Dagens fönster ....
... fångades i Gdansk i Polen och det var mina barns pappa som hade håven redo.
Sånt som gör hjärtat varmt ...
Tomrummet i kaminerna fylls med powerbanks, ljus och pannlampor - allt sponsrat från lokala företag -.
Hurra för sånt här! Ni har min fulla beundran, ungdomar!
Dagens fönster och DN:s quiz ...
Juli 2016. Vi klev på tåget vid stationen i Edinburgh och detta var vad vi såg från vår horisont. Det tycks ha varit ett knepigt korsord som mannen i den rosa skjortan ägnade sig åt .., oj, så han funderade!
Och intill oss satt ett kortspelande ungt par från Skottland, vilka aldrig besökt London .., men nu var dom på väg.
Att resa med tåg är bara så trivsamt!
Så till veckans Nutidsquiz.
Vid 6-tiden plingade det i min mobil. Jaha, då förstod man .., pv var klar och nu skulle jag få resultatet! Så var det också, men jag höll på att trilla ur sängen när jag såg texten - 7 rätt -! Var det möjligt? Om pv har sju rätt, då har jag nog inte mer än fem, tänkte jag och blev aningen orolig.
Men dra på trissor .., jag hade 9 rätt! Fel på fråga 7 (Europafrågan). Gissade vilt på trean.
Ja, jag är jätteglad för mina nio och ska fira detta med en lussekatt. Pv är inte fullt lika glad :).
Ajöken, sa fröken.
Spridda skurar från landet Halland ...
I fjorton år har jag känt pv (tiden rusar iväg!) och i drygt tolv år har jag varit bosatt i landet Halland, men aldrig har jag varit med om en sån kyla och halka som under den här veckan!
Det har ömsom snöat, regnat och frusit på och att gå ut med Harry är i sanning spännande, inte enbart för att vi såg en helt underbart vacker räv, nej, ska man komma hem med livet i behåll, eller utan att ha brutit något ben?
Så här ser det på vår altan.
Som synes har julgranen tagits in, men ännu inte klätts.
Igårkväll blev det liten före-jul-träff hos Ecke och Britt inne i stan.
Där känner sig Harry hemma och alldeles väldigt gärna vill han hoppa upp i soffan, men okej då, "jag kan väl lägga mig under bordet då", tänker han nog.
Och när Britt kom med en wienerkorv att kalasa på, ja, då glömde han t.om bort Ecke, han som i vanliga fall är den stora favoriten.
Så lättköpt kan en hund vara.
Innan dess hade vi varit ute vid "Hallarna" - på Biltema - och hittar man inga julklappar där, då är det illa ställt.
Pv hittade i alla fall vad han sökte.
Det blev ett par trivsamma timmar tillsammans.
Britt hade gjort Janssons, men eftersom pv inte är någon sillälskare, fick han en slags egen Janssons gjord på kalkonköttbullar. Jättegod var den!
Allt möjligt diskuterades, inte minst deras installation av solceller!
Att någon - som om fem år kan fira 100-årskalas - läser på allt om solceller och därefter bestämmer sig för att "ja, detta ska vi satsa på!" och gör det och har stenkoll på hur mycket dessa celler har sparat in till dem, ja, det är för mig så fantastiskt.
Nu har deras villa ett perfekt läge mot söder, det spelar förstås in, men ändå.
Vi pratade också om detta att vara blind. Pv hjälpte till att ta in deras julgran och Ecke sa att .. , ja, om ljusen kommer upp eller inte betyder ju inget för honom.
"Det är lika svart oavsett vad ...", sa han lite leende.
Att ha förlorat synen .., fy, så hemskt.
Dagens fönster ....
Detta eviga vykortsskrivande, då, i ett annat liv.
Nu hamnar bokstäverna här, på bloggen, eller på instagram.
Bilden togs i Grekland .., i staden Rethymnon, tror jag. Vi hade tagit en sista-minuten-resa med Spies resebyrå och efter en vecka fick vi byta boende .., det var rena skräcken den första tiden.
Ja, det här blev - som så ofta annars - tankeflykt.., från Dagens fönster till vykortsskrivande.
Nu ska jag dricka upp kaffet.
Ett nyöppnat paket Arvid Nordquists Gran Dia. Det är lycka det.
Jag bestämde mig tidigt ...
Nej, i år skulle jag dra ner på julkortsskrivandet. Kanske skulle jag inte skicka ett endaste ett?
Meddela på Facebook bara? Och kanske sätta in motsvarande summa till något behjärtansvärt ändamål.
Jo, det tänkte jag.
Gjorde jag det?
Nej, men betydligt färre än tidigare år.
Man kan också - och det har gjort - skicka julhälsningar i form av digitala gåvokort. Till exempel till Operation Smile, UNHCR .., Individuell Människohjälp .., Amnesty International, Erikshjälpen, Hjärnfonden ..., Hjärt och Lungfonden , ja, där finns många att välja på .
Själv har jag valt Operation Smile och UNHCR.
Och om någon nu får ett julkort av mig och inte har skickat ett eget, så gör det inget. Ingen behöver sucka och tänka "oj, nu har jag inte skickat till henne .., hjälp, nu måste jag ...!"
Nej, det måste man absolut inte!
För mig är det här med julkorten ren och skär terapi och ett sätt att emellanåt få känna sig lite kreativ.
Och så ett kvällsfönster ....
.... från Hornsgatan på Söder i Stockholm.
Den som fångade denna härliga vy, jo, det var grannen Annelie, som väl bodde där innan sommarstugan här nere revs och så byggde Annelie ett helt annat slags sommarboende, ett som min son tycker är "jättehäftigt".
Tack rara Annelie!
Män som sjunger ...
Jo, jag har tipsat om den här dokumentären tidigare, men gör det återigen. S o m jag tycker om den! Programmet handlar om ett gäng herrar där dom flesta har fyllt åttio och mer än så och alla bor dom i Wales, övar i sin kör en gång per vecka och så får man följa deras tillvaro - mest handlar det om sjungandet -.
Det handlar också om körledaren - en härlig kvinna som verkligen betyder mycket för dem alla -.
Filmen är gjord av Dylan Williams som är son till en av herrarna, han som står näst längst till vänster och var nittio år när filmen spelades in. (Hans tillvaro hade liksom tippat över styr). Upptäckte reprisen igårkväll och lägger in en länk till den, om någon är intresserad. Filmen kan endast ses i Sverige.
Här kan man läsa lite om handlingen.
"This humorous and melancholic portrait of a Male Voice Choir begins when the filmmakers’ father, widower Ed, 90, sells the family home and arranges his own funeral. His only remaining solace is Tuesday night practice, but with an average age of 74 and suffering a hemorrhaging of the bass section his beloved choir is facing a crisis of its own.
They must act or face extinction. So the hunt begins to find ‘brown haired men’ in their 40s and 50s who can take the choir forward. As their search intensifies we come closer to them. Whilst Ed finds new meaning, Merf deals with his own bad news by focusing on the Choirs revival and Gwyn laughs at his prostrate cancer diagnosis and walks on the wing of a plane to raise money. Finally, they raise themselves and travel to Northern Ireland to perform for the first time in 20 years."
Sååå sevärd, tycker jag.