tisdag 15 mars 2011

Så kan det gå ...


Litet utdrag från Anita Nilssons bok, vars titel jag har glömt.
Men underbar var den.

Det är när jag sitter ute i solen, som hon ringer på min mobil, hon som idag har kört vanvettigt många mil för att träffa en helt okänd man, som ändå känns som en bekant.

Dom träffades via en dejtingsida.

Till dejtingsidor har jag ett alldeles särskilt förhållande.

Har man varit tillsammans med samme man i trettiofyra - från att man var femton, tills man var fyrtionio -, har man, av rätt naturliga orsaker, inte så stor erfarenhet av andra män.

Blir man då, i den åldern, ensamseglare, kan det vara rätt så knepigt att träffa någon ny.

Om det nu är det man vill.

Är man inte intresserad av krogliv och tycker man inte att kurser är livets höjdpunkt (dessutom arbetar man kanske kvällar och har svårt att boka upp sig), då är dejtingsidor rätt så bra.

Under loppet av ett och ett halvt år, träffade jag kanske tio män.

Det var helt oskyldigt .., fika på Fritidsbaren i Ystad eller på Olof Viktors i Glemminge och visserligen hyrde jag bil och körde till Karlskrona och åt lunch tillsammans med en trevlig sjörövare och visserligen hälsade jag på en fårfarmare i mörkaste Småland, men jag var en pryd madame som ville ha "eget rum", så särskilt ekivokt var det inte.

Eller rättare sagt: inte alls.

På dejtingsidan var alla männen högutbildade; ja, jag var nog nästan den enda med ett "arbetar-yrke" och jag minns en långtradarchaufför som var så lycklig över att jag svarade på hans brev, "det gör nästan ingen när dom ser vad jag har för yrke", skrev mannen.

Där fanns en överläkare som undanbad sig frågor om sjukdomar och jag skrev att då var det väl synnerligen fånigt att i sin presentation öht nämna att man är överläkare .., han ville förstås tala om hur begåvad han var och herr överläkaren skrev och läxade upp mig efter noter och menade att jag var på gränsen till oförskämd.

Ja, ja.
Jag tog det inte så allvarligt.

Dessutom påstod sig alla vara utomordentligt vältränade och ägnade minst tre kvällar per vecka åt någon form av gymnastiska övningar.

Alla utom jag.

"Du kommer inte att träffa mig på Friskis & Svettis och inte på golfbanan heller ..., ho-ho .., finns det någon intresserad kvar ..?" skrev jag.

Ingen påstod sig vara tjock.

Man kunde kryssa i en ruta för "lite rund" och vi var många som var "lite runda" på den sidan.
Hade rutan "fläskig" funnits, hade det kanske varit mer med sanningen överensstämmande, men då hade måhända intresset svalnat betänkligt hos de vältränade männen?

Herr Pensionatsvärden skrev att han var intresserad av golf, segling, samt körsång ..., och så var han ju akademiker och stod politiskt sett till vänster.

Själv var jag precis tvärtom.

Alla män som jag träffade, alla utom en, visade sig vara rara och trevliga!

En av dem blev en alldeles underbar vän och kom att göra Emil och mig sällskap till Samos.


Den där helgen i Köpenhamn.

En annan rar herre som pratade norska - herr Akkurat & Morsomt -, tog mig runt på fyra olika jazzklubbar i Köpenhamn och var sitt litet enkelrum hade vi och åt middag på restaurangen "Ankara" tre gånger på raken.

Nästan alla tyckte att jag var för "rationell" och varför hade jag så låga förväntningar och en man från Lund ansåg att jag var alldeles för egensinnig och nätack!
(Det finns nog dom som tycker att den mannen hade ett synnerligen gott omdöme!)


Fotograf: herr Sjörövare.

Men Sjörövaren som jag träffade i Karlskrona, hör av sig med ojämna mellanrum och berättar, tre år senare, om nya äventyr på dejtingsidan och alltid blir han lika förälskad .., och när han skriver kallar han mig för "Eliza" och det gör mig så glad, fast jag inte vet varför.

Den siste som jag träffade - då hade jag bestämt mig för att skippa allt vad karlar heter - jag hade ju pElle och livet kändes så bra och nog kan man ha ett underbart liv som ensamseglare -, visade sig vara den där golfspelande seglaren som ägnade två kvällar per vecka åt körmusik och röstade vänster .., och en lördag i början av februari år 2008, hyrde jag en bil och körde norrut, till landet Halland.

Det var då jag låtsades - även för min egen del -, att jag tog in på ett pensionat och eget rum fick jag och bjöds på god räkgryta.

"Vi låtsas att det är ett pensionat, så behöver man inte ha så höga förväntningar .., man bara träffas lite och pratar ..", sa jag.

Ett par månader tog det .., sen blev det som det blev.

Nu har jag, sedan snart ett år tillbaka, sagt upp ett fast arbete, lämnat min lilla 1:a och lämnat Ystad som är den finaste stad jag vet .., och nu bor jag alltså i det där gula huset, som inte alls var något pensionat eller vandrarhem, utan ett alldeles vanligt hus.

Inte är vi lika passionerade nu som i början .., och ofta är vi rätt så trötta eller så vill man läsa ut den där boken eller lyssna på Karlavagnen, men det går bra det med.

Efter det första mötet i landet Halland, förärades jag en tjusig blombukett till Alla Hjärtans Dag.
Tre år senare får jag en bettskena i födelsedagspresent.

Ja, det säger väl en hel del.

Nåja, vardagsliv tillsammans är inte så pjåkigt.

Och allt detta har jag ikväll grunnat på, när jag fick det där sms:et från väninnan som jag tycker så mycket om .., hon som idag är ute på äventyr och hoppas finna den stora kärleken.

Jag håller tummarna!
På den där skalan ...

"Du kan väl skicka ett sms och så, ja, så där på en skala från 1 - 10 .., säga vad du tycker om den här mannen som du ska träffa ...?" säger jag till kvinnan, hon som nu är ute på ett verkligt äventyr.

Såväl mannen som kvinnan har kört l å n g t och ska mötas på mitten.

Det är första mötet.

När jag har arbetat klart och tagit av mig den röda fleecejackan,, kollar jag min mobil.

Två meddelanden.

Det ena är från en kvinna som just då befinner sig i Bohuslän.

Och så klickar jag upp det andra.

"En tia", står det.

Ojdå, kära nån!

Det låter ju som högsta vinsten!

Mitt på dagen ...



Tre timmar kvar tills det är dags att arbeta.

Under tiden sitter jag i en vit plaststol ute på altanen och lyssnar till småfågelkvitter (och mellan varven en motorsåg) .., nu och då tror jag mig höra lärkan och helt säker är jag att det är staren som siiiirlar från någon trädtopp en bit härfrån.

På trägolvet intill mig - mitt i en solstråle - ligger pElle och sover.

Och så läser jag.

Och tittar på klockan.

Från min mobil hörs ett sms-pip.

"Allt är bra, jag är framme nu!" skriver hon som just idag - och för allra första gången - ska möta en man som hon har träffat via någon dejtingsida.

Från var sitt håll av vårt land har dom bilat och nu, just idag, möts dom någonstans i mitten.

Och jag tänker på vad som kan komma ut av det mötet och hur två människors liv helt plötsligt kan förändras och jag kommer också ihåg när jag själv första gången besökte en man i ett gult hus på en kulle i landet Halland och hur jag, när jag skulle återvända till Skåne, sa att ...,"jo, men jag kommer kanske tillbaka och hälsar på .., det gör jag nog."

Sånt tänker jag på.

Och sedan fortsätter läsandet.

Boken är riktigt bra.

Snart är mördaren fången.


Klockan 14.15.

Femton sidor återstår och nu ska alltsammans lösas.

Fortare och fortare har jag skuttat över sidorna .., men nu lägger jag ifrån mig boken.

Den får vänta tills arbetet är avklarat.

Nu gäller att byta om och ta sig till jobbet.

Ååå, hur spännande som helst blir det att komma hem ikväll!

Morgon i landet Halland ...



Och den idoge grannen arbetar.

Jag är fylld av beundran.

(Tomten är vår .., pv har röjt i backen tidigare i höstas och allt detta ska tas om hand. Tanken är att där ska bli en Friggebod, modell aningen större. Trädgårdsstolarna blåste omkull i stormen.)

Dagens fönster ...



Frankrike ?

Spanien ...?

Nej, Hamngatan Strandvägen i Stockholm!

Tack Anita!


// Fönsterbilder tas mer än gärna emot! Maila bilden/bilderna (skriv gärna var bilden togs) till bisse151@gmail.com, så lägger jag in dem allt eftersom.

måndag 14 mars 2011

Vi har ...


Och rara och trevliga är dom också.
Här står dom och småpratar med den nyss hemkomne pv.

... norra Europas mest energiska grannar.

Jo, så är det.

Idag har dom ägnat mest hela dagen åt att röja skog och sly i slänten .., och på eftermiddagen blev det nedklippning av nyponroshäcken.

Aj, aj.

Den har jag haft som riktmärke när jag backar nerför slänten, men man vänjer sig väl.
Grannen, akt. 2.

Nu röjer dom skog.

Och småkvistar.

gladpost ...



En bild från Lilleskog alldeles utanför Ystad.



Och tänk, överstrykningspenna har avsändaren använt!

Tack gulle-bettankax!

Efteråt ...



... gör jag det som jag längtat så efter - tvättar ansiktet med iskallt havsvatten -.

Ledig dag ..


Bilden är klickbar.

Och jag går ner till stranden som snart känns som min.

Sätter mig på en klipphäll .., tar fram kikaren ..., räknar till fem svanar .. och hör skränandet från mängder av fiskmåsar och överallt, på alla "småöarna", ser jag dem.

Längre ut, nästan så där så jag inte upptäcker dem ens med kikaren, ligger en samling Ejdrar.

"Somateria mollissima", på latin.

Nej, jag ser dem knappt, men ropen .., åååå, dom hör jag!

Det där "a-ooooo"-andet.

Nästan magiskt är det.

Här, kan du lyssna.

Och att jag bor på Ejdervägen .., känns logiskt.



Så här såg det ut.
Grannen har vaknat ....

Nu pågår städning av garaget.

Deras, alltså.

Glädje för mig ...


Tulpansmåttingar på väg upp.


Snödroppar i söderrabatten.

Tulpaner som vaknat till liv.

När min mamma diskuterade huruvida människor lever vidare på något vis - efter sin död -, brukade hon säga: "men Eliza.., skulle vi vara sämre än tulpanlökar som kommer upp år efter år ..?"

Nej, se det trodde hon verkligen inte.

Glädje för pElle: när han igår upptäckte kattmyntan i rabatten!

Åååå, som han har krumbuktat sig bland de torra kattmyntekvistarna!

Ytterst intressant läsning om just kattmynta, finns här.

Måndagsfönstret ...



.... finns på grannens hus och speglar sig i vattenpölen nere vid vägen.

I det huset ska snart familjen utökas med två små töser, vilka ännu vilar i sin mammas mage.

Där, i huset, finns även tre glatt svansviftande Golden Retrievers.

söndag 13 mars 2011

På återseende ...

Vi har fått kärt besök.

Herr Stare har kommit och sitter nu i toppen av körsbärsträdet och förgyller min tillvaro.

Sjunger någon stare i Japan?
förändring ....

i närapå en timmes tid

pratar jag med mannen som nyss har förlorat sin hustru

ibland

upphör pratet

då blir det alldeles tyst i luren

kanske i en halv minut eller mera

jag tänker att tystnad också är en sorts prat

alldeles stilla sitter jag i loppisfåtöljen

medan mannen berättar om livet före och efter

han säger

att om natten

har han hennes nattlinne nära sig

Här på kullen är det så ...


... att den småländske (och väldigt ordningsamme - ett eller två s ..? -) grannen och pv (något mindre ordningsam), delar garage.

Rakt av bara.

Var sin del.

Idag, efter några månaders frånvaro, återvände grannen till sommarhuset.

Från min utsiktsplats såg jag hur han sneglade lite mot pv:s garagedel.

Sen drog grannen försiktigt i presenningen till sin båt .., rättade till den lite .., så där ja.

Ordning och Reda.

Tänk .., om det kunde smitta!

Historien om en soffa ...


Bilden från tidskriften klokahem.
Fotograf: Gunilla Welin.
(Och ja, jag har skrivit till den ansvariga utgivaren och frågat om tillåtelse att få visa bilderna.
Om så inte är fallet, kan ni ju komma och hälsa på mig i fängelset, ty jag har inte fått svar ännu.)

Den som har varit med här på sidan ett tag, vet att jag inte direkt föll så där pladask för soffan i guldbrokad, den som stod i pv:s vardagsrum när jag kom hitflyttande.

Numera - kan man tänka sig .... - , huserar den på den inglasade altanen och fungerar som kattsäng.

I ett inlägg lite längre ner, berättar jag om tidningen "kloka hem", där en bild av den här soffan figurerar.

Nu kommer det förstås att visa sig att det här blir en inne-soffa, om den inte redan är det.

Och så tjoppar det till i inkorgen och där är några rader från Lena Engebrand-Nikou.

Så här skriver hon.

"Jag har en likadan soffa i källaren.
På grund av sentimentala skäl har jag svårt att slänga den.
Tror att den är från sent 40-tal.
Duxsoffa är det minsann!

Den började sin karriär på Frösön, tog en sväng till Tunisien på 60-talet då min familj bodde där.

När jag flyttade till Uppsala på 70-talet fick soffan följa med och blev då omklädd i ett mörkblått tyg med jugendmönster.
Jättesnygg var den!
Sen fick den bli gästsäng.
Nu har den som sagt förpassats till källaren.
Förstå att det är svårt att slänga den."

Som en God Mor ...



Ja, så känner jag mig när blommorna - åtminstone mer än hälften av dem - har fått ny jord.

Och nya - större - krukor!

Den gode pv har många goda sidor, men det här med att pyssla om pelargoniorna .., njaaaa.

Så här ynkligt lite jord hade blomman på den övre bilden.

Nästan tomt, var det.



Och spretig och eländig var den ..., men har blommat tappert.

Nu klipptes den ner ("förlåt, lilla vän!", vill man säga ...), fick ny bostad .., en stor och rymlig kruka och blev omsluten av ekologisk jord.



I söderfönstret ....



Och i köket väntar andra på sin tur.
Nummer 2 & 4 från vänster, var en present från vännen Gunnar i Jämtland.
Dessa pelargonior hade inhandlats i Småland.
(Minns jag inte fel, var det i ett pelargonie-museum?)

Lerkrukor är kanske inte det vackraste som finns, men blommorna trivs i dem.

Moderna krukor är så ynkligt trånga.

Och om två månader kanske, kommer alla dom här blommorna att få bo utomhus.

Tänka sig.

I postlådan ...


Bild från tidningen.
Fotograf: Marie Ullnert (har tagit underbara bilder!)

... ligger en dag en tidskrift som jag inte alls känner igen.

Det visar sig vara en gåva från pv:s dotter, en tidning som heter klokahem,

En tidning som är snyggt formgiven och riktigt läsvärd.
(Dessa omdömen borde förstås komma i omvänd ordning, men om inte tidningen är vacker - enligt mitt sätt att se det - tappar jag ofta lusten att bläddra i den).

Det här var det första numret.


"Jordhuset" - eller skeppet.
Notera parkeringen uppe till vänster.
Fotograf: Jenny Maria Nilsson.
(Endast kvinnliga fotografer .., märker jag nu.)

Där kan man t.ex. läsa om huset i Bohuslän som har isolerats med halmbalar (vi har ju ensillage .., det vore kanske nåt ...?) och där är en artikel om ett "jordhus" utanför Landskrona - hur läckert som helst -!


Jordhusets framsida påminner om biblioteket i Halmstad.
Frågan ..."kan du tänka dig att putsa fönsterna idag ..?" får här en annan dimension.


På sidan 36 finns - till min förskräckelse - en bild på 40-talssoffan.
Nästan på pricken likadant mönster som pv:s, den som nu är kattsäng på den inglasade altanen.
Bilden är tagen av Gunilla Welin.

Längst bak i tidningen finns annonser till olika webbutiker.

Till denna, t ex, som säljer de allra vackraste (och dyra) lampor, vilka jag första gången upptäckte ute på Vigs Ängar - ett antroprosofiskt äldreboende utanför Ystad - .., ett boende så vilsamt och vackert att man bara häpnade!

Och till Country by mail ..., finns också en adress, även om jag ibland blir aningen less på allt det vita och ibland lite puttenuttiga.

"Smart, lyxigt och ekologiskt i köket" ..., finns här.

Mer om Vigs Ängar kan man läsa här - rekommenderas varmt -!
Klockan 7.00 ....


... öppnar jag sovrumsfönstret.

Det är fågelkvittret som lockar.

Igår var där (vid fröautomaten) mängder med bofinkar på marken .., och så de övriga förstås .., de ivriga blåmesarna .., talgoxar .., koltrastar som kalasar på äppelskivorna ., och en fågel vars namn jag inte kom på.

Bergfink?

Ja, kanske.

Ännu ingen koltrast som flöjtar överjordiskt.

Och just nu ser jag dessutom två sidensvansar, en skata och så duvorna i björken hos grannen.