Nyårsafton 2019 .....

I fjol såg det ut så här .., igår var första dagen på en månad nästan, ja, som jag stod bakom kassan.
Det gick bra det med. Hade totalt förträngt att säckar med ved fått nytt plu-nummer - det som alltid haft 6523 - nej, nu hade det bytts ut och så var det nånting annat som ändrats, men det löste sig ju.
Oändligt många rara kunder passerade kassan och jag kände - som alltid - hur mycket jag älskar det här jobbet, särskilt kanske sen jag slutade. Nej, jag har alltid tyckt om mitt yrke.

På slutet hade jag många ungdomar som kom och handlade så där i sista minuten och dom var så vänliga .., önskade en trevlig kväll och jag frågade hur dom skulle fira nyårsaftonen .., jo, dom flesta skulle vara hemma hos varandra.

Min oro att vi skulle vara för få som arbetade en nyårsaftonskväll, den föll pladask till marken.
Jag vet inte hur mycket vi hann med, då det var så lugnt ., det hade varit perfekt att stänga klockan 18.00.

Och så efter jobbet blev det raka spåret till Steninge och friherrinnan och hennes väninna.
Där var så fint (som alltid) uppdukat i köket och så underbart att sätta sig vid vackert dukat bord och allt var gott förstås .., och jag hade också köpt hem havskräftor, så dom plockades in .., för finns det nånting som är så smarrigt?

Lugnt och fridfullt var det, men inte för Harry.
Friherrinnans katt Tiger gör verkligen skäl för namnet och han smöööööög på Harry och gav honom en lusing och då blev Harry så förskräckt så han hoppade upp i pv:s knä och till sist lät vi den något skärrade Harry ligga i vår bil .., det blev tryggare för honom.
Och då .., då gick Tiger i säng.
Skönt .., att slippa den där svarta krabaten! kanske han tänkte. (Men mest var han ju nyfiken bara och ville kanske ha en lekkamrat).

Vid halv tolv tackade vi för oss och fick skjuts hem av Anne-Marie - vår bil fick övernatta i Steninge - och jag slocknade nog inom 1 minut. Gjorde ett försök att lyssna till Europapoddens extrasändning som handlade mer om Norden (ska lyssna på hela idag) och nu är det alltså nytt år och vi har varit uppe sedan klockan åtta.

Pv ordnade med frukost och jag invigde äggkoppen som Nelly förärade mig ., den som inhandlades i Sulimania (ja, jag väljer att stava det så). Det är ju helt ofattbart nästan, att en liten äggkopp kan sprida sån glädje. Hade någon frågat om jag hellre ville ha en diamant som jag inte fick sälja eller äggkoppen, så hade jag - utan tvekan - valt den senare.

Såja.
Då hoppas jag att den som läser här (det finns några i alla fall) har haft en fin nyårsafton.
Andra har inte haft det.
Pratade länge med väninnan som förlorat sin man just efter jul.
I stället för att förbereda nyårsmiddag satt hon och dottern och valde fina psalmer inför begravningen.
Hon lät förkyld.
"Är du förkyld eller har du gråtit?" frågade jag.
Hon hade gråtit.

Dagens fönster ....

Så här skriver fönsterfångerskan: "Den här fönsterbilden kom inte iväg till jul men nu kanske som nyårshälsning? Titta nog i mittfönstret! Allt gott för 2020!"

Och vem var det som hade håven redo?
Jo, den här madamen och stort tack, säger jag.

(Ser jag rätt är det en hund som tittar ut genom fönstret!).

Februari 2019 
en summering ....

I februari kommer fönsterleveransen. Dom här ska sättas in i den gamla altanen, den som - är det tänkt - ska förvandlas till ett vardagsrum med utsikt över hästhagar och polska ambassaden.
Om dom kommit på plats?
Gissa två gånger.

I februari befinner sig Guy i Vietnam och skriver att han har svårt att hitta en bankomat.
Någon har i alla fall hjälpt honom att skriva ned olika adresser på thailändska vietnamesiska och kanske fanns bankomaten just där någonstans, ja, bland dom fem punkterna.

I februari kör jag till Slöinge och handlar en dyr - men fullmatad - semla till pv.
På Hemköp kostar semlorna 15 kronor.

Där utanför - utanför bageriet alltså - blommar scillan. krokusen!

Min morfar P-O Hansson, han växte upp i Kittelfjäll.
På Facebook finns Martin Westerlund som tar så fina bilder - det här är vägen till Kittelfjäll - och jag frågar om jag får visa den på min blogg och Martin, som är en hyvens man och på något sätt är vi släkt men vi lyckas inte reda ut hur,  säger att det är ju självklart! Visst får jag visa bilden!
Så det gör jag.

Och domherren visar sig vid fågelbordet och det är inte ofta, bara när det blir riktigt kyligt.

Mera februari.
På väg till Sälen övernattar vi i Upplands Väsby och det är knappt att vi hinner hänga upp ytterkläderna, så har Emil plockat fram backgammonspelet. Så är det alltid.
Den här (2019)  julen vann Emil med 15-9 över pv.
Aj, aj.

Det bästa med att arbeta i butik, det är mötet med alla människor och allra roligast är det med småttingarna. Det här är Annabelle som följer sin mamma till affären och jag frågar om jag får ta en bild och det får jag.

Lite avskavt nagellack gör hjärtat varmt.
I alla fall mitt.

Den sjätte februari har någon vänlig själ på jobbet lagt undan DN till mig.
Säkert lördagstidningen, så vi ska kunna lösa korsordet.
Ett hjärta vid ens namn .., tänk, att det betyder så mycket.

Februarifönstret 2019 fångades av Turtlan som då var på semester på någon kanarisk ö.
"Duger det här som fönster ...?" skriver hon och jag svarar att "självklart!"

Dagens fönster ....

... även det på julkort - det här från sonens svärföräldrar - och tänka sig .., lilla Nelly kom också med på ett hörn. Det högra.

Januari 2019
en summering ....

Inleder det nya året med flera inhopp i affären ....

Och i januari ger jag mig själv Måns Wadensjös roman "Monopolet" i födelsedagspresent.
Jag tycker sååå mycket om boken - kanske för att den handlar om igenkänning - ja, för den som arbetar eller har arbetat i butik. Vad den handlade om? Ja, det kan man kanske räkna ut om man tittar på omslaget .., den handlar om arbetet på Systembolaget.

Thomas kusins sambo (eller Sonjas sonhustru) heter Kerstin Cedell och bor i Växjö, hon gör så fina grejer .., som det här .., på en förskola - kanske finns den i Växjö -?
Fiskar och cirklar. Behövs nåt mer? Egentligen?

I slutet av december 2018 dör Karin - lillasyster till Eva i Tyresö -.
En enda gång har jag träffat henne och jag minns att hon hade så vackra ögon och att Evas dotter Maja är så lik sin moster.
I  mitten av januari blir det begravning.

Eva har då gjort ett så fint ..., ja, som en liten skog med stenar och växter, allt som liksom symboliserade hennes lillasyster och när det väl kom på plats, framför själva podiet där kistan brukar stå, men som nu var klädd i grönt och där urnan stod en bit bakom (och på urnan en tovad fågel i blått, som Karins son son gjort), ja, men tänk, så fint det blev!
Så personligt! 
Karin blev 67 år och hennes barn förlorar därmed en älskad mamma.

Någon gång i januari kommer snön.

Och jag gläds åt tulpaner .., vilken lycka! ¨

I januari kommer en av grannarna och handlar i affären och när jag ser hennes inköpslista faller jag nästan baklänges .., jag tror nog  a l d r i g  att jag har sett en så prydligt nedskriven lista!!

Och sonen, han i Malmö, är ute på vift med sin kamera och tar härliga bilder.

Det är inte ofta det kommer handskrivna brev till vår postlåda, men ibland så.
Här är det Eva i Tyresö som har skrivit och tecknat och jag tycker att det är så roligt!
Kan det möjligen handla om nyårsaftonen?

Från Sonja får vi låna hem ett antal svarta anteckningsböcker, där pv:s mormor Margit har skrivit ned nånting som vi inte riktigt vet om det är hennes eget liv det handlar om, eller är det ett utkast till något annat.

I januari tar jag också den här bilden som jag tycker så mycket om.

Och i mitten av januari firar vi den här lille krabaten som då har fyllt sex månader.
Han heter Edvin och hans morfar heter pv.
Ja, eller Thomas.
Mycket har hänt sedan dess .., nu har Edvin med sin mamma och pappa lämnat hyreslägenheten på Bäckagård och bor i ett alldeles eget hus mer centralt i stan.

Den nittonde januari skriver min syster i Australien så här i det dagliga mejlet:
"Efter att Sydaustralien under ca 4 dagar varit THE HOTTEST PLACE ON EARTH med högsta

temperaturen 50,9C på en ort, men bara 42C här i Hallett Cove, så har vi i dag en behaglig temp på 30C och soligt.  Så i natt kommer nog både Sophia och jag att sova gott".

Jag tänker att det är ungefär som nu.

På Karl-dagen den 28:e januari har Halmstad kammarkör konsert i Ängelholm och otaliga gånger dessförinnan har jag hittat pv sittandes vid pianot i gästrummet och där övat om och om igen på den här vackra sången. Den ska dessutom sjungas på danska.

Och tänka sig .., den 29:e januari 2019 .., då upptäcker jag blåsippor i knopp just utanför Britt och Eckes syrénhäck!

Och så ett fönster.
Ett per månad.

Den fjortonde januari publiceras det här fönstret på bloggen.
Det är Catarina i Trelleborg (Eller Catharina med h .., jag tror att det är så) som besökt New York och då fångat detta outsägligt vackra! Här var hon.

Dagens fönster ...

På alla julkort letar jag fönster.
Här är ett av dem alla.

Det här julkortet har som avsändare Ingalill i Ystad.
Ingalill lärde jag känna dels som kund i affären, men även på ett ganska annorlunda sätt.
Jag hade strosat omkring lite planlöst på gamla kyrkogården i Ystad och kom att stanna till vid en gravsten med en text som var lite annorlunda.

I november 2008 skrev jag så här om gravstenen: 

"Och jag hade ett sådant ..., annorlunda möte med en kund idag.
Så här var det.

För två år sedan, lite drygt, skrev jag på min gamla blogg om ett besök på Gamla Kyrkogården här i stan.

Jag tog bilder av gravstenar som grep tag i hjärtat lite extra och det var särskilt en av dem, som verkligen satte avtryck .., en gravsten tillhörande en ung kvinna som hette Malin och på gravstensplattan stod det ..."Sjö täm ...." och det fick mig att le och att grunna över kvinnans öde.

Och jag googlade och Tobias i Finland som kommenterade hos mig sökte också, men ingenstans hittade vi något om denna för oss helt okända Malin, jo, från advokatsamfundet som torrt och livlöst berättade om kollegan Malin som inte längre fanns.

Men för övrigt: intet.

Tills i förrgår, då jag får en kommentar av denna Malins mamma som visar sig bo i Ystad.
Hon har, på dotterns dödsdag, sökt på hennes namn och hamnar av en slump (Ödet, säger mamman ...) på just det inlägget där bilden på gravstenen finns.

Och så skriver mamman till mig .., ett varmt brev där hon berättar om dottern, vars liv blev så kort och dramatiskt.

Idag på affären kommer en kvinna fram till mig och tar i hand.

Det visar sig vara Malins mamma."

Och det, kära vänner, det var Ingalill i Ystad, hon som skickade ett så fint julkort 

Näst sista ....

... dagen på det här året och fastän klockan är sju minuter över nio, är det ännu ganska mörkt ute.
Fem grader varmt.
Gråmulet.

Morgonstudion på tv:n och det berättas om ungdomar som skjuter raketer mot poliser och jag tänker på dom - som i morgon - ska tjänstgöra i någon av våra större städer. Kanske tänker jag särskilt på  Malmö och å, så jag önskar att försäljning av raketer och smällare skulle förbjudas och då även med tanke på skräcken hos allehanda djur, då, när det smäller som värst.

För övrigt?
Jo, den här julen har gått i filmtittandets och bokläsandets tecken, i alla fall på hemmaplan.
Två nya böcker har jag beställt och kolossalboken av Olga Tokarszyk har jag ännu inte tagit mig an, men jag har tittat på flera bra dokumentärer; den senaste var "Med motorbåt i vikingarnas fotspår", där två tydligen kända norrmän - Øystein Bache och Rune Gokstad - (komiker, programledare) ger sig iväg på en - i mina ögon - skruttig båt; från Finland via Belarus (ja, det är ju så det ska heta numera), Ryssland, Ukraina, Rumänien, Bulgarien och slutligen kommer dom till Istanbul.
Ja, jysses, vilket äventyr!

Med båten strulade det mest hela tiden och man gick på grund och ja, det var kort sagt ett elände, men oj, så mycket gästfrihet och så många hjälpsamma människor som uppenbarade sig hela tiden.
Ibland tappar jag nästan tron på mänskligheten, nu fick jag tillbaka den!
Redan nu kan jag säga att mår man dåligt av att se sprit - framför allt vodka - då kanske man ska välja ett annat program. Det bjöds friskt på just vodka, ja, mer som om det vore en kopp kaffe.
Tack Turtlan i Karlstad som tipsade om den här serien!
(Visas på svt.play fram till och med den 22:a januari, om jag minns rätt).

Annat som hände?
Jo, min bästa väninna under åren i Malå, hennes man somnade i veckan in lugnt och fridfullt.
Så fort det gick!
Han var född 1952 och när han fick diagnosen - i mitten av december - hade han som mål att få  bara ännu en sommar i sin älskade motorbåt, den som dom inte haft så länge.
Så blev det nu inte.
Jag hoppas - för hans skull  - att det finns fina båtar där man hamnar efter döden.
Och för väninnan (och dottern som mist sin pappa) väntar nu ett annorlunda liv.

Ja, så är det.
Livet.
Det gör lite som det vill.

Minnen från 2019 ....

Det första.
Sms från sonen.

Dagens fönster ...

För flera år sedan: bilsemester i Bohuslän.
Vi övernattar i Pilane på ett Bed&Breakfast och jag tycker mig vara i paradiset.
S o m  vi trivs där.
Och om man har hund, kan man bo i annexet.

Det tycks ha blivit ägarbyte, men detta är kanske lika bra nu, som då.
Här finns en länk till detta ljuvliga.

Film,  och boktips ....
Och ett från radion också.

"En man kom från Texas" av dokumentärfilmaren Tom Alandh.

I 20 år satt Rikard Viking Flinga i Texas hårdaste fängelser, dömd för mord. I 13 år satt han isolerad därför att han efter två knivslagsmål betraktades som våldsam och farlig. Rikard Viking Flinga är svensk medborgare men har aldrig varit i Sverige och av språket förstår han bara några få ord. I början av mars 2000 kom han för första gången till det land han är medborgare i för att börja ett nytt liv. Tom Alandh och fotografen Björn Henriksson mötte honom på Arlanda.

Som vanligt är Tom Alandh fenomenal, rent av outstanding, när det gäller att på ett lågmält sätt ställa frågor som inte är dom vanliga. Han verkar uppriktigt intresserad av dem han intervjuar. Han vågar bryta in. Öppna dörrar. Eller öppnar dörrar som står på glänt och där man sitter i loppisfåtöljen och tänker "undrar hur det gick till ..?", så kommer precis den frågan. 
Tom Alandh verkar bry sig. 
Länken till filmen finns här.

"Krokiga vägen till Lyckliga gatan".
Den gatan finns uppenbarligen i Växjö. 
Eller fanns. 
Ännu en dokumentär av Tom Alandh, ja, om människor som brutit upp och börjat från början, ibland från minus. 
Vi satt tysta pv och jag själv och förundrades över kraften hos somliga människor.
Hur hade vi själva fungerat om vi tvingats fly och fått börja om från början; lära oss ett helt främmande språk .., nya bokstäver? Om vi hamnat i Afghanistan? Eller i Kina?
Här är länken.

Engelska Antikrundan, vilket sändes igår fredag.
Här är länken.
"En specialepisod tillägnad 100-årsdagen av första världskrigets utbrott. 
Bland alla ödeshistorier och objekt från krigsåren medverkar också en 101-årig kvinna som minns hur det var att gömma sig under de första bombräderna mot Storbritannien. 
Programledaren Fiona Bruce och antikexperterna åker runt Storbritannien på akt efter gömda skatter i det populära faktaprogrammet som har fängslat den engelska publiken i mer än 30 år."

Lämpligt är att ha en näsduk i närheten, det är många gripande livsöden som uppenbarar sig.

Snillen spekulerar har jag tipsat om tidigare .. , jag gör det än en gång. 
Så många humoristiska pristagare .., så mycket man (jag) inte visste .., en sån bra programledare!
Här är länken.

Klubben.
I julklapp gav jag mig själv den här boken.
Jättebra och intressant läsning!
Rekommenderas varmt .., och för blodtryckshöjning varnas redan nu.
DN-journalisten Matilda Gustavsson berättar om vägen till avslöjandet avden så kallade Kulturprofilen och det på ett sätt så man (eller jag) omöjligen kan lägga ifrån sig/mig boken.
På Instagram skrev jag: "En bok som alla unga flickor borde läsa!"
(För att få inre styrka, tänkte jag).
AP kommenterade: "Eller kanske unga män?"
Ja, allra mest kanske männen.

Jakobsböckerna.

Pv gav mig nobelpristagaren Olga Tokarczuks "Jakobsböckerna" i julklapp.

Den är så tjock och så tung, så hur jag - som ligger på rygg och läser - ska orka hålla i den, det övergår mitt förstånd. Kanske tänkte han sig den som ett träningsredskap?
Nåja, jag ska ta mig an den.
Måhända botar den gäddhänget?

Osebol.
Pratade med Eva i Tyresö idag och hon var helt lyrisk över Augustprisvinnaren Marit Kaplas "Osebol". Den handlar om människor i Värmland, i byn Osebol.
Jag låg på sängen i gästrummet och lyssnade till Evas berättelse om själva handlingen och Eva sa att "Å, jag tror att det är en bok för dig, Elisabet!"
Det tror jag med. Ska beställa den nu på direkten.
Länk finns här.
Och Peter Franke i Värmlands Folkblad, han skrev så här om boken.



Här är självaste Marit Kapla som högläser ur boken.
Osebol ges ut av Teg Publishing (stort grattis!) och det förlaget ägs väl av en son till Sven Teglund, om jag inte missminner mig.

Och apropå Sven, så är det honom man kan lyssna till i dagens avsnitt av Tankar för dagen. 

Ja, men nu har jag delat med mig! Någon annan som vill bidra? 

Mellan varven ....

... tar vi oss en promenad och går Kvarntorpsrundan. Om detta har jag redan skrivit på Instagram, men jag lägger in några bilder även här, det här är ju min dagbok.
Underligt är det att jag upplevde det som om solen strålade, men när jag tittar på bilderna, ser jag inte skymten av någon sol.

När man har gått mer än hälften och passerat lilla hamnen, kan man välja att gå en bit från grusvägen, närmre havet och då blir det genast mer bökigt. Stoooora stenar ligger lite huller om buller.
Ett gammalt skyddsvärn också. Från kriget. Ska ta en närbild nästa gång; det står skrivet vilken pluton som var där.

Med knäprotes i båda benen är det ingen större skillnad när man promenerar som vanligt, men när man ska hoppa eller balansera, då känns det verkligen att man har som en pinne i vardera knät, ja, det är svårt - nästan omöjligt - att beskriva, men det är i alla fall min upplevelse av det hela.

Så att balansera här bland stenskravlet, det är inte det enklaste.
Tur att pv   a l l t i d  är omtänksamheten personifierad.
En utsträckt hand som sträcks fram .., hur mycket betyder inte det?

Det här var det första jag lärde mig när det gällde sjömärken, fast dom är ju på land.
Enslinjer, kallas dom. När man är ute till sjöss och närmar sig en hamn, då ska man se till att från båten ska dom båda trianglarna liksom mötas/gå samman och bli till en .., då är man på rätt väg.

"Ensmärkena kan vara triangelformade tavlor, den ena med en spets som pekar nedåt och den andra med en spets som pekar uppåt, eller fyrkantiga tavlor med ett brett streck i mitten. När man befinner sig på enslinjen pekar sjömärkenas spetsar eller mittlinjer mot varandra på ett tydligt sätt."

Stenarna har, precis som hästar som går ute, fått lite ruggig päls.
Och vi får illröda kinder som är varma länge efteråt.

Nu åker pv rullskidor någon mil eller två (inte länge kvar tills det är Vasalopp) och jag sitter här och skriver och har pratat med Eva i Tyresö, fått ett sms om en god väns man som nu somnat in (sååå fort det gick!)  .., har skrivit till min syster i Australien som i sitt mejl vittnade om höga temperaturer .., och strax ska jag börja med middagsmaten.

Apropå mat: aldrig har min Janssons blivit godare! Helt förvissad är jag att det berodde på potatisen.
Den hette Fontana och den ska jag alltid försöka ha när det ska göras Janssons.

Jodå, jag visste väl att jag såg solen!
Här, på väg uppför sista backen, då, när man kommer till Fabrikör Johanssons stora hus.