lördag 20 mars 2010

Slump eller öde ... 3.



pralinen
sa...


Själv steg jag av
skutan vid 38 för att hjärtat sa stopp...

Kunde bara inte vara kvar, trots det fina huset, alla resorna, trevliga umgänget... allt var bara ett skal där jag inte hörde hemma.

Lämnade allt utom kläder och lite konst, in i en relativt hemsk lägenhet...

Det blev mitt avstamp med barn var annan vecka, så småningom ny kärlek...

Ångrar mig inte :-)

Slump eller öde .. .2.



Anna-Lena
sa...


Efter en jobbig skilsmässa tvingade mina arbetskamrater mig att registrera mig på SprayDate.
En engelsman boende i Dalarna kommenterade och sade hello.

Vi började prata och prata och prata och efter någon månad ringde han upp och vi tillbringade kvällarna i telefon.

När vi så småningom vågade träffades kändes det bara som en bekräftelse.
Efter ett halvår hyrde han en andrahandslägenhet och flyttade han ner till Stockholm. Jag tror att han sov där två nätter på hela året han hade lägenheten, men vi ville ha en möjlighet att backa lite - för mina barns skull.

För att göra en lång historia kort så frågade han efter ytterligare något år barnen om det var okej att vi gifte oss. De blev jätteglada och nu har vi varit gifta i snart 4 år och har en hel drös med barn och barnbarn.

När vi samlas är vi 22 stycken och har fantastiskt roligt.
Det går nästan inte en dag utan att vi kommenterar till varandra hur bra vi har det och vilken tur det var att vi vågade.

Slump eller öde ...



cruella sa...

1991 var jag precis nästan klar med mina universitetsstudier och hade väldigt vaga planer på framtiden. Inte var jag ett dugg stressad heller, tänkte säkert att det skulle ordna sig - eller så kunde jag kanske fortsätta plugga.

Så tänkte jag säkert. Singel var jag också sedan fyra år.

En lärare tipsade under ett seminarium om att något företag sökte språkfolk. Jag uppfattade att det låg här i Stockholm, men var i tankarna redan på väg till England dit jag och en kursare bestämt oss för att åka tre månader och chilla, som det heter nu för tiden.

Därför sökte jag aldrig något jobb.

Men efter någon vecka blev jag uppringd av en människa som ville att jag skulle komma och träffa henne för en intervju om ett möjligt jobb i Dublin!

Jag var mycket fundersam över allting, hur visste hon vem jag var, mitt namn, mitt nummer... ja, sånt. Men jag cyklade dit, blev intervjuad och fick göra ett översättningsprov, för det handlade om att översätta programvara på Microsoft.

Gulp. Men jag tänkte inte så noga på det, jag hade ju siktet inställt på Englandsresan och tre månader var länge på den tiden.

För att göra en lång historia kort fick jag erbjudande om jobb, tackade helt kallt nej till att börja förrän senare eftersom jag ju skulle ut och resa. "Då kanske det inte blir något", sa intervjuaren. Nä, må vara hänt då, tänkte jag.

Men jobbet fanns kvar ett halvår senare, och den 17 februari 1992 anlände jag till Baíle Atha Clíath:-)

Och ytterligare ett halvår senare hade jag träffat en skåning och efter bara någon månad till väntade jag vår lille A som föddes där borta sommaren 1993.

Långt senare fick jag veta att rekryteringstanten hade ringt FEL PERSON - hon trodde jag var någon helt annan.

Det är fortfarande ett mysterium.

Lördagsfönstret ...



"Hej Elisabet.

Här kommer "Vira" flygandes genom syberrymden.

Oj, oj, oj va glad jag blev när jag läste i din blogg om att du flyttar till PV-Thomas, pElle och Sixten.

Visst, det känns säkert pirrigt att fatta ett så stort beslut som att säga upp sig från ett s k "fast jobb" och dra vidare i livets krumeluriga vägar.

Jag själv har bara en och halv vecka kvar att jobba.

Sen börjar för mig en ny del av livet, nämligen pensionärslivet.

Det känns också lite "pirrigt" men väldigt lockande och spännande.

Ha det så bra - vi höres...

/gunnar i vaplan/"


Ps. Men Gunnar! Inte heter pElles kompis Sixten inte .., han heter ju sigge nilsson! Aja,baja! Ds.

fredag 19 mars 2010

Irritationsmoment ...



Man kan ju undra vem som kom på idén att använda sig av sån här musik till ett trädgårdsprogram, som väl ändå ska vara aningens rofyllt ...?

För mig förstör det hela programmet.
Ååååå!


Vilket underbart trivsamt "Så ska det låta" !

Såå himla duktiga tävlande!

Om mod och annat ...



Fullkomligt underbara kommentarer om bloggvännernas mod .., det finns här.

Och så ett kvällsfönster från ...



... södra Frankrike!

Det är Monet som hade med sig fönsterhåven under en bypromenad.

Och ser man på .., titta, här är fångsten!
Krångel ..


Såväl Gunnar i Jämtland som Babsan i Uppsala meddelar att min sida ser så konstig ut ikväll.

Så jag testar.

Med min Mozilla Firefox är den helt okej, men inte i Explorer.

Jahapp.

Det är nog det där långa inlägget (om det som förändrat livet) några snäpp längre ner som ställer till det .., jag får ta bort det, helt enkelt.


Jo, så var det!

Då får jag fixa till kommentarerna i morgon i stället, i ett eget inlägg skrivet på annat vis.

Fredagkväll ....



Klockan är snart 18.30 och det är ännu inte mörkt ute.

Absolut en insikt ...


Om man klickar på bilden, blir den riktigt fin.


"Du ska veta att du kommer att bli trött när du börjar arbeta igen .., mycket mer än du tror ...", säger herr Ortopedläkaren, då, när det var dags för återbesök.

"Ja, ja .. men så farligt är det nog inte ....", säger jag trosvisst.

Men tänk, så rätt han hade!

Slump eller öde ...?



Turtlegirl sa ..

Jag blir så berörd av alla små berättelser om omvändningar i livet.

Jag har nog inte gjort någon större sådan.

Mer att jag nu halkat (!) in på rätt spår i livet efter år av krokiga spår.
Tackat mig själv många ggr att jag slött klickade på det där namnet som varit inne på min "date sida" fast jag helt och fullt då bestämt för att sluta med det letandet på den sidan.

Jo en sak.. jag kom in på en utbildning i Falun som jag tackade nej till för att kompis B och jag skulle till Rhodos och parta loss.
Det var viktigare än plugga!

Tur nog kom jag in på samma utbildning en termin senare....

Fredagsfönstret ...



.. kommer från en madame som verkligen har hissat segel i sitt liv.

En som har tagit språnget.

Som vågade.

torsdag 18 mars 2010

Generositet ....


I min inkorg idag .., ett litet mail från Christina Doctare angående det fina hon skrivit om Bo Holmberg.

Det värmer hjärtat.

Så blev det ...



Egentligen börjar allt med att jag halkar på butiksgolvet och bryter höger handled.



Det är i början av maj månad år 2008, bara någon vecka efter min mammas begravning.

I fyra veckor blir jag sjukskriven och det bestäms att den tiden ska tillbringas hos pv i det gula huset i landet Halland.

Då hade vi inte känt varandra mer än i några månader.

Och det blir ett slags sorgearbete och man är inte helt ensam.



Den sjukskrivningen kommer helt enkelt som allra, allra bäst, dels för att man känner sig vilsen i och med mammas död, men också för att solen strålar nonstop i trettio dagar och jag mår som en prinsessa och ååå, så jag älskar närheten till havet och detta att sitta på stentrappan och dricka morgonkaffe och att kunna dra med fingrarna genom lavendelplantan till höger om mig och pElle som lullar på där i gröngräset eller vässar klorna på en gammal trädstam.



Och det blir Midsommar och jag går, trots den där ångesten, i Samlad Tropp.

Och överlever.



Två år senare opereras mitt högra knä och en fyra månader lång sjukskrivning tar sin början.

Jag bestämmer mig för att tillbringa den tiden hos pv.



Bara någon vecka eller två efter att jag kommit dit, dör, helt oförhappandes, pv:s mamma Gunvor.

Det blir en turbulent tid.


pv:s storebror t.v. , han som kom skidande i mål i Vasaloppet vid åttatiden på kvällen.
Och så den härlige unge prästen.

Sent om kvällarna ligger jag nära pensionatvärden och hör honom sucka och säga ..."lilla, lilla mor ...," och .."ja, vilken tur att du är här nu Elisabet!"

Jag tänker att det är en mening med allting och hela livet är ett pussel där bitar sakta faller på plats.



Kring Lucia kommer charmtrollet sigge nilsson till oss.

Och den sista av de fyra månaderna sitter jag ibland timmavis ute vid husväggen med katterna springande runt benen och jag tänker att lyckligare än så här blir jag inte.

Vi gör om hallen ., målar och tapetserar fast i omvänd ordning .., mina fototavlor kommer på plats .,. jag börjar känna mig hemma på riktigt.


Gösta och Sonja kommer nu och då på besök och med sig har dom alltid semlor och tulpaner.

Jag tänker att det behövs så lite för att en människa ska känna sig välkommen.

Semlor och tulpaner .., och spontana besök .., det är just sånt.

Och Sonjas värme.

Och idag, en timme innan det är dags att sätta sig i kassan, cyklar jag till affären och jag går in i personalrummet där chefen sitter och jag slår mig ner mitt emot honon och jag har, som alltid när jag känner mig otrygg, anoraken på mig ..., och så förklarar jag för honom och berättar om den tacksamhet jag känner för att jag fick anställning i affären, trots att jag när samma affär öppnades och jag då blev en av de uttagna, efter en dags ångestfyllt funderande, tackade nej, jag ville bli kvar i lilla kvartersbutiken ..., och några år senare, när lilla butiken har gått i konkurs, så tar han emot mig ändå.


Med Kapten Lintott på Samos.

Och Emma på Kefalonia.

Och jag berättar om den där härliga känslan att kunna försörja sig själv ., om resorna med Emil och Emma som jag har kunnat göra, tack vare nästan-heltid och mycket högre lön än tidigare.

Allt sånt berättar jag.

Och jag säger att jag älskar mitt arbete och kontakten med kunderna och arbetskamraterna, men att jag är femtiosex år och vem vet hur långt eller kort ens liv blir och till syvende och sist .., vad är det egentligen som betyder nånting?

Egentligen.

Och när allt det är sagt är jag illröd om kinderna och arbetskamraten som just äter lunch, hon ler lite för sig själv.

Hon förstår.

Jag är en sån människa som ofta bara har låtit livet ta någon väg som jag kanske inte har valt helt och hållet själv .., ja, "det har bara blivit så".

Många gånger har det också blivit bra.

Men nu känner jag tydligt att det är jag själv som hissar segel .., det är jag själv som tar sikte där långt borta mot horisonten och det känns så bra.

Vid femtiosex års ålder litar jag helt på vad hjärtat säger.

Det var väl det jag mest ville säga.

Tack också för att ni är så underbart rara!

Och om ni vill, får ni mer än gärna berätta om när ni har hissat segel och tagit beslut som har kommit att betyda mycket för er, så ska jag lägga in dem i ett eget inlägg.


Nu är det gjort ...!



Det är bloggmadamen som svävar där långt uppe i högra hörnet av bilden.

Och det var precis som Gunnar och många andra trodde.

Idag meddelade jag nämligen min chef att jag hoppar av ett fast arbete och när min semester tar sin början vecka 28, går flyttlasset till ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Hur det känns?

Härligt!

Som att äntligen ha tagit hand om rodret i den där båten som är själva livet.

Tack för glada tillrop!

Det hjälpte .., för jag var kräksjuk nästan av oro natten till idag.

Men inte när jag väl slog mig ner framför den vänlige chefen.


Sedan Stationsvakt höll på med sin Dr Captcha .., har jag själv blivit som besatt.

Hos Monet i Sydfrankrike kom den här ordverifieringen fram.

Synd att den inte uppenbarade sig i måndags bara.

Följa John ...



Trots att sigge nilsson är så tuff och kaxig, så är det ändå pElle som är kung.

Allt vad pElle gör, ska sigge också göra.

Och själv sitter jag ute på en trädgårdsstol och har det som allra bäst.

Livet med sigge nilsson ...



Allt ska han inspektera.

Allt måste undersökas riktigt, riktigt noga.
Hemväg ...


De två kvinnorna - i min ålder kanske - kliver på i Malmö och sätter sig på stolsraden intill.

Alldeles tydligt känner dom varandra.

Pratet påbörjas innan vi har lämnat stationen och fortsätter till Skurup, då kvinnorna slår följe och lämnar tåget.

Det är då jag konstaterar att jag aldrig i hela mitt liv har hört några människor använda ordet "liksom" mer frekvent.

I prick varje mening: ett eller flera liksom.

"Du vet, min chef, liksom, ja, han är ju bra liksom, men när vi har haft utredning om det här med förskolan liksom, då .., ja, då liksom ...".

Liksom-liksom-liksom.

Det är som om hela kupén fylls av liksom-orden, ja, som om dom svävar runt oss alla och faller i våra knän och man borstar bort och föser undan, men liksom-orden finns där ändå.

I Oxie beslutar jag mig för att försöka räkna dem - liksom-orden -, men ger upp innan vi ens har kommit till Svedala.

Och i Skurup kliver ju damerna av.

Sen är det tyst hela vägen till Ystad.

Liksom.