tänk ...

... så många fina guldkorn till bloggar som man aldrig har upptäckt

inte förrän blogginnehavaren skriver en kommentar

ja, så där i förbifarten

- då -

som att öppna en liten skattkista är det

Dagens fönster ...

"Hej,

Förra söndagen var det "vide grenier" i vår by - "tömma vinden", dvs grannloppis.

Prylar och stånd i hela byn och alla var där.

Och mitt i det en retroloppis i vår bypark med 60-talstema. Musik, prylar, loppisar och bilar från tiden . Klart vi gick dit trots 30 graders värme och åska i luften. På väg ner till byn går vi en liten trappstig mellan några gulliga hus. Här är fönstret till ett av dem. Obs keramiksyrsan, "la cigale" på ena fönsterluckan. Den är Provences speciella symbol och det förstår man när de sätter igång på kvällarna. 

Än har de inte börjat men Gud give så trött man blir på dem när de sätter igång.

Ha det gott i kalla Sverige -här har vi det varmt så det förslår!

Kram från Monet."

Bestämde mig för att äta blodpudding till lunch.

Försökte sedan öppna förpackningen.

Efter en stund började det att osa från mina öron.

Tänkte .."nä, jag skriver till företaget och frågar hur har man tänkt (om någon alls har tänkt ...?) att t.ex människor med förvärkta händer ska kunna öppna den här förpackningen!"

Googlade på företaget och fann, till min häpnad, detta.



Jaha, ja.

Jag var alltså inte ensam om att fundera.

En bild - en historia.

I Vilhelmina kommuns fotoarkiv, finns följande bild av moster Margit och hennes familj.
Från vänster Margit, Wayne, Rune, maken Sigvard och sonen Göran.

Göran har författat bildtexten som jag bara  ä l s k a r!

Göran Jonzon berättar:

Rune hade tagit realexamen efter att ha hoppat över 1 år genom självstudier via Hermods.

Jag själv minns tydligt min rutiga tröj/skjorta som var tillverkad av det nya materialet polyester.
Kall som fan men fullständigt omöjlig att slita ut.

Tavlan uppe till vänster var målad av farsans gammelfjälla Margita från Stennäs ovanför Dikanäs,Vilhelmina, och gillades aldrig av Mor.

Den andra tavlan var en ulltavla som Mor fått av Lisa Johansson, Vilhelmina, som tillverkade sådana.

Diskussionens vågor hade gått höga om vad det skulle vara bra för att låta Rune få en utbildning.
Farsan hade ju klarat sig bra med 6-årig folkskola.

Efter idogt övertalande från Runes lärare Ove gav far med sig men såg aldrig nödvändigheten med utbildning.

Han hade en nedlåtande attityd mot människor med utbildning.

För mig själv gick det lättare att följa efter i Runes spår då vägen redan var röjd.

Rune tog aldrig Gymnasieexamen utan hamnade i fängelse upprepade gånger pga värnpliktsvägran.

Poliserna bad honom att ange samvetsskäl för att komma undan fängelsedom, men han vägrade envist då han hade andra bevekelsegrunder av politisk karaktär.

Fängelsevistelserna skänkte honom ett visst intresse för begreppet rättvisa varvid han läste in juristexamen och blev sedemera Advokat.

Två strokar satte emellertid punkt för hans karriärmöjligheter.

Själv tog jag maskinteknisk examen och bildade ett antal ingenjörsbyråer med god ekonomisk avkastning.

Lillebror Wayne blev lärare och omtyckt sådan.
Som rökare dog far vid 67 års ålder i lungcancer.

Mor som var 4 år yngre dog även hon vid 67 års ålder i hjärtinfarkt.
Tårtan åt vi upp.

Moster Margit ..

Hos "mellansystern", min kusin Barbro, finns den här bilden av moster Margit.

Tidigt, tidigt förlorade Margit, mamma och deras lillebror Ivan sin far och därefter blev Margit - som då var äldst av de tre barnen, sex år kanske - mammas stora trygghet. 

Margit var den kavata, mamma var mer blyg.

Här står dom .., storasyster och lillasyster och nu syns det väl vem som är Margit?

Familjen Hansson, min mammas morfar och mormor.
Mamma sitter med knäppta händer alldeles intill sin mormor och bakom henne står Margit och bakom Margit, med vit krage, min mormor.
Lille Ivan som var blind, sitter i sin morfars knä.

En lite äldre moster Margit.

Och här, en vuxen kvinna.

Moster Margit bodde med sina tre söner och sin man några mil utanför Dikanäs i södra Lappland.

Det var inte ofta vi var där och hälsade på .., det var mest mamma och jag som åkte över dagen, men tänk, att jag minns ännu så väl den där känslan av att vara älskad av sina mostrar .., av moster Margit och moster Gunvor (Barbros mamma som var glad och skvittrig och varmhjärtad) och moster Lisbet och morbror Olaf .., alltid den där känslan av villkorslös kärlek!

Margit var en stor personlighet!
Hon var synsk .., hon visste ibland månader i förväg när någon skulle dö .., ja, hon hade sannerligen antennerna ute åt alla håll!

Mest kommer jag ihåg henne när hon ringde till mamma och mamma, som annars inte pratade särskilt länge i telefon, hon stod då i hallen och det pratades och pratades, samtidigt som mamma vände och vred sig framför hallspegeln för att kolla profilen .., aj, aj, om hon hade gått upp något kilo!

Och moster Margit, som enligt mamma var den allra mest begåvade av syskonen, som förblev Tresund trogen så länge maken var i livet .., moster Margit som hjälpte mamma att ta hand om Anna och Maria när vi var i Australien på fem veckors semester!
 
Ååå, vilken härlig kvinna hon var!

Vardagsglädje ...

Tänk, att komma till jobbet och upptäcka en liten grön lapp och fastsatt vid den ett litet vitt papper där det står "Till Elisabet från Molly ...".

Ingenting i världen hade väl kunnat göra mig gladare! 

Molly är en liten tös på kanske tre år och jag tycker så oerhört mycket om henne! 

Den här fina teckningen ska ramas in och sättas upp på väggen.

Annat som gör hjärtat glatt: att i lådan intill kassan upptäcka några ihophäftade inköpslistor, sparade av rara arbetskamrater som förmodligen (ni kan stryka ordet förmodligen ...)  tycker att detta med listorna är ett totalt vansinne.

Men ändå .., tänk att dom gör det!

Åååå, så omtänksamt av dem!

Och eftersom Kattis igår skrev att hon tyckte det här med inköpslistor var intressan, ja, satte sprätt på hennes fantasi .., så kommer här listor till dig!

Här kan ni läsa hennes korta men kärnfulla inlägg om studentens lyckliga dar ...

Och nu blir det förmiddagskaffe!

Fredagsfönstret ...

 ... som också blir lediga-dags-fönstret!

Den lediga dagen inleddes med en ovanligt lång promenad längs åkrar och ängar, förbi hagen där alla lamm höll till i fjol - men inte nu längre - .., och en avlång byggnad där det "produceras kyckling" och jag tänkte på våra höns i Ystad, å, vilket bra liv dom hade .., fick gå ute som dom ville och låg och kurade under vinbärsbuskarna (och blev till slut uppätna av mård eller iller .. nåja, hellre en sån död än att hamna i en kycklingfabrik!) .., och framme vid gamla kustvägen plockade jag dom här gröna bladkvistarna som är så vackra och just då stannade en bil till och jag vände mig om och såg sidorutan åka ner.

"Jaha, bor du här ...?" sa en man som är kund i affären.

Och så blev det lite småprat igen och mannen berättade att han idag, tillsammans med sin familj, ska åka till Helsingör i Danmark på studentfest, ja, lite sånt surr blev det.

Fönsterfångerska var hon som slår alla rekord vad gäller att vara framme med håven: den rara Ulrika! 

Tack!

Någon timme innan jobbet ...

 ... tar jag harry med mig och går ner mot havet till.

Ååå, sicken känsla att kunna röra sig någorlunda som vanligt!

Nere vid parkeringen möter vi en lagottotik och hennes matte (och kanske lillmatte?).
Det blir en stunds småprat, så där som det ofta - ja, nästan alltid - blir mellan hundägare.

Kvinnan till höger har en dialekt som klingar bekant.
"Är du från Skellefteå?" frågar jag.
"Nej, från Umeå, egentligen Holmsund", säger hon leende.

Och det visar sig att kvinnan, som heter Maria, bor i USA (norr om New York), men nu funderar på att flytta hem igen och då kanske till landet Halland.

Intill henne står dottern Elin.

Och jag berättar om min före detta klasskamrat Dinah som har uppfödning av just såna här hundar och så frågar jag vad kvinnan arbetar med ..., jag tänker gissa på det här med höger eller vänster tumme upp och jo, hon arbetar på en Arbetsförmedling, men mest med konsthantverk om jag förstod det hela rätt .., och då säger jag att .., ja, jag gissar att du har höger tumme upp.

Fel!
Vänster.
Och lika illa blir det med Elins tumme.
Nu skulle pv allt vara här, då hade han smajlat ..., säger jag.

Och så skiljs vi åt och jag vågar språnget och tar Johanssonrundan, ni vet, där det enorma huset har byggts.
Nu pågår bygget av en jättelik stenmur och det ska sprängas i berget och orangeklädda män borrar hål och förbereder för knallen.

En liten blå blomma fångar min blick.

Så här ser Fabrikörens villa ut numera.
Och muren.

Och nere vid havet ser jag en slags glim - strandglim kanske -? och mängder med gul fetknopp!
Några blåklockor har dykt upp och stora, stora sällskap av trift och hundkäx.
Vid dikesrenen upptäcker jag också svartkämpar .., som påminner om en slags planet nästan.

Och snart ska jag susa iväg till affären.

Bara så ni vet ....

Utan att jag ens har påmint om det den här veckan, så har nu det första bidraget till "det som gjorde mig mest glad" kommit susande genom rymden - från sydöstra Skåne och vidare upp längs kusten - för att slutligen landa med en liten duns i ett gult hus i landet Halland.

Än är det bara torsdag, men jag lägger ut adressen här.
bisse151@gmail.com

Och så ett litet axplock av förra veckans bidrag ...



Det här - med lite anknytning till det här med barn som uppträder (eller inte) inför publik, var kanske före Musikskolans tid ..:?
Se klippet!
Det är både underbart och lite ledsamt.'

(Till yngre läsare här på bloggen: Hylands Hörna var närmast en institution när jag var liten. Vi hade en enda kanal på tv och alla såg samma program! Lennart Hyland, tidigare sportkommentator i radion, blev som en nära bekant. Och titta, så bra han löser det här! På slutet skymtar Allan Schulman, pappa till bl.a. Alex Schulman.)


Anne Mantorp berättar om musikskolebarnens glädje ...

Hej Elisabet!

Här kommer mitt bästa i veckan!

Det var när jag fick följa med till musikskolan och vara med på äldsta barnbarnets trumpetlektion och sedan
lyssna på yngsta barnbarnet med sina 7-8 åriga kamrater när dom visade vad dom lärt sig under skolåret.

Underbart är bara förnamnet.

Först av allt så sjöng dom av hjärtats lust och var inte ett dugg blyga och sedan var det dags att visa vilket instrument man valt till nästa termin och dessutom få ljud ur dom.

Framgången med det var lite si och så och allra svårast var det för saxofonerna.

Om man säger att den som var bäst av dom små- flickorna var hon som fick fram ljud en gång.
Jag kan inte tycka annat än att dom var jättemodiga som satt på scenen inför alla syskon och föräldrar och visade upp sina prestationer.

Det blir säkert jättebra i höst.

Musikskolan i Mjölby är fantastisk och jag gissar att dom är så i hela landet. Och vilka härliga lärare som finns där. Stor eloge till alla lärare (såklart också mattelärare).

Hälsar Anne i Mantorp.

Och ett till ...

annanann i Portugal har varit på konferens i Tyskland ..

 Hej Elisabet!

Den här veckan är det inte svårt att välja höjdpunkt.
Jag har varit på konferens i den alldeles sagolikt vackra försommargröna universitetsstaden Tübingen och där sammanstrålat med sådana kollegor som också är vänner och som det är så särskilt roligt att vara tillsammans med.

Festkvällen inleddes med en dryg timmes stakande på floden Neckar, en båtkarl, en båt och tre av de kollegor jag allra helst i världen är tillsammans med. Och jag. Och en ljuvlig junikväll och djupa samtal.

Hälsn
annannan

Och inte blir man less på varandra heller ...

Att arbeta eftermiddag och kvällar (dagens pass: 15.00 - 21.15) har sina fördelar.

En är att jag i lugn och ro kan sitta här vid bordet, med kaffekoppen (den som inhandlades i Skärhamn, i det fantastiskt vackra akvarellmuseet) och en god macka ..,. och så kan jag gotta mig åt SVT-play.

Det är vad jag ska göra just nu.

Uppdaterat: och den serien, om barnmorskor i East End i London, den får högt betyg av mig! (Den är tydligen baserad på verkliga dagboksanteckningar).
Frånsett en som vanligt tom resväska som dinglar lätt som ett fjun ... (att dom aldrig lär sig!!, en barnmorska kommer till sitt nya arbete och har med sig allt hon äger och har i klädväg i en resväska och så blir det så uppenbart att det är bluff ..,, att den är tom!) fick det första avsnittet mig att bli tårögd ett par gånger om!
Som alltid i brittiska serier är skådespelarna makalöst bra! 

Gomorron-tv ...

I morgonsoffan sitter danska författarinnan Hanne-Vibeke Holst.

Åååå, så jag gillar henne!

Här finns lite matnyttigt om henne.

Och en intressant intervju i Babel.

Igår ...

... en kommentar av "kattis", som aldrig kommenterat på sidan förut, men säger sig ha följt med på bloggen i "många herrans år".

Hur glad blir man inte då!

Så jag tittar in och hittar detta.

En vackrare nationalsång (för mig finge den gärna bli en sån) kan man väl inte tänka sig!

Mirakel ...

Jag har sagt det förut och säger det igen: jag har oerhört svårt att visualisera hur ett blivande rum ska se ut .., eller tänka mig hur en tapet kommer att bli på väggen, och jag kan omöjligen - i vaket tillstånd - göra mig en bild av helt främmande människor och interiörer.

Men .., i drömmen, kan jag!

I drömmen befinner jag mig på ett stort sjukhus där det pågår ombyggnationer och jag åker hiss mellan våningarna och ser - hur detaljrikt som helst - namnen på de olika avdelningarna och på våning nr 5 lämnar jag hissen och upptäcker en kvinna i min ålder som sitter vid ett stort skrivbord och tar emot arbetssökande och där är unga flickor - utbildade sköterskor - som berättar om hur duktiga dom är och i drömmen hör jag deras motiveringar - långa, långa meningar! - och jag ser hur dom är klädda!

Människor kommer och går .., byggarbetare kånkar på brädor.
Allt ser jag i  d e t a l j!

När jag tar hissen ner igen, stannar jag till på ett våningsplan där jag ser ett vidunderligt vackert fönster!

Jag tar fram kameran och tänker att detta får bli Dagens Fönster ("å, härligt handblåst glas!" tänker jag) och utsikten är mot Stockholms ström och se, där kommer norrmän i vikingabåtar och med vajande norska flaggor - dom firar vår nationaldag - och jag ser en vagn som brakar in i en bil och en hund som blir skadad och sen, i drömmen, är jag på jobbet och chefens fru sitter i en soffa och kysser en vilt främmande man och chefen är deppig och sitter i en annan soffa; han har bar överkropp och säger att livet har blivit trist.

Och plötsligt är jag på stan igen och möter en främmande man, som ändå känns bekant, han frågar hur vi har det - egentligen - och jag svarar "jo, det är bra" och en stund senare berättar jag för honom att vi ska skiljas.

"Tänk, jag förstod det", säger mannen.

Sen vaknar jag.

Nästan ångestfylld.

Allt har varit så ofattbart verkligt och för mig är det inget annat än ett mirakel att man, i drömmen, i detalj kan se loch lyssna till långa sekvenser.

Jag fattar det inte.
Jag förstår inte hur hjärnan är funtad?

Finns alla dom här bilderna lagrade i någon minneslåda och så tjoppar dom liksom upp?

För mig är det inget annat än ett mindre mirakel.
Eller ett större.

Dagens fönster ...

... kommer från Barbro - ni vet, Babsan - från Uppsala, men från början från Piteå.

Så här skriver hon (det skrevs igår, onsdag).

"Godmorgon!
En härlig morgon ute på landet,inget regn.
Idag ska jag gå på promenad för att se om kattfötterna kommit, då jag dock har lite lätt koskräck tar jag maken med mig.
Skickar ett fönster på vårt lilla posthus på landet.
Ha det så gott
Babsan."

Stort möte ...

Det är jag i kassan och framför mig en kvinna i 65-årsåldern och bakom henne en tös på kanske nio år, inte mera.

Kvinnan som ska betala, har tjockt, grått hår - det är himla snyggt - och det är vad jag säger till henne.

"Men ååå, vilket fint hår du har!"

Ungefär så.

Sen tänker jag på tösen som ska betala och då säger jag .."men du har också fint hår .., ja, du är fin hela du!" och då ler flickan så varmt och går för att packa i sina varor.

Efter någon minut (kvinnan och jag själv pratar om problemet med att ha alltför tjockt hår och jag berättar om mamma som hade nästan som hästtagel och därtill självfall!) harklar sig tösen, tittar på mig och säger ..."men du har också fint hår ...". 

Hon säger det med  en röst som är så mjuk och len och jag blir så rörd så jag nästan börjar att gråta.

Det blir ett ögonblick av totalt samförstånd.

Av nån slags ... "vi-är-snälla-mot-varandra-grej", utan att ställa oss in.

I flera timmar efteråt - ja, även nu när jag sitter och skriver det här - ler jag bara vid tanken på den där tösen och hennes oändliga omtanke om kassörskan.

Nån som vill flytta till landet Halland?

Alldeles intill strandängen nära havet, där ligger jättefina hus med stora tomter!

Åååå, så man kan drömma om att man hade haft pengar!

Fast då brukar jag komma ihåg min f.d. svåger från Lomträsk utanför Arvidsjaur, som, när jag hänfört visade honom dom gamla, charmiga fiskarlängorna belägna ett stenkast från havet (i Svarte, utanför Ystad), utbrast: "men fy f*n så hemskt att bo så nära havet, hä måst ju blåsa nå hemskt och va kallt!"

Inte det minsta imponerad var han! 

Å, hur jag gapskrattade!

Det förtog liksom den där tillstymmelsen till avund som jag faktiskt - helt ärligt - hade känt var gång jag promenerade förbi och genom fönstren som vette mot gatan, såg rakt ut till havet!

Så ..,. om ni nu har drösvis med pengar över (jag har det inte ,-), så kan ni tar en titt på till-saluhuset-här.

Här, alltså.

Bilden har jag lånat från mäklarsidan och kanske hamnar jag nu i fängelse.

Nån vänlig själ kan man väl komma och hälsa på mig i alla fall?

(På bilden ser ni även den stora lagården inte långt härifrån ..., t.v. om Eckes gula hus.
Byn längst bort i bild, vid klockan 11.00 ungefär, är början på Ugglarp.

Här och nu ..., avsnitt 592.

 

Först förmiddagsfika nere vid lilla hamnen.

En bit bort, på andra sidan bäcken, ser vi fyra, fem gubbar som står och surrar.

Det är samma gäng hela tiden .., pensionärer som träffas där nere och tar en kopp kaffe och pratar om livets allvar - ja, fiske och sånt -.

Och efteråt en stunds pysslande ute på gården.

Blommorna får vatten .., jag rensar lite ogräs .., en tomatplanta får större kruka .., jag klipper ner flädergrenar som blivit översållade av svarta löss .., allt medan pv gör sig redo för en träningsrunda på cykel.

"Tja, en tio, elva mil blir det nog idag ...?" säger han.

Fast först har han letat cykelpumpen (och plånboken) och beskyllt sin sambo för att ha städat bort den. 

Jominsann. 

Sen visar det sig att så var det inte alls.

Och grattis till vinnarna!

Och eftersom vi ska ut på prommis och ha kaffetermosen och fika med oss, så lägger jag in filmen redan nu.

Just det.
Ingen ordning alls är det.

Och det var den rara Barbro från Uppsala (Babsan) som sponsrat filmen!

T a c k   snälla!

Nationaldagsfönstret ....

Ja, men då passar väl det här som allra bäst.

Två lagårdsfönster .., granskogen som står där hög och ståtlig och en rödmålad vägg.
Tack Ulrika i Västmanland som var framme med håven!

Klart att lille Victor ska vara med ...

Det HÄR var mitt bästa i veckan. Att Victor, som fick födas fram i hast pga komplikationer ändå klarade sig helt undan skador och är en helt frisk liten bebis. Halvfransk som sin storebror, 2.9 kg och tre dagar på bilden. Mormorslyckan är total!!

Hälsningar Monet.

Och Elisabet säger så här: en sak är säker, ni måtte ha starka gener på mödernets sida .., för även den här lille krabaten är ju lik sin mormor!