Ära vare Adlibris ...

(Det heter kanske ärad vare ....., ja, ja.)

Idag är en ny bok beställd.

Den här.

Någon som har läst den?

Slutet av augusti ...

Sjöfåglar på stranden och i vattnet och harry som jagar iväg dem alla.
Bort med er!
Det är som om han tror att stranden är hans.
Ja, hela världen här vid Ejdervägen!

Ingen sädesärla ser jag och ingen svala.

Luften är comfortmjuk och len.

Håret blir lockigt.

Här hjälper ingen plattång!

Nytt hem ...

Det finns i alla fall en som - till synes - inte störs nämvärt av kaoset i garaget, nämligen sigge nilsson.

På typiskt kattvis har han hittat en sängplats uppe på ett belamrat, gammalt skåp, fast där finns åtminstone två soffor (en i guldbrokad dessutom ...) och säkerligen annat som är skönare att ligga på.

Lille sigge .., som faktiskt har börjat komma in till oss lite oftare nu.

Jaaaam-jaaaaam .., låter det när han närmar sig det gula huset, så där vi absolut inte ska missa hans ankomst.

Det gör vi inte heller.

Extra-bästa ....

Igår berättade jag om det som värmt mitt hjärta så där extramycket.

Men jag glömde en sak.

Nämligen detta.

"Men jag vill inte!"

Änglar, rakt av på Ejdern i Ystad.

Igårkväll sändes tv-programmet som handlar om ett äldreboende i Lycksele; ett boende där man ska försöka förbättra det mesta, ja, man (eller programmakaren) har satt ribban till "Sveriges bästa äldreboende".

Smedsbergets boende är säkerligen inte alls ovanligt uschligt och personalen är med största säkerhet inte heller den sämsta; mycket handlar förstås om vilka förutsättningar man har och hur engagerad ledningen är.

Nåväl .., hela tiden medan jag tittade på programmet, skänkte jag tusen varma tankar till gruppboendet Ejdern i Ystad. Det var där mamma tillbringade sina sista sju år i livet.

Vad var då skillnaden mellan Smedsberget och Edjern?

Jo, en stor skillnad - som jag uppfattade den -, är att på Ejdern finns ett stoooort allrum i anslutning till köket. Där finns en soffgrupp med fåtöljer, där finns en tv-appparat och där finns gott om blommor och gamla saker .., och - och det är det viktigaste -, personalen och dom boende äter tillsammans.

Det dukas fint (på bilden är det nog nåt slags kalas), maten lagas på plats .., nattpersonalen (en) bakar sockerkakor eller bullar .. och allt andas "hemkänsla".

En annan skillnad är att personalen tycks äldre på Ejdern.

I gårdagens program säger personalen att det här med att de boende ska umgås mera, inte är så lätt att ordna .., dom flesta vill sitta på sina rum.

P r e c i s  så var det på Miklagård i Malå ..., efter lunchen eller middagen så var det närapå gatlopp in på rummen och där dom satt dom gamla sedan och lyssnade till tick-tacket från hemifrånklockan .., en slags oändlig väntan på döden - eller nästa måltid -.

(Å andra sidan ... i allrummet stod tv:n påslagen, ofta med musikkanalen MTV igång ..., hur många 80-åringar tycker att detta är nånting att titta på?)

Och när personalen på Ejdern - efter flera års tjat - äntligen fick en stor, härlig balkong fylld med blommor och trädgårdsmöbler, allt för att dom gamla skulle få sitta där och njuta av fågelkvittret, ja, då ville ingen gå dit. Inte mamma heller!

Alldeles enkelt är det inte med förbättringar.

Spännande ska det hur som haver bli att följa lyckseleboendet och ja, sånt här ligger mig så otroligt varmt om hjärtat!

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej Elisabet!

Det bästa under veckan som gått var helt klart Göteborgsbesöket. Äntligen fick vi komma till havet, om än för en kort stund. Resten av tiden förberedde och firade vi vår äldstas 30-årsfest. En underbar fest med god mat, härliga efterrätter, dans och samtal. Tänk så många fina vänner hon har! Och så roligt att vi fick vara med. 

Sista gången vi besökte henne och hennes man i Göteborg för i december flyttar de till Stockholm. Jag kommer att sakna våra resor till dem i deras fina lägenhet, främst kommer jag att sakna deras vänner som vi lärt känna under åren. Men å andra sidan får vi mycket närmre resväg nu.

Kram Eva

Dagens fönster ...

Håll med om att fönster verkligen kan vara sååå vackra!

Här ännu ett från Guy i Arvidsjaur, fångat ute vid sommarstugan förmodar jag.

Jo, så här skriver han: jag skickar ett par fönster från stugan. Nu har Inlandsbanetågen slutat att gå för säsongen så jag får förlita mig på folks välvilja för att komma ut dit."

Om vänskap ...

Först ett besök i affären för att lämna blommor till chefen, han som idag fyller 49 år.
Blommorna är från oss alla förstås, men chefen är inte där, han är på vift någonstans .., och efter lite småprat med arbetskamraterna handlar jag kantareller och lite annat smått och gott och när jag sedan är klar med detta, tar jag upp mobilen och ringer till Eva från Tyresö och frågar om dom är hemma, eller på stranden?

"Vi är hemma ...", säger hon.

Jag frågar om dom bjuder på kaffe och ska jag ta med mig något gott från affären, wienerbröd, till exempel?

"Nej, jag gör mackor ...", säger Eva.

Så dit moppar jag.

Från deras uteplats hör man hur vågorna slår mot stranden och småfåglarna som hela sommaren fått brödsmulor av Eva, har nu hittat annat gott att kalasa på och kanske är dom inte lika enjängda som vissa andra, ja, vad vet man egentligen om småfåglars matvanor?

Det bästa med Eva och hennes Långe Make, det är att allt känns så enkelt med dem.
Där är liksom inga krusiduller.

Stora fester och lika stora sällskap är inget för mig .., men att sitta så här på en altan och dricka nybryggt kaffe och äta "nybredda" mackor och att kunna prata om precis allt och inget ..,  d e t   är en sann glädje!

Så där sitter vi och jag har på mig anoraken (värmen från igår finns inte kvar) och allt möjligt hinner vi prata om .., det blir surr om skilsmässor, äktenskap, bokstavskombinationer, köksinredning, yrkesval, ekonomiskt sinnelag, äktenskapsförord, cykelhjälm eller inte, tv-reklam, efternamn, Karlsson eller Carlsson, björnbär, juridik, frysboxar, ny diskmaskin, köksinredning, snickare och säkert en hel del annat som jag har glömt.

Efteråt, när jag moppar hemåt, tänker jag på hur tomt det kommer att bli när Eva och Långe Maken låser sommarhuset och flyttar hem igen.

Ja, alldeles förskräckligt tomt blir det.

Det bästa för Ulrika i Västmanland ...

Utflykten till Riseberga kloster. Såå vackert!!
På en kulle full av ekar, omgiven av stora vetefält.

- "Stiggen" (The Stig). Denna stora, vackra vita katt som är världens snällaste. Vi har fått en speciell relation, han och jag.

Sent om kvällen när jag sitter och stickar ligger han nästan alltid på bordet framför mig. Då och då tittar han upp och jamar lite och höjer en tass - då vill han att jag ska klappa honom. Så pratar vi lite och sen sover han en stund igen och jag fortsätter sticka.

- Middagarna med Christian. Han har ju börjat gymnasiet nu och stortrivs och varje dag när han kommer hem äter vi middag tillsammans och så får jag höra om hans dag. Vi pratar också om sånt som händer i världen: USA m.fl. i Syrien - rätt eller fel? "Den där Putin är ju inte riktigt klok!", "Hjälpte" det att mörda Bin Laden eller har han blivit en martyr? 

Såna saker.

Vet ni vem det här är ...?

Jo, det är en utrikeskorrespondent vars dialekt jag ibland har irriterat mig på.

Men inte nu längre.

Nu är han i Nairobi och jag tycker sååå mycket om hans P1-reportage därifrån.

Nils Eklund är namnet.

Här är en annan favorit! 

Johanna Melén i Moskva, men hon har flyttat hem nu. 

Buuhuuu.

Mitt eget bästa ...

... är dom här förunderligt vackra sensommardagarna när livet verkligen har varit som allra bäst.

Moppeturer till Steninge och bad i havet ..., räkfrossa på Skepparstugan (sista räkfrossan för i år) och det totala  l u g n e t  som nu lägrar sig över den här biten av världen där jag har hamnat.

På stranden: arbetskamraten ringer .., helger byts.

Inga märkvärdigheter.

Ändå så betydelsefulla.

Och ditt bästa ...?

Det som värmde ditt hjärta?

Vill du vara med, så har du två dagar på dig att mejla ditt bidrag till bisse151@gmail.com.

Foto: Eva Henriksson

Det här var Eva från Tyresös bästa.
Promenaden på stranden .., och mannen som satt där på sin stol och tittade ut över världen.
Är det inte en underbar bild, så säg?

Och datorn har tydligen fått spatt ...

... och placerar raderna lite där den tycker att det passar.

Ja, ja.

Gutte och gjatt ...

Igår ställde jag en fråga på Facebook, det handlade om det här med dialekter och ordet det gällde var "måsta", ja, jag hade skrivit det här på bloggen och så kom en fråga om just det ordet och om det kanske var något typiskt norrländskt?

Det blev olika bud om det också .., somliga menade att dom visst hade hört måsta-ordet långt söderut, andra hade aldrig hört talas om det! 
En kommentar gjorde mig alldeles överlycklig; det var Maricas.

Vi blev båda anställda samtidigt på Ica Nilahallen i Malå och Marica, hon är yngst av en hel drös syskon - tio eller ännu flera - och hon var (och är säkert ännu), så härlig! 
Den första arbetsdagen var en måndag och den här tösen, hon dök helt enkelt inte upp, så chefen ringde henne och frågade var hon var?

"Men jag har ju tvättstugan idag ...!" sa hon och dök förmodligen upp lite senare.

Att den här självständiga tösen inte skulle gå i någons ledband, det förstod man tidigt .., och hon är sin egen nu och håller på med friskvård.
Men vad var det nu som gjorde mig så glad igår?
Jo, hennes svar på "måsta-frågan" .., så här skrev hon på Facebook:

Marica Holmström sa .....
Gutta, gutte, gjatt!
Skrev jag på svensklektionen när jag inte kunde komma på ordet måste:)

Ååå, så underbart! 

Dagens fönster ...

"Ett nybyggt hyres- eller bostadsrättshus (del av det) som jag tycker är så fint."

Så skriver fönsterfångerskan Ulrika och som rubrik på mejlet står det "Örebrofönster", så kanske är det dessa just därifrån?

Tack och bock! säger jag.

Paketen skulle till New York ...

Och kvinnan som postade dem, hon satt i sin rullstol och vi pratade om allt möjligt.

Tulldeklarationen var redan ifylld, nu skulle bara det sista göras och jag stod där lite villrådig, för paketen var stoooora, faktiskt de största paket jag någonsin tagit emot .., och så säger avsändaren - kvinnan i rullstolen -, att det var tavlor, målade av henne, på väg till New York.

Försök själva att måla med en pensel styrd via munnen ...

"Men hur i all världens dagar .. målar du med pensel via munnen då ...?" frågade jag.

Jo, så var det.

Och så började vi prata om just detta.

När allt var klart med pakteten, fick jag hennes visitkort och jag frågade om det var okej att berätta om vårt möte och det var det och här kan ni själva se ....

Det bästa för Eva från Tyresö ...

Den här veckans morgonpromenader på stranden har varit bra för själ och kropp.
Olika ljus och vind varje dag och denna känsla! Ljudet från vågorna är härligt.

Idag satt en man på en stol ytterst vid vattnet.
Vilken klok man!

Eva.

Höstmorgon ...

Och visserligen är detta en alldeles ljuvlig morgon ..., med dagg i gräset, spindelnät precis överallt .., och sädesärlor och finkar och gäss mot himlen ...., men det blir ju kväll också.

Och då passar väl den här som bäst.

Dagens fönster ...

Eckes fönster - förstås -.

Två lediga dagar = stor glädje!

Och vad finns på agendan?
Svar: ingenting.

Promenader med harry .., bad i salta havet .., citronkakebakning ..., telefonsamtal till Folktandvården (nej, jag tänker inte lägga ut 1600 kronor för ett besök hos tandhygienisten, i alla fall inte just nu ...) .., tidningsläsning ..., ja, lite sånt.

"Nu är goda råd dyra ..."

... säger gruvarbetaren som klarade livhanken, ja, i Kribergsgruvan, bara några mil från Malå.

Nu ska jag titta på Rapport.

Det där var bara trailern.

En dag i augusti ...

Morgonprat vid fikabordet på jobbet.
Bodil berättar om sina föräldrar .., hur kramiga och snälla dom alltid har varit, ja, hur mycket kärlek det alltid funnits inom familjen.
På min första arbetsdag i affären, då var det Bodils pappa som öppnade dörren till lagret.
Och där stod han - en för mig helt främmande fågel - med utbredda armar och sa "välkommen Bettan!"
Jag glömmer det aldrig.

Åker hemåt vid halv två, efter att ha blivit försenad med ett postärende.
Två stoooora paket med destination New York.
Detta är vad jag ser.

Och lite längre bort: detta.
Stannar till och småpratar lite med kossorna .., ett tiotal är dom.
Får inte särskilt mycket till svar.

Så här såg det ut när jag åkte hemifrån i morse, likadant ser det ut nu.
Varmt och skönt.

Tar bilen till Steninge för att bada.

Där finns pir och stege och allt är enklare.

Två damer går i före mig .., sen är det min tur och sen kommer en äldre man från Smålandsstenar; han dyker inte (det gör inte damerna heller), utan står stilla en stund och kupar händerna och blaskar sig i ansiktet .., mannen är fyrkantig i kroppen .., och kanske i åttioårsåldern.

Efteråt, när vi båda klivit upp och står där på piren, ska vi komma att prata länge om allt möjligt. 

En fin man är det, jag tycker om honom.

Sen badar jag igen.
Farbrorn från Smålandsstenra sitter med sin bara rumpa på en blå handduk och tittar ut över världen.
Ett danskt par kommer ut på piren .., mannen tittar på mig och säger .."jaha, är du fri nu ...?"; han säger det på danska och jag känner igen honom, jo, jag hade honom i kassan igår och även idag.
Småprat igen.
Han och frun bor i Köpenhamn och hon har tillbringat somrarna i Steninge, nu ska dom vara här i två veckor - ja - hon är svenska.
Trivsamt prat.
Och jag tänker så här .., här sitter jag med magar åt alla håll och kanter och håret är hullerombullerrufsigt efter allt dykande och man tror att man ska måsta vara så perfekt för att allt ska bli bra, men så är det ju inte alls .., den där värmen från människor, den kommer fast man har knän som ibland är groteska och midjan sedan länge har tackat för sig.
Det har liksom inte med det att göra.

Det är vad jag tänker på.

När jag en stund senare åker hemåt, känns det som om jag vill börja gråta.
Men av nån slags tacksamhet.