tisdag 5 februari 2013

DBIFV .....


Nu börjar det dra ihop sig om ni vill vara med i Uppmuntringslotteriet, där veckans förstapris är nostalgiboken om Godis & Glass.

En härlig bok som framkallar många minnen!



Om du känner för att dela med dig av det bästa från förra veckan, mejla då till bisse151@gmail.com, så lägger jag in det ikväll eller i morgonförmiddag.

Det blir dragning av Gösta någon gång under morgondagen.  

Heberg tur och retur ...


Nya arbetsskor ska inhandlas - såna som inte är varma - och jag kör till Heberg och som alltid när jag handlar, går det fort; det tar inte mer än tio minuter så har jag hittat skorna och betalat.

Alldeles intill kassan, på väggen mitt emot, sitter hundratals postfack.
Det är till Nettobutiken hebergsborna går för att hämta sin dagliga post.

Och då slår mig tanken .., den där före detta malåbon som i alla år bott i Heberg, är han ännu i livet?

Så jag frågar kassörskan och hon säger ..."men åå, han gick ut härifrån för en minut sedan!"

Eftersom jag vet var han bor, tar jag den vägen hemåt och utanför enplanshuset i vitt tegel, ser jag honom och hans nya kvinna.

Jag stannar bilen, hoppar ur och ropar hans namn.

För fem år sedan, såg han ut så här. Åttiotre år. Vältränad.

Att han nu, efter alla år som vi i n t e  har setts, ska komma ihåg mig, det är nog uteslutet, så jag skyndar mig att säga vem jag är och att jag har sett ett urklipp som handlade om honom på malåsidan och han ser lite förvånad ut där han står i sin skinnjacka och är sig tämligen lik - bara ännu mera en avbild av sin mamma än jag minns! - och jag ser också att han kämpar frenetiskt för att komma ihåg.

"Få se, vem är hon nu ...?"

"Och du bor kvar .., ja, där du bodde senast ...?" säger han leende.

Jodå .., och jag berättar om skoinköpet och att jag bara ville se om han ännu var i livet, ja, inte mer än så och jag tänker att jag måste hitta rätt knapp att trycka på, så där så att minnesluckan åker upp.

"Ja, han hade min pappa som friidrottstränare i sin ungdom ...", förklarar jag för kvinnan, så där som av en händelse.

faller allt på plats!

"Ivar Nilsson, ja .., ja, han var en riktig tjurskalle (han uttalar tjurskalle precis som pappa gjorde .., det där speciella tje-ljudet som finns hemma - Torgny Lindgren har skrivit om det -!), ja, n´Ivar, det var han som lärde mig allt om friidrott och det var nästan omöjligt att klå honom!" säger mannen som nu är två år från nittio och har varit folkskollärare och som en gång i livet hade ett radioprogram som handlade om Hawai.

Och han berättade och visade oss kajan som han irriterade sig på ..., då, för fem år sedan.

Sen blir det lite småsurr om glashala vägar och att vi längtar efter vår och så tack och hej  ...,och så går denne åttioåttaårige man arm i arm med sin kvinna - som för övrigt heter Mildred och är från Uppsala, men bor i Malmö, ja, nu är dom särbos - in i huset.

Så här skrev Hallands Nyheter om denne före detta västerbottning i förskingringen:

Hemma i Malåliden satt han och drömde över skolatlasen om alla fantastiska platser han skulle besöka. Ju längre bort, desto bättre.
En av dessa platser var Hawaii.
Axel minns hur han en sommar när mamma tvättade i ån därhemma gjorde en barkbåt och skickade iväg.

– Jag tänkte mig hur den skulle segla ner för Malån och vidare ut i Skellefteälven, ut i Bottniska viken och Östersjön och sedan ut på de stora världshaven för att till slut flyta iland på någon av de hawaianska öarna, skrattar han.


Är det inte komplett underbart!!

När det vänder ...


I nästan tjugo år bodde jag inte långt från havet i Skåne.
Jag vande mig vid att vädret kan slå om nästan hur snabbt som helst.

Ena stunden strålande sol, en kvart senare kunde haglet stå som spön i backen.

Om det var omväxlande väderlek i Ystad, så är det ändå ingenting mot för här, alldeles vid havet.

Vaknar till gråmulen morgon och ishalka på vägarna.

Halvvägs hemma hör jag ett annorlunda fågelkvitter.
Stannar till.
Lyssnar.
Har ingen aning om vem som kvittrar så fint?

Några timmar senare är allt annorlunda.

Himlen blå .., - ljust-ljust-ljust blå - .., och solen har svingat sig upp över kullen.

Det tycks bli en fin dag, det här.


DBIFV för annannan i Portugal ...




"Det inspirerande flödet av kommentarer till mitt upprop om sånger som berättar en historia!"


// Elisabet säger: för min del var det lätt som en plätt .., ingen berättar väl historier som Evert Taube.
Och ingen har gripit mig så mycket som just Briggen Blue Bird of Hull. 
Skutta gärna vidare till madamen i Portugal och berätta om just dina favoriter!

Dagens fönster ...


... från Nora.

Och då vet ni.

Just det.

måndag 4 februari 2013

DBIFV för Eva på Frösön ...


 Hej Elisabet!

Den senaste veckan har varit rent eländig. Feber, hosta och snuva.
Inte många guldkorn under veckan. Men, i lördags knaprade jag i mig två Alvedon och åkte till Drejeriet, en fin keramikbutik i vår stad, som drivs av ett keramikerkollektiv.

Där hade barnens kusin Emma vernissage på sin utställning "Skogen, fjällen och andra former".
Hon blev färdig keramiker i våras och detta är hennes första utställning.
Så vernissagedagen ville inte jag, som faster, missa.
Fin utställning i härlig miljö.

Kram Eva
DBIFV för Torun i Staffanstorp ...


Hejsan!
Vill gärna vara med och bidra med vad JAG tyckte var bäst under förra veckan: det var utan tvivel mötet med Tareq

Vilken empatisk och närvarande entertainer! Som dessutom inspirerade till långkok och matlagning à la Sous-vide-metoden.
Inte en plats fanns att uppbringa i hörsalen på Staffanstorps bibliotek, där vi under två timmar blev serverade underbara och roliga anekdoter ur hans liv.
 Och givetvis fångade jag en vänsterhand till dig. Tareq såg lite förvånad ut när jag frågade om jag månne fick…? Men han ställde snällt upp!
Hälsningar Torun.

//Torun: I love You! 

Kväller ...


På kvällen är vi båda trötta.
Sitter på våra favoritplatser ..., dricker te och äter scones.
Jag tittar på 112 och irriterar mig på spänningsmusiken som ligger som en smet över programmet.
En tant på 98 år ska hämtas av ambulansen och då smetas spänningsmusiken på.
Så är det inte alls i brittiska Akuten.
Tillvaron i sig själv är tillräckligt intressant och spännande.
 
Sen blir det Aktuellt.
I en flickskola i norra Indien får unga flickor inte längre gå i jeans, ty då kan männen bli alltför upphetsade.
Ja, dessa karlar.

Ibland pratar vi lite med varandra, pensionatsvärden och jag själv.
Vi frågar hur det har varit på jobbet.
"Är du trött?"
"Nej, inte alls .., jag lyssnar bara."
"Du då ...?"
"Ja, lite ...".

Det är kallt om fötterna.

Och den självlockige meteorologen berättar om snöfall och snöfall och någon sol längst ner i söder, eller i alla fall "luckor i molntäcket".


Här och Nu ...


Sista rundan med harry innan jag åker till jobbet.
Det här är den där ljuvliga veckan då jag är ledig onsdag, torsdag och fredag och sedan arbetar fyra dagar.
Redan när det är måndag njuter man.
Tänker att .., å, bara i morgon kvar, sen är det all den där ledigheten!



Snön som vräkte ner för några timmar sedan, har förvandlats till slask.

Tjask-tjask låter det när jag närmar mig postlådan.

"Min testosteronhalt har nog gått ner ..."


... säger mannen i det amerikanske programmet i SVT1 och jag sitter i loppisfåtöljen och tror inte mina ögon och faktiskt känner jag mig mest som en dinousarie; en kvarleva från stenåldern, ty aldrig i mitt liv att jag skulle visa upp mig i tv och berätta om mina erotiska drömmar eller att två eller tre terapeuter skulle dirigera min partner och mig själv och - inför tv-kameran -, skulle vi få tips och råd och gärna visa hur det ska gå till och mannen i programmet - han som inte känner för att rumla om i halmen med sin gravida hustru - får minsann veta att han har komplex eller nåt .. -, allt medan den havande vittnar om hur omåttligt pilsk hon är!

"Min man har inte samma glöd i ögonen längre!" säger kvinnan besviket.

Och terapeuten har straaaaaama kinder och slät panna och den andra kvinnan pratar på ett sånt här amerikanskt vis, så där som eleganta damer ofta gjorde i västerfilmer .., ni vet, damer som arbetade på bordeller och alltid hade en pipig röst - flickaktig -, väldigt småbarnsflickaktig.

I programmet får vi också träffa den gravida kvinnan som vill föda hemma och sedan, efter förlossningen, äta upp moderkakan.

Ååå, milda makter .., detta är den nya tiden, förstås ..!  tänker jag ..., slår av tv:n ..., och så går jag in i köket ..., häller upp kaffe i älsklingsmuggen och gör mig en limpmacka med Svennes kaviar som pålägg.

Just så.

DBIFV .....


Det här är förstapriset i veckans Uppmuntringslotteri, nämligen Nostalgiboken om godis & glass.

Oj, så många minnen den väcker!

Jenka var mitt favorittuggummi och inhanlades oftast i godisaffären Druvan, belägen alldeles på tok för nära skolan i Malå. Tant Inez stod ofta bakom disken och visste precis vad man ville ha.

Annars gick det bra att köpa lösgodis i Folkes Kiosk på Storgatan, eller på Burwalls Bok, - & Pappershandel där tant Linnéa eller tant Lotty stod bakom disken.


Glassen längst ner t.h, Igloo Apelsin, var min solklara favorit!

På tidigt 60-tal fanns även ett litet bageri i korsningen Prästvägen - Ringvägen, där såldes nybakat bröd förstås, men även smågodis (långa kolaremmar, t.ex. något jag tyckte var så himla gott!) och det var min bästa kamrat Gunillas farmor och farfar som drev bageriet/butiken. Alfrida, hette tanten, vad Gunillas farfar hette har jag glömt, men läser Ingela från Malå här, så vet hon det säkert.
Nu kom jag på det!!
Axel Marklund, hette han.

Det blev mycket om godis det och glöm nu inte att skicka in ditt "bästa" från förra veckan, om du vill vara med i dragningen.

Vad andrapriset är .., det vet jag inte riktigt ännu; det får bli en överraskning.

Glädjen, ja.

bisse151@gmail.com är adressen!

Gråvädersmorgon ....


Och vi träffar Elsa och Alice - en labrador och en dalmatiner - och harrys i särklass bästa kamrater och åååå, så det springs, hoppas, skuttas och åå, så roligt dom har!

Det är inte kyligt ute, men som bortblåsta är vårkänslorna från i helgen.


På vägen ligger små "installationer".
Alldeles av sig själv.


Och någon har - vid sextiden i morse, cyklat till jobbet.
Tjugotvå kilometer enkel väg.

Dagens fönster ...


.... kommer från Portugal och det var madamen som är uppvuxen i den skånska myllan - men som numera bor lååångt, lååångt hemifrån -, som lyfte blicken och tog fram fönsterhåven.

Å, ni fönsterfångare .., ni är bara så omtänksamma!

söndag 3 februari 2013

Funderingar ....

Det är när vi har gått och lagt oss som pv börjar fundera.

"Varför i hela fridens dagar heter det Västernorrland, när det ligger mer åt öster?" säger han.

"Och vad är logiken med att Östersund heter just öster i början, det borde rätteligen vara Västersund?"

Att Västerbotten har sitt namn för att det ligger väster om Bottenviken är lika logiskt som att det i Finland - precis tvärs över - heter Österbotten.

Nej, det är det där andra han grunnar på.

Uppdaterat: nu har han tittat noga på en karta och säger att det faktiskt är logiskt det där med Östersund; staden ligger ju öster om ett .., ja, ett sund, kanske?

"Men Västernorrland, där ger jag mig inte ...!" säger han.
Det bästa för mossfolk i Örebro ...


Det näst bästa i veckan var att jag blev ägare till den himlans fina sjalen som ännu inte har fastnat på bild. Så skön och vilken läcker färg!

Det allra allra bästa är mindre materiellt. 
 
Frukost i skogen en solig vintermorgon. Med maken och Cosmos. Helt underbart! 
 


Det bästa för Ann i Göteborg ...

Urläcker väska och lika läcker knapp! tycker Elisabet.

Det roligaste i veckan var att det kom bilder från Cicki, som syr mina linneryggsäckar. 
Nu är två modeller klara. De är så snygga helt i linne och hon syr så noga och fint.


På den lila/lime är det knapp i kokosskal och på den svart/rosa är det en knapp i kohorn med päls i cerise.
Det ska bli så kul att få se dem på riktigt. 
Det bästa för Ulrika i Västmanland ...




En vecka med mycket jobb men också mycket stickning och avkoppling.
En bra balans var det och det händer alldeles för sällan. Jag har mått riktigt gott! Jag älskar de lediga stunderna när jag kan sitta och sticka, omgiven av hund och katter. Gos all around. :-)
 
En riktig höjdpunkt var faktiskt i tisdags då jag for till sjukhuset igen, den här gången för att göra ett EEG. Det är så intressant att få vara med om allt möjligt där! Nu har jag på bara ett par månader varit med om magnetröntgen, röntgen av huvudet (minns inte vad det kallas) och EEG. 
 
Jag tycker det är spännande. :-)  
 
Dessutom träffade jag den här gången på en stickerska i väntrummet. Trevligt!
 

För länge sedan ...


... läste jag en artikel där det meddelades att långt ifrån alla män är far till sina barn.

Ja, långt färre än man kanske skulle tro.

Det tänkte jag på när jag i dagens DN upptäckte den här krumeluren.
Det bästa för mig själv ....

Ibland låg han i skuggan i slänten och vilade sig.


Det bästa förra veckan, det var att jag till sist tog mod till mig och gjorde det oundvikliga: tog pElle till djursjukhuset i Slöinge och lät honom sluta sitt liv där.

I veckor, ja, nästan månader, hade jag anat att det skulle bli så här inom en inte alltför avlägsen framtid.

På kvällarna, när pElle alltid hoppade upp i min famn och lät sig klias på huvudet, brukade jag säga att ..."ja, du lilla gubben, du har nog inte så långt kvar att leva".

Pv tyckte att det lät så hemskt, men för mig var det ett sätt att förbereda mig.

Det är underligt, men på nåt sätt vet man.

Sista tiden blev pElle annorlunda.
Låg inte vid min huvudkudde som han alltid hade gjort .., blev kvar på soffan.
Åt bara lite, lite.
Drack mycket vatten.
Tappade glansen i pälsen.
Och så kom ju den där knölen.

Men oj, så tomt det är.

Tänk, att man kan sakna en katt så mycket!

Nu är där ingen pElle som kommer och möter en efter arbetsdagens slut .., ingen pElle som kommer småspringande när bilen parkeras på gården ..., ingen pElle som ligger i den där gropen uppe på soffan.

Ingen pElle som tror att all mat är till honom.

Var gång jag kör till jobbet och sitter själv i bilen, får jag ideligen svälja.
Ibland skyms sikten.

Och allt detta för en svartvit kattgubbe som inte längre finns.

Ändå .., var det det bästa förra veckan ..., att vi kom till ett beslut.

Att vi lät honom gå.

Det bästa för Eva i Tyresö ...


DBFV
 
En lugn fin kväll med hela barnbarnsfamiljen!
Det är jag som sitter t.h. och viker en loppa  och min make ritar med lillKarin.
Vi väntar på melodifestivalen som killarna gillar.
Alla är lugna och det känns skönt efter en turbulent tid.
Först har vi ätit mina kåldolmar och sedan blir det frukt-nöt-bord till melodierna.
Verkligen en kväll att minnas.
Kramar från eva