lördag 10 januari 2009

Om morbror Örjan, råttor i en ryggsäck och Bin Laden.



Häromdagen begravdes moster Lisbets man, Örjan.

Han var alltid just .. "morbror Örjan".

Lite stillsamt filurig.

Glad.

Mamma tyckte sååå mycket om sin svåger!

Och så hittar jag ett mail som har kommit just idag, där min kusin Barbro berättar om hennes bild av denne man som inte längre finns.

Han var hennes morbror också.

Så här skriver hon.

" ......

Jag var på morbor Örjans begravning i torsdags och du må tro att jag blev förvånad hur många han var morbror för.

Det måste ha varit minst 30 stycken som gick runt kistan och sa tack morbror Örjan.

Det var jättefint och så roligt att träffa kusinerna och se deras vackra söner och döttrar.

Ulrikas yngste son är som en kopia av moster Lisbeth.

....

Morbror Örjan var nummer elva av fjorton barn och hans mamma dog i barnsäng när hon fick sitt fjortonde barn.

De två yngsta adopterades bort och jag fick höra en sällsam historia av ett av syskonbarnen som satt bredvid mig på bussen hem.

Det blev storasyskonen som fick ta hand om de yngre.
Fadern som var rättare kunde vara borta länge från familjen och det blev goda människor av alla och jag har en historia från min barndom om morbror Örjan.

Det var på slåttern på Näsmyra och vi barn fick inte ta hem de råttungar vi hittade.

Vi gjorde ändå ett försök och tog en tom bitsockerkartong och la i råttungarna i morbror Örjans ryggsäck.

Vid fikadags tog han upp en korvbit som var äten av, och när han såg ner i säcken såg han den stora råttmamman som nu funnit sina kidnappade ungar.

Jag har alldrig sett någon som var så arg.

Vid besöket hos moster Lisbeth i december så pratade vi om händelsen och jag fick då veta att morbror Örjan var jätterädd för råttor, därav det vilda temperamentet på slåttermyran.

När jag la handrosen på kistan så bad jag om förlåtelse för vårt tillgrepp ....

Annars så är allt bra jag jobbar i Vihelmina men är hemma för helgen.

På tisdag ska jag till Östersund för examination på min c-uppsats i rättsvetenskap. sen får jag se om jag får min efterlängtade slutexamen.

Jag bifogar en bild på Bin Laden, den katt som numera huserar hos oss. .

Det är egentligen grannens sons katt som är störtförälskad i min man,

Han kommer in vare dag på vintern och äter, men i mars så försvinner han, vi ser honom ibland, men han bryr sig inte om oss hur mycket vi än lockar på honom. I oktober kommer han tillbaka jättemager och äter upp sig under vintern innan han försvinner igen under mars månad.

....

Barbro."


Igenkänning ....

Kvinnan är i 40-årsåldern och står intill sin man som är i färd med att lägga varorna på kassabandet.

"Nej, nu gör du fel .., du ska lägga dem med streckkoden mot dig .., näää, nu blir det fel .. så här, du måste lära dig .,. det är ju hemskt att du inte kan!" säger kvinnan till sin man.

Och så går hon på andra sidan och tar emot varorna och packar prydligt i kassarna.

Dom är av tyg, förstås.

Varorna kommer lite hipp som happ och så värst noga med streckkoden är det inte.

Jag tänker att mannen nog är en lillebror som har fått tillräckligt av uppläxning i sina dagar.

Och så säger kvinnan att han ska ta det tunga först.

"Så där, ja ...".

"Du är lärare, va ...?" säger jag till kvinnan.

"Jaa! Men hur kunde du veta .., ja, jag är småskollärare?!!" utbrister hon häpet.

Just det, ja.

Och så ler jag lite för mig själv.

Det gör hennes man också.

Fler små möten ....


Hasse från Ö-vik får illustrera lillkillen.

"Du .., vet du vad jag heter?" frågar lillkillen som står intill sin pappa just i min kassa.

"Jo, du heter förstås Pelle ..?" säger jag tvärsäkert.

Då smajlar lillkillen.

"Näää, jag heter Max Albin Pålsson och jag är fyra år!" säger han bestämt.

Och så frågar han om jag vet vad hans pappa heter?

"Ja, men han heter i alla fall Pelle, det tror jag alldeles säkert!" svarar jag.

"Nä, det heter han inte alls .. han heter ....", säger lillkillen och jag hör inte svaret, men Pelle var det i alla fall inte.

En sak är säker: det finns inte nånting så ljuvligt i mitt jobb, som alla dessa småbarnsmöten.

Ett lördagsfönster från Lissabon ...



"Detta fönster, och det som du fick tidigare, tog jag i stadsdelen Alfama där husen står tätt, gatorna är smala och huvuddelen av byggnaderna är i behov av reparation."


Jom tog bilden.

Förstås.

fredag 9 januari 2009

Tänk .....


Om man vore gift eller sambo med en sån allmänbildad och skärpt människa som herr Wester i "På Spåret" .., vad skulle man då prata om vid köksbordet?

Han kan ju allt.

Jag kunde möjligen dra till med några PLU-nummer eller fråga honom om han kan namnen på Isaks tolv söner, ja, i åldersordning förstås?

Det kan jag.

Nämligen.

(Å andra sidan kunde pensionatsvärden svaret som var "Den heliga stolen". Klart impad blev jag. Men jag kunde döner kebab och det kunde inte han. Ja, ja .., det handlade om mat.)
Missade ni den brittiska dramathrillern "Burn up" i SVT 1 ikväll?

Synd för er.


Del 2 kommer i morgon.

Burn Up

Brittisk dramathriller. Om det höga spelet bakom en miljökatastrof.

Den internationella oljeindustrin ställs inför en serie avslöjanden och våldsamma händelser som sliter isär vänskap och politiska lojaliteter.

Del 1 av 2: Samtidigt som Tom hastigt blir ny styrelseordförande i Arrow Oil, mördas ett team geologer i Saudi-öknen.

Masud tar ensam hand om en mycket brännbar hemlig forskningsrapport.

För att vässa miljöprofilen har Arrow Oil tillsatt Holly som ansvarig för förnyelsebar energi, men vet inte att hon är miljöaktivist och infiltratör.

En ung kvinna bränner sig till döds i protest mot Arrow Oils miljöförstöring i hennes hemland och Tom börjar inse sin makt över liv och politik.

I rollerna: Rupert Penry-Jones, Bradley Whitford, Neve Campbell, Mark Warren, David Calder.

Litet möte. Eller stort.



Plötsligt kommer den lilla tösen som står med sin mamma vid kassa 2 och ställer sig precis mitt framför mig eller snett framför .., och så tittar hon mig rakt i ögonen och ler lite.

"Hej på dig du ....., och vad heter du då?" frågar jag.

"Andersson ..", svarar lillflickan allvarligt.

"Oj, vilket fint namn! Ja, jag heter Nilsson jag ...", säger jag.

Och så frågar jag hur gammal hon är.

"Får jag gissa .., du är nog ... fem år ...?" säger jag.

"Aaaa ...", svarar hon och ler.

Och så pekar hon liksom på sin mamma som står och betalar i kassan mittemot, så där som för att visa vem det är.

Mötet varar i kanske en minut.

Inte mera.

Men ..., i flera timmar efteråt blir jag glad bara jag tänker på lillflickan.

Och jag som trodde att dom var så lyckliga ..



Mannen har hittat en annan kvinna; en som han tycker passar honom mycket bättre.

Nu kommer hans före detta hustru och handlar och hamnar i min kassa.

Och jag får veta att hon snart ska flytta från huset till en trerumslägenhet och allt är förstås annorlunda.

"Men det blir nog bra ...?" säger hon.

Blicken säger nånting helt annat.

Långt efteråt tänker jag att det finns ett enda ord som beskriver hennes uppsyn.

"Vingklippt".

Just så.

Dagens fönster ...



"Hej Elisabet!

Nu är jag tillbaka från min Lissabonresa, och jag har med mig några fönsterbilder som jag lovat.

Den här bilden torde uppfylla högt ställda krav på patina.

/Jom."


//Det är så här att Jom vet precis att jag tycker om bäst om fönster som är lite .., ja, lite .., eller inte så eleganta. Så är det egentligen med allting här i livet .., jag är en sån som hellre sitter i köket och äter mat än i matsalen med hur vacker dukning som helst.

Aldrig i livet att Nobelfesten skulle locka mig!

Men att sitta på en stentrappa med kaffekoppen intill och en katt på gräset eller en hund som viftar på svansen och koltrasten som flöjtar .., ååå, sicken lycka!

Och det där har Jom insett och filurskickar därför skruttiga fönster till Ystad och vet att jag blir sååå glad!

(Men jag är så tacksam för alla sorters fönster .., bara så ni vet!)

torsdag 8 januari 2009

Sånt man blir glad av ...

En Riktig Människa

Foto ur programmet

Kunskapskanalen i SVT är en outsinlig källa med hur många intressanta program som helst!

Ikväll har jag tittat på detta ...., så här står det i programförklaringen, läs och förundras:

Bunden till sin rullstol, hans högra sida förlamad, hans hjärtas kapacitet ligger på bara 17 procent, och han lider av obotlig cancer i struphuvud, doktor Sharadkumar Dicksheet utför 50-70 operationer per dag på vanställda fattiga i Indien.

Det är nästan surrealistiskt.

Plastikkirurg Dr Sharadkumar Dicksheet kan inte ta tre steg utan en käpp, kan knappt prata och har problem att andas.

Men han har utfört över 57000 rekonstruktiva kirurgiska ingrepp gratis, för att korrigera kluvna läppar, gomspalt, ansiktsärr efter syraattacker, hängande ögonlock och andra deformationer sedan 1968.

Foto ur programmet

"Operationslägren är mitt tempel", säger Dr Dicksheet, "och jag ser Gud i mina patienter.

Varje gång jag kommer till lägren i Indien är det en pilgrimsfärd. Jag har gjort det i 33 år nu."

Den 71-årige kirurgen tillbringar fem månader varje år i Indien i 30 läger som anordnas över hela landet, vilket ger gravt vanställda patienter ett nytt ansikte och nytt hopp.

Fem gånger har han varit kandidat till Nobels fredspris - han var senast nominerad 2001 - och han är högt hedrad i Indien för sin insats på lägren och det han gör för barnen.

"Jag tycker inte om kändisstatus, säger Dr. Dicksheet. "Dessa utmärkelser betyder inget för mig om de inte åtföljs med en betydande summa pengar för att hjälpa min sak.

Nobelprissumman kan användas för att öka lägrens omfattning."

Stort grattis till en bloggmamma!



Monet sa...

Om Petras baby:

Har kollat hennes tips om väninnan som är uppdaterad och lämnat information på sin blogg.

Petra, som vi alla tycker skulle fått sin bebis för länge sen, har nu "levererat" tydligen.

En Alexander, 4 kg (måntro det så som han verkat böka runt i magen), och 52 cm lång.

Mamma och pappa trötta men Ok står det.

Ja, det är som det ska.

Men lyckligt måste det ändå kännas, den största dagen av alla!"


Sååå roligt det här är!! Inte lär väl mamman läsa bloggar inte ... men ändå .., jättegrattis härifrån! hälsar bloggmadamen och tack Monet som berättade!

Tillbaka i Sverige igen!



Äntligen, har den här mannen återvänt till nordligare breddgrader och i morgon, då må ni tro att det kommer ett härligt avskavt fönster som han har norpat till bloggmadamen!

Just så.

Vardag - Liv ....



Hos den eminente Slottsträdgårdsmästaren ramlar jag över den här lilla filmen och jag blir alldeles salig!

Den tittar jag på, medan jag äter frukost i form av en uppvärmd palt med lingonsylt.

Sedan kan man vira den rosa älsklingshalsduken om sig och gå till jobbet.

Ps. Titta även på dom andra filmerna som tjoppar upp längst ner! qi, du kommer att älska dem! Ds.
En slags insikt ...


Och jag bara älskar den här bloggen.

Den handlar verkligen om det som är livet.

Så är det.

Litet brev från pElle ...


En morgontrött Pelle.
Klockan är 8.00 när bilden tas.

"Hej allihopa!

Nu är jag hemma hos mig igen.

Ni må tro att jag har varit med om mycket!

Jag har åkt tåg till Laholm .., firat nyår hos pensionatsvärden .., därefter åkt bil till Alingsås och jag behövde inte ens sitta i Hemska Buren, utan fick sova i mattes knä .., och så har jag varit i Alingsås i nästan fem hela dagar och där bor en som heter Eleonor och hennes hund, den där Lille Sprätten., ja, honom har jag väl berättat om?

Lille Sprätten var inte alls så kaxig som man kanske skulle kunna tro .., nej, jag tog hans plats i soffan och ibland sov jag i hans korg under ett litet bord och på nätterna låg vi nära varandra i hans mattes säng, ja, hon blev så förvånad och vågade knappt röra sig .., kanske trodde hon att vi skulle bli osams, men det blev vi inte alls!

Ibland åt jag av Lille Sprättens mat, den var liksom godare än min, fast hans matte var jättesnäll och kokade fisk till mig, precis som min egen matte gör.

När det blev tisdag, kom matte, pensionatsvärden och hans dotter Hilda och hämtade mig.

Jag förstod precis vad som skulle hända ..., och jag hade faktiskt ingen lust att åka hem igen, för hos Lille Sprätten är nån alltid hemma på dagarna och man var aldrig ensam och man fick titta på skidskytte och annat precis hur mycket man ville, för tv:n är nästan alltid påslagen.

Så .. när matte började att locka på mig, då gömde jag mig under stora sängen.

"Ropa på honom du Eleonor!" sa matte och då glömde jag alldeles bort mig och sprang till köket och snurrade runt Eleonors ben, - hon brukar ge mig så god mat ..., kycklingbitar och sånt ....-, och just då kom matte och tog mig och sen bar det av i bilen till landet Halland.

Det var bara nio grader varmt i pensionatet när vi kom fram och matte eldade och eldade i pannan, medan jag tittade mig omkring lite.

Nästa dag blev det tåg till Ystad och nu är jag hemma hos mig.

Jag gör inte så mycket.

Faktiskt har jag varit lite sjuk och har kräkts, så mest ligger jag och vilar; ja, jag är ändå nästan tolv år och ingen ungdom.

Och idag börjar matte att arbeta i affären och hon har suttit här och pratat lite för sig själv .., ja, hon klappar mig och säger att livet är så där upp och ner .., för idag när himlen är så rosafärgad och vacker, då ska hennes morbror begravas ..., och matte tänker på morbrorns fru, moster Lisbet heter hon, och hennes tre döttrar som är mattes kusiner .., jaaa .., det blir nog en annorlunda torsdag för alla dom ...", det är vad matte säger.

Nu ska jag kolla om det blir nån frukost.

Hej svejs från en något krasslig pElle!"

Ett extra-torsdagsfönster ...



"Hej!

Fönster i mängd.

Själv skulle jag nog bli galen av att fundera hur jag skulle möblera det där rummet längst ute i spetsen på huset.

Hur skulle du göra?

Hälsningar Bert."


//Ja, hur skulle man göra ...? Det kan man fråga sig! Tack Bert! säger jag.
Femoghalvtreds ...


Idag är det vardag igen för min del, vilket innebär arbete från elva till åtta.

Eftersom Ystad har färjeförbindelse med Bornholm, så har vi ofta danska kunder i affären.

Mest köper dom lösviktsgodis och glutenfria varor, "det är ju så billigt i Sverige!"

Men i Malmö ..., där ...!

Dagens fönster ..



Var bilden togs?

Jo, på en parkering utanför Väsbyskolan.

Vi var på väg att kolla på Emmas match i fotbollscupen; den som dom vann så storslaget och Emma blev matchens lirare och var hennes mormor stolt .. ja, det var hon!

onsdag 7 januari 2009

Bistrare klimat ...


H
os "Utblick eller insikt" läser jag om mobbare på nätet.

Och länkar gärna vidare jag också, för ååå, vad jag håller med i vad han skriver, herr journalisten Sandahl.