Dag 3/3 ....

Fredag och första maj.
Den tappade kraften från igår, återfanns aldrig och utvecklade sig till nån slags influensa.
Alldeles själv får pv åka till Gyltige för traditionsenligt majfirande med hyllning till våren, bland annat av kören Västanvind, den han ännu inte kan vara med i, då rösten inte bär fullt ut.
Men lyssna kan han ju göra. Och träffa alla vännerna.
(Jag hörde honom testa röstresurserna i någon majsång, det var när han stod i duschen ...).

Jag blir kvar hemma.
Ligger på soffan, tillsammans med hundarna.
Fryser så jag skakar.

Tänker på nattens drömmar .., på kalaset hos Hans och Christina och min linneklänning som fick trycksvärta på sig - allt i drömmen -. Ibland tycks allt så verkligt, så där så jag tänker att antingen har man levt nåt slags tidigare liv eller så lever man parallella liv? När drömmen upphör och jag vaknar, vilar en slags sorgsenhet över det hela.

Och jag tänker på att nu stundar arbete sju dagar i följd.
Lördag - fredag.
På onsdag, då jag egentligen har ledig dag, är det postutbildning.

Och jag tänker också på att nu är det bara fem veckor och två dagar kvar tills min semester börjar.
Det går undan nu.

Bäääää .....

Att Norge är ett av världens vackraste länder, det tycker jag verkligen.
Av det jag har sett, alltså.

Tittar jag sen på fem minuter film därifrån .., om "lamm-släpp" .., då blir jag än mer övertygad.

Den allvarsamma ....

Skolan i Kittelfjäll, 1932.
"Titta rakt in i kameran och inget trams!"
Fast fröken får le lite. 

Ungdomar i Dikanäs år 1928.
Tämligen allvarsamt här också.
Eller mycket.
Här vimlar det av släktingar .., bland annat mammas fastrar och farbröder. Vesterlundarna (min morfars sida) var ofta mörka .., titta på tösen som står som nummer tre från höger i den mittersta raden
Jämför henne med mamma på bilden här under.
Kan det vara mammas faster, kanske?
Precis samma kroppshållning, käklinje och sätt att titta åt sidan.

Konfirmation i Dikanäs 1935. Min mamma står som nummer fyra från vänster i mittersta raden.
Några små leenden skymtar.

Vägen Dikanäs - Umnäs är på väg att brytas och arbetarna tar rast.

Okänd fotograf och årtal.

Några tittar rakt fram, andra åt ett helt annat håll. 

Kanske är det kafferast .., ingen bryr sig om att smajla mot fotografen. 

Man anar doften av svett.

Fem unga män mot en vägg i Kittelfjäll ...

Man kan undra om fotografen sagt till dem att stå på ett visst sätt .., med händerna bakom ryggen?

"Och försök nu att titta rakt fram!" 

Nummer två från vänster ser ut som om han väntar på att bli arkebuserad.

Familjen Anna och Hans Hansson, Kittelfjäll. 

Jag räknar till elva barn .., eller är kanske den solbrände unge mannen längst till höger en svärson?

Med den tidens möjligheter .., hur klarade sig familjerna!

Okänd fotograf.

Ingen enda ler.  

Och den skäggige pappans händer är grova och solbrända.

Arbetarhänder.

Bilden visar Kristina Emelinda f. Eliasdotter, äldsta dotter till björnjägaren Elias Olov Hansson från Marsliden. Emelinda - "Linda" - blev nästan 100 år gammal.

Fotograf var Kristina Eliasson, gift med Emelindas bror Hildebrand.

På Emelindas vänstra hand blänker en ring.

Ett stiligt par, tycker jag.

Och här står min mormors far, P-O Hansson, längst uppe till höger.
Folkskollärare i Dikanäs.
Några leenden ...?
Och alltid dessa husväggar att använda som bakgrund.
Grova, timrade husväggar.

Min mammas farfars far, klockaren Per-Erik Vesterlund (f.1845 - död 1926, kallades klockar-far ...) med sin hustru i andra giftet, Anna Erika, f. Ericsson. Tolv barn blev han far till.
Bilden togs 1920 och fotografen tros vara Johan Valfrid Edman från Dikanäs.
Stillsamt fotografi det också.
Det slår mig att jag tycker om den här sortens bilder.
Så otroligt inte-tillgjorda.
Ett slags stillsamt allvar vilar över dessa människor.

Kittelfjäll igen .., men längre fram i tiden.
Fågeljakt tydligen och viktigt att visa gevären.
Kvinnan var säkert "kocka" åt männen.
En av männen ser lite filurig ut ., på gränsen till att smajla.

Bröllopsfoto av Johan och Anna Fredrika Lundgren.
Idel samer, tycks det.

Bildtext: "Lapptillsyningsmannen K J Nylander på besök."
Notera lillpojken med renskinnet (renskinn, är det verkligen ett sånt?) som sitter intill .., ja, kanske sin mormor eller farmor, eller sin mamma?
Så trygg hon ser ut, kvinnan näst längst till höger!
Ser inte kvinnorna mer avslappnade ut ...?
Jo, det tycker jag.
S t a r k a.

Familjen P-O Jonsson med flera i Kittelfjäll.
Okänd fotograf och okänt årtal.
Inte ett leende så långt ögat når!
Å andra sidan .., det kan ju ha varit begravning?
Nej, knappast.
Och småpojkarna i främsta ledet vill nog bara gå därifrån, särskilt han längst till höger.
Kanske fryser han ..., och vem vet hur lång tid det tog att ordna porträttet, så där så att fotografen blir nöjd?
"Stå du där .., alldeles stilla ..ja, det är snart klart!"
På marken är snön nedtrampad .., måhända har dom fått gruppera om sig flera gånger och är nu frusna och vill in i någorlunda värme.
Och den lilla krabaten i sin mammas (?) famn, vad tittar han eller hon på?
Kanske på samma sak som kvinnan längst till vänster i vit blus?

Alla dessa bilder har jag lånat från underbara Vilhelmina kommuns fotoarkiv, vilken är en formidabel guldgruva .,. ja, för mig är det som att vara på släktträff när jag skuttar runt bland bilderna.

Och leenden tycks det vara ont om när bilderna tas .., det är leenden jag har letat efter.

Tjugo, trettio år senare är det nånting helt annat .., då smajlas det friskt på var, - och varannan bild.
Som här .., med min morbror Olaf, tvåa från vänster, som gör honnör.
När kan bilden vara tagen?
Olaf var född 1937 .., då kanske han är nio år på bilden .., i mitten av 40-talet, alltså.
Nog måste det vara vårvinter, med tanke på barnens klädsel?
Inga tjocka jackor. Några har tagit av sig mössan.
Här är morbror Olaf glad och sprallig, såsom jag minns honom.
Han dog på min födelsedag den 15:e januari 2010.

Och man undrar vad det blev av alla de övriga barnen ..., dom som så glatt visade upp sig från ett flak, en vinterdag någon gång för bra länge sedan ...?

Dagens fönster ...

.... hittar man i närheten av ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Bilden togs igårmorse .., idag är det mulet och grått, ja, ja, det borde man ha förstått .., det är ju Valborgsmässoafton!

Man kan ju fira sig själv ...

...eller detta att man just nu tycker att livet är så härligt och att man har några längtansmorötter att se fram emot! Sex veckor nu tills vi sitter på flyget till Accra. Och i början av augusti fyra dagar på Bornholm, pv och jag själv. Och så solsken idag.

Så friherrinnan gör mig sällskap till Flygstaden och så äter vi thai-buffé-mat och efteråt tittar jag in på bokhandeln och faller pladask (ja, inom en minut!) för en bok som jag ber att få inslagen som present till mig själv och jag har precis öppnat paketet.

Det är nämligen så att Niklas Källner är för mig den allra största behållningen när jag tittar på Skavlan och nu har hans filuriga små reportage, ni vet, där han oförväget ställer olika frågor till vilt främmande människor, ja, det har blivit till en bok.  U n d e r b a r t!

Den boken ska jag njuta av under mina lediga dagar.

Annat som man fira .., jo, det är att man vid sextioett års ålder för första gången har lagat nässelsoppa med egenhändigt plockade nässlor (växer som ogräs överallt) och det blev hur gott som helst. Dom pocherade äggen som såg så enkla ut att få till .., nja, dom fick lite annan form .., men det blev bra ändå.

Till detta en stor tallrik med bladgrönsaker, fetaost, lättstekt färsk sparris (säljs på Hemköp för 10 kronor bunten!), tomater och gurka och så citronolja som duttats över.

Helt ärligt .., ja, då är jag nästan i paradiset.

Idag .. .

Ja, det fanns kanske inte så mycket att skratta åt .....

... skulle min mamma ha fyllt nittiofyra år.

Det är hon som sitter med ihopknäppta händer alldeles intill sin mormor, "mor Lotta" .., och morfar, han folkskolläraren som hon älskade över allt annat. Så blir det kanske när ens egen pappa dör när man bara är fyra år.

"Ibland fick min kusin och jag sitta under katedern när han undervisade .., åååå, så spännande det var och om vi började fnittra, då puttade han liksom på oss med sina skor, så där så att vi skulle vara tysta ....!" sa mamma på den tiden det begav sig.

I hennes morfars knä sitter mammas lillebror, Ivan. Här tittar han ännu in i kameran .., så småningom ska han bli helt blind, drabbas av många epilepsianfall och han dör ung, vid tjugoett års ålder.

Bakom mamma står hennes storasyster Margit.
Margit är mammas stora trygghet och under hela min uppväxt minns jag hur mamma stod i hallen och pratade i telefon med moster Margit. Margit som var synsk och kunde förutspå dödsfall .., hon som en gång var hembiträde hos sångaren Einar Ekberg och som var en sån härlig moster.

Och bakom moster Margit står min mormor, Betty. Hon har vit krage på sin tröja och är ungefär lika fåfäng som jag själv kom att bli, det vill säga, knappt nånting alls.

Och sen är där mammas mostrar, två fastrar och en morbror, jag tror att det är han längst till vänster och så en massa kusiner.

Mamma sa alltid att hon fullkomligt älskade sin släkt i Dikanäs .., alla på hennes fars sida som ställde upp och hjälpte till när han dog så ung och så mostrar och morbröder och syskonbarn.

Idag, på Tykodagen, fyller alltså mamma år, eller skulle ha fyllt.

Egentligen hade hon velat bli begravd i Bolivia; ja, hon hade ju låtit bysnickaren göra en vanlig trälåda som kista - den skulle hon begravas i - men så länge använde hon den som soffa på verandan, med dyna ovanpå ..., och jodå, hon hade provlegat i den och den passade precis, hon var ju inte så lång heller .., kanske 1.60.

Och så skulle hon ligga på den enklaste kyrkogården, den bland alla fattiga indianer, men så blev det inte heller ., hennes aska hamnade i det som liknar en bio-popcorn-förpackning som sattes i jorden på kyrkogården i Ystad, så långt från en fattig kyrkogård i Bolivia som man kanske kan komma.

I alla fall väldigt långt ifrån.

Men så väldigt mycket tror jag inte att det betyder .., kanske ingenting alls, i det stora hela.

Men grattis mamma, om du kan läsa dom här raderna!
Till din ära har jag idag köpt en ros som jag har planterat i rabatten, den mot havet till.
Rosen heter Karen Blixen, jo, men det tycker jag passar dig bra.
Du var ju lite äventyrlig och orädd av dig.

Kram från mig!

Eliza.

Ps. Och ja, jag tror att Han ropar på dig som sin vän, mamma. Ds.

Dag 1 av 3 ....

... gläds vi åt solskenet, även om vinden är iskall. Mössan åker på när det är dags för hundpromenad,
På andra sidan kustvägen, ser det ut så här .

Här, på Ekebacksvägen, är det mest sommarhus .., och här bor ett trevligt par från Göteborg - mannen är en flitig motionär och syns nästan dagligen ta långrundan och han går med väldig fart och har ett så varmt leende -.
Marken är nästan täckt av snart utblommade vitsippor.

Vid Lilla Stensjö finns ett hönseri - det är det som skymtar till vänster i bilden -, och där tycks det finnas tusentals höns. Nu ska dom snart släppas ut. Två män har i en veckas tid satt ner pålar och snart kommer stängslet upp. Nio hektar får hönsen att spatsera omkring på!!!
Ack, att man vore ledig just när själva utsläppet ska bli av!

Promenader, det är minsann ingenting för lilla Nelly.
Fyyyy, så trist!
Nästan hela tiden är hon minst 100 meter bakom oss och vi får vänta in och ropa och locka.
Men se, när vi svängt av här och nästan är hemma .., då får hon en väldig fart!

Idag den 29:e april, på det som skulle ha varit mammas födelsedag, ser det ut så här på grannens tomt. Nu har dom återvänt från Småland och Nelly blir så glad, så glad när hon ser Göran och skuttar glatt fram till honom .., viftar på svansen och låter sig välvilligt klappas.

Och så här vackert är det på vår tomt.
Jodå, det blev ett lass till med ved ..., mycket riktigt.
Men nu var det väl ändå sista svängen, hoppas jag?
(För övrigt ryms det snart inte mer i vedskjulet och var ska igelkotten rymmas ...?)

Onsdagsfönstret ...

Tur att man har fönsterhåven med sig, när det ska promeneras med hundarna.

Så här ser det ut i Eckes lilla stuga just idag.

Borta är nu alla äppellådorna.

Det bästa för Kerstin i Dalarna ...

Har en del att välja på men väljer det här som jag har bilder till

Har hälsat på min barndomskompis i Uppsala - som jag känt sedan hon föddes.
Hon ska bli mormor i sommar för första gången, och jag får bli kompis-mormor
 

Har sytt lite till babyn. Riktigt kul att sy så smått. Blir säkert några plagg till.

Hemresan  blev inte som jag tänkt mig. Hade stickning, garnnystan att nysta, vatten,
en halv pizza och några energybars med till tåget, utifall vi skulle bli stående några
timmar med tåget någonstans. Det händer ju då och då med SJ...
 

Att det inte skulle komma något tåg alls det hade jag inte räknat med.
Jag fick åka tillbaka till min kompis och ta ett tåg på f.m. dan efter.
 

Tur man har snälla vänner.

Kram Kerstin i Dalarna

Tisdagsfönstret ...

... kommer från Lekhyttan och det var Ulrika som höll i håven.

Absolut tyst ...

ellem i Skellefteå påminde mig om en dokumentär som hon trodde att jag skulle tycka om.

Nu har jag tittat på den, på svt-play.

Efter halva filmen föll ljudet bort och återkom inte, men det gick bra ändå.

Vad jag tyckte?

M a k a l ö s.

T a n k e v ä c k a n d e.

Här är den.

Tidsmaskinen ...

En liten AP med egenhändigt klippt lugg och så storasyster.

Igår kom med posten nära två kilo av mig handskrivna brev - skickade till min svägerska utanför Göteborg -, plus mängder, mängder med krönikor till hemtidningen Norra Västerbotten.
Tala om att åka baklänges i tiden!

Och där var några bilder .., töserna som småflickor .., och Anders - knubbig och go som knapp ettåring -! Länge blev jag sittande och tittade på bilderna och värmdes i hjärtat.

Dom flesta breven var skrivna i januari/februari 1986 då vi - mina barns pappa och jag själv - reste till Australien. I minst fyra veckor var vi borta och hemma i Malå tog mamma och moster Margit hand om småtöserna. Anders låg i min mage.

Och tänk, så mycket som fallit i glömskans djupa hav och som nu tjoppade upp till ytan!
Och så typiskt mig att i breven snöa in på detaljer .,. varenda hotellrum är avritat .., vem brydde sig?
Jo, jag möjligen.
Men nu väcker det minnen  till liv .., ja, just ja ., så var det!
Och det här var innan digitalkameran var uppfunnen, den var i alla fall inte i vår ägo .., så förmodligen sparade man nog på korten?

Och jag skriver om ett litet hotellrum i Anglesa, 11 mil söder om Melbourne.
"Badrummen ligger separata och är ett kapitel för sig. Ett badrum med badkar med två kranar, märkta H och C, eller var det W och C? Sedan två duschkrypin med gammal dusch som gjord av en bleckburk med hål i, stor och otymplig, men allt så charmigt, enligt mitt sätt att se det.
Efter middagen tog vi nån slags siesta ., jag låg på sängen i det lilla rummet ., fönstret var öppet, gardinen fladdrade .., och där utifrån hördes musik från en bandspelare .., det var Walk on life med Dire Straits, ja, dom är tydligen på turné här just nu."

Och jag berättar om resan från Melbourne till Adelaide och hur vi då kommer till en  kyrkogård, det är vid Flagstaff Hill och på ett anslag kan vi läsa om skeppet Loch Ard som den 1:a juni 1878 led skeppsbrott utanför klipporna och nästan alla ombord omkom, endast en man och en kvinna klarade sig, det var Tom Pearce och Eva Carmichael (på minnesstenen står det Evaline ..).

Skeppet Loch Ard.

Den unga miss Carmichael som vid förlisningen förlorade sina föräldrar, sina tre systrar och två bröder! Hon kom själv att räddas av den ende överlevande från besättningen, nämligen ...

Tom Pierce .., det är han som syns på bilden.

Om detta, som ju måste ha varit ett fasansfullt drama, kan man läsa här.

Av hela resan till Australien, är nog besöket just där, vid Flagstaff Hill, det som etsat sig fast mest av allt. Vilket öde!

Nu ska jag arkivera alla dessa brev och ägna mig åt verkligheten.

Slut i rutan ...!

Idag testade jag elcykeln.
Jo, det blev premiär .., åtta kilometer till jobbet .., ny kassa och nytt system - inget tangenbord -, tänk, efter fyrtio år med tangenter, är det nu pekskärm och det går nog det med.

Stod en halvtimme med Therese som varit där från början idag och så fick hon visa mig .., sen gick hon hem och då skulle jag undervisa den nya sommarjobberskan och det kan jag säga, hon var snabbare att fatta systemet med menyer hit och dit än undertecknad, men vänta bara .., jag kom ikapp på slutet!

Klockan fyra kom Felicia (som läser till lärare och var så glad, idag hade hon börjat en kurs i specialpedagogik och det tyckte hon kändes så intressant!) och då skulle hon få en snabbkurs och ja, så där höll det på.

Men det ordnade sig.

Klockan kvart över åtta satte jag i batteriet i cykeln och susade iväg hemåt.
Lätt motvind.
Noterade att medelhastigheten låg på 26 km/timmen och det pinnade på bra, men nog var jag slut på ändå när jag kom  hem, ovan med cyklandet förstås.
Åtta kilometer är ju ändå ingenting!

Hemma i Malå hade Korpen en postlåda dit man kunde cykla och lägga i en liten lapp med sitt namn, så deltog man i utlottningen av en cykel .., till den postlådan var det 1 mil och det var ju inga problem.

Men det var då det.

Nu är jag stelare och åtminstone mer än tjugo år äldre .., har fått två nya knäleder och ja, jag får säga att det gick bra ändå. Och bättre ska det bli.

Hur lång tid det tog ...?
Sjutton, arton, nitton minuter kanske.

I morgon en ny dag.
Mycket mejeri .., Arlabeställning och även tobaksditot.

Ja, ja.
Allt går i Västerbotten och även i Halland.

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Läcker bild, Ann!

Jamen, det är ju besöket på öl- och whiskymässan! Det var en lätt absurd upplevelse att gå från monter till monter och provsmaka öl, whisky, rom, gin och allt vad man kunde önska!

Massor av små och stora bryggerier fanns där och en hel del destillerier både från Sverige och utlandet.

Enstaka chips- och chokladförsäljare var där också liksom ställen där man kunde köpa ost och korv och för första gången i mitt liv fick jag smaka rökt älghjärta.

Det skulle jag gärna göra fler gånger! 

Det var ganska mycket folk där också, övervägande män och alla var glada (kanske inte så konstigt med tanke på mässans karaktär).

Bästa hälsningar
Ann

Det bästa för friherrinnan ...

Bild: självaste friherrinnan ...

Ja  det är nog att mina små fröer som jag förgrott, som kommer så fint.

Idag har jag satt i nätdörren.och gräsmattan är nyklippt, doftar underbart.

Så nu är det bara den riktiga vårvärmen jag väntar på.

Friherrinnan i Steninge. 

Två vinster var det ...

Sticklingen - blomman för dagen - och så det här underbara bokmärket som kommer från Ann i Göteborg. Det borde väl passa alla kulturella bloggvänner?

Tack snälla, rara Ann!

Det bästa för Ulrika .....

Det bästa just nu...

...är att se sig själv se glad ut. På riktigt. Inte en självklarhet och därför så extra välkommet.

...är Chrille och hunden. Var för sig och tillsammans. Kärlek!

...är minnet av helgen som var, med härlig kompisträff och vackert väder

Hej hopp!

Det bästa och veckans vinst ....

Hur har ni det med glädjen, alla rara  bloggvänner?

Fanns där nånting som livade upp ...?
Nånting som värmde själ och hjärta lite extra-mycket ..?
Nåt som fastnade. 
Som fick er att le långt senare?

I så fall .., om ni vill dela med er av just detta, så är ni välkomna att mejla den där värmen till bisse151@gmail.com, så är ni med i utlottningen av en styck Blomma-för-dagen, den som syns på bilden och som har kämpat sig upp från ett litet frö, till det som förhoppningsvis ska bli en fin blomma som kan slingra runt, runt .., eller blir tre meter hög, ja, man får bestämma själv.

Sticklingen får husera i en papperrulle under frakten till vinnaren.

Välkomna med bidrag!
Barbro i Uppsala var först ut.

Dagens fönster ...

Hos den alltid så vänliga familjen Jönsson i Anderslöv i Skåne, hittade mamma det här fönstret.
Det var i början på 40-talet, mamma var hembiträde hos en distriktsläkare - granne till familjen Jönsson -, och husets rödhåriga dotter - Ingar -, kom ett bli god vän till mamma.

Ja, hela familjen blev till en slags trygghet för den som lämnat ett enkelt hem i södra Lappland och sedan hamnat hos en välbeställd familj i Skåne, där seder och bruk - i många stycken -, var så helt annorlunda.

Ingar, som en gång arbetat som växeltelefonist i Malmö, hade ett sånt härligt skratt ., hon var fräknig och gav mig intrycket att skåningar var så oerhört snälla och trevliga.

Oron ....

Nästan alla jag känner som arbetar i butik, bär på en oro att bli utsatta för rån eller rånförsök.
I lilla butiken där jag nu har mitt värv, har det varit två rån, båda tämligen grova.

Chefens pappa slogs till marken och sedan blev tillvaron aldrig densamma för honom och för några år sedan hoppade två knivbeväpnade män fram och hotade en ur personalen + en städare .., en av dem fick stå i tjugo minuter med en kniv mot halsen, men allt löste sig till slut.
Dom presumtiva rånarna skrämdes på flykten.

Man behöver inte ha särskilt mycket fantasi för att räkna ut vad sånt här betyder för den som blir drabbad. Det är liksom inget som går över och försvinner ur minnet dag 1.

Och så är det ju, att åtminstone jag själv räknar med någon gång bli drabbad.
Utanför lilla kvartersbutiken i Ystad rånades min dåvarande chef .., det har varit inbrott i precis alla butiker där jag arbetat och.varje kväll vid stängning, försöker man att hålla extra uppsikt över kunderna.

Dyker det upp två obekanta män och kommer in samtidigt ., ringer larmet i ens huvud.
Jo, man försöker att vara beredd .., att tänka tanken att inte bli panikslagen om det värsta skulle hända. Tänk, om man blir så rädd att man får en hjärtinfarkt!
På anslagstavlan i fikarummet sitter A4-papper med rubriker som .."Om vi blir rånade" och så vad man ska göra eller - framför allt -, inte göra.

Just därför, just för att man ständigt om kvällarna går omkring med den där vaga oroskänslan .., blir jag så oerhört glad när jag på Instagram ser att en mig närstående ung man skrivit följande rader: "Att jaga tjuvar är OSLAGBART kul med världens bästa kollegor!"

Dom väldigt brutala rånarna i Malmö åkte fast.
Det tackar jag som kassörska för.

// Det är detta man är rädd för.