"Men luftigt om rumpan är det ju ..."

Njaaa, jag hade väl kanske inga direkta planer på att beställa flygbiljett till Kina.

Men om jag hade haft det ..., så har jag härmed lagt dessa planer på is.

For ever.

Eller i varje fall för väldigt lång tid framåt.

Och allt är Christinas fel.

Tick-tack ...

Och på klockans botten ligger min mammas dödsannons.

Och nu är det dags att susa iväg till jobbet.

Full rulle blir det!

Grädda bröd, göra mejeribeställningen (hjälp mig, ack du milde Herre!) och brödet och lösa av Lena till frukost, kanske hinna med veckotidningarna och posten, men bara kanske.

Hem igen klockan 14.00.

Då ska jag plantera Rosenbräcka i slänten .., där ska bli sååå fint, som ett litet stenparti.

(Ja, den här bloggen börjar likna Gröna Rum, men så är det ..,. dit det bär, dit bär det.)

Dagens fönster ...

"Det är ju roligt det där med fönster.

Här kommer en takkupol, det är ju också ett slags fönster, från Glyptoteket i Köpenhamn.

Hälsningar Fru Hansson."


//Fler som vill vara visa sina fönster?

Å, ni är så välkomna med bidrag!

Maila fönstret till bisse151@gmail.com och berätta gärna var och när och hur och har du en blogg, så glöm inte länken till densamma.

Relativitetsteorin ....


När man är riktigt trött i benen efter dagens arbete, brukar jag tänka på kvinnorna i Indien.

Eller om det var i Kina.

Eller Pakistan.

Tolv timmar om dagen står dom i textilfabriken.

Tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan.

Efter arbetets slut går dom hem till sina skjul och idkar någon slags familjeliv.

Lagar mat och tar hand om barnen.

Semester är förstås inte att tänka på.

Sånt brukar jag tänka på.



Ibland räcker det med att jag hittar en sån här bild i någon av alla mapparna.

Då ler man lite för sig själv och glömmer för en stund bort den där tröttheten.

Något annat som gör mig glad, är en rolig historia.

Den här, till exempel.

"Den gamle mannen på sjukhuset får besök av en god vän.

Den gamle säger:

- Du kan tro att vi har en jäkligt bra doktor. Igår när dom gick ronden så sa han till systern: "Den gubben, han ser inte solen imorgon" och min själ har det inte varit mulet hela dagen också!

Ungefär klockan tio ...

Ytterst långsamt utvidgar jag mitt revir i landet Halland.

Idag är första gången som jag ger mig av lite längre söderut, längs havet .., längs stranden.


Blommande körsbärsträd längs vägen.


Någon har lämnat spår efter sig.

"V was here. Me too ...", står det skrivet i sanden.

Överallt ser jag små snäckor, tång och fågelfjädrar som ligger och vajar i vinden.


Och jag tar mig över staketet och hamnar bland en skock får och slår helt enkelt följe med dem ..,vinglar mig fram i redan upptrampade spår .., ser fårlortar i parti och minut, mest parti.

Mellan varven försvinner solen och kommer åter lika snabbt.


Jag ser rester av en slagen fågel .., ett fiskskelett .., ilandflutna petflaskor .., och överallt i de taggiga snåren sitter fårull .., man skulle lika gärna kunna tro att man befann sig på en bomullsplantage - just så ser det ut -.


Om man klickar på bilden kan man höra lärkan och småpratet från några ejdrar.
Man kan också känna doften av hav.

Hit kommer jag .., till en liten vik där jag aldrig tidigare har varit!

Inte den blekaste aning har jag hur jag ska ta mig upp till kustvägen och mitt bland klipphällar och ljunghed ligger ett rött litet hus - vilken utsikt! - tänker jag ..., och vänder så småningom om och tar samma väg tillbaka.

Sneglar på mobilens display .., 11.07 visar klockan.


Det är inte direkt ett salongsgolv man promenerar på .., men säkerligen hälsosamt för balansen och jag märker tydligt att jag har blivit starkare i mina ben och särskilt i mitt högra knä.

Jag är inte längre lika rädd för att ramla.


Och så nästan hemma.

Det har varit strandstädning och i små högar ligger ihopsamlat skräp.


Går ner till vattenbrynet .., till höger på bilden .., kupar händerna och blaskar mig i ansiktet.

Doft av t å n g och h a v.

Jag har sagt det förut och säger det igen: mer behövs inte.

Dagens långfilm ...

"pElle mornar sig på altanen", är den upphetsande titeln.

Det är ingen direkt actionrulle om ni tror det.

Ja, lite action, men bara lite.

Och betänk att detta är en åldrande kattherre på kanske fjorton år.

Litet brev från sigge nilsson ...

Här ligger jag på soffan och vilar ut. Men mest tycker jag om att ligga i ett eget rum.
Har man vuxit upp bland tretton kattkamrater, vill man nog gärna ha lugn & ro.
Ser ni att mina trampdynor är alldeles mörka?
Ibland brukar matte pussaochpussa på dom.
"Å, lilla gullesigge, vad du berikar vårt liv!" säger hon då.
Sånt gillar man.

"Hej alla vänner!

Jag hör av matte att ni undrar hur jag mår?
Jo, men det ska jag berätta.

Först blev ju pElle sjuk och började nysa och hosta nåt hemskt och efter kanske en vecka eller så, var det min tur. Åååå, så jag nyste! Och jag blev förfärligt snorig och det rann ur mina ögon och pElle, som då var frisk igen, han brydde sig inte det minsta .., och husse - pv - han såg knappt att jag inte var som vanligt, han bara ägnade sig åt att gräva på tomten!

Men matte, hon såg.

"Vad är det med sigge som ligger i sin lilla koja mest hela tiden ..?" hörde jag hur hon sa och pv menade att jag väl bara ville ha det lugnt och skönt, men se det trodde inte matte på.

Så hon tog in mig och höll mig i famnen och sa snälla saker.

"Stackars lille sigge .., är du sjuk .., du har ju feber?!" sa hon.

Och hon strök mig över pälsen och hämtade en tesked och tvingade i mig vatten.

Å, det var läskigt!

"Sigge, lugn och fin nu ..., matte har gått vårdbiträdesutbildning, ja, visserligen är det länge sedan, men vätska är viktigt att få i sig ..", sa hon och vårdade vidare.

Ibland blötte hon ner min päls, så där så att jag skulle bli lite mindre het.

Ja, ni ska veta att hon skötte om mig på allra bästa sätt!

Och tänk .., jag blev verkligen frisk!

Kanske berodde det på att matte köpte hem fisk som hon kokade och då blev jag så himla glad, ja, jag blev nästan pigg på en enda gång och jag började att spinna (man hade nästan glömt bort hur det går till ...) och matte blev så lycklig och på kvällen höll pv mig i famnen och sa ..."åååå, lille sigge nilsson vad vi tycker om dig!"

Det var då som pElle hoppade ner från soffan, han tyckte nog att det blev för mycket pjåsk bara för att jag är så mycket yngre, men det tycker inte jag.

Nu mår jag i alla fall jättebra!

Igårkväll låg jag en liten stund hos matte i sängen, men bara en liiiiten stund, för matte skär tänder, fy så hemskt!

Nu vet ni hur jag mår och nu ska jag ut och fånga en liten mus!

Jam-jam till alla! från er vän sigge nilsson."

Onsdagsfönstret ...

"Hej!

Här kommer en liten anspråkslös bild från fönstret från lillbåten som vi körde från Näske upp till ön på ett härligt blånade hav i fredags.

Kram från kusinen."

Om Emil och musik som gör en glad ...

Musikrecensioner läser jag sällan .., men idag blev ett undantag.

Det är pv:s dotter Hilda som har recenserat och gjort det med den äran.

Pojkvännen Patrik tog bilderna.

Bakom kassan ...

Så här ser det ut när postburen kommer någon gång vid halv två.

Alla paket plockas upp och så drar man med en läsare över streckkoden som finns på resp. paket.

Varje paket får inte väga mer än ..., jag tror att det är 20 kilo och tur är ju det.

Var kommer det mesta ifrån?

Jo, Jotex, Gymexperten, Ellos och La Redoute.


Så där ja .., sedan läggs paketet på en ledig plats och då drar man med läsaren på koden på just den platsen, t.ex. som på bilden - streckkoden vid D 01 -.

Då har man alltså bundit samman paketet med hyllplatsen.

Avin som kunden får, har samma streckkod som det som finns på paketet.

När så kunden kommer drar man med en annan läsare på avin (alternativt slår in den kod som kunden har fått via sms) då tjoppar namnet upp på datorskärmen, t.ex. Linda Jönsson och så D 01.
Perfekt!
Då vet man precis var paketet är, eller i alla fall på vilket hyllplan.

Rek och brevpostförskott finns på andra ställen.

Det finns kunder som inte har vare sig kod eller avi med sig och som tycker att vi väl inte har annat för oss än att leta igen alla hyllorna, "ja, det är väl inte så märkvärdigt ..?" säger dom.



Detta är ATG-maskinen som var min stora fasa i början.
Här spelas det på hästar.
Ibland kommer det upp en "flash" där det stor "häst nr 2 struken".
Ack, vilken fasa detta var!


Nästan än värre var det när någon ville ha en Lotto och inte vilken som helst, nej, det ska vara Kung Keno och gud-vet-allt och system hit och dit.

Det är då kallsvetten kan komma farande.



Så här kan det se ut.
Och ajabaja, om man råkar göra fel .., inom sig kan man se rubriken i Expressen:

"Jag förlorade mångmiljonvinsten på grund av klantig kassörska! Mitt liv är i spillror!"


Medan jag står i kassan, tar Johanna hand om tidningarna.
Tisdag och torsdag kommer veckotidningarna och det tar tid.


Och så ska man vara apotekare också och svara på frågor om vilken medicin som lämpar sig bäst till en allergiker och "har ni möjligen något slemlösande?"

Sånt är kul!

Ja, så kan det se ut i affären där jag arbetar.

Då och nu ....

På gågatan i Ystad möter jag Lolita och det blir lite småprat.
Och en bild av hennes ben.


I Ystad var det så att när man promenerade till Möllers eller Söderberg & Sara, gatans två bagerier, blev det hela tiden ett ständigt hejande.

"Hej, hej !"

Alltid mötte man bekanta eller kunder från tiden i kvartersbutiken eller från den stora Ica och nej, det var inget viktig prat .., mest om väder och vind och om man var ledig eller skulle arbeta och prat om pelargoniorna i fönstret.

Sånt.

Oviktigheter, men en slags oändlig inutivärme blev det.

Nu bor jag sedan snart ett år tillbaka i landet Halland och här har knappt någon hälsat så där spontant och det har varit ont om småprat och vinkningar.

Men inte nu längre.

När jag kör hem med bilen, möter jag en kvinna som vinkar så glatt .., ååå, det är ju den rara kunden i affären!

Och i själva affären kommer pv:s kusin Maria och hyr en släpvagn ("men hej, jobbar du idag!") och där är grannen, den vänliga distriktssköterskan Anna-Lena (som tog bort mina agraffer) ..., och där är Stig och Margareta, grannar från Steninge där pv:s mamma hade sitt sommarhus .., och ser man på, där är Bosse och Harriet ..., och där kommer kvinnan som passerar här nedanför med sin whippet och som berättade att hon var aningen mörkrädd och där är ju lilla Tyra som har lärt sig att handla själv!

Och inte att förglömma: fiskhandlaren Kalle som är från Öckerö (men vars fru kommer från Hönö) och talar sån bred göteborgska.

Eller kanske bohusländska.

Det är då, när man liksom börjar ana sammanhangen, som man känner sig lite mera .. hemma.

Det är när man blir en bit av ett pussel .., även om det bara är den lilla, lilla hörnbiten längst där nere, som allt förändras.

Och det är då man inser hur mycket allt småprat och hejande betyder.

Etthundraåttio minuter ...

"Jaså Bettan .., du är ledig tre timmar nu ...?" säger Peter.

Egentligen ska jag börja klockan 15.00 på tisdagar, men idag blir det annorlunda.

Först är där ett pass mellan kvart i nio och tolv, därefter tre timmar fritt .., och så min ordinarie tid, mellan tre och kvart över sju.

Det går det med.

"Vem är jag nu då ..?" säger jag till Bodil, som sitter inne på kontoret och ordnar med följesedlar.

"Dom här tre timmarna, ja, då är du Carina ...", svarar hon leende.

Ojdå.

Att vara Carina är inte enkelt .., den kvinnan har raketbränsle i sin lilla kropp och pilar likt en iller mellan mejeri, bröd, ost och juicer.

Jag börjar med att grädda bröd.

Det blir baguetter av olika slag, örtbröd, olika varianter av ciabatta, det är Lovis och Mattis och Olles ljusa bröd och Bosses rågbröd och wienerbröd och vaniljhjärtan (som ska pudras med florsocker efter gräddningen) och rosenbröd och säkert nånting annat också och sedan ska mejerivarorna tas om hand .., det är från Wapnö och så Arla förstås och det är tungt, men kul.

Och så tar jag hand om brödet från Östras Bageri; kanske tio orangefärgade backar.

Sist av allt - frånsett kaffepaus och avlösning av Lena som förstås också vill ha kaffe (just då kommer posten med säcken fylld med postförskott och rek.brev, plus brev som är skrymmande och måste hämtas ut, allt sorteras och läggs på respektive plats) -, så tar jag mig an juicer och yoghurt och kollar datum och gör mejieriordern för i morgon och när jag kommer tillbaka, blir det även order till Östras Bageri.

Två minuter över tolv är jag klar och ställer mig vid charkdisken och funderar på lunchmat.

Den alltid så vänlige Peter kommer och expedierar ., vår egen hemlagade potatisgratäng får göra mig sällskap, plus en blandfärsbiff (även den hemlagad).

Nu återstår precis etthundratjugominuters ledighet, innan det är dags att vända om igen.

(Och då har postburen kommit och med den veckotidningarna som ska in .., och returerna ska göras och postpaketen ska skickas klockan 15.00 och säcken med brev klockan 18.00 och vid fyra börjar eftermiddagsrusningen och det är Johanna och jag själv som har kassorna och jag får inte glömma att hålla koll på mejeriet och brödet. Det är med andra ord inte en enda lugn stund i den affären och jag kan lova er att tiden susar iväg!)

På akuten ....

Två har avlidit .., men de övriga verkar tillfriskna.

Man kan måhända säga att tillståndet är "stabilt, men inte livshotande".

Och fortfarande frostigt ute .., det blir nog vårdavdelning vad det lider för fröknarna Pelargonia.

Dagens fönster ...

... finns att beskåda i Ångermanland, närmare bestämt här.

Så här skriver avsändaren:

"Hej nästan i Halmstad :)

Idag har jag och Ulrika varit ute bland klippor till havs och också till
Mannaminne, som är en konstnärs lilla egna projekt och där hittade jag ett fönster åt dig.

Jag tror Ulrika har ett större antal med :)

Bifogar fönstret och var det satt."


För ovanlighetens skull är det alltså inte stickmadamen som har tagit bilden, utan hennes gode vän, "flyttkarlen" Micke .., mannen med det till synes alltid lika soliga leendet.

En alldeles egen sida har han också.

Här hittar ni den.

Och detta Mannaminne, det är något som jag inte ens visste fanns till!
Nästa resa som går norrut, då ska detta besökas!

Ibland glömmer jag bort ...

... hur nära det är till Göteborg, ja, från det gula huset på kullen.

Lite drygt en timmes resa med tåg bara.

Och 168 kr /enkel resa.

Från Falkenberg tar det mindre än en timme och kostar 120 kr.

Om solen strålar nästa måndag .., då ska jag nog ta en tripp till Bohuslän.

Tror jag bestämt.

Harplinge, måndag.

Det är den 2:a maj år 2011.

På havets botten ligger Usama bin Ladin och mina pelargonior har frusit ihjäl .., småfåglar letar solrosfrön under den lilla spretiga eken .., jag bokar hotellrum för en lördag i augusti - ett rum med utsikt över havet - ..., P1-prat från radion och just nu hoppar sigge nilsson in genom det öppna fönstret.

Han vill ha mat.

Inte ett skvatt bryr han sig i herr Ladins bekymmer.

Det gör inte småfåglarna heller.

Vägen österut ....

Vårdcentralen i Harplinge.
Inköpslistor kan användas till mycket, inte bara att lägga ut på bloggen.
Man kan t.ex. göra en tavla, där just en inköpslista ingår i rekvisitan.


Halv nio har jag tid hos läkaren.
Inte i Getinge, utan i lilla samhället någon mil därifrån .., i en liten pyttig vårdcentral som ligger i ett villaområde där allt just nu skirar i grönt.

Och själva vårdcentralen känns ombonad, på gränsen till hemtrevlig.
I väntrummet sitter - förutom jag själv - två patienter, varav den ena är kund i affären.

Några tidningar ligger på ett bord .., Allas, Hälsa och en tjock broschyr som handlar om egenvård.

Medan jag väntar hinner jag förkovra mig i sådant som flatlöss, skabb, influensa, allergier, förstoppning, ormbett (det gäller att hålla sig lugn om man blir ormbiten, står det) .., människobett (vilket är ovanligt, skriver författaren) och där finns till och med ett avsnitt som tar upp problemet med metkrokar som fastnat i huden.

Läkaren har jag träffat tidigare; det är en kvinna som snart ska gå i pension och hon påminner mest om en liten krumryggig mormor .., i säkert tio minuters tid letar hon stetoskopet som plötsligt har försvunnit och när vi sitter i hennes rum, skrollar hon sig fram på datorskärmen och letar - så där som efter en nål i en höstack - efter möjliga diagnoser.

Här, hamnar hon nästan först av allt och jag ler och säger att där har jag själv varit.

"Jaså .., då vet du kanske mer än jag själv ...?" säger hon varmt leende.

Och vi går till ett undersökningsrum där det kollas reflexer och hjärtljud och jag får kolla synen (urdåligt på vänster öga) och det konstateras att blodtrycket är helt ljuvligt bra, med en slags ficklampa kollar hon mina ögon och jag får titta åt olika håll och vi pratar prover och jag säger att kolesterolproverna kan dom lägga av med ., jag tänker inte börja med någon medicin som jag mår dåligt av och jag trivs så med livet som det är och är inte beredd att ändra livsstil alltför mycket. ("alltför mycket ...?")

"Elisabet, detta är det bästa med att bli äldre .., att man gör som man vill ...", säger läkaren med pliriga ögon.

Jag tycker om henne.

Och så blir det provtagning, nu ska fyra rör fyllas med blod och det är som vanligt .., närapå omöjligt att hitta en bra "källa" .., sköterskan kämpar med såväl höger som vänster arm och till slut blir det vänster handlov som får träda i tjänst.

Det fungerar det med.

Medan blodet sakta-sakta fyller de små rören, pratar vi om detta att börja ett nytt liv.

Sköterskan, som är ensamseglare och precis lika gammal som jag själv, berättar om oron för en låg pension och om drömmen att kanske kunna gå ner i arbetstid .., hon berättar om tanken på att bo i kollektiv om det blir väldigt knapert den dagen hon inte har sin jobbinkomst och lite sånt.

En stunds småprat bara.

Från läkarens rum hörs glada skratt .., och någon säger att snart är det dags för kaffe.

Och så är allt klart och rören fyllda med blod och jag får remiss till ögonmottagningen i Halmstad och efteråt, när jag tackat för mig, svänger jag förbi ortens bageri och köper ett nybakat bröd.

Det känns ungefär som om jag har varit på en liten utflykt.

Och så har ....

... ordet "grillspett" fått en ny dimension.

(Det är den undre filmen som gäller.)

Måndagsfönstret ...

... kommer idag från södra Frankrike!

Det är förstås den här madamen som har varit i farten med fönsterhåven!

(Fångsten var stor .., den ska fördelas lite över tiden).

Tack och bock! säger jag.

Dramatik på låg nivå ....

Rent av på gräsrotsnivå .., ja, så var det i Bohuslän igår.

Det handlar om en ovälkommen gäst .., ilskna blickar .., markering om vem som bestämmer och hur det sedan slutade.

Allt det finns här.