Dag 21 ... "Another moment".

Hösten 2005.

En mig närstående madame har just bytt efternamn.

Nu står hon på kyrktrappan och sträcker armarna mot skyn - någon ska få en kram -.

Det är i den stunden jag tänker att jag nog aldrig har sett henne lyckligare.

Och plötsligt ...

... utan vidare bara, får pv för sig att han ska röja i källaren.

(Och allt hamnar på köksbordet och den nyligen inköpta julduken.)

I dag ...

.. efter kören Västanvinds framträdande i Immanuelskyrkan i Halmstad och efter gemensamt fika tillsammans med pv:s moster Sonja och kusinen Maria, tog vi sikte på Ikea i Helsingborg.

Det var inte direkt pv som hyste en längtan att besöka möbelvaruhuset ., nej, det var jag.

Jag trånade nämligen efter en matta till vardagsrummet.

Och väl framme och när pv upptäckte en nästan fullsmockad parkering .., blev hans tveksamhet än större.

På konserten hade kören sjungit "Dagen är nära ..." och det är den vi sitter och nynnar på lite, så där när vi börjar leta parkeringsplatser.

Så här lät det.



Nå, blev det någon matta?

Jodå.

En grön en.

Men till fel rum.

Nåja, det blev fint ändå.

Och pv sa, när vi återvände till bilen, att Ikea eller Väla Centrum en lördag i december, det är nog som Oxford Street .., ni vet, sjunde graden i helvetet.

Ps. Inspirerad av den här madamen, så inhandlades två stora vinglas och nu är dom invigda och det är väl knappt man hittar tangenterna .-) Ds.

Hurra, hurra!

Idag fyller en av de allra flitigaste fönsterfångarna år.

Nämligen den här bloggaren.

Stor grattis härifrån!

"Ja, ja .., snö i Skåne .., det vet man väl ..!"

Bild: Karin Eikedahl.

Det händer ofta att människor hemifrån raljerar över hur svårt skåningar har att hantera snö.

Jag gjorde det nog själv, då, när jag bodde hemma i norra norrlands inland och fjälltrakter och där snön oftast kommer uppifrån och faller närapå rakt ner och sedan lägger sig fint och prydligt.

Så flyttade vi till Ystad och hamnade ute på landet.

Och det hände sig att det blev snöstorm och snön yrde från alla håll och kanter och drivorna var hårda som cement och plötsligt var det färdigskrattat åt skåningarna.

Det går nämligen inte att jämföra med hur det är hemma!

Så här ser det ut i Bjäresjö, utanför Ystad.

Och såna här drivor kan uppstå på bara halvtimmen!

Huset tillhör mitt ex och hans fru Karin och det är Karin som har tagit bilden och jag frågat om lov för att lägga ut den här och visa.

Såja.

Ni kan ju tänka er när småvägarna drevar igen på någon halvtimme och drivorna blir just som på bilden!

Angående vänsterhänder ...

Lilla Vera Hanssons vänstra hand.


Så här skriver Ulrika (inte ellis) i en kommentar:

"Hej Elisabet.

Jag har läst din blogg ett bra tag nu och förstår att du är väldigt intresserad av händer och vilken tumme som ligger överst när man knäpper sina händer.

För varje hand-inlägg blir jag själv mer och mer nyfiken på din fascination.

Skulle du kanske, en dag när du har tid, vilja berätta lite om detta för oss nyare läsare? Snälla, jag är så nyfiken! :)"

Jodå, det ska jag så gärna göra.

I oktober 2006 lade jag in den allra första vänsterhanden på vänsterhandsbloggen.

Och hur kom det nu sig?

Ja, helt ärligt kommer jag inte ihåg.

Händer har alltid fascinerat mig.

Mina storasystrar har båda två så kvinnliga händer; den ena av dem har dessutom alltid målade naglar och jag minns henne ofta sittande i sitt rum med aceton, bomullstussar och ett Cutex nagellack .., ja, någon gång på 60-talet.

Mina egna händer är märkta av arbete .., ja, dom är jobbarhänder, helt enkelt.

Och att be om ett ansikte när man tar en bild .., då tvekar många .., men en hand .., nej, det är så oändligt mycket enklare!

Ändå tycker jag att en hand säger ganska mycket om en människa, och då menar jag inte handens linjer och sånt, utan mer själva .., tja, hur den ser ut.


Stina Nilssons vänstra hand.

Höger och vänster tumme upp, då?

Jo, jag läste en gång en artikel som handlade om just detta och där stod det att väldigt kreativa människor ofta har höger tumme upp om man knäpper händerna som till bön och analytiska människor, ja, då är det vänster tumme upp.

Du må tro att jag fick brått att titta ,-)

Självklart är det ingen statisk lag .., men det är ganska roligt (tycker jag, alltså).

Ja, ungefär så ligger det till.

Nu vet du.

Dag 20 ..."This month"

Ungefär så här(som sigge nilsson) känner jag för månaden december, i alla fall numera - ja, i alla fall det här året - nu, när jag inte längre står bakom kassa 1 och undrar varför man en gång valde ett arbete där december månad är den mest stressiga av alla och där man knappt hinner dra efter andan och människor handlar som vore det snart slut på alla varor i världen och det gäller att hamstra och fylla förråden.

Men nu.

Nu är det annorlunda.

Men inte så länge till.

Den femtonde december är det nämligen gruppmöte på Arbetsförmedlingen i Falkenberg.

Klockan 10.00 pip ska jag vara där.

Där och då ...

Vet man det inte innan, så vet man det nu.

Jaha .., det är så här det går till när det levereras Carlsbergsflaskor till puben!

Börja med filmen här ovanför.



Efteråt .. när jag har filmat klart och passerar last-mannen, säger jag att ..."ja, ja, du behöver i alla fall inte gå på gym ikväll ...".

Då smajlar mannen så varmt och svarar att ..."nej, åtminstone behöver jag inte träna armmusklerna!"

Lördagsfönstret ...

Det händer ibland att fönsterbilder kommer susande genom rymden och hamnar här hos mig och då skriver ofta avsändaren att .., "ja, jag såg det här fönstret och tänkte genast på dig!"

Just så blev det för mig.

Jag såg det här fönstret och tänkte bums på ...., den här filurige bloggaren.

(Läs texten på högersidan i hans blogg, så förstår ni. Nej, nu är den texten borta, där det stod att det är trevligt med nylonstrumpor, typ. Ja, nåt sånt ,-))

Litet möte med Celia ...

Det är på lördagen - efter marknadsbesöket på Portobello Road - och nu har vi delat på oss och jag strosar omkring lite hur som helst och så råkar blicken falla på en liten, liten mini-trädgård belägen mellan två ingångar.

"Ingångar" .., ja, eller mer som vackra portar.

Här i Notting Hill är husen vitrappade och eleganta och man bara väntar att Hugh Grant ska titta ut genom fönstret.

Den lilla trädgården - som nog mer är som en pyttig oas sommartid -, har nu i slutet av november sett sina bästa dagar, men man kan ju lätt föreställa sig hur vackert där måste ha varit några månader tidigare!

Där är massor av krasse (som ännu blommar!), där är pelargonior och lavendel och allt andas glädje till det som växer.

Och när jag står där och tar bilder kommer en kvinna i 65-årsåldern gående, hon bor i den högra delen av huset och stannar till och frågar om jag tycker att det är vackert?

Jag säger att åååå, jo, att jag gör!



Kvinnan, som heter Celia, visar sig vara en pratglad madame.

Hon arbetar som journalist (någon frågar ...) mest i Sydafrika, och hon berättar att den här lilla trädgården, nej, det är inte hennes, det är grannfrun en trappa upp, hon som kommer från Filippinerna och är städerska, det är hon som sköter om den här lilla plätten.

"Det som blir över av hennes lön - som sannerligen inte är storslagen -, det lägger hon på blommor och att göra fint här och nu är det ju lite eller mycket vildvuxet, men du skulle se på sommaren ...!" säger Celia varmt leende.

Sen står vi där och småpratar en stund (jag får veta att hon är vänsterhänt, fyller år den 23:e mars, - alltså är hon Vädur -, därtill lillasyster ...,och att hon har en stuga i Suffolk där ska hon tillbringa den kommande veckan ...) och jag tänker, som så många gånger tidigare, att detta med mänskliga möten - om än aldrig så små - är det som gör livet så oändligt rikt.


Dålig skärpa, men hon ville ha med den.


Och jag frågar om jag får ta en bild av Celias vänstra hand och det får jag.

Genast vinklar hon upp insidan av handen och jag ler för mig själv och tar hennes hand och vänder försiktigt på den ..., så där så att ovansidan kommer upp och då ler Celia lite förläget och säger att ..., "ja, men den är så ful!"

"Nej, det är den inte alls!" säger jag och tar bilden.

"Fick du med blomman ...?" frågar Celia.

Jag säger att det fick jag.

Vi tittar på skidskyttet i tv.


I vinterstudion finns ett stort fruktfat fyllt med apelsiner.

Många apelsiner.

"Har du sett, dom har lagt frukten som en pentagon ..!" säger pensionatsvärden.

Han låter nästan lycklig.

Behöver jag säga att han är mattelärare ...?

Sannerligen en insikt ....


Hemifrån-Ingela tipsar om nånting läsvärt.

Så jag skuttar dit och läser.

Kort - men kärnfullt - är det.

Så mycket klokskap.

Alltså tipsar jag också.

Den är så bra!

Vid tvåtiden ...

Och tänk .., utan att jag hade en aning om det, så har jag ju "nästan-Uggs"!
Säkerligen fem år gamla .., jag hittade dem längst inne i garderoben.



Här är dom riktiga.

Helt ärligt .., jag begriper inte storheten i dem?

Utanför butiken någonstans i Covent Garden ringlade sig Ugg-kön likt en orm!



I jämförelse med Skåne, har vi tydligen närapå sommarväder.

Bara ett litet, litet snötäcke täcker marken.



Och ni må tro att det är nog nästan lika vackert här som i Hyde Park.



Eller i Kensington Gardens.

Jaa, närapå.

Dag 19 ...."something you regret ..."

Det är den sjunde december 1976 vid åttatiden på morgonen.

Jag är tjugotvå år och tvåbarnsmamma och bor i Kungsängen.

Nu är jag på väg in till Stockholms Central där jag ska möta en före detta klasskamrat hemifrån, Dinah Wännstedt.

Just som jag ska åka, ringer telefonen.

Det är min mamma.

Hon befinner sig i en sal på Lycksele lasarett där min pappa har tillbringat nästan sju dagar, ja, han har hjärtproblem.

Jag står i hallen som har grönvitrandiga tapeter och håller luren mot örat och mamma säger att pappa är dålig.

"Å, han är så svag ...!" säger hon tyst.

Och jag förstår att snart är det slut.

"Eliza, vill du prata med pappa .., vill du säga nånting till honom ...?" frågar hon.

Och jag blir iskall inombords och torr i munnen och tappar nästan andan, för jag förstår vad hon menar.

"Nej, jag .., jag kan inte .., hälsa honom att han har varit den bästa pappa som finns ...", säger jag.

Och mamma lovar.

En timme senare är min pappa död.

Och i hela mitt vuxna liv ska jag ångra att jag inte vågade säga vad jag kände.

Dagens blomma ...

Överallt penséer, cyklamen och små, söta primulor!

Idag får det bli en sådan .,. ja, bara för omväxlings skull.

Litet möte på Kensington Street ...

Några svansar som viftar glatt ...

Behövs det så mycket mera ..?

Egentligen.

Utläst ...

På Arlanda inhandlades den här lilla boken och nu har jag läst ut den.

Ja, det gjorde jag i London, men ändå.

Och hur var den?

Jo, jag älskar verkligen Håkan Nessers sätt att skriva .,. själva rytmen.

Sen tycker jag ibland att herr författaren slänger in extrakrångliga ord lite här och där och för mig känns det som ett slags .., tja, briljerande nästan .., så där som att ..., "men titta här vad jag kan!"

Boken handlar om Erik Steinbeck och hans hustru Winnie Mason, som flyttar (eller flyr) till New York, efter att deras 4-åriga dotter rövats bort.

Erik är författare, Winnie konstnär.

Och så får vi följa deras tillvaro i New York .., deras längtan efter dottern .., sökandet efter henne och det är tillbakablickar och en hel del som är gåtfullt.

Eftersom jag tycker så väldigt mycket om själva texten och hur Nesser skriver, njuter jag i princip nästan hela tiden, i alla fall fram till sidan 264 (då återstår sjutton sidor), då tippar allt överstyr.

Då är jag inte längre med.

Nej, då känns det som om författaren plötsligt drabbats av insikten att bilen ska besiktigas om tio minuter och nu gäller det att snabbt avsluta historien, tjopp bara, så där ja .., så var det klart!

Betyget: en stark 3:a.
(Men enbart rytmen .., ack .., en 5:a!)

Fredagsfönstret ...

... finns .., ja, rätt gissat!

I England.

Dag 18 ..., "My favourite birthday ..."

Om man tillbringar tre och en halv dag i en stad som London och sedan återvänder hem och inte har shoppat annat än 1 par vita pärlörhängen till det facila priset av 2 pund (marknaden på Portobello Road) .., samt en tekopp förpackad i en stilig burk, då förstår ni .., att det här med födelsedagar och presenter och sånt, egentligen inte är prio nr 1 för mig.

Jag kommer helt ärligt inte ihåg någon särskild födelsedag.

Året när jag fyllde femtio hade jag levt som ensamseglare i ett års tid och vinglade ännu omkring på livets ocean.

Trettio ...?
Nä.

Fyrtio?
Jo, den kommer jag ihåg, då kom med posten till Ystad ett paket med fyrtio nötbullar från Dungers konditori i Malå!
Det var f.d. arbetskamraterna som visste att dom där glaserade nötbullarna, det var nästan det bästa jag visste!

Födelsedagar i barndomen ...?

Nej, inte det heller .., däremot minns jag k ä n s l a n av att ett par veckor efter jul ligga under täcket och vänta på att pappa och mamma skulle komma tassande och sjunga "ja, må hon leva ..!"och presenterna som låg på brickan.

Det kommer jag ihåg.

Dagens blomma ...

Ja .., ser man på .., här är det en aningen mer ledsam variant.