En av pojkarna (han som mest går och hänger) får sig en rejäl uppläxning.
"Titta, du går ju här och dräller som en gammal gubbe .., nu får du skärpa dig!"
Och där står jag och smajlar för mig själv.
Det är underligt .., eller kanske inte, att vissa dagar i ens liv, då vet man liksom på en endaste gång att detta, just detta, kommer att stanna kvar i minnet.
Just så är det med den här söndagen.
Ressällskapet och jag själv har delat på oss och nu går jag raka spåret in i Kensington
En bra stund står jag där och tittar och jag fylls av en nästan obegriplig glädje .., och jag trevar i kappans högerficka efter kameran och tänker att men åhh .., det här ögonblicket vill jag ha kvar.
"Did You catch it ...?" undrar Maurice.
Och när jag svarar "yes!", kommer han springande och vill titta på kameradisplayen.
Å, alla dessa möten!
Och så blir det lite småprat med en av pojkarnas pappa.
Det är han som berättar att här i parken samlas det här gänget varje lördag (fast idag blev det söndag ...) och så lägger föräldrarna tio pund vardera till tränaren och då ingår först uppvärmning/träning och därefter match.
Dom röda mot dom gröna.
Nästan lika spännade som en ligamatch.
"Ja, det är min son som står i det andra målet, där borta ...", förklarar pappan leende.
När man lägger in såna här filmer, tänker man att ..."varför skulle jag alls öppna munnen och prata!"
Att människor sällan trivs med att lyssna till sin egen röst, är en sak.
Att dessutom tänka att andra - högt bildade människor - kritiskt ska granska det engelska uttalet/pratet, är en annan.
Men nu struntar jag i det, för om jag hela tiden hade tänkt på att allt skulle bli PERFEKT vid varje samtal med för mig obekanta människor i London, då hade där aldrig blivit några samtal.
Ja, bara så ni vet.
Det blir fel och hullerombuller-ibland (här är det lite prat, men det finns filmer där det surras mera ..), men det bjuder jag på.