"Men såå svårstucken var du inte den här gången, Elisabet ...".
Så ljufvligt!
Och jag tar bilen och kör till vårdcentralen i byn intill, ty där ska det tas prover och värst av allt: där ska jag kliva upp på vågen!
Provtagardamen, som i sitt tidigare liv måhända har arbetat som telefonförsäljare, säger mitt namn säkert femton gånger - om det räcker -.
"Elisabet, nu kan du slå dig ner här Elisabet .., Elisabet, det går bra det här ..., så fina glasögon du har Elisabet ...", säger hon och jag ler lite för mig själv och tänker att nästa gång jag är där i samma ärende, ska jag räkna antalet "Elisabet" - i smyg -.
Men rar och vänlig är hon.
(Mellanbarn, Oxe).
Att kliva upp på vågen är ett äventyr för sig.
"Har du luktsalt tillhands ...?" frågar jag inför denna sanningens minut, men se det har hon inte.
(Av någon outgrundlig anledning har jag - inför besöket - tagit av mig såväl skor och ytterkläder och har på mig de allra lättaste plaggen ...).
Illgröna digitalsiffror visar - ytterst obarmhärtigt - resultatet av ett alltför frikostigt giffelätande och jag kan konstatera att under en åttaårsperiod har jag lagt på mig sexton kilo, dvs, ungefär fem julskinkor, vilka nu finns utplacerade runt rumpa, höfter, lår, mage, armar och ben, ja, överallt!
Ojdå.
Sist av allt blir det en sväng till arbetsförmedlingen i Falkenberg och det mötet är avklarat på några minuter .., så jag tittar in i några presentbutiker och inhandlar nya bordstabletter (sååå fina!) och bäva månde nu pv, hans blårödrandiga dylika ska idag få segla hädan, just det.
Och nu ska jag ut och promenera.