måndag 11 maj 2020

Måndagmorgon i landet Halland ....


Nog är det underligt hur vi människor är skapade.
Eller funtade.
Under alla mina år tillsammans med mina barns pappa, vaknade jag alltid några minuter innan han skulle stiga upp. Det där satt i under många år efter skilsmässan; det var som om hjärnan hade ställt in sig på en sak och så var det på det viset.
En slags mental enjängdhet.

Nu, tillsammans med pv, är det på exakt samma vis, bara två timmar tidigare.
Han har klockradion som går igång en viss tid och jag vaknar fem minuter innan och om jag inte hör att han är uppstigen, hojtar jag.
Alltid likadant.


Det här har varit en arbetsam helg.
Mycket har blivit gjort.
Pv har fixat taklister i det lilla, lilla rummet (han har också fått närapå nervsammanbrott var gång han skulle såga till listerna, i hörnen!!) som snart är helt klart .., han har - äntligen - bytt till sommardäck (ja, det är hans jobb, jag kan inte stå på knä) .., vi har varit i båten och lagt in nya mattor (jag hjälpte i alla fall till vid tillskärningen) och själv har jag planterat och planterat om och planterat ännu mera.

Små ormbunksskott (1 dm i höjd) har fått nytt boende i rabatten mot väster och när jag tidigt i morse tittade till alla växter (det är som att bli jordad .., att varje morgon spankulera omkring i nattlinnet och se hur dom har det), hade dom klarat nästan-frost-natten bra. Likt tennsoldater stod dom där, närmast husväggen och såg ut att må prima.
När dom vuxit sig högre, är min plan att dom ska bilda liksom en fond där bak.
Och ljusgrönt är fint mot allt det mörka.


För övrigt?
Jo, allt känns bra.
Igår fyllde AP fyrtiofyra år, Lika länge som min pappa har varit död, har hon funnits här på jorden. Ett halvår innan pappa dog, fick han träffa sitt då tredje barnbarn.
Vi hade åkt tåg från Sthlm till Bastuträsk och hämtats där av pappa och en av dagarna satt han i  hammocken, den mot söderväggen ..., och jag hade lagt en då månadsgammal liten piga i hans famn och han gungade lätt och sa "Så fin hon är!!"
Han sa det med sånt eftertryck.
Sånt kan man tänka på såna här gånger.


Idag är det Harrys tur att fylla år.
Nio år.
På bilden är han liten skruttvalp som ligger och sover på soffan Ektorp, allt medan Gunnar från Jämtland tittar förundrat på hans - Harrys - sovstil.


Nån sekund senare hade Harry dråsat i golvet - tjopp, bara -!
Och jag kan konstatera att vi då ännu inte hade köpt hörnsoffan .. , att ombyggnaden av det gamla uterummet hade tagit sin början och lika snabbt tagit slut; det ser likadant ut ännu.
Nåja, det har ju bara gått nio år, det är lugnt.
Måhända blir det klart innan åttioårsdagen, men se då blir det stort kalas, det kan jag lova! Bloggvänner från när och fjärran är varmt välkomna till den stora festen!
(Ni kan redan nu skriva in juli månad 2028 i almanackan som troligt datum ..).


Ni kan ju gissa hur mycket vi log åt det här anslaget hos goda vänner i Västerljung; det var på väg hem från Stockholm. Det är precis likadant här.

Sist av allt: i juli månad för nio år sedan, ställde jag en fråga till bloggvännerna - på den tiden hade man många - (allt är förstås relativt, men ganska många). Frågan gällde vad man hade velat arbetat med, om man fick börja om?

Här är svaren.
Lägg särskilt märke till sista meningen i madamen från Portugals svar.
S o m   jag ler när jag läser den!

söndag 10 maj 2020

Dagens fönster ....


... fångades i Varbergs vackra kyrka, belägen precis mitt i stan, vid torget.

Vilka fönster!

Och kyrkan var inte det minsta prålig, mer som hemtrevlig.

Bilden togs av Göran Höglund.
(Egentligen hade jag också tagit en bild med samma motiv, men oj, så mycket mera rättvisa det här gör till det hela, så om man bara talar om vem som tagit bilden, får den användas. Så det har jag nu gjort. Titta så finurligt med det blå i taket!! )

lördag 9 maj 2020

Liten resa är också en resa ...


Kanske blir det här den sommar vi får - ibland blir det ju så - men tack så hemskt mycket då, för oj, så härligt det har varit. Blå himmel, varmt och skönt.

Vi har ett ärende i Varberg  - dit är det fem mil - och när det är avklarat, tar vi sikte på Träslövsläge lite söder om stan, kanske en halvmil. Jag tror mig aldrig ha varit där och faller nästan baklänges när vi kommer dit. Men milda makter (ja, vart tog förresten bloggerskan Milda Makter i Australien vägen ...?) så vackert!
Nu syns det inte på bilden, jo, kanske lite .,. att havet är turkosgrönt och stranden mycket vitare än den vi har hos oss .., och lååångt mycket bredare!


Vi tar lunch på en uteservering, alldeles vid havet.
Här tillbringade pv en kväll för två år sedan.
Vi hade seglat i Bohuslän och i Lerkil hoppade jag av (vår bil var parkerad där) och åkte hem med Harry, medan pv skulle ta sista etappen själv. Han stannade till i Träslövsläge för att kunna se fotbolls-VM; Sverige skulle möta England och han såg det just här, på den här serveringen.
Nu, två år senare, är här folktomt, så den där sociala distanseringen, den sköter sig själv.


Längst inne i hamnen ser det ut så här.
Det var alltså här pv låg med båten.


Och så hemma igen.
Jag ligger i rabatten och planterar ut små plantor, allt medan pv målar lister. Vid sextiden kör vi till Skallkroken .., tar var sitt dopp i ett niogradigt hav .., konstaterar att Strandskatan ligger på ägg - nu är det bara ett kvar - (hon lämnar för en stund boet, det är då jag kollar) och sen skär pv till mattbitar som ska läggas i ruffen där nere och det blir jättebra.

Båtgrannarna kommer och kollar till sin båt. Den är så otroligt fin och däcket - som är som vårt  -är utbytt och alldeles nytt, men det är så dyrt så det är inte klokt.
Kvinnan hoppar lätt som en plätt ombord, men så är hon väl trettio år yngre än jag själv (tröstar jag mig med). Kanske hade jag inte fixat ens i den åldern.

Nu kväller.
Fullt så här skarp var inte solen, men så blev det när jag skulle fånga lite av solnedgången. Jag är trött och hoppas att den som läser här har haft en fin lördag.
Dagens fönster ....


Det är alltid lika roligt att tänka sig att någon sitter på ett tåg, alternativt är ute och spatserar eller har rest på semester, och så helt plötsligt upptäcker denna/denne någon några fönster och tanken att fånga fönstret och skicka det till landet Halland dyker upp.
Det är helt enkelt underbart!

Och tog fram fönsterhåven gjorde min "mentala lillasyster" Pernilla i Skåne.

Och förunderligt var det ju att jag, när jag tittade på bilden, kom ihåg var bilden var tagen. Hur många gånger åkte jag inte tåg från Ystad till Malmö till Helsingborg och senare till Halmstad och så hem igen förstås och då - i Svedala - där Linda bor, där finns så här vackra fönster. Man kunde lika gärna tro att dom tillhör en kyrka!

Tack Pernilla! Nu behövde jag inte leta i någon mapp efter ett lördagsfönster .., utan nu kan jag ägna mig åt äggröra och bacon till husets herre och mig själv!

En fin lördag önskar jag er alla!

fredag 8 maj 2020

Och vem skulle jag ha röstat på ...?


Så här är det: National Portrait Gallery i London har - kanske varje år - en utställning som också är en tävling, där åskådare och kanske någon jury också, utser en trio vinnare. Ja, nån blir ju etta på prispallen, förstås.

Av alla utvalda, hade jag nog röstat på den här.
Titeln är "Kitty, the Teenage Baker" och konstnären heter Mark Draisey och så här berättar han om målningen.

The portrait is of the artist’s acquaintance, Kitty. He says: ‘I first became aware of her in 2019 when, at the age of fourteen, she opened a pop-up bakery selling her home baked sourdough loaves and buns. Working with her father, they managed to raise the money to open a shop in South Oxfordshire through crowd funding, and every day they’re open, the stock completely sells out.’

Det bageriet hoppas jag kunna besöka någon gång. 
Och här kan man ta sig en rundtur bland bidragen.

Jag har sagt det så många gånger och säger det igen - det finns inte ord för hur glad jag är över förmånen att ha fått vara med om den här utvecklingen .., att man sittande hemma vid köksbordet kan surfa in och gå på konstutställning inte långt från Trafalgar Square! Sen går man och diskar och bakar bröd.


Och här är vinnaren.
Konstnärens namn är Jiab Prachakul, en kvinna född i Thailand.

Jag ska säga vad den målningen minner mig om. 
Jo, veckan innan jag skulle operera bröstet hade vi tid på kirurgmottagningen i Halmstad där ett möte med läkaren väntade mig. Vi var som alltid ute i god tid och slog oss ned i väntrummet. Mitt emot oss, precis som på bilden, satt en kvinna i kanske 45-årsåldern och hennes man. Kvinnan satt mitt emot mig och i säkert en halvtimmes tid tittade hon rakt fram med en totalt genomskinlig blick. 

Mannen strök henne oavbrutet över handloven och så gick han flera gånger till toaletten. Jag tänkte att det måste vara så att kvinnan var svårt sjuk - och då menar jag väldigt svårt sjuk - hon var tunn som en liten sparv och det kändes som om hon var nära att brista. 
Inte kanske i gråt, men gå sönder. 

Under den där halvtimmen satt paret knäpptysta och så kom en - till synes - lätt forcerad läkare och tog dem i hand och välkomnade dem in i sitt rum. 
Dom blev inte kvar så länge. 
När paret kom ut, höll mannen armen om hennes axlar och så gick dom lika tysta därifrån. 
Kvinnans blick hade samma uttryck som mannens här på bilden 
Jag glömmer det aldrig.
Och det är vad den här målningen påminner mig om. 

torsdag 7 maj 2020

Sjunde maj (i sjunde himlen).


En rent av ovanligt lugn dag.
Harryrundor.
Telefonsurr.
Någon dryg timme nere på klipporna, på badeskäret, som somliga kallar det.
Solen mot ansiktet.
Ejdrar och skrattmåsar .., en svan som ligger på ägg (eller bara vilar).
Inga streck på himlen.
Inga flygplan.
Kikaren i väskan.
Tänker att vi borde absolut skaffa oss en bättre kikare.


Mejlar pv och undrar om vi ska ses i Skallkroken när han slutat för dagen?
Ja, det tycker han är en bra idé.
Tar med mig middagsmat och badkläder.
Harry lullar på .., men stannar till vid stenröset på bilden .., nosar länge och backar, nästan förskräckt. En orm ...? tänker jag och kallar in honom.
Sen går jag dit och tittar.


Det var dom här han var så rädd för.
Undrar om dom var på väg att kläckas ..., hörde han pipljud där inifrån?
Strandskatorna är världens finaste fåglar, men har absolut noll koll på var bästa stället är för att ruva ägg. Tjopp bara, mitt på stranden .., till allmänt beskådande för måsar och andra fåglar som gärna tar sig ett skrovmål! Ja, pv upptäckte en strandskata som ruvade på Ica Maxis parkering! (Visste inte att dom håller ihop livet ut).
Och så här .., visserligen väl dolda .., dom smälter in sååå bra bland stenarna, långt bättre än vad som syns på bilden, men ändå.

Lite längre bort ser jag vad som förmodligen är föräldrarna; dom står längst ute på stenpiren. När en mås närmar sig, utgår vaktstyrkan .., det skriks och flaxas, men lägger sig på äggen gör inte mamman.

Vi sitter en bra bit ifrån, men två unga töser befinner sig närmare ., dom spelar kort med varandra och jag förklarar det här med äggen .., men det är klart, här kommer att vara andra människor som ska till sina båtar eller till badbryggan, någon rast och ro blir det inte för äggföräldrarna.
Trist.

Vi badar båda två, pv och jag själv.
Gissar på elva grader kanske i havet.

Hemåt.
Pv har hemundervisning, men inte i sitt eget hem och klockan nio tittar vi på reportaget från Karolinska, från samma avdelning där äldsta dottern arbetar. Intressant! Och fastän hon flera gånger har beskrivit hur där ser ut, blir jag förvånad.
Jaha .., på det viset!
Dagens fönster ...


Så här skriver fönsterfångerskan:

"Hej!

Ett litet fönster och inte vilket fönster som helst. Jo, det är lilla båtfönstret i lilla båttoan. Vi har inte satt upp gardinen där ännu. Ska bli. Toan med lite utsikt så länge.

Inte många som har lagt i sina båtar ännu, men det kommer väl .
Vi var tidiga i år.

Hälsningar Turtlan.!

//Tack Annica! säger bloggmadamen.

onsdag 6 maj 2020

Det är så underligt ....


Bilden:"Växer vid vatten. Två bokstäver".
Trogen bekantskapsfråga i korsord.

Tittar på Morgonstudion hos SVT och där är Owe, coronadrabbad som efter respiratorvård nu är tillbaka till livet. Vilket helt underbart reportage!!

Och det kan jag säga .., att någon rensning av tårkanalerna, så där som jag fick göra i fjol på ögonmottagningen, det behövs inte i nuläget. Dom är nu helt ursköljda!

Lycka till Owe!

Och var hittar man det?
Jo, 1:50 in i dagens Morgonstudioprogram, där finns han ... Owe och hans dotter.
Tittar in walkaboutsweden in här, så ta fram näsduken!
Dagens fönster ....


... fångades i Ullarps Gårdsbutik, några kilometer härifrån.

Av vem?
Ja, av mig.

tisdag 5 maj 2020

Allt som vanligt ....


Jag skrev på instagram idag att den ena dagen efter den andra försvinner ., det är som en porlande vårbäck .., dagarna går in i varandra och jag får slänga en blick på Hemköpskalendern - den som sitter på gaveln av ett skåp - för att försöka få ett hum om vilken veckodag det är, men det hjälper ju inte ., bäst är mobilen.
Där, längst uppe till vänster (i alla fall om man har en Iphone) står dagens datum.

Alltså ser jag att det är den femte maj.

Vad har då hänt?
Ja, inte mycket som kan räknas som nyttigheter.
Oväntat besök i form av en friherrinna och lilla daghunden Bessie, det bjöds jag på.
I säkert en och en halv timmes tid satt vi ute på altanen, gott om avstånd till varandra och hundarna lekte på gräsmattan .., jag gömde små korvbitar till dem och Bessie förstod väl inte genast vad det hela gick ut på, men sen.
Hon är som en duracellkanin.


Flera promenader med Harry har det blivit.
Plus en sväng till Ullarps gårdsförsäljning där ett flak bruna ägg fick göra mig sällskap hem, plus lite annat grönt.
Pyssel i växthuset.
Den tv-sända presskonferensen klockan två.
Middag till pv och mig själv.

Under en månad har vi Sydsvenskan som dagstidning.
En gång i världen älskade jag den tidningen, men nu känns den stor och klumpig.
Lite rörig, helt enkelt.
Min storasyster har Skånska Dagbladet och trivs med den.
Jag läser dödsannonser och funderar över hur många som gått hädan i covid-19?
Många, kanske dom flesta, tycks födda i början av trettitalet.
Somliga har varit i den ålder som min mamma skulle ha befunnit sig i, om hon nu hade levt. Födda sent 20-tal.


Sparar några korsordssidor och bestämmer mig för att skicka dem till Australien, till syster nummer två. Är det korsord med alltför många svenska kändisar, då blir det för svårt .,. efter mer än fyrtio år på bortaplan, så hänger hon inte riktigt med i det svenska nöjeslivet - inte på samma sätt som tidigare -.

I min barndom - särskilt under julens mellandagar - då, när hela familjen var samlad, ägnade vi ofta oss åt en slags frågesport där var och en fick välja ett område där man kände sig duktig och så skulle man då skriva ner alla svar man kunde komma på, ja, på våra olika ämnen.


Pappa (nummer två från vänster) valde förstås sport (ofta svenska skidåkare eller idrottsmän öht), min äldsta syster satsade på historia eller geografi .., hon som långt senare skulle emigrera valde filmstjärnor eller titlar på olika filmer  .., mamma växter eller konstnärer och jag själv hundraser eller olika popgrupper.
Andra ämnen som kunde dyka upp var huvudstäder på olika bokstäver, bilmärken, artister, författare, ja, allt möjligt.

Ibland brukade pappa välja byar i Västerbotten och då var vi fullständigt övertygade om att han fuskade - att han bara hittade på olika byanamn  som egentligen inte fanns -.
Alla ville vi vinna.


Pappas bäste vän hette Mauritz och står längst till höger på den övre bilden
Mauritz hade sportaffär och hade en gång vunnit Vasaloppet, det är såklart den lagerkransen han har runt halsen här ovanför.

Denne Mauritz dog helt oväntat i februari 1974, bara sextio år gammal! Han dog i sin bil som han lyckligtvis hunnit parkera vid sidan av vägen. Två år senare dog pappa (blev sex år äldre). Båda var vältränade och ingen av dem rökte eller var begiven på dryckjom, men bådas hjärtan tackade helt plötsligt för sig.
Så kan det gå.

Ja, det blev som vanligt ett långt inlägg det här.
"Godnatt och sov gott!" säger pv och gör sig redo att gå en trappa upp.
Ikväll har han bakat såväl matbröd som gifflar.
Jodå .. det är i sanning en idog herre man är sambo med.
Amen.
Tisdag ....


Vi var så omåttligt trötta igårkväll och framför allt pv, så det blev så annorlunda.
Vid halv nio höll han på att somna i soffan och vid niotiden tackade han för sig. Jag anslöt en timme senare .., tänkte titta lite på Falsk identitet men gav upp.
Somnade nästan genast.

Vaknar nu på morgonen av de mest förfärliga mardrömmar.
Jag har blivit blind och kan omöjligen se .., jag står på en brygga och försöker öppna ögonen och ropar till pv att hålla fast mig, tänker om jag ramlar i havet .., och hur jag än bär mig åt, kan jag inte öppna ögonen.
Det är inget annat än fasansfullt.


Man kan fundera på vad sånt beror på?
Nej, jag vet inte.
Inte kan det ju ha varit äventyret när den gamla segelbåten skulle fraktas hem; för även om det - för mig - är ett mindre äventyr, så gick det hela så bra.

Samme man som förr om åren tar hand om förflyttandet.
Han är ett under av trygghet .., kortvuxen och satt och med ett midjebälte ungefär som  världsmästare i tyngdlyftning bär ..., och han är sin egen .., allt är hans och kranbilen sköts minutiöst. Allt på sin plats! Där vimlar av fack i olika storlekar och jag säger att det kan inte vara enkelt för en vikarie att "bara hoppa in" och veta var allt ska vara.

"Nej, egentligen  k a n  jag inte bli sjuk .., det är ju jag som sköter allt!" säger han .


Det blir lite prat om egenföretagandets villkor (ingenting för mig, jag är för räddlivad)  och hur det är nu i dessa tider av oro och ..., men båtar ska i sjön och enbart i Grötvik hade han lyft i närmare fyrtio båtar.
Och så är det ju allt annat, förstås.


När han öppnar dörren till hytten, upptäcker jag en liten hund!
En terrier!
En tysk "gris-terrier", förklarar han och det uttrycket har jag aldrig tidigare hört.
Jo, en ras som ska vara med vild vildsvinsjakt.

Den här krabaten - som heter Eddie - är åtta år och kommer från ett "dog-shelter" och nu har Eddie tillbringat nästan två år hos kranbilsmannen.

"Vi är tillsammans dygnet runt .., ja, han är med mig hela dagarna ..", säger mannen med midjebältet.

Så jag står där och klappar Eddie och kliar honom bakom öronen .. det är högt upp till hytten och lika långt ner till marken och nej, bara en enda gång har Eddie hoppat ner och det gör han inte om.

När jag efteråt går in i köket och möts av Harry, blir min högra hand otroligt genomgången. Oj, så han nooooosar och undersöker!

Nu är det sen förmiddag.
Lyssnar till P1 och Kropp och Själ.
Minns ni mannen som var på nån slags personalfest, lutade sig mot ett glasräcke och blev angripen av en krokodil som simmade i nån bassäng där nedanför? Mannen förlorade sin arm och jag minns att jag tänkte .."ja, han var väl berusad, varför skulle man stå där och vifta med armen när krokodiler simmar där nedanför?"

Så var det verkligen  i n t e.
Om detta berättar den numera enarmade mannen och jag skäms över mina förutfattade tankar! Förlåt! Ungefär 29 minuter in i programmet (trettio kanske) får man veta hur det hela gick till.
Vilken  f a s a!

måndag 4 maj 2020

Dagens fönster ....


... hittades i Malmö för ett par år sedan.

Det var på sonens innergård, om jag inte missminner mig.

Tack Elisabet, det var himla snällt att du tog den bilden .., jag vet ju att du tycker om stenläggningar och gammalt tegel.

Elisabet svarar: det var så lite så .., jag undrar hur många tusen fönster du har fångat under årens lopp? Det måste vara ett oändligt antal.

söndag 3 maj 2020

Vilsam läsning ... 

.. hittar man här. 

Men det visste ni kanske?

(För övrigt har jag nog aldrig skrivit så mycket galet och med så många underliga meningar som ikväll, särskilt i det förrförra inlägget. Jag har rättat nu och skyller på gårdagens bristfälliga sömn - jag var vaken till fyra på morgonen och steg upp fyra timmar senare - alldeles på tok för lite sömn för mig.)
Och vinnare är ...


Finns där på jorden någon vackrare och mer intagande liten blomma, är blåsippan?
Det måste vara en omöjlighet.

Den som fångade dem på bild - och jag tycker så mycket om bilden - var Eva från Tyresö.

Tack Eva!
Söndagkväll ...


Så många härliga dagar vi har haft, i alla fall i stort sett!
Fredag, lördag och idag fritt för pv och det har blivit mycket gjort.

Idag har han byggt på pallkragen som mer eller mindre ruttnat upp och jag har planterat blommor, flyttat ut sticklingar, sett till att gräsklipparen håller sig där den ska vara - den har en förmåga att vilja rymma -.

Vid fyratiden tar vi bilen och åker till Skallkroken och vi har ned oss kaffe och lite fikabröd och jag ringer Sonja och säger att hon var välkommen, om hon vill.
Det vill hon.
Vi sitter i vindskyddet ., Harry lullar på längs bryggan .., och mitt emot oss håller en man i vår ålder på att rengöra däcket på sin båt och jag säger att kaffet och det andra till honom också.
Ja, tack .., kaffe kan han tänka sig. Så sitter vi där tillsammans och det finns helt enkelt inte ord för hur trivsamt det är.

Nån större distansering är det inte; kanske en halvmeter mellan oss på träbänken, men jag tänker att det är väl ungefär samma avstånd som när man står i kassan och har kunder framför sig.

Medan vi sitter där har hunden Max husse mastat sin segelbåt och Max - den där vita spetsen - kommer springande emot oss och harry viftar på sin lilla killingsvans och vi säger att å, vilken bra social träning det här är för honom!

Människor kommer och går .., några stannar till och klappar och småpratar med honom .., och nån tittar på plastmuggarna och den röda tekannan som jag köpt hos Antikkulan utanför Ängelholm och nån säger "oj, det där ser trevligt ut!"
Det är precis vad det är.


Vi har glömt nycklarna till båtenhemma, så det blir bara bryggfika, tillsammans med gastande strandskator och små sädesärlor vilka vippar omkring lite här och där.

Och för övrigt?

Jo, idag fyller världens bäste Ulf år; alltså Eva från Tyresös långe man (som visade sig vara halvlång) .., oj, vad vi tycker mycket om honom och oj, vad vi saknar att dom inte kan vara här just nu.

Grattis du alltid så rare Ulf! 
Söndagsfönstret ....


Ja, jag hade tänkt skriva "måndagsfönstret", för det är hart när omöjligt att komma ihåg det här att pv har fria fredagar och helgen på så sätt en dag längre.
Men nu är det i alla fall söndag.

Så här skriver fönsterfångerskan: "Ett fönster i vårt lilla posthus på ön. Där kan man låna en bok om man vill. Undertecknad är en stor givare till denna smarta idé. Kram Babsan."

//Ja, synnerligen smart! hälsar bloggmadamen! Och tack Barbro som tog dig tid att såväl fånga som posta ditt fönster!

lördag 2 maj 2020

Livet ....


Tänk, så föränderligt och förunderligt livet ändå kan vara.
Född och uppvuxen i norra norrlands inland och nästan fjälltrakter och flytt så långt söderut man kan komma i vårt land och därefter tio år i Halland.

Vem hade någonsin kunnat ana att det skulle bli så?
Jag minns när helsingborgaren och jag själv körde från Helsingborg till Halmstad och hälsade på äldsta dottern med familj och goda vänner; dom hade husvagn och bodde på Tylösands camping. Tänk, om man då hade vetat .., att x antal år senare, skulle jag lämna den lilla lägenheten i Ystad, min mamma skulle inte längre vara i livet och jag skulle komma att flytta till ett gult hus på en kulle.
Och jag skulle lära mig tycka om att vara ombord på en segelbåt!


Måhända är det tur att man inte vet vad som väntar, jag menar, när man är yngre.
Kanske skulle man då bli så förfärligt orolig och tänka att "men hur ska det gå .., ska jag verkligen bryta upp från Skåne och för vem och varför?"
I tio år har jag nu bott i landet Halland.

Och idag var det alltså bom-iläggning i lilla hamnen och jag tog cykeln och gav mig av för att se hur det stod till där nere.
Nej, det var inte femtio personer som arbetade med bommar och bryggor, men kanske ett trettiotal? Kanske trettiofem? Svårt att beräkna medeldåldern på deltagarna?
Jag frågar pv.
"Kanske femtio ..?" säger han.
Själv gissar jag på femtiofem.
Här är pv och Janne (från Falkenberg) som flyttade brädor på bryggorna.
Denne Janne visade sig vara en trevlig man som berättade att nästa år blir det nog pension för hans del. Jag är ju född 1954, pv 1955 och denne Janne 1956.
Tripp, trapp, trull.


Och här är det andra gubbar som kånkar på bommarna. Och på slutet en kvinna.
Det var - enligt SMHI - risk för regnskurar, men se det blev precis tvärtom.
Den där sociala distanseringen .., ja, det var kanske inte så mycket bevänt med den, men å andra sidan, att lägga i bommar utan att vara i närheten av varandra, är nog stört omöjligt.


Själv vinglade jag omkring i mina sandaler och vinglade gjorde även andra, men ingen gjorde sig illa. På slutet bjöds det på grillad korv med bröd; det skötte Rolf om.


Den här mannen (en lång herre) kom samtidigt med mig, ja, han hade sin fru med sig och  jag sa att "du var mig en friskus som kommer i shorts!" och mannen berättade att han gick klädd så här nästan året runt.
"Man vänjer sig ...", sa han.
Själv går jag ju i mina sandaler nästan året om.


I små skrevor växer nu triften som har börjat blomma.
Ser ni det lilla Pettsonhuset där uppe till vänster?


Efter någon timme eller två cyklade jag hemåt, men stannade till vid ett tiotal islandshästar vilka gick lösa i reservatet (där finns färist). Fyra i sällskapet låg utsträääckta i gräset och sov så gott (ibland snarkar någon av dem högljutt .., eller fjärtar!), men den här krabaten var nyfiken och nosade länge på min cykel.
Han tyckte kanske att den såg fin ut?
Eller trodde han att där möjligen fanns något ätbart i cykelkorgen?
En morot?
Eller ett äpple?


Senare på dagen bar det av till hamnen i Skallkroken för att fortsätta att ställa i ordning den nya båten (som verkligen inte är ny, men ny för oss).
Pv kollade upp diverse viktigheter (var man fyller på diesel respektive vatten)  .., var toatanken göms .., ja, allt möjligt sånt.
Harry gjorde oss sällskap och låg och sov under kapellet.


Och jag ...., just det.
För några veckor sedan var det fyra plusgrader i havet.
Idag tio, elva.
Det var inte ens tillstymmelse till gruvsamt att simma ett femtontal meter.
Enbart ljuvligt.


Efteråt var jag så varm - så där som man blir efter ett kallbad - och vi öppnade kapellet och lät solen flöda in .., men se .., dom kom förstås vinden och jag blev iskall och fick plocka fram vintermössan och svepte en torr fleecefilt över axlarna, förutom sticketröjan.
Harry sov fortfarande.

På stenpiren såg jag två strandskator som parade sig.
Dagens fönster och samtidigt balkong ....


Svärsonen - för närvarande långt hemifrån - skickar en bild och visar att han har köpt fina växter till balkongen. Själv ser jag förstås bara ett fönster med läcker utsikt, men det är han förstås van vid och tänker inte heller på.

Lite annorlunda än här på landet.

Tack! säger jag och minns plötsligt deras balkong i Accra.
Ljudet av vindspelet ..,. gamarna som flög förbi .., hundar som skällde .., ja, det var annorlundaljud. Och morgonljudet som hördes genom gästrummets myggfönster .., människor som sprang i trupp och sjöng taktfast .., mera hundskall .., fåglar som flög förbi. Så tacksam jag är för den resan!


Utsikt från deras balkong i Accra.
Frisering på gång.
Jag tror att det var AP som fångade ögonblicket.

fredag 1 maj 2020

Blandad kompott från en 1:a Maj ...


Frånsett en kylig förmiddag, så har det varit en fin dag. 
Vid tvåtiden kanske tog vi bilen och körde till hamnen i Skallkroken, men först en sväng förbi Göstas Café där vi hämtade vår mat och så - väl framme - slog vi oss ned vid ett vindskydd och kalasade på det som blev vår middag. 

Det var gott om folk som alla höll på och pysslade med sitt. 
Bengt hämtade ideligen saker från sin bil och lätt som en plätt tog han sig över på sin båt, trots att han är en fyra, fem år äldre än jag själv (män verkar ha så himla bra balans!) och andra kom med segel och bommar och ja, det var mycket sånt. 

Vid den rosa bilen syns öppningen (man kan förstås stänga till också) och det är helt suveränt, då blir det sååå mycket enklare för Harry att ta sig ombord. 
Den blå pilen visar akterruffen där vi ska sova. Fören pekar alltså ut mot hamnen; det är den enda båten som har aktern mot bryggan, men det är som sagt av omtanke för harry och även för mig. 


Utanför affären mötte pv friherrinnan och bjöd in henne på kaffe och kaka. 
Med sig hade hon lilla Bessie, hennes "daghund" och det ska jag säga, att en bättre dagmatte än friherrinnan kan omöjligen finnas! Oj, så rädd den lilla lurvtussen var när "matte" skulle ta sig ombord! 


Harry blev ö v e r l y c k l i g  när vi fick besök!! 
Så mycket tycker han om friherrinnan. 
Öht gick det så bra med honom .., nästan genast - när det bara pv och jag själv som fixade med sängkläder och annat - gick Harry och lade sig längst fram i fören, uppe på däck, alltså. Då hade han full koll på golden retrievern Sally en bit bort och inte minst lille Max, en japansk spets som gärna ville komma ombord och hälsa, om han nu hade vågat språnget. Och i en båt i närheten stod den skånska gårdshunden Cirrus och spanade ut över omgivningen. Inga revir att bevaka .., det viftades glatt på svansarna.


När det var dags att gå i land, skulle jag kasta iväg skorna halvmetern till kajen, ja, för att få bättre grepp.
Jahapp .., då trillade ena sandalen i plurret och tack och lov för snäll båtgranne - hunden Max husse - som bums kom med båtshaken och fiskade upp den dyvåta sandalen! 


Så kom vi hem ..., och i var sin del av soffan Ektorp tittade vi på olika avsnitt av den franska tv-serien "Falsk identitet". Nej, pv har inte somnat, även om det ser ut så ., men i motsats till mig hade han sin laptop på lägre höjd än min och fick titta nedåt. 
Själv fick jag allt sträcka på halsen lite.


För någon halvtimme sedan kanske (vid 21.15) såg det ut så här på ena sidan av tomten. 
"Otroligt vad det lyser hos Ingegerd!" sa jag häpet. 
Det huset är nu sålt till en ung familj, då Ingegerds man Arne dog för några månader sedan. Kanske håller det helt på att tömmas nu? Kanske hade hon besök?
I det ljusblå huset bor Birgitta, hon som lagar norra Europas godaste fisksoppa! 
(Även hon änka sedan en tid tillbaka). 


Åt andra hållet .., ja, det här lilla röda huset var en gång arbetarbostad och tillhörde godset och precis så här litet (pv:s hus var då rättarens bostad) var även huset där vi bor .., men pv har alltså byggt ut och så är det även med det förra huset, det ljusblå. (Och sååå fint det huset är omgjort!!!). 
Längst till vänster syns ladugården och bakom den, stallbyggnaden som är jättelik! 

Det var  n ä s t a n  tyst och tomt ute .., ingen fågelsång, bara nåt enstaka kvitter och då och då någon enstaka fågel som flög förbi. 
Kattugglan var tyst. 

Just nu ägnar sig pv åt att deklarera, jag ska skriva dagens mejl till min syster i Australien (pratade tidigare idag med min rödvitrandiga syster i Skåne .., så roligt det var!) .., äldsta dottern ringde på väg till nattjobbet .., från Färingsö kom en glad bild med AP:s väninnor på middag hos henne och från minstingen - sonen - en liten film på familjechatten där han och lillkillen är på besök hos goda vänner och där den allra minste är tillsammans med lite större lekkamrater. Och från mågen som är långt hemifrån, kom en fönsterbild som var så fin! Det får bli morgondagens.

Det har verkligen varit en bra dag, med betoning på  b r a. 
Inget märkvärdigt. 
Men bra. 
Jag ser livet som en gammaldags almanacka där man river ett blad åt gången - såna fanns ju när man var liten -. 
Idag revs ett av bladen. 
Jag hoppas att bunten som är kvar inte är alltför tunn. 

Godnatt!