Att titta på .....

Hur glad blev jag inte när jag igårkväll upptäckte att hos svt:s öppet arkiv, där ligger den ena guldklimpen efter den andra och bara väntar.

Men att det skulle vara  f j o r t o n   år sedan jag njöt av Solens mat, det trodde jag inte!

Jo, jag har svårt för morgonprogram där det genast ska lagas middagar eller desserter, men den här programserien, den kom jag att älska! Kanske för att det inte enbart handlade om maten .., det var så mycket annat; sättet att leva och människorna runt omkring ., sättet det hela berättades på och inte minst: sättet hur programmen filmades! (Fotot är från serien, jag hittade inte namnet på fotografen).

Tolv avsnitt finns att njuta av.
Här är länken, om någon vill åka till Toscana i Italien, men ändå sitta kvar i soffan.

Och filmaren - som verkligen bidrog till min tittarglädje - heter Per-Anders Rudelius.

Dagens fönster ....

.... finns i ett litet gult sommarhus - inte på en kulle - men nära en porlande bäck och ett jättelikt bestånd av höga rhododendronbuskage!

Annorlundalivet ....

Igår var det jobb från tre till åtta och då med Hampus, denne genomfine kille som är så lugn och trygg att arbeta med. Första timmarna var hysteriska; sååå många kunder och sååå mycket spel på hästar och Keno och annat! Vi pratade lite om hans studier och vad som nu väntade .., ja, det var stor tenta den femtonde på allt dom läst dom tre terminerna.
Jag frågade vad han - hittills - tyckte var mest intressant?
"Kanske det här med hjärtat och blodomloppet/hela cirkulationen ...?" svarade han.

Innan jag åkte till affären igår, slog jag mig ned och förfärdigade ett postens vykort till Filippa.
Hon är kanske nio år och när hennes föräldrar separerade, ja, då flyttade Filippa från Haverdal och bor nu i Halmstad. Det är säkert halvåret sedan jag senast såg henne och  s o m   jag har saknat henne och även hennes rara storasyster!

Döm då om min förvåning (läs: oerhörda glädje!!) när jag lyfter blicken från varorna på bandet och ser ett soligt ansikte rakt framför mig och där står denna Filippa! Såååå roligt det var! Jag lämnade helt enkelt kassan, gick runt och så blev det den längsta kramen på lääänge och jag hade så svårt att hålla tårarna borta!

Annat som gjorde hjärtat glatt: jo, att Valter, nittio år fyllda, äntligen kunde följa med sin käresta till affären! Det var för ett par månader sedan (dagen innan han skulle fylla år, tror jag) som denne alltid så vänlige herre fick en uthus-dörr på benet och sedan dess har Valter mer eller mindre tvingats vara inomhus. Och sen blev det operation för andra saker också.
Nu stod han där och såg så trött och slut ut på (hade precis fått starka smärtstillande), men åååå, sån glädje att se honom!
Den här bilden togs några år tidigare.

Nu har jag arbetat nästan fyra dagar på raken och idag känns det skönt att vara fri.
Men det   ä r   ju så roligt att känna sig behövd och att kunna hjälpa till .., och att få träffa alla kunderna och glädjen i att ha fina arbetskamrater.
När Bodil numera frågar om jag kan hoppa in, brukar jag svara "ja, absolut!" inom tio sekunder.
För fyra år sedan var det tydligen inte samma lyckokänsla av att arbeta extra ,-)
(Tydligen trodde den rare Mattias att det skulle ta bättre om chefen vore "jätteglad om jag tog passet").

Nu är klockan snart tio.
Jag har på morgonen pratat med Eva från Tyresö .., mest om hennes syster.

Eva berättade då om sin morfar Pelle (det är han som är på bilden) och hur så många från hennes sida som arbetade på textilfabriken i Norrköping och om en uppväxt - eller mer som .., tillvaro - så totalt annorlunda än min egen .., ja, hemma fanns ingen fabrik på det viset - det var sågverket och så småningom en verkstadsindustri men inte i så stor skala -, annars var det skogen och gruvorna som stod för försörjningen.
Kvinnorna hamnade ofta i vården.
Men om detta, hennes morfar och mormor och allt det andra, ska jag ta i ett eget inlägg.
På bilden ser man Evas nyss bortgångna lillasyster Karin och så morfar Pelle som sitter med fötterna i en kopparkittel och tar sig ett fotbad. Och vilken härlig hatt han har!
Bilden togs vid sommarstugan i närheten av Kolmården.
Tack du rara Eva för bilden!

Dagens fönster ...

Ja, detta är alltså den före detta inglasade altanen som, vad det lider, ska förvandlas till ett slags vardagsrum. Nya fönster (likadana som vi har för övrigt), golv med värmeslingor och just här i hörnan till vänster ska det bli soffa och fåtöljer. Det är inte ens säkert att vi tänker ha tv där inne.

Rummet är mer än sju meter långt, så till höger - utom bild - får det bli nånting annat.
Kanske en mathörna.
Vi får se.

Vad vi heter ..., från november 2014

Ann i Göteborg ....

Namn är intressant!

Jag gavs som liten två namn: Ann Margareta, som vuxen har jag lagt till “Johanna”, efter mamma, och har nu tre namn.

Mina söner har två namn vardera, och alla har släktnamn

Carl Henrik

Per Johan

Anders Axel

Mamma hette: Maj-Ethel Elna Johanna och pappa hette Sune Elvir.

(Mormor hade dille på dubbelnamn och gärna ovanliga namn: hennes barn hette, förutom mamma då:

Majken Inga-Lill

Sven-Åke Roland

Alf Seved

Rind Sara Gunnel Yvonne)

Mannen har tre namn

 // Fyra namn på din mamma, Ann! Det är inte många fyranamnare här! 

moster mjölgumpa ...
Jag heter 'Åsa' Cecilia Kristina. Tilltalsnamnet fick jag efter Röde Orms mor. Min storasyster tyckte att jag skulle heta Fesnål, vilket betydde Säkerhetsnål.
Min son heter Sven Ola 'Elias', och så fort han fyller 18 tänker han byta till bara Morris.
Dottern heter 'Celia' Tilda Louise.

Eva i Tyresö ...

Jag heter Eva Maria och har alltid varit nöjd med det.
Min syster heter Karin Gerda och skäms över andra namnet.
Det får aldrig firas. Det fick hon efter sin mormor.
Vår son fick inte heta Kalle sa dom på pastorsexp. 1971 så han heter Karl.
Men aldrig har någon sagt det.
Vår dotter heter Maja Lisa och har alltid varit nöjd.
(Bilden: Evas lillasyster Karin Gerda med sin älskade morfar. Kan det ha varit i Norrköping Eva, eller kanske på landet ...?)

Hedgrenskan ..
Egentligen skulle jag hetat Elena. För att min farmor skulle hetat Elena. Men så blev det inte. Inte för henne och inte för mig. Anledning; tänk om folk sa ELLena?! Först veto från farmors släktingar och sen veto från farmor när jag skulle namnges. Så farmor hette Elin och jag heter Kerstin (😳). Däremot heter min Boel Elena som andra namn. När någon frågar varför svarar hon ”för att ingen annan fick heta det”.
Jag heter dessutom Margareta som andranamn, liksom min mor och min äldsta dotter. Den senare deklarerade att det första hon skulle göra på sin 18-årsdag var att ta bort sagda namn. Hm! Vad heter hennes egen dotter som andranamn?! Haha! Just det! 😉
Hedgrenskan
(Kerstin: tog hon bort Margareta?)

Benved ....
Kulkul, nu får jag ju också hänga på-
Jag har två av femtiotalets vanligaste namn Eva Elisabeth, det sista efter mamma och mormor.
Mina tre döttrar har tre namn var.

Agnetha i Skellefteå ...

I min familj har vi tre namn. Pappa hette Sven-Erik Lennart och mamma hette Kerstin Elly Ingegerd. Jag heter Mona Eva Agnetha och mina barn heter Eva Tina Petronella, Sven Åke Rickard och Eva Maria Emelie.

//Där var det tre-namn så det står härliga om det, Agnetha!

Annica i Karlstad ....
Jag har två namn, Annica Maria. Men det var nära att jag fick heta Ulrika men mamma ändrade sig. Tydligen så bestämde farmor lite för mycket ang min brors namn så när jag kom så skulle hon minsann bestämma utan farmors "råd". Så då blev det Annica.
Min bror han fick tre namn, men ett är ju ett dubbelnamn. Två namn räcker bra tycker jag.
Annica med C ska det också vara! 

Elisabet - bloggmadamen - ....
Vi är tre systrar och alla har vi bara ett namn var: Rigmor, Birgitta och Elisabet.
Rigmors dotter Rita har också bara ett namn, men hennes dotter fick tre: Sara Nathalie Yvette.
Birgittas son heter Oskar Fredrik. 
Mina tre: Maria (ett namn), Anna (också ett) och så kom lillprinsen och fick tre!!
Han tycker inte om nåt av dem .., Per Ivar (efter min pappa) Anders.
Pv heter Nils Gustaf Thomas. 
Hilda heter Hilda Linnéa.

Och min pappa ville att jag skulle heta Berit - han hade säkerligen varit förälskad i nån sån tös -.
I skolan kallades jag ofta Gunilla, ja, av lärarna.
Det lustiga var att när sedan började i Lycksele, nio mil hemifrån, var det samma sak där.

Ledig dag ....

Tänka sig, att så känns det verkligen .., som att det här bara är just en ledig dag, inte allmäntillståndet. Ljuvligt! Ljuvligt! (Men så blev det inte. Ett sms kom när inlägget var klart. Nu blir det jobb mellan tre och åtta, ikväll tillsammans med Hampus! Sååååå roligt!)
Eftersom jag arbetade nyårsdagen, ja, då lyssnar jag i skrivande stund till reprisen av Nyårskonserten från Wien (tack SVT att ni sänder den igen!), allt medan vi dricker kaffe respektive te och ett ljus brinner på bordet.

Igår, efter jobbet och middagen hemma, stöp jag likt en klubbad oxe i soffan.
Följden blev förstås att jag var pigg långt in på natten.
I stället för att då ligga och vrida och vända mig, tog jag en promenadtur hos svt.play och råkade då stöta på den japanska filmen "Sådan far, sådan son" och den tittade jag på.
Vilken historia och vilka skådespelare.
Filmen kan ses t.om midnatt, sen är det finito på play i alla fall.
(Av regissören Hirokazu Kore-eda finns fler filmer att beskåda på triart.se, där man för en tredjedel av ett vanligt biopris kan se fler av hanns verk, något jag ska göra).
Här en länk till svt.play och filmen, om någon är intresserad.

Filmen fick mig verkligen att fundera på hur vi människor är skapade.
Tänk, om Hilda och Patrik nu skulle få beskedet att lille Edvin, nej, han är inte deras biologiske son, det har råkat bli en förväxling på BB.
Skulle vi då älska Edvin mindre?
Skulle vi då omedelbart börja längta efter det barn som bär just deras gener?

Jag minns att mamma alltid hade så lätt för att tycka om, ja, nästan älska andras barn och framför allt sina syskonbarn. Och hur hon i Argentina tog hand om Mirjam och Felipé och lät dem växa upp hos henne och dom blev ju som hennes egna nästan. Eller lille Ezra, dotter till den tös som mamma tog hand  om - då var hon, mamman - i övre tonåren och handikappad och så småningom gifte hon sig och fick Esdras som då kom att tillbringa sina första fyra, fem år hos mamma, innan hon (mamma) drabbades av Alzheimer och återvände till Sverige.
SOM hon längtade efter denne Ezra! Ibland när jag kom hem från kvartersbutiken där jag då arbetade, satt mamma rödgråten i soffan och med fotografiet av Esdras framför sig.
Nej, blodsband kan omöjligen vara allt.
(Bilden visar denne Esdras som nu är en vuxen man och hans mamma Maria Luz).

Sådan far, sådan son (japanska: そして父になる Soshite chichi ni naru) är en japansk dramafilm från 2013 i regi av Hirokazu Kore-eda, med Masaharu Fukuyama i huvudrollen. Den handlar om två par, med fokus på Fukuyama, som får reda på att deras nu sexåriga söner blivit förväxlade vid födseln och att den pojke de har uppfostrat inte är deras biologiska barn. Temat för filmen är enligt regissören faderskap, i synnerhet förhållandet mellan en far och en son. Inför filmen undersökte Kore-eda en rad verkliga fall där det hade uppdagats att japanska barn blivit förväxlade vid födseln. I stort sett samtliga fall hade slutat med att föräldrarna valde att byta barn till förmån för det biologiska bandet.^[1] Sådan far, sådan son tävlade vid filmfestivalen i Cannes 2013 och fick Jurypriset.^[2]

I november 2014 pratar vi namn ...

Bert i Luleå skriver så här:
Jag har två namn: Bert och Ove. (Nummer två är numera lämpligast när jag är sur och tvär. :-) )

Men det där med namn är knepigt. Särskilt i mitt (numera avlagda) yrke. 

Internationella flygresor är numera riktiga thrillers, eftersom vi har många gäster, gästforskare, lärare, professorer från Långtbortistan, som ska komma hit för korta eller långa sejourer. Där är det ibland inte bara för- och efternamn som gäller. De har ofta långa haranger, som de av praktiska skäl förkortar till vardags. Sedan glömmer de att vi måste ha alla snirklar, när vi gör bokningar. Vi måste ha det som står i passet och det är inte lite. Det händer till och med att det namn vi "känner" dem under knappt ens finns med, när vi får reda på resenärens verkliga namn.
Det är tredubbla efternamn och minst två förnamn. Ja i vissa kulturer vet de själva knappt vad som är deras för- eller efternamn. "Family name", frågar vi försynt, vilket inte gör något tydligare för kunden. För i vissa länder har man inte samma efternamn i samma familj. (Där behöver vi bara gå till Island, även om islänningar oftast vet vad de heter i efternamn.) ;-) Det har hänt, inte bara en gång, att resenärer med felaktigt namn i flygbokningen, stoppats i gaten och inte fått följa med den tänkta flygningen. Då får vi rycka in och försöka rädda situationen.  

// Hur intressant som helst, Bert!

Först ut är Lena i Östersund:
"Självklart bidrar jag till din forskning. Jag har tre namn, Anna Lena Margareta och kallas för Lena.
Mina tre barn har två namn vardera men två av mina mina barnbarn har fyra!! namn, och långa namn dessutom.
Lycka till med din intressanta forskning önskar Lena i Östersund."

Kattis säger så här ...
Min pappa heter Stig Bertil, och min mamma Monica Kristina.
Jag heter Maria Katharina, P Pierre Rune Thomas, och killarna Carl Gustav Christian och Viktor Valentin.

Båthuspernilla ...
Jag heter Pernilla Maria, min man Frank Edward och vår dotter Maja Linnea.
Mamma heter Ingegerd, pappa Per Jakob, mormor hette Maj Eleonora, morfar Erik Hugo, farmor Irja och farfar Jakob Torvald. Farfar tilltalades dock alltid med Ture.

// Underbart Pernilla! Ler åt Jakob Torvald som kallades Ture! Helt obegripligt!

Solbritt från Ystad ...

Fast jag inte hör till"the inner circle" vill jag ändå berätta att jag som andranamn heter,håll i dig nu,(plats för trumvirvel)....ELISABET.
Solbritt

// Det var det dummaste jag har hört, Solbritt! Alla tillhör the inner circle, alla som vill vara med!
Nog känner du mig väl ändå så pass! Kram på dig!

Efteråt ...

Torsdag blir ovanligt lång dag på jobbet - från halv åtta till tre -.
Vaknar fem, tar harry på promenad en timme senare så får pv sova ut .., det är alldeles stjärnklart och eftersom här inte finns fler än två, tre gatlysen och många av sommarhusen är mörklagda, ja, det blir så vackert så det är inte sant! Och månen är verkligen som en skära .., en tunn, tunn skära och just det ska en av kunderna berätta om - vi är helt eniga - hon berättar om den där månen som var så fin nu på morgonen!

Jag har kassatjänst hela tiden och Annika har frukten och delvis också mejeriet.
Två stora burar med post kommer innan jag slutar och jag häpnar över hur enormt stora paketen är. Påminnelseavier skickas ut och paket som inte hämtats ska returneras till avsändaren.
Mellan varven fyller jag in kolonialvaror .., ja, sånt.

Mannen som ska bli butikschef (alltså inte ägare, utan mer som ledare för butiksarbetet) dyker upp nån halvtimme innan jag slutar. Det är mycket han ska "ta in". Det är inte många Hemköp som har kredithandel (hemtjänstpersonal handlar åt sina brukare) , släpvagnsuthyrning och spel och post, så det blir mycket att komma ihåg. Han ser snäll ut. Snäll och glad. Trettiofem år, eller möjligen trettiosju.

Kommer hem vid halv fyra.
Känner mig pigg, men blir sittande i loppisfåtöljen och tittar på "Gepardmannen" som visar sig vara en alldeles underbar dokumentär om ångermanlänningen Göran som ser som sin livsuppgift att rädda dom geparder som finns kvar i Namibia. Denne Göran som på knagglig engelska berättar för turister om hur han hjälper geparderna .., och samspelet mellan denne ångermanlänning och männen som hjälper honom, ja, det gör åtminstone mitt hjärta varmt.

Till middag blir det stektmakrill och pv:s hemlagade potatismos.
Inte en grönsak på tallriken.
Det glömde han nog.

Nåja, jag har köpt hem broccoli, kiwi, apelsiner och avocado idag och i kylen finns såväl morötter som palsternacka, så det får väl bli en bättre dag - rent näringsmässigt - i morgon.

Over and out!

Ny chef ...

Å, så jag minns alla mina första dagar i olika butiker som jag haft!
Första dagen på B&W i Kungsängen .., jag skulle bli en av tjugofem kassörskor på rad och jag tyckte att detta var det roligaste jag varit med om, ja, jag hade lätt kunnat arbeta gratis! Bra chefer och fina arbetskamrater.

Och första dagen på Konsum och Ica hemma i Malå .., då var jag redan van kassörska, men ändå, detta att komma in i en arbetsgemenskap och hitta sin plats. Alla arbetskamrater var bekanta sedan tidigare, så det kändes tryggt. På Ica rökte nog hälften av personalstyrkan, det låg som en dimma i fikarummet och ingen tyckte att det var konstigt.

Första dagen på Fridhems Livs i Ystad.
En kvartersbutik, den minsta jag arbetat i. Fem olika chefer på tretton år .., jag bodde tvärs över gatan och kände mig omåttligt trygg i jobbet. Sista ägarna hade synpunkter på det mesta. Det var Karina och jag själv som fick ta hand om allt öl, sånt ville ägaren inte befatta sig med. På kontoret låg en bönematta och vi fick pizza till lunch mest varje dag, fast vi värjde oss och tackade nej. Chefens svåger drev nämligen pizzerian på gatan. Efter ett år hade butiken tackat för sig och förvandlades sedan till lägenhet.

Så Ica Supermarket.
Mycket som var nytt .., stor butik, jag fick mer ansvar än jag haft tidigare och kände mig ännu tryggare. Räknade kassorna i ett rum som jag delade med chefen som var betydligt yngre än jag själv; han sa inte så mycket, satt mest tyst och tittade på siffrorna. Karina, som även hon arbetat på Fridhems Livs, fanns också i den här butiken. Kring nyår kom ett sms där det stod "jag saknar dig ännu". Jag saknar henne också.

Och så Ankaret - det som skulle bli min sista arbetsplats -.
Det är nu åtta år sedan jag sökte upp Mange där han satt på kontoret och jag sa att "det kan ju hända att ni är på personalfest och blir matförgiftade, då kan du ringa till mig så kommer jag som ett skott!"
Nej, någon ny personal var dom inte i behov av, sa han. Men fyra dagar senare ringde telefonen, jo, kunde jag möjligen ...? Det kunde jag.

Idag börjar en ny butikschef (inte ägare, men den som ska driva arbetet liksom) i butiken.
Han heter Joakim (precis som vår förre som susade iväg till Netto i Norrköping), har basat på Hemköp i Halmstad och nu ska han ställa sig vid rodret, medan Mange ska ha andra uppgifter.
Nu tror jag inte att den nye Jocke känner sig som Gittan på bilden, men lite spännande är det ju ändå att börja på ny kula .., med ny personal eller ny chef .., att hitta sin plats i en gemenskap.
Men det blir säkert bra!
Han verkar snäll och trevlig; det är det väl det viktigaste, i alla fall för mig.
(Att en vid rodret kan läsa sjökortet, ja, det utgår jag ifrån).

Dagens fönster ....

Även det här en bild från Ystad.
Det tog ett tag innan jag förstod hur det hela hängde ihop .. för inte  hade jag väl min dator i köket?
Aha! Så här är det.
Jag ligger i min säng i det lilla köket och tar bilden i spegeln .., den är spegelvänd .., alltså ... och fönstret uppe till höger i bild, det är från vardagsrummet.

På lilla bordet ligger pElle och sover.
En avocadoplanta i köksfönstret (den ser lite vissen ut ...) och pelargoniorna, förstås.
Och på väggen bilder som betyder mycket. Emil och Emma. En kossa. Anders och kusinen Fredrik från Australien på bryggan i Ystad.
På datorskärmen ser jag en bild av pv; en skärmbild kanske ...?
Han sitter på båten i Ven, tror jag, just där Ulrika var med och hälsade på ombord.

Så tror jag att det var.

Idag är det torsdag och jag fick igår ett sms där det stod att L var sjuk, kunde jag möjligen ta ett dagspass från kvart i åtta till tre, idag alltså?
Inom loppet av tre sekunder hade jag svarat.
Jo, det kan jag.

Avsnitt 1 och 1 och 2 ....

Så här blev det: jag bestämde mig för att se om det första avsnittet av Jonas Gardells serie, då jag verkligen inte hängde med i det första. Jag - eller vi - var sannerligen bortkollrade av alla hopp i tiden. Vi fick igång vår chrome cast och kunde se ungefär halva avsnittet - med ideliga stopp när det hängde sig - så då gav vi helt enkelt upp. Pv gick i köket och diskade, jag tittade på min Iphone-skärm. Och ..., plötsligt föll allt på plats!

Nu har jag även sett avsnitt två och säger bara en sak: såååå bra detta är!

Det ska bli kaffe och kanelbulle eller i alla fall nånting till, sen blir det tredje avsnittet medan jag ännu har allt i huvudet.

Onsdag i januari ..

Nytt år är vi inne på också.
Jag, som inte tycker om udda siffror, känner mig obekväm med 2019, i alla fall slutsiffrorna.
Arton var så bra.
Sju och nio känns som så opålitliga.
Allra bäst är fyra - det låter snällt -.

Men energin som slurrrpade iväg i julas, den har återvänt och det är som att få livet åter!
Har nu putsat fönsterna bakom soffan, klippt ner doftrankan som slingrat sig flera meter uppåt och till och med krupit in bakom en list .., jag har dammsugit soffan, bytt överdrag .., putsat ännu ett fönster och nu är pv på gång med utsidorna.

Vid tolvtiden är det skidåkning, då blir det paus.

När jag plockar undan i bokhyllan, upptäcker jag mammas dagbok från januari 1979.
Då hade hon tillbringat knappt ett år i Argentina.
Så här skriver hon:

"Så har jag varit ensam på campamentet i tjugotvå dagar och en jobbig vecka är tillända. Diarré bland barnen på Bolivia-sidan .., och diarré bland barnen här på campamentet. Felipe hämtade en billast sjuka, varav en flicka var svårt medtagen. Jag satte dropp (hon har haft pneumonia i fjorton dagar). Arma människor! Hennes familj hade inga pengar till mat, alltså kunde dom inte stanna kvar på sjukhuset i i S.Viktoria.
Det är stekhett här i Puntana idag, säkert femtio grader! Sydde en trasig fot i veckan.
Vikt: 53,5 kg."

(Bilden: ja, du mamma .., inte kunde du väl ana att du - där du står mot den grovt tillyxade väggen i Dikanäs och med storasyster Margit och lillkissen intill - ja, att du, femtio år senare, skulle hamna i Sydamerika och bli kvar där i tjugo år).

Nästa dag skriver hon så här:

"Över femtio grader idag, i skuggan!! Har en patient, en fru med blödningar och säkert har hon värmeslag också. Hon har svimmat, är cyanotisk och har blodtrycksfall.
Doktorn med sällskap kom faktiskt hit i tisdags (hade åkt de femton milen enkel väg genom djungeln), men då behagade jag själv ha kräkningar och gjorde naturligtvis ingen nytta.
Rysligt jobbig vecka. Diarréerna på retur."

Två dagar senare.

"Har haft en patient inneliggande i det enda sjukrummet som finns här; en svårt sjuk grabb med hela det vänstra benet inflammerat. Fyrtio graders feber i flera dagar. Idag har jag bakat bröd och stekt kött i Annies ute-ugn, vilket var riktigt spännande. Just nu tar jag ett synnerligen välbehövligt fotbad."

Nästa dag:

"Jag har nu storstädat efter grabben med det inflammerade benet. Mycket intensiv bön har åstadkommit under. Han fick åka i skottkärra hem till casa de madre och så har jag haft ut ALLT i det rummet, modern behagade nämligen spotta runt. Och så har jag varit ute på campamentet och tittat till senor Bachi som ligger i hög feber. Han är en lång, stilig man som ligger på en filt på jordgolvet, med enbart några trasor som huvudgärd."

Dagens fönster ...

.... fanns och finns kanske ännu på Regementsgatan i Ystad.

Huset närmaste kameran var prinsesstårte-grönt, men det mesta av färgen hade under årens lopp flagnat av. Där bakom dörren satt en äldre herre - Gustav - som hade kopieringsapparater och annat och där kopierade jag mina krönikor och faxade dem sedan till hemtidningen.
Det var, som ni förstår, tiden innan datorerna kommit in i våra liv på allvar.
I alla fall i mitt.

Varje fredag brukade denne Gustav (som var en prydlig liten herre) köpa blommor till sin fru. Jag arbetade då på Fridhems Livs på samma gatan, samma sida av gatan också, bara hundra meter bort och jag förundrades ofta över denne alltid så artige man.

Gardell och Avicii ....

Tittar på nya serien i SVT "De dagar som blommorna blommar", men den var så rörig så vi hade svårt att hänga med i alla hopp mellan olika tidsperioder. Kanske måste vi se reprisen i morgon, så vi får någon tråd att börja nysta i?

Och sedan dokumentären om Avicii.
Det är närapå outhärdligt att se hur en ung människa sakta bryts ner och allra helst när man vet resultatet. Och managern som driver på. Och allt det andra. Och fina hunden.

Stackars föräldrar om dom ser det här, ja, dom har säkert redan sett det.
Som mamma hade man väl helst av allt velat ta honom i famnen och hålla honom undan allt det som smärtade.

Nytt år och någon ligger på golvet ...

Ja, nog brukar det gå stillsamt till här i det gula huset - oavsett om det är nyårsafton eller nån annan högtidsdag - men maken till frid och ro har jag väl knappt varit med om.
Fast ro .., nja.

Pv var ju dålig i förrgår och igår var han inte alls i form.
Febrig och allmänt ur gängorna.
På kvällen blev det värre .., då höll han på att svimma i badrummet och hade - enligt egen utsago - lagt sig på golvet med benen uppåt och han hade ropat på mig, men jag hörde inget alls, så där låg han. Nåja, han kom upp förstås (eller förstås ...) och jag följde honom upp ., gav honom två Alvedon och vatten och så gick han i säng vid tiosnåret.
Själv gjorde jag honom sällskap; jag skulle ju arbeta idag och ställde väckaren på sex.

Och helt ofattbart sov jag rakt genom allt raketskjutande (pv däremot vaknade och harry lämnade mig för att känna sig trygg hos husse) och när det väl var morgon, ja, då tog jag harry på promenad i nattsvarta mörkret och det blåste nåt alldeles omåttligt! Jag fyllde på med solfrosfrön till fåglarna (tre matstationer), gav Sigge mat, gosade lite med honom och så fick Harry frukost.

Kollade till herrn där uppe som påstod sig känna sig bättre. Gav honom blodtrycksmedicin och mera vatten och kände mig som Florence Nigtingale. Typ.
Och sen körde jag till jobbet.

Det var jag och Pernilla och titta bara, så fint hon hade fyllt upp i brödskåpen!
Jag tycker verkligen att det är dötrist att överallt i vårt land - eller om man kommer till Tyskland eller Holland eller England - så i större matbutiker är det exakt likadant bröd som hos oss i Sverige!
Perfekt att vi kan baka i butiken, men så  t r i s t  när allt blir lika enjängt som jag själv!

Affären öppnade nio och den första timmen hade vi inte en enda kund.
Då hann jag fylla upp båda kassornas cigarettskåp; säkert tjugofem cigarettlimpor som gick in! Och jag sopade golvet, kollade om där var några postpaket där liggetiden gått ut .., eller om det skulle skickas påminnelseavier och jag bytte ut ATG:s kuponger ..,gjorde fint i kassorna och tog bort lapparna med helgernas öppettider.
Sånt man knappt hinner med annars.

Frukten fixade jag igår, så det var lugnt och Pernilla pinnade på i mejeriet, bakade mera bröd, gjorde semlor, kollade charkkylarna, satte ner det som hade kort datum och allt möjligt annat, ja, löste även av mig medan jag räknade kassorna.

Kom hem vid två och pv var då jättepigg och alert!
När jag passerade Steninge såg det ut som om havet var på väg att störta in över samhället, så höga var vågorna och så mycket skummade det!

Gjorde middag ..., vi har tittat på tv .., pratat om allt möjligt  .., tittat på Allsångsprogrammet ..., (saknar fortfarande Lasse Berghagen som programledare) .., jag har ätit havskräftor vilka var alldeles för lösa i köttet - säkert sönderkokta - och nu stundar helt fria dagar.

I morgon ska vi dra ris från trädfällningen; det allra sista, jag ska putsa fönster och om det inte är halv storm som idag ..., SKA det bli ett dopp i havet!

Dagens fönster ....

Så här skriver Bert i Luleå:

Hej!

Tre liljor heter ett kvarter i Vasastan med fina byggnader. Bostäder för det mesta. 

Här passerar vi på väg till eller från vår värdinna, när vi går mot Odenplan.

// Tack Bert! säger jag. Vilken underbar bild!

Först av allt ...

Nyårsafton.
Och nu är det uppenbarligen pv:s tur att bli dålig .., han höll på att tuppa av i badrummet, kom in i vardagsrummet - vit i ansiktet - och fick Alvedon av mig .., och nu ligger han i sängen. Febrig och eländig. Men han blir alltid helt utslagen när han har feber.

Tack för tips om spotlights och annat ..., så vänligt av er!

Att arbeta gick bra, men det kändes som om jag varit borta i tre månader, i stället för i två veckor.
Första halvtimmen - med mängder med spel - var jag närapå darrig, sen blev det som vanligt.
Kamperade med Emma som fyllde in kolonial och Hilda som har hand om mejeriet.
Klockan fyra tackade Hilda för sig, jag tog rast och ägnade därefter en timme åt att rensa och fylla på i fruktdisken och sist av allt: att rengöra pantmaskinen.
Skönt, då är det fint när vi kommer i morgonbitti, så kan Pernilla ägna sig åt annat.
Arbetbar från halv nio till halv två.

Pratade med Bodil idag; det är alltså vecka 5, 6 och 7 som två av flickorna ska resa iväg och då som det behövs extrapersonal, ja, men då vet jag det.

Ja, nyårsafton, ja.
När jag var liten stöpte vi alltid ljuskronor på nyårsafton .., pappa hade en särskild liten pyttepanna i järn med långt trähandtag och där lade vi små bitar av tenn och när det smält, tippade man det smälta tennet i en hink med kallt vatten och sen kunde man - med hjälp av hur tennfiguren såg ut - få en aning om vad det kommande året skulle bjuda på. Kanske var det pappa som var uttydare?
Ja, om nu någon trodde på det.
Dom där figurerna stod sedan en tid på spiselhällen i vardagsrummet och vad som sedan hände med dem sedan, det vet jag inte.

(Gammal bild från stängning på jobbet. Pv hämtar .., Peter i charken går till sin bil och Nelly skuttar omkring på lastbryggan och är sååå glad när matte kommer!)

Det var sällan eller aldrig fester hemma just på nyårsafton.
Ofta arbetade mamma ..., vi tittade väl på tv förstås .., såg Grevinnan och betjänten eller nånting annat. Själv känner jag inget särskilt .., ja, att det blir en nystart kanske, men inget annat.
Vi är nog så tråkiga som man kan bli när det gäller sånt här.
(Men egentligen känner jag mig inte tråkig, bara att vi inte är så festprissiga av oss).

Nu ringde nyss min före detta svåger Robert från Arvidsjaur och önskade Gott Nytt År och tackade för julkortet. Vi pratade länge.
Jag tror att det var kring 1973 som han och min syster gick skilda vägar, men deras förhållande har sedan dess alltid varit gott. Varje sommar kommer han ner till Skåne i ett par veckors tid och hjälper dem att renovera huset ute på landet (där bor min syster och hennes dotter, dom har en våning var) och han är så innerligt älskad av dotter och barnbarn.
Och av mig också.
Det sa jag för övrigt till honom.
Snäll och ömsint är han.
Och hade alltid supersnygga fin-skor när han sällskapade med min syster.

Hoppas att ni andra har det som ni vill ha det ikväll; festligheter eller inte.
Kanske lägger jag mig också och läser nån bok, jag ska ju upp och arbeta i morgon.

Planer för framtiden ...?

Det är den frågan som jag tycker att människor ständigt ställer.

Nej, jag har inga större planer.

Men en har jag: på onsdag ska jag ringa och beställa tid för en hörselundersökning.
Sedan en bra tid tillbaka har jag våldsamt svårt att höra vad sägs i min eller i t.ex. pv:s mobil.
Jag trycker på volymknappen och försöker få till det, men det är omöjligt och att ideligen be den man pratar med att upprepa sig, det blir till slut pinsamt.

Nu löser jag ofta det hela med att lyssna via högtalaren, men det känns ju inte heller helt optimalt.

2018 i bilder ...

I januari 2018 längtar jag alldeles omåttligt efter den stundande pensionen.
Då har jag sedan någon tid tillbaka meddelat chefskapet i affären att jag tänker tacka för mig just efter midsommar och själva pensionen ämnar jag börja plocka ut i september eller oktober och jag skriver en lista så jag har nånting att gå på.
Det tycks som en evighet, men ska visa sig gå betydligt fortare.
Och så lyssnar jag till detta och blir lycklig.

Februari.
Då är det dom olympiska vinterspelen och som så många andra är jag överlycklig över Charlotte Kallas guld och av bara farten skyndar jag mig till affären och skriver en skylt på det där vita papperet som jag tycker om att skriva på.
I februari hade jag problem med länklistan som försvunnit.
Det var Ulrika som fixade det hela och det tackar man - än en gång - för.

Ännu en sak som hände i februari.
Då kommer med posten - till min stora överraskning - ett paket från Umeå.
Det är min kusin Ulrika som vid sin mammas död (min moster Lisbet) har tagit hand om alla brev som mamma skrivit till sin lillasyster under åren i Sydamerika!
Som jag läser och läser och läser!

Mars.
Då är det väl bara en sak som gäller: att AP och Pv fixade nattvasan - att åka de nio milen från Sälen till Mora i mörker, ja, med pannlampor förstås. Så här glada och ystra var dom när vi var på väg till After Ski.
I mars fyller Emma tjugoett. Det är knappt man tror sina ögon.

Och så - på väg hem från Sälen - förlorade vi lillpigan.
Stor sorg och bedrövelse.
I månader var jag ledsen!

I april tog vi ett våldsamt efterlängtat dopp friherrinnan och jag själv (pv låg och väntade under en grön fleecefilt) och jag föll pladask för en illustration i Dagens Nyheter
Jag tycker fortfarande att den är genialisk. Illustrationen, alltså.

Samma månad kommer ett dagens fönster från Ulrika och hon berättar att hon - mentalt - håller på att ta farväl av Närke, men ingen aning har hon om vad som vad väntar.
Och Hilda blir trettio.

I maj inser jag att jag har ägnat mig åt fick-ringning.
Det är tur att man kan le åt sig själv.
Den tionde har AP födelsedag.

Samma månad har Eva från Tyresö tillbringat en tid i stugan i Haverdal och där haft besök av barnbarnet Lill-Karin. Och Karin ritade och målade en teckning som visade hur det hela gick till att åka flygplan till eller ifrån Stockholm.
I början av juni firar vi Emils studentexamen i Stockholm och han fyller - några veckor senare - nitton år.

I början av juni måste pv fixa nånting med masten.

Eva från Tyresös Långe Make är pv behjälplig.

(Egentligen är han inte så lång, det är vi som är så korta i rocken).

Efteråt kalasar vi på skink,- och broccolipaj.

Och tänk, nu är jag där! 

Dagen efter midsommardagen tackar jag för mig på jobbet och när jag kommer hem, väntar detta.

Och detta .., och middag på Skepparstugan tillsammans med friherrinnan, Sonja och Pv.

Fortfarande juni.
Min syster Birgitta som bott hela sitt vuxna liv i Australien är hemma på ett månadslångt besök.
På Emils studentexamen i Väsby är hon med och hon åker med oss hemöver .., lämnas sedan av hos vår äldsta syster i Skåne och där bjuds vi på rabarberpaj med glass
Och pv och mina barns pappa seglar iväg till Anholt och är spralliga som småpojkar!

Juli månad.
Premiärsegling för mig, om man inte räknar en dagsetapp från Ystad till Kåseberga för tio år sedan.
Här är vi i Donsö i Bohuslän och medan jag badar tar pv reda på tång nere vid vattenbrynet.
Donsö blev paradiset för mig!
Och jag växte omåttligt inombords: ramlade inte överbord, blev aldrig sjösjuk, lärde mig balansera på bommen mellan två båtar, fick ta rodret mellan varven och tyckte att det hela var vansinnigt roligt!
Och - ättapjötten - Anders fyllde trettiotvå den andra juli.

Mera juli.
Äldsta dottern med familj kommer på besök .., Emma och Emil har med sig kompisar .., en kväll sitter vi ute på altanen och berättar - vi går laget runt - var vi kan tänka oss att bo - ja, i hela världen - om vi nu får välja fritt.
Det och mycket annat - ganska personliga saker - pratar vi om och det blir en kväll att minnas.

Den 23:e juli vid midnatt - vi ligger då för ankar i Torekov - plingar det till i pv:s mobil.
Där är då en liten bild (inte den här) på hans första barnbarn, han som ska få namnet Edvin.
Jag tror att hela den natten ligger pv och tittar på mobilbilden.

Augusti.
Då har pv våldsamma besvär med eksemet på sin högra hand.
Efter besök på vårdcentral får han äntligen remiss till hudkliniken. Tre månaders väntetid.
När precis tre månader har gått, ja, då har eksemet förstås tackat för sig.

September.
Alldeles i början av september börjar jag acklimatisera mig som pensionär (det tog lite tid; jag tappade liksom livsglädjen där ett tag) och jag bokar tre nätter på båten Gustaf af Klint i Stockholm. Tågbiljett ordnas också och jag kommer då att bli borta nästan en hel vecka hemifrån.
Pv fyller sextiotre, min syster sjuttiosju, båda den första september.
Och bloggvännen Eva på Frösön berättar att hon har drabbats av leukemi.
Alldeles förskräckt blir jag.

Oktober.
Filmstudion har börjat och en av filmerna är Faces, places och jag bara älskar den!

November.
Då kommer detta som Dagens Fönster - det är madamen i Portugal som är avsändare - och fönstret lär ska finnas i S:t Albans norr om London. Jag går i spinn .., letar upp allt jag kan på Google maps och hittar närliggande butiker och till slut bibliotekets namn: Waterstones!
Och så har friherrinnan födelsedag. Sextioåtta år.

I november blir pv och den rara hemtjänstkvinnan hjältar - i alla fall i mina ögon - då dom, utan minsta tvekan, föser in den här hornförsedda kon eller tjuren i hagen, efter att den, till synes helt obekymrat, spatserat omkring på vägen. Själv ringer jag till den enda bonde jag kan numret till och hör om det är hennes boskap. Det är det inte.

Så blir det december och vi vet nu att Ulrika verkligen lämnade Närke och har återvänt till Västmanland. Hon har börjat ett helt annorlunda liv. Lycka till Ulrika!
Fönstret är hennes bidrag.

Och det nya året ...?
Vad ska hända då?
Inget vet vi och tur är kanske det.

Men en sak vet jag i alla fall: jag ska bli farmor!
Det är en sån glädje så jag vet nästan inte till mig.

Tack 2018.
Tack att jag fick vara med om dig!
Tack alla rara bloggvänner som eventuellt läser här.
Tack ni som finns kvar!

Och Gott Nytt År till er alla!

Någon som har förslag ...?

Så här är det.
Vi har en f.d. inglasad altan ut mot norr och den ska nu bli ett slags vardagsrum/allrum.

Rummet är 7,40 långt och 3,40 brett.
Det kommer att bli tre fönster längs långsidan, ett mot väster och kanske ett mot öster.

Då är frågan: här är så mörkt i huset för övrigt, vilket är hopplöst när man blivit äldre och ser sämre, så nu vill vi ha rejäl belysning. Vi har beslutat oss för att infällda spotlights i taket - med dimmerfunktion - (plus vanlig punktbelysning) , men frågan är .. hur många spotlights?

Vad tror ni?
Två rader?
Tre rader?