tisdag 11 november 2008

Ett tisdagsfönster från södra Frankrike ...



Även detta från den flitiga fönsterfångerskan monet ...

Tack snälla! säger jag.

måndag 10 november 2008

Några sena kvällsfönster ....




"Gatubild från Granada.

Fönstren tillhör en butik som saluför lufttorkad skinka.

Föräldrarna till vänster drar ett skinkälskande barn bort från delikatesserna och ett förälskat medelålders par till höger diskuterar vilken lufttorkad skinka de ska inhandla.

Kanske..."

Ögonblicksbildfångare var den här madamen.

Ååå, tack! säger jag.



Christina är en excellent illustratör!
Från den här sidan, norpade jag den här bilden, bara för att visa hur härlig den kvinnan är!

Bilden är samtidigt en hälsning till den oerhört källsorterande pensionatsvärden i landet Halland.
Upphittat ...


Här är länken om bränderna i natt.

Den tidigare fungerade inte, meddelar såväl pensionatsvärden som Bert i Luleå.

Trottoarblomsterhandel i Dublin ..



Ungefär som på Stortorget i Ystad.

Ungefär.

Klicka gärna.
Tycker jag om irländsk musik?

Svar: Yes! Absolutely!

Blir jag lycklig av såna här toner?

Svar: Det också!
Vill jag återvända till Irland?


Svar: Ja. Alldeles bombsäkert!

"It´s so easy, except for the roundabouts ,,,,"



Av allting som hände på Irland, så är bilturen från torsdag till fredag det som jag absolut kommer att minnas med mest glädje!

Så här var det.

Först ett besök hos uthyrningsfirman och det visar sig vara ungefär som när man bokar flygbiljett hos Ryan Air .., det börjar med en trivsamt låg summa, men innan alla försäkringar är tecknade (nog borde ni kanske ha en försäkring som friar er om ni råkar ....? säger mannen och för sin inre syn ser man allt elände som kan hända och vips, har man sagt "yes, please ...") har summan skjutit i höjden likt en raket ..., och bilen, den visar sig stå i ett stort p-hus några kvarter längre bort och dit får man gå själv och good luck, säger uthyraren och gnuggar sina händer över den lättfångade inkomsten.

Och så hittar man äntligen p-huset och efter en stunds letande, även bilen.

Och man sätter sig på det som känns som fel sida .., och chauffören som är en mattelärare, tillika pensionatsvärd och vasaloppsåkare från Halland, han sitter där intill på fel sida han också och lite försiktigt testar han detta med växelspaken som är till vänster och backspegeln är minsann vinklad åt fel håll och själv blir jag saligt frälst och ber till Högre Makter att han eller hon ska bevara oss i evig tid, amen.

Kartan säger att vi ska ta en väg som går västerut och har ett visst nummer, men se den vägen hittar vi inte.

Det är jag som kartläsare.

I första rondellen, som är stor, blir förvirringen total och pensionatvärden utbrister, lätt stressad .., "faaan, jag tar ett varv till!" och då utbryter i samma stund ett veritabelt tutkalas från övriga bilister .., det tuuuuutas och tuuuutas och jag sjunker allt längre ner i sätet och tänker att detta går a l d r i g!

Och jag får migränkänning!

Det d u n k a r illavarslande bakom vänster öga och chauffören intill mig säger syrligt att ett är då säkert och det är att innehav av signalhorn borde förbjudas i lag, ja, varför alls tillverka dylika tortyrinstrument!!

En företagsparkering en bit utanför stan blir vår räddning.

Där ..., i lugn och ro och utom synhåll för lättirriterade irländska chaufförer, pustar vi ut.

Vi tittar på kartan och pensionatsvärden, som i sanning är en tålmodig man, säger att han tänker ge sig in i rondellen ännu en gång.

Själv önskar jag inget hellre än att vi snarast ska återvända till uthyrningsfirman (men hur ska vi hitta tillbaka - Galway är ingen liten stad - !!!) för att lämna igen bileländet .., ja, vi kan åka buss eller tåg runt hela Irland, gärna för mig .., vad som helst, men inte detta!

Den Rätta Vägen, den uppenbarar sig inte alls (jag är fortfarande kartläserska ...) och jag föreslår att vi ska ändra riktning; ja, är man flexibel så är man och vad är det som säger att det bästa är att åka västerut, nej, det kan väl vara hur trevligt som helst att resa norrut i stället och för den delen är jag inte alltid den mest enjängda människan på jorden .., faktiskt är jag en rätt pragmatisk madame.

"Kör norrut! Vi byter ...! Vi tar Connemara på hemvägen i stället!" föreslår jag och tänk, att chauffören tycker att det är en bra idé.

Vägarna är smala och slingriga, där finns inte tillstymmelse till vägren .., och sträckor som i Sverige skulle klassas som 50-väg, ja, där visar skyltarna 100 km/h.

Och varenda gång vi passerar bilar som har parkerat på vänster sida, lutar jag mig till höger .., åååå, jag tycker att sidospegeln nästan s k r a p a r i bilarna på min sida och pensionatvärden ler och frågar om jag inte litar på honom?

Njaaa, skulle jag vilja säga, men gör det inte.

Men det fixar sig.

Allt går bra och bara några enstaka gånger är chauffören på väg att svänga över på höger sida, ja, helt ärligt så gör han det också ..., men dag nummer två är han kaxig värre och påstår leende att "tja, vänstertrafik är ju inte så dumt, det borde kanske införas även i Sverige !"

Hur vi hittar tillbaka till parkeringsgaraget i Galway, det kommer för min del att förbli en av livets stora gåtor.

Nästan genast hittar vi rätt och jag har sällan skådat en malligare pensionatsvärd!

Jag överöser honom med hedersbetygelser och pussar på kinden och säger att åååå, det gjorde du bra!

Precis så var det!


// Och här kan ni se en annan chaufför som tycker att det är spännande. Bloggrubriken kommer från den filmen."

Kväller ....


Bild: bloggmadamen .., vid kajen i Helsingborg för ett par år sedan.

På morgonen mår jag pyton-pyton och varnar arbetskamraterna och chefen för att det nog inte blir en heldag för mig på jobbet .., nej, jag ska försöka att göra det viktigaste och sen cyklar jag nog hem.

Åååå, så hängig jag är!

Men tänk .. så vänder det hela och det är som att skruva upp en leksak, en sån som har en nyckel i ryggen .., och hela eftermiddagen mår jag som en prinsessa och alldeles varm blir jag av vanlig arbetskamratsomsorg.

Chefens fru .., det lilla nytillskottet i familjen, samt storasyster Hilda som kanske är tre år, kommer på liten visit .., och Hilda frågar hela tiden "vars ska du?" och jag svarar lika många gånger att jag ska till kassan/kontoret/fikarummet eller ut på lagret.

Vid tvåtiden har vi eftermiddagsmöte och vi går igenom kommande annonsblad (vilket visar sig vara ett mastodontblad!) och kollar så att allt som "måste tas hem" inför julen verkligen är beställt och eftersom jag, liksom Horace, är ständig sekreterare, sitter jag där med pennan och antecknar.

Fast inte tillräckligt mycket.

"Hörru Bettan, du skriver ju inte upp nånting ...!" säger chefen och ler där han sitter tvärs över bordet.

Jodå. Jag skriver visst!

Och jag tänker på vilken oändlig nytta jag har haft av den ettåriga kontorsutbildningen då, för evigheters evighet sedan.

Att arbeta i butik är att nästan hela tiden få nya arbetskamrater.
Det här är verkligen ett genomgångsyrke.

Under en period i den här affären vimlade det av nyanställda .., nu är det som om pusselbitarna äntligen har fallit på plats,kanske beroende på att den genomsnittliga åldern bland personalen har höjts .., nu är där ett spann från arton till femtiofyra - gissa, vem det är .... -, och dom flesta befinner sig kanske kring trettiofem ... och då blir avhoppen inte fullt lika många.

Och av dom som nu och då gör inhopp och bland dom som har slutat ..., finns en blivande jägmästare, en ung dam som studerar EU-kunskap och just nu befinner sig Canada .., två blivande socionomer .., en blivande lärare, en blivande röntgenskötare .., en takläggare .., en ung fröken som studerar filosofi .., Alfons Åberg som har startat eget och gör hemsidor och så ..., ja, och så vi andra .., vi som mer som av en händelse hamnade i butikslivet, trivdes och blev kvar.

Många av arbetskamraterna är självständiga och tycker om att arbeta mer på egen hand .. men egentligen är team-work något som vi har som ledstjärna.

(Bloggmadamen räknar sig nog mera till självständig-arbetarna).

Hur intressant som helst är det att se hur olika vi människor är!

Helene är arbetsledare och har vuxit in i rollen .., hon, som annars vill ha stenkoll, uthärdar att dom flesta arbetat på sitt eget vis .., det fungerar ändå.

(Alldeles enkelt kanske det inte heller är att vara arbetsledare? Om man är utsedd av chefen att Leda Arbetet, kanske man känner sig onyttig om man ser hur alla ändå gör som dom vill ...?)


Och Maria H som är småbarnsmamma, hon är den som ööööser omsorg om arbetskamraterna och flera gånger under förmiddagen kommer hon och frågar hur jag mår.
"Hur går det Bettan ..?" säger hon vänligt.

Och Lasse är fenomenal på att snabbt få fram ledigt utrymme till nya gavlar där julgrejorna ska stå .., Magnus fyller frysen fortaren än någon annan och har organiserat i frysrummet så där står burarna på parad och nåde oss om vi "ogrejar"/stökar till!

Och Rickard är som alltid lugn och leende och går omkring och gör det han ska och Karina sitter i kassan och pratar vänligt med kunderna och låter sig aldrig stressas .., och där är Emelie som är så duktig, trots att hon är så ung och så jag själv då.

På eftermiddagen dyker Robin upp.

Robin tillhör store-supportgruppen och kommer från Malmö .., hans armar är som blad ur en bilderbok, så tatuerad är han, men åååå, så duktig han är!
(Observera mina fördomar? "Men ... ", som om han inte skulle vara det, trots alla tatueringar!).

Vid fyratiden avlider kassa 1:s betalterminal, men tack och lov finns Magnus på plats och vips, har han fått ordning på eländet.

När vi har personalfest ska jag ge honom Hjälparen i Nöden- medaljen, jo, att jag ska!

Ungefär så har det varit idag, den femte dagen av tretton.

Det kommer att gå bra det här.

(Och det bästa av allt: Anders tittade in i affären och jag fick en kram av han den långe sonen som jag väl når till hakan, max .., och jag blir så stolt över honom, precis som jag blir när döttrarna uppenbarar sig, så där så att jag helst skulle vilja ropa ut till alla att "till det här barnet är jag mamma, hör ni det!")
Men det kan det väl ändå inte ha ....?


Natten mot idag vaknar jag vid fyratiden och kan omöjligt somna om.

Så jag lämnar sängvärmen .., ställer mig vid söderfönstret och tittar ut i mörkret.

På gatan mitt emot, vid kvartersbutiken, kommer en man cyklande och jag tänker att det är då en underlig tid att vara ute och cykla på?

Och så tänker jag på alla anlagda bränder här i stan.

Sedan går jag och lägger mig.

Dagens fönster ...



Internetcaféer håller jag på att ha rätt bra erfarenhet av numera.

I Grekland ser dom flesta ut på ungefär samma sätt (ja, på de ställen där jag har varit ..), och precis likadant var det i Dublin.

Det visade sig oftast vara en väldigt brant trappa upp från gatan .., smal och brant .. och så ytterligare en våning till och iskallt hela väggen upp .., och till slut förväntar man sig att någon ska stå där längst uppe med en kniv i handen och goodbye alla pengar och kort i plånboken och tack och adjö till den här världen .., men så var det förstås inte .., i stället kom man till ett lite kyffe eller ett större rum och nästan alltid var det män av asiatiskt ursprung som var föreståndare.

På ett ställe hade jag koreanskt tangentbord och fick ideligen be den unge mannen (ägaren) om hjälp, ja, själv var han upptagen med en annan dator och hade hörlurar på sig och tyckte nog att det var rätt besvärligt att lämna sin positition.

Så fort jag surfade in på en annan sida , återkom det koreanska och att då få till ett snabel-a visade sig hart när omöjligt.

Men nu vet jag minsann hur man gör!

Priserna varierade stort.

Trettio kronor för en halvtimme, till betydligt mindre!

Ju mindre kyffe, desto billigare!

söndag 9 november 2008

Pling på min dörr ...!



... och vem står där, om inte sonen!!!

Stor glädje och ännu större förvåning!

Så han slår sig ned i soffan Ektorp och sitter där och berättar om polisskolelivet och om tentan och om gårdagskvällen på diskoteket här i stan och han har med sig Meja, exets svarta hund som liknar en labrador, och alldeles stirrig är hon; det är såklart spännande med en katt som sitter där kolugnt och bara stirr-glor .., och åååå, vad hon vill komma nära honom, men icke att hon vågar!

Och jag har arbetat min fjärde dag av tretton möjliga och det är första gången på evigheter som jag har söndagkväll på mitt schema.

När det blir eftermiddag och derby mellan IFK Ystad och Ystad IF (handboll), blir det tomt i butiken!

Senare, när matchen är slut, kommer kunderna tillbaka.

Somliga glada .., andra lite deppiga.

Och nu vankas måndag och lååång dag, sju till fem .., och det är den femte dagen av tretton och Hanna E ångrade sig och kan inte arbeta söndag, men det löser sig väl ändå.

Min mamma brukade säga att .. "allt går i Västerbotten" och förmodligen går allt i sydöstra Skåne också.

Nåt sånt.
Och så .....


.. rekommenderar jag ett besök på den här sidan.

Klicka på bilderna, glöm nu inte det!!

Det goda livet ...


Bloggmadamen på cykeltur.
Akvarell av Eva på Frösön.

Alla skriverier om den "annorlunda" kosten LCHF ..., kan väl knappast ha undgått någon?

S o F skriver om den på sin blogg och i affären träffar jag Alvar som sjöng och spelade på mammas begravning och visserligen är han frikyrklig och van att skåda ljuset, men åååå, som han vittnade om sitt och hustruns nya liv - allt till det bättre !! -, med just det här sättet att äta!

"Men kolesterolet .., det måste ju ändå gå spikrakt upp med den här kosten ...?" utbrast jag häpet.

Nej, inte det minsta.

"Tvärtom! Det har sjunkit!" sade Alvar och log saligt.

Nu på morgonen kollade jag lite på nätet.

Till min bedrövelse hittar jag inte länken .., men den kommer från den här kvinnan och det var henne Alvar refererade till.

Ack, såsom den ljufvaste musik är det ju ....., läs speciellt avsnittet om mejeriprodukter.
(Särskilt raderna angående ostar. Damen på Previa spände ögonen i mig och sa ..."max en ostskiva per dag, Elisabet!")

Detta är, förutom fet fisk och kotletter .., lamm och kyckling (ät gärna skinnet!) vad som är att föredra.

Ovanjordsgrönsaker

Kål av alla sorter; blomkål, vitkål, brysselkål,
grönkål.
Sparris, broccoli
Squash, aubergine, oliver
Spenat, svamp, gurka, all sorts grönsallad
Avokado och kokosfett är gott och tillåtet
Med lite mer kolhydrater; lök, paprika, tomat

Välj närproducerat och efter säsong så behålls näringsämnena bättre och vi sparar på miljön.

Mejeriprodukter

Riktigt Smör och Bregott, inga konstigheter
Ost, gärna feta ostar, Philadelphia, Haloumi,
Feta, Mozzarella, keso

Grädde, Cremé fraiche, yoghurt, vanlig och grekisk/turkisk, mjölk och fil. Välj de fetare sorterna där alla näringsämnen och det nyttiga fettet finns kvar.

Helst ekologiska produkter och närproducerat.
Om du har svårt att gå ned i vikt kan du be-
gränsa mängden mejerivaror i din kost. Börja
ta bort de minst feta.
Välj så rena produkter som möjligt, utan konstiga tillsatser.


Det här ska man inte äta.

Socker; strösocker, bitsocker, sirap, godis,läsk och vanligt kaffebröd.
(Läs: milanokakor, gifflar, valnötsbröd ...)

För att inte tala om allt dolt socker som finns överallt. Kolla!

Potatis, rotfrukter, pasta, bröd, spannmålsprodukter; är också socker, bara i en annan form.
Även i fullkornsformat.

Och som skräpmat: chips, pommes frites..

Ris, majs, couscous, bulgur; är också socker.

Popcorn är skräpmat.

MARGARIN! Som är en kemisk produkt med diverse tillsatser. Här ingår även Becel och Flytande smör&rapsolja.

Korv och diverse charkvaror som innehåller tillsatser, bl a glutamat och socker.
Läs på förpackningen, det finns goda undantag

Omega6-rika matoljor som majsolja,jordnötsolja, sojaolja och solrosolja
Öl, som är flytande bröd!

Frukt är godis, alltså socker! Och torkad frukt är därför koncentrerat socker.

Bär är bättre, hallon har minst kolhydrater."


Jag säger bara: halleluuuuja! Prayse the Lord!

Nya grannen ...



..., han som flyttar in efter den festglade och mycket trevlige Marcus, är i full färd med att renovera.

När jag går ut för att slänga soporna, ser jag rakt in i lägenheten.

Överallt syns verktyg och stora målarburkar och kylskåpet har tillfälligt fått flytta till sängkammaren.

Så jag tar en bild av fönstret.

Där syns också att det är riktig höst i Skåne.

Linden, den där underbara som står på innergården, har tappat alla sina löv.

Igårkväll ...


Så, kändes det. Som havet och stranden och solsken. Klicka gärna.


... struntade jag blankt i att det var lördagkväll och att man väl då borde ...., så jag kröp ned under blommiga påslakanet när klockan inte ens var nio och Pelle kom lullande och hoppade upp och lade sig vid min kudde och jag stoppade in ena handen under hans haka och så somnade vi.

I elva timmar varade sömnen!

Idag är jag som en ny människa.
Nyhetsbulletin.


Från vanligtvis välunderrättat håll meddelas att Väsby IK:s pojkar -99 idag har vunnit matchen mot Stocksunds hockeypojkar.

Dessutom får vi veta att kapten Lintott, Emil Böhlander, gjorde två mål!

Det ni.

Jag säger bara det ..., hälsar lintottens mormor.
Angående bloggträffen.

Bara så ni vet .., pv, som bor alldeles i närheten, (med västerbottensmått mätt ...) ska köra förbi och höra med vandrarhemmet vilken helg som blir bäst för oss, ja, om där är fullbokat redan osv.

Lördag v.21 eller lördag v.23, det är vad som gäller.

Elisabet

Nästan lika spännande som en OS-final ..



Så här ser det ut hos mig när jag är hemma och är ledig.

Då sitter jag och spanar mot fågelbordet hos Gunnar i Jämtland, för att om möjligt vinna tävlingen om ..."ta en bild där flest fåglar syns vid matskålen!"
(Ja, Gunnar har riggat upp en webbkamera just där och det ska jag säga er, att detta att kolla på den är minst lika spännande som vilka tv-program som helst!)

Som bäst har jag fångat fem på bild.

Pensionatsvärden säger sig ha sett s e x och det kanske han har, men jag tror inte att han har fångat dem på bild, så det räknas inte.

Men värre än värst är den här madamen, som nu mallar sig med t i o!!

Ajajaj .., hur ska detta gå!

Fars Dag ...


Pappa, som ung.

När pensionatsvärden och jag själv körde omkring på Irland, då berättade jag för honom om den där känslan man hade som lillflicka .., och nästan som vuxen också .., att ens pappa .., han var den Stora Tryggheten.

Jag trodde verkligen att min pappa, ja, att han var kapabel att klara av allting, i alla fall allt som var väsentligt.

Aldrig var man mörkrädd när pappa var hemma och vad som än hände i familjen, så var pappa där.

En stor, stor Trygghet.

Min pappa hade en härlig och ganska burlesk humor och han bredde på rejält när han berättade, men det visste vi om och det följde med på köpet.., han var en hejare på att dansa och han var den som höll ihop släkten.

Han hade stora, varma händer och var gång han reste sig från soffan och passerade en fåtölj där man själv eller någon annan i familjen satt, så strööök han med handen över kinden på den som råkade befinna sig i närheten.

Hans händer var lite valkiga och han hade ett särskilt sätt att kupa handen när han måttade upp kaffe ., då, när vi var ute på camping och det skulle kokas kaffe i sotig panna på spritköket.

Jag var tjugotvå år när min pappa dog, en iskall dag i december 1976.

Maria var fyra, Anna bara halvåret.

Det är klart att jag saknar pappa som pappa .., men allra mest har jag saknat honom som Morfar och gammelmorfar.

Och tänk, fast det har gått trettiotvå år sedan han dog, blir jag våt om kinden när jag skriver det här.

Så är det.

Dagens fönster ...



..., är en massa fönster som finns på GPO, General Post Office - kontoret beläget på O´Connell Street i Dublin.

Där tittade vi in och jag postade vykort i en låda där det stod "All other places" och vi blev stående där en stund och jag bara n j ö t!

Minns ni Våra Gamla Svenska Postkontor

Precis så, var det här inne!

Där var köer för uttag och insättningar och för att skicka paket och där var en lucka för att spela på Lotto .., och människor stod i långa köer framför de olika luckorna och det till och med doftade post.

Och jag åkte baklänges i tiden och hamnade på posten i Malå .., då den var belägen i Forumhuset.

Gammelposten .., med först en liten farstu med postfack .. (vem i Malå hade postfack .., det kan man fundera över?) och sedan dubbeldörrar in till själva postlokalen där Göran Lundmark var föreståndare; han var pappa till min klasskamrat Gunnar (och ingen i klassen hade så proffsig namnteckning som Gunnar .., dessutom hade familjen en uppritad tennisbana på sin gräsmatta ., bara en sån sak ...!) och där arbetade även fru Johansson och alla visste dom vad man ville när man kom och så blev det lite småprat och det hela var så trivsamt.

Även om jag inser fördelen med att ha postkontor på Åhléns, Preem och Pressbyrån ., så händer det att jag saknar den gamla posten, jo, det gör jag verkligen!

Men i Dublin .., där finns den kvar!