

Så spännande är detta för den här svarte krabaten, så där så han ofta fradgar runt munnen när han letar nåt extra smarrigt. 
Efteråt ser det ut så här. 


Tar sen cykeln till Steninge där jag lånar vår Toyota och kör till affären och sen hamnen och så tar jag ett dopp i havet. Elva grader. Idag dyker jag också (eller simmar under ytan - det är mer med sanningen överensstämmande - ). 
Slår mig sedan ner vid vindskyddet .., dricker termoskaffe och njuter av en liten bit kaka som friherrinnan så generöst skickade med.(Tänker att har jag gått långa promenaden och cyklat fyra km ska det väl vara tillåtet). 

Kommer hem och känner mig så lycklig så det känns som om jag ska spricka. 
Ungefär så.

Klappat och klart ...

Väggalmanackan från Hemköp är snart fulltecknad. 

På raden för den tionde november står nu "Influensavaccin vårdcentralen Slöinge 12:25". 

Man kan ju fråga sig hur kroppen mår, ja, då den från en dag till en annan får sju piller i stället för två och så olika vaccin på detta?  För mig känns det som om jag öppnar en dammlucka och för min inre syn ser jag hur kroppens små soldater hukar och försöker gömma sig? 

V a d  är nu detta? kanske dom tänker.

Eller känner dom det som att hjälp är på väg? 

Räddningstjänsten?

Måndagsfönstret ....


... kommer från Portugal och från annannan. 

En kvinna i rutig skjorta vid ett bord. 
En kvinna som sitter lite framåtlutad och läser nånting. 

En grön flaska på bordet och jag minns när jag första gången i mitt liv drack Merry .., även den i grön flaska. Jag minns t.om exakt var jag stod .., på grusgången hos grannen Adolf Persson. 
Jag minns smaken .., å, den var så annorlunda.
Nej, aldrig hade jag väl druckit en läsk som var så ljuvligt god!

Tack annannan!

söndag 31 oktober 2021

Och så blev det söndag ...


Det är förmiddag, nästan mitt på dagen. Himlen, som var blå för några timmar sedan, är nu gråmulen. På gräsmattan ligger  d r i v o r  med eklöv. Prassliga, torra löv. Idag blir det till att räfsa. 

Vaknade som alltid tidigare än vad man borde göra och lyssnade till något program i P1 tror jag, med underbara Lena Norlund som reporter. Det handlade om detta .., om tunnelraset i Stockholm och det kan jag säga, att det minns jag som vore det igår! 

Jag var elva år när det hände och jag kom ihåg hur vi greps av detta dramatiska och hur det skulle gå! Skulle dom två männen kunna räddas? Och Kjell, som nerifrån underjorden pratade med sin flickvän Ann-.Christin, ja, men det var ju helt otroligt! 

Nu kan man alltså få veta hur det hela avlöpte - på så många sätt -. 
Happy end ...? 
Det återstår att se. 
Aldrig hade jag kunnat drömma om att Kjell och hans flickvän skulle komma att mötas av så mycket hat efteråt! 


Mera ...?
Framför oss ligger en vecka som är ovanligt rörig, men på ett bra sätt, hoppas jag. 
Filmstudio måndag, mammografi i Falkenberg tisdag, hjärtgympa torsdag, Malmö fredag, Hörby lördag.

Efter att inte ha träffats mer än en gång på ett-och-ett-halvt-år - förutom tillsammansövernattningen i Ystad i september - ska det bli sååå roligt att få sitta i den sköna hörnsoffan hos den rödvitrandiga systern och hennes dotter .., ja, bara detta att få vara tillsammans! 

Min andra syster i Australien, hon som fyller sjuttiosju om elva dagar och också har hjärtbekymmer som hålls i schack med medikamenter, hon vårstädar tomten, härjar ute med den elektriska häcksaxen och smörjer sen in sig med Voltaren för att inte få ännu mera värk. "Bangen" (räddlivad) är hon i alla fall inte och har aldrig varit. 

Och pv, han rättar en ny omgång (30) prov i naturkunskap. 

Dagens fönster ....


Ännu ett fönster (titta, vilken härlig spegling i den övre vänstra delen!) från Turtlans besök i Stockholm. 

Tack att du tog dig tid! säger jag.

lördag 30 oktober 2021

Lördagsfönstret ...


Ett fönster i en grön dörr. 

Jag tror mig minnas att det är jag själv som tagit bilden. 

fredag 29 oktober 2021

 Och snart helg ....


Men nu är det eftermiddag och jag har precis varit på affären och handlat. Möttes av så mycket värme av rara kunder, att jag hade svårt att inte börja gråta när jag åkte hem igen. Men allra, allra mest: bara en massa tacksamhet. 

Tidigare idag långrundan med Harry. 
Låren var som cementstolpar efter gårdagens äventyr i gympasalen och när jag kommit halvvägs kanske, sa jag till Harry att nu får matte allt sätta sig och vila benen. Så det gjorde jag, just här på den här stenen. 


Långrundan är verkligen en "runda" och när man passerat Kvarntorpet och en massa sommarstugor (några perfekt belägna med fönster i väster ...., så fint när solen sänker sig ned om kvällarna!) då är det en raksträcka, innan man svänger höger igen. 


I vanliga fall går jag längs kustvägen när jag ska hemåt. Det är ingen höjdare, då den helt saknar rejäl vägren. Men nu var jag så trött i benen och såg en kvinna gå just här, så jag tänkte att det blir ju lite närmare .., men se, detta var ju än värre! 

Här tränar Erland sina hästar (inte han, men hans anställda) och jag tänkte att har jag tur hinner jag till "Polska ambassaden" innan någon sulky kommer. 
Nej, jag hann inte. 

På långt håll såg jag tre hästar med sulkys närma sig och för att inte skrämma hästarna med min uppsyn och med harry .., så gick jag en bra bit ut på åkern och stod där, frånvänd .., när dom kom farande förbi.
Sen kan jag lova att det blev brått hemöver. 
Nej, här ska jag aldrig mera gå. 


Konstaterade att ännu blommar det!
Röllekor, blåklockor och dom här gula små filurerna! 
Tack för det den som sköter om sen blomning här i världen. 

Nu ska jag ordna med badkläder till åtminstone pv (jag får se ...), fylla termosen med kaffe och vid halv sex möta upp honom i Skallkroken med kaffe och en bit av Hemköps smörgåstårta med rostbiff, då blir han nog glad. 

En fin fredagkväll önskar jag den som tittar in här!

Ps. Tareq Taylor som julvärd. Ja, det blir säkert bra. Men jag tycker helt ärligt att han är med i precis vartenda program numera och hade gärna återsett Lars Lerin. Ds.

Fredagsfönstret ...


.... fångades av Turtlan när hon och M var i Stockholm (och på Skansen) härförleden. 

(Detta är första gången jag använder det uttrycket - härförleden - men pv använder det och friherrinnan också, tror jag. Nu måste jag kolla om man delar upp det. Nej, det gör man inte). 

Tack Annica! säger jag.  

torsdag 28 oktober 2021

Och man överlevde ....!


Så var det gjort!
Var där i god tid innan för att lugna ner mig själv och då tänker ni väl att det är väl inget att hetsa upp sig för, men jag är skapad på det underliga viset att sånt jag inte har gjort förut - eller på evigheter - det blir spännande och jag är orolig att jag ska skämma ut mig och inte orka nånting, så pinsamt! 
Kände hur pulsen ökade i takt med att jag närmade mig sjukhuset och jag var sååå glad att jag var där en halvtimme innan, då hann jag dra djupa andetag och liksom få fast mig själv. Hålla ångesten stången. 


Fyra stycken var vi i gymnastiksalen. 
Det var två män på sextiotre år (den ene hade födelsedag igår), en kvinna med kritvitt hår som såg ut som en liten trollgumma och så jag. Sköterskan heter Ivana (dock inte Trump) och har hand om hjärtpatienter, ja, det var vi allesammans. Tre hade haft hjärtinfarkter och jag kärlkramp. 
En av männen hade varit storrökare men nu nästan helt slutat (bara en cigg på helgerna) och den andre hade varit aktiv fotbollsspelare i yngre dagar. 
Båda tycktes omåttligt vältränade.

Vis av vad som hände förra gången när jag besökte hjärtsköterskan och blodtrycket flög upp i yttre rymden och jag fick avsluta det hela, var jag aningen orolig när vi skulle cykla oss varma i tjugo minuter, dessutom med intervall-motstånd. 
Det gick bra. 
En av männen cyklade som vore det Giro D´Italia och svetten lackade .., sköterskan kollade min puls och sa att det var okej och sen fortsatte det. 


Så blev det andra övningar .., det var gummiband  hit och gummiband dit ., det var hantlar som skulle lyftas ..,  steppa upp och ner på en bräda .., stående armhävningar mot vägg .. jägarvila .., ligga på rygg på madrass och idka andra övningar och vila och allt utom cyklingen om igen. 
Gud, så trött jag var på slutet! 

Från en högtalare strömmade musik (säkert utvald för vår åldersgrupp, men nog hade jag önskat mera fart, ja, inte på gymnastiken, men annan musik!) och Ivana sa att nu var det klart för idag och att jag skulle sätta mig på en bänk och invänta blodtryckskoll. Jag fasade för resultatet.
"Elisabet, det är jättebra, 114/75!" sa hon leende. 
Det var knappt att jag trodde mina öron!


Iskall dusch efteråt .., sen hemåt. 
Möttes av en överlycklig Harry .., gav honom och fåglarna mat ., fixade kaffe till mig själv och satte mig på soffan Ektorp, precis som på bilden. (Ja, den längst uppe). 
Har anmält mig till samma gympa nästa torsdag - det trodde jag inte -. 


För en stund sedan kom den här bilden från den förstfödda. Efter tre nattpass på raken tillbringar hon lediga dagarna i Norrtälje - i sommarhuset - och nu hade hon tagit hundarna på lång promenad som avslutades med dopp i havet. 
För hundarna, alltså. 
Döm om min förvåning - och glädje - när hon även skickar en bild där hon berättar att hon själv "blivit så sugen på ett dopp", så nu hade hon nedsänkt sin lekamen - helt och hållet -!  Ja, visserligen hade hon kramp i vaderna efteråt, men för övrigt var det härligt. 
Se där!
Grattis Maria!

Det var allt. 
Och nu lyssnar jag till julmusik.
Det är The Choir of  King´s College och just nu spelas "Abide with me". 
Ja, det kan allt behövas. 

På agendan ....

Klockan nio ska jag infinna mig för hjärtgymnastik på sjukhuset. 

Ska bli intressant att se hur det faller ut. 

Kolsvart ute. 

Och friherrinnan har idag tid för ännu en elkonvertering, men ännu tidigare på morgonen, ja, i alla fall ska hon vara på plats redan vid halv åtta - åtta. Och hennes bil har pajat. Tur att vår Toyota ännu är vid liv, så får den tillbringa helgen på Blombergsvägen hos A-M och friherrinnan. Så småningom är den tänkt att hamna hos Hilda.


Igår ringde sonen när han var ute och körde. 
I baksätet satt en minsting och ropade - när han hörde min röst - "faaamor!, faaamooor!" och jag blev lycklig för resten av kvällen. Jag anar en skånsk dialekt i anstormande.
Tänk nästa helg är vi där, i alla fall en övernattning. 
Den andra hos min syster utanför Hörby.

S  o m  jag längtar!