måndag 27 mars 2017

Ulrika berättar om detta med förluster ....

Det är oerhört tungt när man mister ett älskat djur. Varje gång tänker jag att näe...aldrig mer.
Men, sen tänker jag på all glädje man fått vara med om under tiden man haft dem, och den gör det värt det, ändå.

Jag har haft husdjur nästan hela livet. Kaniner, marsvin, zebrafinkar, undulater och katter när jag var barn. Hund och katt som vuxen.

Det som tagit hårdast på mig var lilla katten Virka. Hon var så speciell och alltid nära, nära mig. Åh vad jag älskade den katten! Hon blev ju, som du vet, påkörd utanför huset där vi bodde. Hon blev inte ens ett år. Henne saknar jag oerhört mycket fortfarande.


Bilden från Ulrikas blogg ..

Och för en vecka sedan förlorade vi älskade Rally-katten. Det är tomt efter honom. Även om här finns två katter till och en hund, så märks det så tydligt ändå. Han hade ju sin plats i familjen och han var så otroligt kelig och pratsam. Nu är det tyst.

Hundar har jag ju haft några stycken också, och dom har jag ju också sörjt. Mest fasar jag för den dag då Qvick inte finns mer, för med honom har jag ett väldigt starkt och nära band, på ett helt annat sätt än med tidigare hundar.

söndag 26 mars 2017

Christel berättar om Lady ....

Usch ja. Nog har jag förlorat djur i mitt liv. Men det har inte hindrat mig att skaffa nya djurvänner.
Min far däremot mådde så otroligt dåligt när min första hund, Lady, fick tas bort.

Hunden bodde hos min far och mor eftersom hon från början tydde sig till min far.
En sorg i mitt liv faktiskt, jag fick inte ha henne hos mig på nätter och andra tider utan far hade henne. Då blev det ju han som blev hennes människa.

Men som sagt, far blev mycket berörd av att veterinären lät henne somna in. Sen dess ville min mor köpa en liten pudel men far vägrade. Väldigt synd att inte min mor helt enkelt struntade i det och köpte sig en fin hund.

//Här är en länk till Christels sida.
Finfrämmande ....


Det här med att ha trevliga grannar, det betyder hur mycket som helst.
För ett år sedan eller två kom Agnetha och Alexander inflyttande i det lilla röda huset, på andra sidan vägen. Det huset är en kopia av pv:s hus, men han byggde ut sitt (tillhörde Stora Stensjö för länge sedan, kanske var det arbetarbostäder?) och vi kom på en gång att tycka så mycket om dom här ungdomarna.

Agnetha är egentligen från Östhammar i Uppland och hon är så  underbart chosefri och härlig!
Det är nästan ingen som tittar in "objuden" här nere (än mer sällan i Ystad), men hon kan bara knacka på ytterdörren och fråga om det är okej att hon tar med sig harry på långprommis, ja, nu när jag inte kan gå både med honom och med kryckorna?

Om några dagar är det dock slut med grannglädjen, ty då flyttar den lilla familjen till Falkenberg, i ett sprillans nybyggt hus. Underbart roligt för dem, men lite ledsamt för oss andra.
Nåja, det är bara två mil till Falkenberg, så vi kan ju ses ändå.

Dom korsettfärgade lampskärmarna finns ännu kvar ....

Igår tittade hon in med välkommen-hem-nelly-blommor och med sig hade hon lillpojken Julius; han som är en komplett avbild av sin pappa!

Julius fick träffa såväl harry som nelly och pv som tycker om alla människor - inte minst barn - tog sig an den lille krabaten på bästa sätt.

Om någon tror att vi har en inspelningsstudio i det som en gång var ett ute-rum, ja, så vill jag säga att det har vi inte. Det är rockwool som hänger ner från taket. Pv började storslaget att riva den där inglasade altanen - det skulle bli ett vardagsrum - men sen tog det stopp.

Jag räknar med att kanske när vi går i pension - eller han - så blir det klart.
Det ordnar sig.
Eva i Tyresö om Mimmo ....

Jo, aldrig glömmer jag den julaftonen när vår hamster Mimmo somnade in.
Det var ingen rolig julafton.
Hon var bara ett år!
Anne i Mantorp berättar om Pepita ....

Jag är så glad för er skull (och för oss läsare) att er lillpiga är hemma igen. Nu hålls nog många tummar för att hon ska få vara piggelin länge till.

Det här med att mista djur är minst sagt bedrövligt. Jag har mist flera och vet inte riktigt vad som var svårast. Kanske min pudel Pepita som en dag när jag kom hem från skolan inte fanns där. Hon vad SÅLD fick jag veta av mina föräldrar och det kan jag erkänna att jag aldrig har förlåtit dom för. Sorgen var svår och även nu nästan 60 år senare kommer tårarna. Någon mer hund har jag inte haft.

Allra värst var nog att mista min bäbis Sickan som kom till mig när han var cirka 3 veckor i en tung period i mitt liv. Han var en vildkatt och mycket speciell. Jag kunde göra vad som helst med honom medan andra fick passa sig för att komma för nära. Han blev bara 7 år och somnade in i min famn då njurarna inte orkade med längre.

Fast nu har jag Morris som bestämmer mycket här hemma, men som tur är inte allt. Ett hem ska ha husdjur anser jag som fasar för när jag blir för gammal för att ta hand om ett. Får väl bli vandrande pinnar eller kanske dammråttor då.

Kram till er alla/Anne i Mantorp
När Nelly kom hem ....

Jo, vi visste att vetrinären skulle kontakta oss efter gårdagens rond; då skulle vi få veta.
Det var liksom så här .., att antingen skulle vi låta henne somna in - eller så skulle hon få komma hem - om det nu bättrat sig?

Hela förmiddagen var en enda spänd väntan!
Jag gick ideligen in i badrummet .., knäppte händerna .., snälla-snälla-låt-henne-bli-frisk .., och var gång mobilen ringde ryckte man till sig den i nån slags skräck.

Och så plötsligt ringde det i två telefoner samtidigt och pv tog det ena och jag det andra och jag såg på honom och hörde .., och förstod: Nelly skulle få komma hem!
Vilken outsäglig glädje!

Halv tre skulle vi vara på plats och det var bara vi just då och vi fick slå oss ned och vänta i ett slags mellanutrymme och där, i ett glasskåp, visas allt som hundar får i sig av misstag. Fiskedrag .., bollar, långa stickor, ja, allt möjligt!

Och där kom ett sällskap där mannen bar på en till synes helt livlös hund vars huvud mest hängde rakt ner och man såg gråten i deras ögon  .., och jag tänkte, som så många gånger tidigare, att i dom rummen singlar alla känslor omkring!

Ja, och så kom då veterinären med lillpigan i sitt hallands-djursjukhus-koppel och hon viftade så glatt på svansen och slickade pv på kinden om och om igen och oj, så glada vi var!



Så här såg det ut när vi öppnade dörren till bilen.
Harry låg i baksätet och var såååå ömsint och försiktig mot henne och där stod vi och smajlade, allt medan ännu en hund togs om hand och lades på en bår; en stor, brunlurvig hund - även den till synes helt livlös -. 

Oj, så ledsamt!

Men nu är alltså allt som vanligt.
Lillpigan äter med frisk aptit, men får bara  små, små portioner och hon har sovit mellan oss i natt och livet känns bra.

Till er alla som varit så vänliga och rara och medkännande:  t a c k!

Kanske därför pv tycker om undulaterna från Skottland ..?

Ps. Jag har varit med om det här ett par gånger tidigare i livet. Vår labrador i Malå, honom fick jag ta till veterinären i Norsjö och se honom - hunden - somna in. Då var det vännen Agnetha som följde mig. Och så pElle förstås, katten. Då var jag ensam med honom och höll honom i famnen hela tiden. Och så alla hundar som tackat för sig under årens lopp när man växte upp!
Så frågade jag pv om han varit med om sånt här?
Jodå, det hade han.
I ungdomen hade han en undulat som drunkande i ett dricksglas med vatten; låg där med stjärten rakt upp i vädret. Så kan det också vara. Ds.

Och ni som eventuellt läser här?
Hur är det för er när det gäller såna här saker?
Dagens fönster ....


Eller kanske borde det ha hetat "gårdagens fönster", men eftersom tillvaron hamnade lite på tvärsan i och med att nelly blev sjuk, ja, då glömde jag bort det här med fönsterbiten - eller kanske jag rent av struntade i det -.

Fönstret fångades av Ulrika; det finns i Mullhyttans kyrka och bilden togs igårkväll, innna Earth Hour-mässan skulle hållas.

Det här med Earth Hour - att släcka ner allt under en timmes tid - det är inget som vi sysslar med här i det gula huset. Det hela handlar väl om att visa omvärlden vikten av att spara på elektricitet; att helt enkelt manifestera det hela, men här finns ingen som tittar, här är ändå alltid så mörkt.

Pv ägnar alltid mången stund att släcka smålampor som jag tänder och att med kryckor vackla omkring i kolsvarta mörkret - om än bara för en ynka timme - nej, det struntade vi i.

Men tack för ljuvliga bilden Ulrika!
Och ja, allt som kan påverka människor att tänka på vårt jordklot är bra, tycker jag.
 
 

lördag 25 mars 2017

Bästa dagen på länge ...!


Det var idag vi skulle få besked; skulle Nelly piggna på sig eller kanske var det dags att ta farväl.Vaknade vid fyratiden natten mot idag och hade sån ångest så det går inte att beskriva.
Skrollade runt på instagram och upptäckte att AP också varit vaken - hon som ju är Nellys Riktiga Matte - och har haft hand om henne i elva av dom tretton åren.

Och så gick timmarna här på förmiddan.
Jag stod i badrummet och knäppte händerna och jag skakade som ett asplöv .., och så ringde två mobiler samtidigt, både min och pv:s .

Det finns faktiskt inte ord för den glädje jag kände när jag - under samtalets gång - förstod hur läget var. Hon skulle få komma hem idag .., hon hade ätit mat och ska nu gå på skon-kost!

När världen brinner; när småttingar i Mosul bombas till döds eller skadas för livet .., när någon vettvilling löper amok med sin bil och prejar ner människor på Westminster Bridge i London .., när människor svälter och kämpar för sina liv .., då kan det tyckas (eller kännas) som ett hån .., detta att bli så ledsen när en liten hund blir sjuk.

Men det är ju så det är; att en hund eller katt eller en liten hamster, blir så småningom en familjemedlem som har ett bo längst inne i hjärtat!

Det ena behöver kanske inte ta ut det andra?

När pv lagt på luren blev det kramkalas och två vuxna människor som började gråta och nu blir det kaffe och kaka i solskenet och tänk, att någon Högre Makt kanske hade tid ändå att gå in på lagret och där, på hyllan där det står "Små och större under", plockades det fram en liten mirakelburk och så fungerade det!

S o m   jag önskar att det skulle fungera för alla andra också; alla som är lika oroliga just den här dagen och alla andra dagar!

#halvtrefårvihämtahenne


fredag 24 mars 2017

En förmiddag i slutet av mars ....


Ja, jag vet, jag skriver det så ofta, men det är ju verkligen så - det är ett obestridligt faktum - detta att dagarna bara  r u s a r  iväg! Snart två veckor sedan jag var i Hässleholm! Otroligt!

Mindre och mindre smärtstillande behövs; ett långtidsverkande morfinpiller till natten, men för övrigt är det sparsamt med tabletter. Och jordnötsbollen gör nog verkan, det tror jag.

Livet hemmavid blir tämligen enformigt. Det har jag också skrivit om.
Frukost för mig själv (är jag uppe samtidigt som pv, kan han hjälpa mig att bära kaffekoppen och asietten till rummet) och jag tänker på alla möjliga och kanske omöjliga uppfinningar som man kunde vidareutveckla, allt för att underlätta när man går omkring med kryckor som alltid dråsar i golvet!

Lite gomorron-tv .., jag ringer ett samtal till medborgarskolan och säger att det där kravet på 444:- som jag fick igår, det gäller inte, jo, men jag fick ett löfte av två olika representanter för just m-skolan, att anmälan till kursen skulle dras tillbaka, då jag fått kallelse till operation och köra bil till Halmstad för att gå kurs, det är ju liksom uteslutet.

Kvinnan som svarade var vänlig, men kunde inte på egen hand dra tillbaka den här fakturan, utan jag skulle förhoppningsvis få tala med någon "Stefan E" (som var en av dem som lovade ...). Måtte han nu inte vara utomlands på semester, ty kravbrevet avslutas med hot om Intrum Justitia och där har jag ingen lust att hamna.

Inget nytt om lillpiggan som ligger i Slöinge; men det ska väl gås rond och undersökas.
Vi hoppas på det bästa.

Och nu?
Nu blir det en liten promenad ute i solskenet ....., jag ska sedan sätta mig i trädgårdsstolen och njuta av fågelkvitter och ljumma vindar.





torsdag 23 mars 2017

Liten uppdatering ...

Nelly blir kvar på djursjukhuset över natten.
Hon har fått dropp, det har tagit blodprover och röntgats och i morgon blir det ultraljud.
Frånsett att hon har kräkts mycket och då blivit uttorkad, hittar man inget särskilt.
Jo, högt antal vita blodkroppar, men inte alarmerande.

Nu får vi se hur det går.


Här hälsar hon på sotarmurre som kollade kaminen.


Och här tittar hon ut genom fönstret.


Och här är hon i Bjärlöv hos pv.s släktingar och visar vem som Bestämmer.
Nelly är sjuk ....


Om några timmar kommer pv hem och då tar han med sig nelly till djursjukhuset i Slöinge.

Hon är verkligen risig.

Snart fyller hon femton år.

Vi får se hur det här slutar. 

onsdag 22 mars 2017

En spännande dag ...

hästryggen - lockigt hår har hon också -

Ja, så värst spännande är det väl inte egentligen.
Dagarna blir i mångt och mycket sig lika.

Men ändå .., det blev ett besök i affären (fick lifta med friherrinnan, då jag inte får köra än på några veckor) .., småprat med stressade arbetskamrater (det är bonuskväll ikväll och mycket som ska hinnas med) .., kaffe i fikarummet .., inköp av våffelmix för 5:- paketet (ni kan lika gärna förbereda er på våfflor i solskenet Eva och Ulf!) och sen hemåt igen.
Lönebeskedet fick följa med också.
Det här blir väl den sista vettiga lönen på länge, länge och nu gäller det att hålla igen lite tills allt fungerar med försäkringskassan, vilket det har gjort hittills, men man vet ju inte.
Och AFA ska också kontaktas.

Väl hemma promenerade jag ner till hästhagen och serverade stoet en morot + ett äpple i halvor - allt togs tacksamt emot - men det där med kel och gos var helt onödigt, tyckte hon.
Ja, ja.

Så hemåt igen.
Slog mig ned på stentrappan och vilade nån halvtimme .., nelly och harry gjorde mig sällskap .., tränade med jordnötsbollen .., surfade på nätet och upptäckte att Nordegren & Epstein idag skulle bestå av repriser och det är då det värsta vad SR har många konferenser och kurser och så ställs programmen in.



Senare på dagen får jag ett sms från äldsta dottern. Hennes man har städat nån låda på jobbet och hittar då detta; en utskrift från ett telefonsamtal - det måste ha varit när Emil var sju år -, alltså 2006.
Jag kan säga att det låter inte så värst mycket annorlunda numera :)
Dagens fönster ....


.... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

tisdag 21 mars 2017

En vecka precis ....


Tiden rusar iväg, som alltid!
Sju dagar är det nu sedan jag låg på operationsbordet och allt som har med den biten att göra är så ångestframkallande, så jag blir ofta illamående bara vid tanken. Och inte begriper jag varför heller.

Men nu är jag ju hemma och när solen strålar som allra mest tar jag kryckorna och går försiktigt, försiktigt nerför backen och så bort till stoet i hagen, tvärs över vägen. En bit bort bara.
Fort går det inte, men långsamt.

Och jag blir stående en stund och lockar på henne .., men hon kommer inte förrän jag lagt ifrån mig kryckorna och då kan vi gosa en bra stund.
Jag kliar hennee bakom öronen och på sidan och jag pussar på mulen och den är varm och len och det känns som om jag skulle vilja krypa in i hagen och sitta där i en fåtölj intill henne.


När orken tryter, slår jag mig ned vid lagårdsväggen - mitt emot hagen -, på som en cementavsats.
Solen i ansiktet!
Där sitter jag en stund och begrundar tillvaron och tackar högre makter för att det bara rör sig om en ny knäled; det hade kunnat vara så oändligt mycket värre.

Knatar sedan hemåt.
Sakta.
Sakta.
Måste pausa i backen .., slår mig sedan ner på stentrappan och blir sittande där i kanske en halvtimme, kanske mera? Ser mängder av småfåglar flyga fram och åter till fröautomaterna .., hör såväl lärka som bofink .., och harry sitter hela tiden intill mig.

Sist av allt kommer friherrinnan på besök.
Det blir kaffe och smörgås och prat om ingenting och allt .., lite om jobbet, om tv-serien Bonusfamiljen ., hon visar sms-bilder från Thailand ... - där är en morfar som badar i ett turkosfärgat hav med lilla barnbarnet - och vi pratar om hennes stundande resa till Småland, till kalaset i helgen. I morgon ska det bakas en stooooor ostkaka, ja, alltså .., det ska friherrinnan göra och ta med sig.

Och ännu flödar solen!
Lyssnade till P1 i morse om vattenbristen i vårt land.
Skrämmande, är vad det är.

Att det blir torka i delar av Afrika har vi vant oss vid (vi - inte dom ...?), men här, hos oss!
Det pratas om ransonering och att ta drickvatten från större sjöar.

Ungefär så.
Dagens fönster ...


.... piggar upp mig med ett fönster från lilla Plockton i Skottland.
Ett butiksfönster nära vattnet.

måndag 20 mars 2017

Sköna hem ....


Satte mig ute i vårluften och njöt en stund.
Väntade på ett samtal som blivit fördröjt.

Sen tog jag mig en sväng runt huset.
Kryckade på i sakta mak.
När jag kom till den östra sidan, där pv huserar, vände jag och gick in igen.

#depp#kaos#enendaröra
Ny vecka, ny giv ...



Pigg igår, skruttig idag.
Darrig.
Ligger på soffan och läser lite i boken som Eckes Britt kom med igår.
Britt, hon som är en bra bit över åttio och så otroligt vacker!
Nu hade hon och Ecke tittat till huset och klippt ner hösthallonen och så blev det en stund över i vårt vardagsrum.

Lyssnar på radio.
Mest P1.
Tänker på Gudrun Sjödén som fick ris för att hon döpt ett mönster till "Lappros"; ja, kritiken kom från samiskt håll. Gudrun berättade att hon i vuxen ålder fick reda på att hon hade samiskt ursprung - på mammans sida - och att hon väl inte tänkte att själva namnet skulle vålla debatt. Namnet på mönstret, alltså.
Igår på facebook och även på instagram såg jag massor med bilder där stod om att det snöade "lapphandskar". Och i min barndom hade vi "lappskor", gjorda av renskinn.
Hur förhåller man sig till dom uttrycken numera?
Sånt tänker jag på.

Man kan också tänka på Anders Kompass - hjälten i mina ögon - som larmade om FN-soldater som förgrep sig på barn och ungdomar som dom egentligen var där för att skydda. Denne Anders Kompass fick sparken från sitt FN-uppdrag! Bedrövligt! Han borde i stället få medalj av största storleken. Och vad gjorde Jan Eliasson? Kom han till visselblåsarens försvar?
Denne Jan Eliasson som på FB skickade vänförfrågningar kors och tvärs, även till mig och jag fattade ingenting.

Och så tittar friherrinnan in.
Hon har varit i Getinge och besökt Apoteket och har med sig en liten vårblomma och hembakade kakor.
"Ja, om ni får besök eller så ...", säger hon.
Friherrinnan som har koll på det mesta frågar om jag lämnat in sjukintyget?
Nej, det har jag inte, jag har inte ens fått nåt.

Ringer till ortopeden och efter ett femtontal knapptryckningar ringer en sköterska upp och berättar att intyget är skickat med posten och kommer troligen idag eller i morgon.
Minns jag rätt, är jag sjukskriven på heltid till den 25:e juni eller nånting sånt. 

Så åker friherrinnan hem till sig - fast först ska hon köpa ägg i Ullarp - och själv tänker jag lägga mig raklång på soffan Ektorp.

Ungefär så.



söndag 19 mars 2017

Söndagsfönstret ....


... fångades igår när eftermiddagsljuset var så fint, så fint.

Den här bloggen är ju lika mycket en dagbok, som en "blogg". Jag kommer därför att ha en ruta där jag antecknar hur rehabiliteringen går och tankar kring och om själva operationen. Den här gången innehöll hela alltet så mycket ..., ja, ångest .., och jag måste liksom reda ut det för mig själv.
Det känns lite som ett garnnystan som trasslat in sig i sig själv.

Kåre, en av sjuksköterskorna som tittade till oss patienter, sa så där apropå på bara att .."Elisabet, du är en mönsterpatient!", men så känner jag det inte själv.

Nej, det var mycket som var så ..., rörigt liksom.

Så nu skriver jag den här noteringen till mig själv:

#rehab
Kan fortfarande inte lyfta benet när jag ligger raklång, men grips inte av panik, tänker att det här är andra gången man rotar och härjar där inne bland senor och muskler, det FÅR ta tid. Och skulle det inte lösa sig, kan man leva med det också.
Har stora blåmärken på baksidan av benet.

Känner mig betydligt piggare mentalt.
Starkare.
Är inte trött efter att snart ha skrivit två inlägg .., längtar efter att få ta mig an DN och så Söndagsintervjun i P1. Idag är det Maud Olofssons tur. Jag har under årens gång röstat på centern då och då och det ska bli intressant att ta del av den före detta partiledarens tankar och åsikter.
Och så ska jag skriva till min syster i Australien som väntar på att få sin ena höft utbytt.

Längtar efter att gå ut.
Idag ska det ske. 
Synd att jag inte har piggar under kryckorna; vad man än gör får man INTE halka och ramla omkull.
Morgonglädje! 


Redan igårmorse noterade jag att vi hade fått fågelbajs på sängkammarfönstret och jag tänkte att kanske, kanske är det herr Stare som har anlänt? Den brukar nämligen sitta uppflugen på tv-antennen - den som inte längre har någon funktion och som jag förbjudit pv att plocka ned, just för starens skull - och då passar det bra att använda sängkammarfönstret som toalett.

Och så plötsligt, när jag låg där i sängen och körde jordnötsbollsgympan, säger pv: "Elisabet, titta!" och så pekar han mot fönstret.

Där, längst uppe i eken, där sitter då två starar och spejar ut över världen!

Vilken outsäglig glädje!

För den som är osäker på hur staren låter, kan man klicka här och lyssna.

lördag 18 mars 2017

En lördagmorgon ....


Den här morgonen känns det bättre.
Mer som om krafterna är på väg tillbaka, men fortfarande kan jag inte lyfta mitt opererade ben om jag ligger raklång på sängen och det gör mig omåttligt irriterad.

Vid dom två förra operationerna var det inga som helst problem!
Högt i luften sprätte jag med benet och sjukgymnasten häpnade.
Nu ...?
Knappt en centimeter!

Efter boll-gymnastiken lyssnar jag till reprisen av Sommar med den igår bortgångne Torgny Lindgren; min favoritförfattare alla kategorier.

Pv har, tillsammans med harry, cyklat iväg till Guds Gröna Ängar .., en sträcka på cirka sex kilometer och det räcker precis för att jag ska höra programmet klart.
Efteråt känns det alldeles varmt i hjärtat!

Och den där solen som skulle flöda över vårt land, den visar sig i alla fall inte här.
Här är det snöblask!

Själv ska jag nog ta mig an någon av herr Lindgrens utgåvor och läsa lite igen.
Här ett utdrag från Norrlands Akvavit, där förre predikanten Olof Helmersson återvänder hem för att "av-frälsa" sina tidigare församlingsmedlemmar. Det går inte så värst bra.

"När Olof Helmersson någon gång på nittonhundrafemtitalet botade Eskil Holms magsår visste han egentligen ingenting om själva sjukdomen. Den var bara ett ord för honom, men ord var å andra sidan den substans som gav upphov till hans värld.

Det var först senare, under hans andra omvändelse, den utdragna förvandlingen till gudsförnekare, som de sura uppstötningarna och magkatarren och magsåret drabbade honom.

Det sade han nu till Eskil Holm:

Jag hade ingen kunskap om magsår.
Ingen erfarenhet.
Jag visste ingenting om kramperna och smärtorna. Allt det lärde jag mig senare.

Det spelar ingen roll, sade Eskil Holm. Helbrägdagörelsen bet i alla fall.

De satt i den bolstrade hammocken utanför huset i Svanliden, mangårdsbyggnaden.

De skuggades av ett blommigt soltak av plast.

Mellan tallstammarna framför dem glittrade det och blänkte från vattenvirvlarna i Skellefteälven.

Nere vid avtagsvägen mot Jörn arbetade någon med en motorsåg.

Jag har kommit för att be dig om förlåtelse, sade Olof Helmersson.

Hela det där tältmötet i Gissträsk var ett enda stort bedrägeri.
Min predikan, bönerna, tungomålstalet, lovsången, helbrägdagörelsen.
Alltsammans.
Det enda som inte var alltigenom falskt var dragspelet.

Så ska du inte säga, sade Eskil Holm.
Hela mitt liv har jag tackat Gud för det där tältmötet."




fredag 17 mars 2017

Mer spridda skurar ....


Efter frukosten (onsdagmorgon) som kommer upp på en gång, blir det gångträning i korridoren.
Det är rena rallyt där ute; dom flesta har fått nya höftleder och struttar omkring nästan utan bekymmer, lite värre är det med oss knäopererade som inte har riktigt samma fart.

Och sjukgymnasten kommer och visar hur vi ska använda "jordnötsbollen", något som kirurgen själv har hittat på och som är ganska finurlig.


Så här ser det ut när jag använder den i sängkammaren.
Man drar bollen mot sig och ifrån sig - sträcker och tänjer - jo, det blir nog bra.

En syster Rachel finns nog överallt och även här, på sjukhuset där jag då befinner mig.
När det är dags för lunch säger hon att jag måste gå till matsalen och sätta mig där och jag säger att nej, jag vill inte, tänk om jag får upp även lunchen och där inför alla andra och då blir Rachel sur och pekar på ett anslag som sitter på väggen där det står "Alla måltider ska intas i matsalen. Detta är ett led i din träning."
Men så blir det inte.
Jag blir kvar på salen.

Några timmar senare - då mår jag bättre - idkar jag trappträning och det går fint och då bestämmer jag mig för att åka hem. Mest beror det på syster Rachel, men också på att det känns så stressigt på avdelningen, ungefär som om man är på ett träningsläger. Och jag är så vanvettigt trött.
Jag vill hem till trygghet och lugn och ro.


Och här är jag nu.
Övar med bollen .., kan lyfta benet från plant underlag, men inte helt och fullt .., mår lite illa ibland, mår bra andra stunder. Tittar på tv .., slötittar .,. tänker på vikten av underbar personal ....,äter färsk ananas ...,dricker vatten och har harry som sällskap i soffan.


Fick finbesök av friherrinnan igår, som hjälpte mig med kaffe och fika och hundarna som fick mat.
Idag strålar solen.
Men jag är fortfarande sååå trött.

Kram till er alla för uppmuntrande tillrop och glada hälsningar ., för kort som kommit hem och för att ni är så himla rara!

Nu ska jag lägga mig och vila igen!
Ajöken, sa fröken.

torsdag 16 mars 2017

Någorlunda på banan igen ....


Efter att först ha fått besök av friherrinnan (bästa hemsamariten ever!) och så fått lunch av pv, känner jag livet återvända så sakteliga. Nu gör jag ett försök att så ärligt jag kan sammanfatta den här resan.

Natten mot tisdag sover jag nästan ingenting.
Två, tre timmar kanske.
Pv skjutsar mig till Hässleholm och klockan 11.00 har jag tid till operationsavdelningen och jag ringer på dörren och får ta mig gräsligt hemska kläder; en slags joggingbyxor och stoooor vit mjuk skjorta och så foppatofflor.

Och så får jag slå mig ned i ett angränsande väntrum där vi sitter fyra stycken.
En kvinna född 1940 med finskt namn berättar att hon varit krigsbarn som hamnade i Skåne och om hur hennes liv gestaltade sig och efter tre år i Skåne skickas hon hem till Finland och har då glömt finskan och vem som är hennes mamma -. 
På slutet när kvinnan berättar, börjar hon gråta.

I ena hörnet sitter en äldre solbränd man som halvårsvis bor i Spanien; utanför Barcelona.
Han har arbetat som lantbrukare och ska nu byta ut sitt ena knä.

En kvinna i 50-årsåldern ansluter. 
Hon är pigg som en lärka och visar sig ha haft cancer i benet och har nu drabbats av något som heter Bakers cysta och intill mig sitter en äldre dam som ska få ny höft och hon ska ligga nära mig på uppvakningen, men det vet jag inte då.

Det blir en fasans eftermiddag och natt.
Vid första knäprotespoperationen fick jag ryggmärgsbedövning men fick också sova under själva ingreppet och kräktes rejält efteråt.
Vid den andra operationen fick jag enbart ryggmärgsbedövning och kräktes bara lite.

Nu var det full narkos och operation vid tretiden och efter någon timme på postop börjar jag kräkas (då ska man träna med en boll, men den tar personalen bort, jag klarar det inte, är alldeles för slut på)  och hamnar inte på avdelningen som förut, utan får stanna kvar på uppvaket och jag kräks mest hela tiden .., slumrar till - eller blundar i alla fall - delar alla ljuden med dom övriga tre - vi har skärmar mellan oss - tanten med höften vill bajsa och kämpar förtvivlat .., på min högra sida ligger en man som skadat och opererat sin axel och åååå, så ont han har!

Och jag kräks och kräks och jag blir kissnödig och så kommer änglapersonalen (nattpersonalen) med en rull-potte-stol som man ska sätta sig på intill sängen, men jag bara kräks och kissar på mig och skäms så jag vill dö .., och så plötsligt sitter jag där naken i pottstolen medan den där underbara personalen tvättar mig och rengör sängen, renbäddar och säger att inte behöver jag be om förlåtelse inte, det här händer ofta!

Vid fyratiden på natten har jag testat mangodryck (kom upp bums), vatten och saft (allt kommer upp), men när jag får några Mariekex på ett litet fat, kommer livet tillbaka. Jag är kruttorr i munnen och kan knappt prata; har inte ont, men mår i alla fall mindre illa. Kanske ska det nu bli bra, tänker jag.

Kring åtta på morgonen hamnar jag på ortopedavdelningen.
Då blir det frukost.
Intill mig ligger en rar kvinna som en gång varit städchef på sjukhuset och tycks känna alla; och medan hon äter frukosten, kräks jag upp alltsammans.
Stackars henne! Vilket ackompanjemang!

Så småningom - efter mera träning - börjar jag att må bättre.
Men nu orkar jag inte skriva mera, utan återkommer lite senare.


På rumsbordet ser det ut så här.
Ajöken, sa fröken för ett tag.

onsdag 15 mars 2017

Hemma igen

Så har då bloggerskan kommit hem igen, riktigt pigg men nu i säng. I morgon blir det säkert en riktigt lååååång uppdatering om de senaste dygnens förlustelser, bl a  en rapport från EM i kräkning.
Slut från PV

Det kom ett telefonsamtal...

nu på morgonen, cirka 05.20.

En avsevärt piggare bloggmadame i andra änden, nästan som den röst jag älskar att höra.

Det finns hopp, även om detta var det värsta hon varit med om.

tisdag 14 mars 2017

En spröd röst i telefonen

kom alldeles nyss från Hässleholm.

Madamen har ont, mår rejält illa och låter väldigt trött. Förhoppningsvis ska det bli bättre i morgon, ingen tidpunkt för hemresa bestämd ännu.

Senaste nytt från TT, förlåt PV ska det vara



Bloggmadamen har gjort sig oanträffbar i eftermiddag. Jag lämnade henne på ortopeden i Hässleholm strax före elva i förmiddags, för att i lugn och ro få i mig en semla och en kopp kaffe. Madamen skulle levereras fastande och jag ville inte fresta henne.

Strax efter fyra började jag mina efterforskningar och hittade henne direkt på avdelningen för uppvaknande, dit hon precis kommit. Hon sov.

Ytterligare en dryg timme senare sov hon och då åkte jag hem. 

Vid åttatiden på kvällen ringde jag upp avdelningen igen, nu började de tycka att jag var lite tjatig. Men det nya var att hon varit uppe och på toa, hade problem med illamåendet men att operationen hade gått enligt plan. Hon ska ligga kvar och sova på uppvaket (!) under natten, om hon orkar så ringer hon hit och då kommer självklart nya rapporter på bloggen.

Ha förtröstan, snabbare än ni kan ana är hon tillbaka vid sina älskade tangenter och rapporterar alldeles på egen hand.

PV, vikarierande redaktionschef, som vill hävda att fönstren i tidigare inlägg inte är fotade i Blekinge utan just utanför Gula Huset i Halland.
Dagens fönster ....


... fångades i Blekinge för några år sedan.

Utrangerade fönster som stod där lite vissna och eländiga, men fina ändå.

Det var jag själv som tog bilden.

måndag 13 mars 2017

Och idag såg jag ....

Foto: Marton Berntsen

Gravänder nere på stranden i Steninge och så hörde jag herr Koltrast flöjta lite trevande i morse.
Han satt i ett träd uppe i slänten.

Vilken  g l ä d j e!
Det bästa av allt ....


Efter skoinköpen och allt det andra, ringer jag till friherrinnan och frågar om vi inte ska ta årets första dopp idag? Egentligen brukar det vara till Vårdagjämningen, men då kan jag ju inte.
Jodå, hon ställer upp.

Så jag packar väskan .., handduk, nya badskorna (det är stor skillnad att gå barfota på betongen, än att ha badskor på sig och framför allt att kliva ner/upp för stegen)  och baddräkten tar jag på mig redan hemma.

Det är gråmulet ute och fastän solen verkligen försöker att titta fram, så värmer den i alla fall inte.
Jag skyndar mig för att bli först i .., det är hemskt att se någon annan kämpa mot kylan .., och dessutom är det rejält lågvatten och då blir det ännu värre .., då måste man liksom  t v i n g a  sig att krypa ihop, nej, någon simtur blir det inte!

Men efteråt .., åååå, endorfinerna som slumrat så länge .., kanske legat i nån hög sedan allt hejandet vid Vasaloppet, dom vaknar till liv och susar omkring som galna i kroppen, men kanske mest i hjärnan och hjärtat och det som är själen .., jo, det är verkligen så .., man blir bara så ofattbart lycklig!

Hokus pokus, tänker säkert några.
Nej, inte konstigare än glädjen många känner när dom varit och tränat hårt.
Eller varit på ett yogapass och sträääckt och tänjt och kommit till ro.
Men det här är mycket enklare :)
Kniven på strupen ...

Jo, så är  det, att somliga måste ha det där tvånget över sig.

Idag har jag nämligen köpt nya inneskor - det var av nöden tvunget - man får inte
gå omkring i älsklingssandaler i sjukhusets korridor, i alla fall inte om man just begåvats med en ny knäled eller kanske höftprotes.

Rosa blev dom.
Tunna. Nätta.
Segergudinnans märke.

Och ett ljusblåprickigt nattlinne från Ica Maxi fick också göra mig sällskap hem.
Plus lite vårblommor .., en stor bukett mixade tulpaner (så jag har nåt fint att se när jag kommer hem) och vita pärlörhängen.

Friherrinnan gjorde mig sällskap och kanske ska vi ta årets första dopp snart.
Det glömde vi Lena - jag som skaffade mig badskor -.
Vad säger du?
Dagens fönster ....


Det här är dagen innan det bär iväg till Hässleholm och operationsbordet.
Jag undrar hur många människor vi är i vårt land som känner ungefär likadant?

Alla som har långt svårare bekymmer; som kanske har fått besked om elakartade sjukdomar och ska påbörja en behandling .., eller alla som - liksom jag själv - ska ligga på ett operationsbord och känner en viss oro .., inte mycket, men lite.
Eller är våldsamt oroad.

Jo, vi är nog många.
Vi är säkerligen hur många som helst som just idag rengör oss med tvättsvampen Descutan 4% och noga är vi;  rengör naveln med en Topz .., och absolut inte får vi ha balsam i håret eller smörja in oss med hudkräm, då kan effekten av den där skarpa tvålen försvinna.

Snart ska jag - tillsammans med fina friherrinnan - åka in till stan på jakt efter bra inneskor (har ni hört det förut ...?) och ett nattlinne finare än det som inhandlades från Cellbes och är så gräsligt fult och jag ska plantera minipåskliljor i stora trätunnan och renbädda i sängkammaren; det måste man, för ikväll är det dags för dusch nr två med Descutan.

Dagens fönster har jag valt av en enda anledning: det är fönstren i det hus där mormor bodde och fostrade sina sex barn. Ett slags trygghetsfönster.




söndag 12 mars 2017

Idag fyller han år ....


Jo, ingen mindre än den fine Rexxie - Anders Nilsson - i Västerås!

Tänk, så mycket han har berättat för oss .., fakta han letat fram innan man ens hunnit tänka tanken och han har varit med länge-länge-länge och kommenterat, nästan från det att jag började blogga någon gång på hösten för tolv år sedan!
Jag tror att han, Ulrika och Anna i Helsingborg (vars blogg hette Mandalaya) var dom första att plita ner några bokstäver. Bloggblad kom också in rätt tidigt.

Du betyder mycket här i bloggvärlden Anders, ja, bara genom ditt sätt att vara.

Stort grattis på 54-årsdagen! från oss här i landet Halland.
Det bästa ....


Efter en dryg veckas frånvaro på jobbet och därtill tre lediga dagar på raken, var det så helt underbart att vara tillbaka bakom kassan igen! Så många vänliga människor .., så många obekanta ansikten, ja, det kändes nästan som när sommaren närmar sig och kundkretsen blir en helt annan än den vanliga!

Två kunder förgyllde dagen lite extra.

Den ena var en liten tös på fem år och som hade ett rött, glittrigt diadem (eller tiara, jag vet knappt skillnaden) i sitt hår.

"Men ååå, så fin du är, nästan som en prinsessa!" sa jag.

Då pekade lilltösen på sin fina tiara och sa att .."när jag blir stor ska jag faktiskt bli prinsessa, men jag kan inte hålla besticken i rätt hand, jag har kniven i den här (så håller hon upp sin vänstra hand och visar) och gaffeln i den här (viftar med högerhanden)".

Och jag säger att det går säkert lika bra ändå - det här med prinsesseriet - och så pratar vi en stund om den saken.

Lite längre fram på kvällen har jag en ung kvinna i 30-årsåldern kanske framför mig i kassan.
Hon berättar att hon är nyinflyttad och vill bara säga att hon är så glad att det finns en så välsorterad butik i närheten, det hade hon inte förväntat sig och jag tar henne i hand och hälsar välkommen.

"Så du har flyttat hit till Haverdal ...?" frågar jag.

Nej, hon bor i Stensjöstrand.
Jaha, på det viset.

"Stensjöstrand ..., men där bor ju jag också!" säger jag, även om vi som inte bor längst nere vid havet säger att vi bor i Stensjö.

Jodå, hon på Ejdervägen, ja, men det är ju där vi bor!

Det visar sig då att hon och hennes familj och minst en katt har flyttat in i något av husen närmast havet - det är bara en stor äng mellan -! Å, så roligt med lite småttingar här längs vägen .., nu har det blivit ett par barnfamiljer som flyttat hit .., sex, sju stycken barn inalles tror jag.

Ja, det var kul!

Hände nånting mera?
Jo, en kvinna visade sig ha ett sånt vackert tennsmycke runt halsen och hon kunde berätta att det var hennes morbror eller farbror som gjort just detta och så fick jag veta vem han har.
Här kan man läsa om honom.
Min mamma hade på 60-talet några tennsmycken, men numera ser man dem ju allt mer sällan.

Han som alltid ställer allt på kanten ....

Och nu är det söndagförmiddag; jag har lyssnat till Söndagsintervjun där det idag var Gudrun Sjödén som satt i intervjustolen och pv ägnar sig för tillfället åt tårtbak; jag ska nämligen fira detta att operationen äntligen blir av med att i morgon bjuda arbetskamraterna på tårta.

Det här är nämligen min sista dag i affären på många månader.


Söndagsfönstret ....


Ett kattfönster från Närke .., en katt som är lite sugen på en pippi till frukost eller lunch kanske?
Sigge, som är kastrerad - men det har han inte fattat - börjar nu i mars att ligga och kråååma sig i gräset eller nere på asfalten, ungefär som våra katthonor gjorde .., och han stryyyker sig gärna mot harry som då hoppar rakt upp, nej, aldrig närkontakt med en opålitligt katt som bäst det är sätter klorna i ens päls!

Så kan kattlivet te sig.

lördag 11 mars 2017

Det här med kroppsspråk ....

Håll med om att det är intressant, det här med hur människor rör sig.
Och hur man förändras.

Jag själv har varit en människa som rört mig "kvickt"; ja, jag har i alla fall tidigare haft hastiga rörelser och vid promenader där vi varit ett sällskap, där tog jag ofta täten.

Så kom knäeländet och då förändrades tillvaron.
Om jag upptäcker att en kund har glömt en vara på kassadisken, hinner jag inte alltid upp kunden ifråga och eftersom stamkunderna vet att jag haltar, händer det ofta att någon i kön tar den kvarglömda varan och springer ut mot parkeringen i akt och mening att överlämna det glömda.
Vilka underbara människor!

Att halta .., det gör i alla fall att jag känner mig ..., halv, på nåt vis.
Och de gånger - vilka varit lätträknade det senaste året - när jag av någon obegriplig anledning har kunnat röra mig precis som förr i världen, har det verkligen varit en ljuvlig aha-upplevelse!
Det hände i Edinburgh, det hände i somras på stranden i Steninge och det hände på jobbet för en tid sedan.

Vilken glädje!
"Jaaa!! Det är ju så här det känns!"

Vilken frihet!


Min känsla beror alltså mest på det fysiska som brister, men det finns förstås andra sätt att se på kroppsspråk.
Ta Stefan Löfven, till exempel.

När han valdes till vår statsminister, då tänkte jag ofta .."oj, det ska inte vara helt lätt att komma till förhandlingar i EU bland alla andra regeringschefer och bara detta att ta vid efter Fredrik Reinfeldt som till synes såå vant rörde sig bland höjdarna och kramades om så vänligt av Angela Merkel.

Och så tycktes det också bli, för herr Löfven, ja, att det inte var alldeles enkelt.
Han såg så ..., tafatt ut och jag tyckte så synd om honom - jo verkligen -  och fast jag inte är socialdemokrat så kände jag en sån sympati för den mannen och tänkte att ...., ååå, det måste ta tid att komma in i det hela, att känna sig helt bekväm; att bli en i gänget.

Nu, nu när jag ser Stefan Löfven i såna sammanhang, då är det helt annorlunda.
Nu tycker jag att han rör sig med en slags - kanske inte pondus - men med en självklarhet; det är som om han inte längre är den där gästen som står i dörröppningen och väntar på att bli insläppt när det är fest och jag är så glad för hans skull.

När jag skriver det här försöker jag tänka efter om jag kan komma på människor som rör - eller rörde sig - på ett särskilt sätt?

Jo.
Vi hade en tid en rektor i Malå, Magnus Persson hette han (uppvuxen i fjällvärlden) han gick med stooooora kliv och log ofta. Han log samtidigt som han gick; han kanske alltid log?
En granne hemma, Margareta Nilsson, gick med ena foten inåtvänd.
Mina båda döttrar går med duracellkaninhastighet.



Min pappa  k n ä a d e  liksom när han gick. Gungade på nåt sätt.

Jag minns en filmsnutt som mamma tagit där pappa kommer gående längs Ringvägen, på väg hem från Domänverkets kontor. Han bär ryggsäck (inte en modern variant, utan den han hade i skogen) och på huvudet har han en mössa med öronlappar och hon har filmat honom i kanske en minut och det är vinter och rimfrost och jag inser nu, när jag skriver det här, att hon måste ha känt en sån värme för honom just där och då när hon stod i köksfönstret med kameran i handen.

Jag minns också att grannfrun - hon med den inåtvända foten - en gång sa att ..,. "Ivar, han är så MANLIG!" och plötsligt såg jag pappa med andra ögon.

Och ni som eventuellt läser här, vad har ni för tankar kring det här med kroppsspråk och hur rör ni er? Dela gärna med er, om ni har lust!




Ett härligt livsbejakande inlägg .....

Det hittar man här. 
Ja, jag tycker i alla fall att det är härligt!
Dagens fönster ....


Så här skriver alltid så rara Solbritt från Ystad:

"Vet inte om du fortfarande samlar på fönster men skickar detta från en tygaffär på Sladdergatan. 
ar tvungen att låta den vackra gatlyktan vara med.
En natthälsning från mig/Solbritt".
 
// Jag förmodar att affären är "Tygtokig", om den nu finns kvar? Där inne arbetade en sån underbart härlig kvinna; jag tror att hon var från Hälsingland eller nåt sånt, men hon kanske inte är kvar nu? I så fall får du gärna hälsa till henne från mig, Solbritt.

fredag 10 mars 2017

På tronen ....


Tidigt idag blev det en liten utflykt till vårdcentralen i Falkenberg, i akt och mening att hämta hem självaste toa-tronen .., förhöjningen, alltså. Kom på plats alldeles för tidigt, men det gjorde inget, då hann jag prata lite med en äldre man som blivit hjärtopererad i Göteborg och var rejält besviken över resultatet. Egentligen var det han som pratade; han var sannerligen öppenhjärtig.

Innan jag slog mig ned i väntrummet, tog jag en titt på Ätran som rinner så strid och fin en liten bit bara från sjävla vårdcentralen. Oj, så vackert det var! Och jag hörde vårens första koltrast sitta och flöjta från ett hustak!


På väggen uppe till höger i väntrummet sitter en sååååå vacker tavla och  jag frågade de övriga väntande om dom möjligen visste vem konstnären var? Nej, det skakades på huvudena, så jag stegade fram och gjorde mig så låååång jag bara kunde och såg då signaturen: Axel Olsson.

Denne Axel Olsson var en av medlemmarna i Halmstadgruppen - då förstår man att han är sprungen ur den halländska myllan -. Nu går inte färgerna fram som dom ska .., men det var varma färger i blått och grönt och dom färgerna togs upp av det enorma fönsterpartiet där det längst uppe var en slags solskydd kanske, så det band samman det hela så otroligt fint! 

Fick träffa en sympatisk arbetsterapeut, en ung kvinna i 30-årsåldern kanske och så kånkade jag iväg med tronen till bilen och körde hemåt. 
Från Falkenberg till Stensjö tar det kanske tjugo minuter, max.


 

Kom hem .., tog hundarna på promenad ., upptäckte herr och fru Kaja på taknocken av Eckes lilla plutthus .., matade stoet (nu vet jag: det är ett sto) med morötter och äpplen .., hörde lärkan för första gången i vår och kände mig lycklig!

Och ikväll blir det middag här tillsammans med friherrinnan, som tack för att hon tog så väl hand om sigge nilsson och fågelmatningen.



Dagens fönster är en dörr ...


Och det var ellem i Skellefteå - men på vift utomlands, på en kanarisk ö tror jag - som fångade bussdörrens fönsterruta med textenatt ledarhundar är välkomna ombord.

torsdag 9 mars 2017

Och så går varma, varma tankar ....



... till fina Solveig i Dalarna som i måndags förlorade sin man.

Solveigs vackra hand ...

Hemma hos Solveig och Roland .- mitt ute i granskogen - satt jag vid deras köksbord och bjöds på nygräddade våfflor och utanför fönstret flög småfåglar fram och tillbaka.
Det var några år sedan, då, när vi var uppe i Sälen.

Just här satt jag. Roland och Solveig satt mitt emot.

Varmt och gott var det hos dem och Solveig berättade stolt om allt som denne Roland hade fixat och donat med; ja, en riktig allkonstnär var han.

Nu - helt plötsligt - är Solveig ensam.
Roland var född 1947.

Här kommer ännu ett tips ....

Rebellkirurgen
Dokumentär från 2017. 
 
Efter 30 års tjänst i Sverige har kirurgen Erik Erichsen tillsammans med sin fru Sennait flyttat till Etiopien. I landet med 3 läkare på 100 000 invånare (Sverige har 380) är resurserna oerhört begränsade. Erik tvingas operera med det som finns till buds: en billig borrmaskin, slangklämmor, cykelekrar eller fiskelina istället för suturtråd. Men trots de stora utmaningarna så menar Erik och Sennait att allt ändå inte är bättre i hemlandet: "Den andliga nöden i Sverige är större än den materiella nöden i Etiopien. Det är mycket vi kan lära oss av den här kulturen". 
 
En film av Erik Gandini. 
 
Den finns på svt-play.
 
 
På akuten ....

Igårkväll råkade jag hamna i en dokumentär från en akutmottagning i Boston, USA.
Full fart, förstås!
Skottskadade och mycket dramatik och bråttom-bråttom.
Allt fullt förståeligt.

Ikväll .., tittade pv och jag själv på brittiska dokumentärserien Akuten.
Vilken skillnad i bemötandet av patienterna!
I Boston var det raka rör och inte så mycket ..., ja, inte så mycket omtanke kanske (nu kommer någon att protestera och säga att det är klart att man först måste tänka på själva arbetet).

I London var det så mycket mer värme och vänligt bemötande, trots svåra skador hos somliga.
Och i hur många avsnitt som helst har jag hört personalen kalla patienterna för "darling" och "love".

Kvällens avsnitt, det åttonde, var helt underbart!
Så mycket kärlek och värme och ..., ja, helt underbart!

Och ja, jag inser att alla människor inte är som jag själv; ty för egen del är det där vänliga bemötandet det viktigaste av allt, ja, när man hamnar på sjukhus. 

Idag ....

Ordning och Reda var det ....

Ledig dag igen. Den andra av tre-på-raken.
Åker till affären och slår mig ner i fikarummet där Carina och Erik just då har rast.
Det blir småprat om Sälen i allmänhet och Vasaloppet i synnerhet och om Majas debut i spåret ., om nattvasan som Anna och pv tänker sig att köra (med pannlampa) och lite prat blir det om den stundande operationen.
Jag är inte den enda i affären som har krånglande knän eller leder .., det är vi som är äldre och har arbetat länge i butik och gått omkring på stenhårda golv och nu är vi alltså två som fått knäproteser.
Friherrinnan, som när hon arbetade hade problem med nacke och axlar, är nu - sedan hon förvandlats till just friherrinna - befriad från den smärtan.

Undrar om han hittade den ...?

Och så handlar jag ingredienser till den där soppan som blev så vansinnigt god .., ja, en bukett tulpaner får följa med hem och lite annat .., en så kallad skvallertidning gör mig också sällskap.
Det känns nästan som om man måste be om ursäkt för ett dylikt inköp, men det bryr jag mig inte om .., ibland är det skönt att lägga sig raklång på soffan Ektorp och bläddra bland skvallret.

Stannar till i foajén på väg till bilen och skummar igenom anslagstavlan.
Nej, där är inte mycket nytt.


Den fjärde mars har någon hittat en jättesöt och kelig kattunge och man undrar vad som hände med den lille krabaten. Dök någon matte eller husse upp?

Och utanför affären sitter nu en ny tiggare.
Den "ordinarie" - Valentin - åkte hem någon vecka efter nyår för att träffa sina barn och i hans ställe kom en pratglad herre som ivrigt pekade på pengabyttan så snart någon passerade. Ibland ropade han "Skål!" och log så glatt .., ibland kom han in och köpte cigaretter.

Den "nye" verkar vara en försynt man som inte gör något väsen av sig .., och snart är nog Valentin tillbaka, kanske i slutet av månaden?

Nu är soppan klar (den blev jättegod!) och jag har pratat med arbetsterapeuten i Falkenberg och ska i morgon få komma och hämta ut en sån här toalettförhöjning. Jag ska villigt erkänna att jag därmed - i ett huj - känner mig tämligen ålderstigen, ty såna hjälpmedel fanns det gott om på ålderdomshemmet i Malå eller på mammas gruppboende.
Nåja, det blir nog bra och underlättar säkert när man ska resa sig upp, då, efter operationen.



Sist av allt: på Facebook har någon taggat mig och när jag tittar efter hittar jag det här urklippet som handlar om mamma.
Jo, jag minns när bilden togs.
Och om någon  tycker att hon borde smajla lite, ja, se lite gladare ut, så kan jag förklara allvaret: mamma fick tidigt tandprotes och så länge hon levde skämdes hon alldeles förfärligt över detta och när hon skrattade - vilket hon ofta gjorde; hon var en gladlynt människa - höll hon alltid ena handen över munnen, så där som av en händelse.

Ja, så har den här dagen varit.
Ajöken, sa fröken.