torsdag 23 juni 2011

Det här med Saab .....

Det är som en utdraaaaagen förlossning där nånting har gått snett.

Arma anställda!

Dagens inköpslista ...



... kommer - liksom gårdagens - också från Skåne.

Av handstilen att döma .., kan man nog utgå från att den här inhandlerskan är något äldre än den förra.

Om jag vore grafolog, skulle jag gissa att detta är en människa med gott om positiv energi.

Men nu är jag ju bara kassörska.

Listskriverskan hittar ni här.

(Jag tänker också att detta är någon som har gott om tid, då inköpen delas upp på olika ställen. Undrar just vad det blir för gott av det där längst nere till höger .., med klammer runt ...?)

Torsdagsfönstret ...


Från ön Ven, utanför Landskrona, tittade fru Hansson in i en fiskarbod.

Eller mer som en "konstnärsbod".

Och vips, hade hon fångat ett fönster!

Tack och bock!

onsdag 22 juni 2011

En inköpslista från Skåne ...



Somliga är lydiga .., rent av underbara!

Det tackar man ödmjukast för.

Morgonpost ...



Innan pv ger sig av för "sommarskole-arbete", kommer han upp med gårdagens post.

Ojdå, den hade vi glömt att ta in!

Och där finns ett stort, vitt kuvert och jag blir så förvånad ..,. tills jag ser vem som är avsändare!

Å, det är ju den här madamen!


Och frimärken med valören 3.10!!

Alldeles skamlöst hade jag nämligen önskat mig ett exemplar av församlingsbladet, det som den sångglada avsändaren har varit redaktör för.
(Men inte längre är ..., nu är det slut på det roliga.)

Och nu kom det verkligen!



Det visade sig vara ett intressant litet blad
och där fanns just sånt som jag själv gärna hade velat läsa i ett församlingsblad.

T.ex vittnar den sång,- och dansglada Flora från Burundi om sin tro.



I Dronthems församlingshem har småttingarna skrivit "bönekort".

Om "lenktan" efter en döda katter, t.ex.

I kuvertet finns även en cd-skiva som jag i skrivande stund lyssnar till.

Musik där Bloggblad har skrivit texten!

Se där .., vilken present en alldeles vanlig onsdag i mitten av juni!

I kundkorgen ...

Om att hålla koll ...


Plötsligt en eftermiddag kommer Emma ihåg hur man frågade efter notan.

När Emma och hennes mormor - som är jag - tillsammans reste till den grekiska ön Kefalonia, då skulle vi vara borta i två veckor.

Den allra första kvällen satt jag på sängen i hotellrummet och fördelade den inte alls så storslagna reskassan i ett antal kuvert.

"Så här mycket får vi göra av med per dag och blir det över .., så lägger vi det till sista dagarna, då kan vi slå på stort ...", förklarade jag.

Emma loooog.

Många skulle säkerligen gapskratta åt den varianten av ekonomisk planering, men den fungerade jättebra!

Dessutom blev det en sport att se till att vi fyllde det där "sista-dagarna-kuvertet".

Och det fungerade!



Vi fick verkligen pengar över och åkte på tre heldagsbåtturer, åt gott och mådde som prinsessor.

I det läget var jag ensamseglare och kanske var det därför det var så oerhört viktigt för mig att ha stenkoll på ekonomin. Att pengarna skulle räcka.

(Vilket jag har nu också .., jag vill aldrig känna att jag har så lite pengar att röra mig med, så där som första året efter skilsmässan!)

Allt detta, den där resan till Grekland och alla kuverten med semesterpengarna, tänker jag på när Greklands ekonomi nu löper amok.

Aldrig någonsin i mitt femtiosjuåriga liv har jag förundrats så över hur ett helt lands ekonomi kan tippa överstyr på det här vanvettiga viset, som nu i Grekland.

Jag fattar det inte!!

Hur kan politiker låna upp så svindlande mycket pengar, utan tanke på att allt ska betalas tillbaka ...?

Och hur kan människor i samma land inte förstå att nu måste det till en ändring?

För mig är detta helt obegripligt.

Och - jepp - till politiker utan vett och sans och som strör pengar omkring sig, skulle jag gärna tipsa om kuvertmetoden!

Jag tror att jag ska slå en signal till herr Papandreou.

Dagens fönster ...


.... kommer från Västmanland .., detta landskap där det fullkomligt vimlar av vackra hus!

Titta bara, vilka timmerstockar som huset är byggt av!

Och vilken ljuvlig färg!

Ulrika - nöjd och glad med tillvaron -, höll i håven.

tisdag 21 juni 2011

Den där fröpåsen ...


Mian, hon vet förstås: den här blå skönheten är en Honungsfacelia.
(Ja, nu blev den plötsligt en skönhet.)

... från danska firman .., den som utlovade en vildblommande äng, ja, jag säger bara det.

Först blev den (plätten där vi hade sått) bara gul och vi tänkte att det här ser ju ut som ogräs.

Sen tyckte vi att det liknade raps!

Och jag sa till pv att undrar just hur roligt firmans anställda har när dom packar ogräsfrön i små, små påsar och levererar dem till godtrogna svenskar som inbillar sig att dom ska få en fin blomstrande äng på tomten!

För min inre syn såg jag hur dom låg dubbla av skratt.

"Åh, nu har vi fått ännu en order, hahaha!"


Och den alltid så minnesgoda Cecilia N, hon gissar att detta är Bovete.

Idag har vi dock upptäckt två blommor till.

En blå variant (övre bilden) som nästan liknar en tistel, men bara nästan.

Och så en rosaröd liten figur. (nedre bilden).

Det tar sig.

Någon som vet vad detta är för ..., ja, blommor?

Mera Greta ...



"De e bara en tlasa ...." (en trasa, menar hon nog ...).


Ni minns väl lilla Greta som fick rida på Annas häst Taurus?

Hon som var "lite lädd".

Å, nu ska hon minsann ha picknik.

(Och jag ler åt herrarna som inte förstår att det är "mat" hon lägger på bordet, inte alls någon duk. Ja, sen blev det kanske en trasa ...).

Eftermiddag ...



Efter alla regndagar har varmvattnet sinat.

Nu eldar pv i pannan.

Själv ordnar jag med middag och lyssnar till musik som gör hjärtat glatt.

Här och nu ...


Nästa gång ska jag lägga maskmedel (för avmaskning, alltså) i maten.


Lillkatten, den som är så mager och alltid så utsvulten, har inte synts till på två dagar.

Inte sedan regnet kom.

Nu uthärdar hon tydligen inte längre och struntar i att såväl pElle som sigge nilsson vill skrämma bort henne, så när jag öppnar dörren för att släppa in husets två kattherrar, kommer hon springande efteråt.

Oj, så hungrig hon är!!

Det torde väl sluta med att vi har tre katter, men det gör inget.



Och pv kommer hem med röda rosor.

Sånt är jag inte alls van vid och blir alltid lika .., ja, nästan generad.

Men glad.



Pensionatsvärden, tillika herr cyklisten, är minsann också glad; han har nämligen just idag införskaffat sig ett stycke våtdräkt.

Nu är det alltså Vansbrosimmet som hägrar!

Och limegrönt i sidorna .., då tänker man osökt på Mian.



Så här stilig blev han i den nya utstyrseln.

(Jag behövde minsann inte be honom två gånger att posera ,-)

På väg hem från jobbet ...



... stannar jag till vid hästhagen.

Det är just före Backalyckan.

I hagen går fyra hästar och efter en stunds funderande ("ja, ska man verkligen våga sig fram .., den där människan har ju nånting konstigt på huvudet?" tänker nog lilla fölet) vågar sig sällskapet fram till staketet.

En bra stund står jag där och småsurrar med dem.

Fölet har exat samma teckning som sin mamma.

Samma vita "stjärna" i pannan .., samma vita strån på höger bakben.

Nej, något svar får jag inte.


Och inte långt från jobbet, just vid korsningen där jag svänger in till Haverdal, ser det ut så här.

Där ligger korna och sover och tycks ha det så skönt.

Regnet hänger i luften, men jag klarar mig hela vägen hem.

Dagens fönster ...



..., kommer från Västerbotten, nämligen bestämt från Bureå.



Och det var Anitha som kom ihåg att ta med fönsterhåven.

Åå, tack så mycket! säger jag.

måndag 20 juni 2011

På den där skalan ....


Hotellbalkongen i Kokkari/Samos, i Grekland.
"Hej pappa! Hur gick det för AIK ...?" frågar Emil.
Året var 2007.

Om tre dagar fyller lintotten 12 år.

För fyra år sedan satt vi på hotellbalkongen i Grekland.

Det var han och jag och vi delade dubbelrum och till havet var det tio meter, inte mera.

Nu är han snart inte det minsta liten längre och rösten har förändrats.

Den här kvällen telefonpratar vi .., om AIK och Djurgården och om den kommande födelsedagen.

Han och Emma ligger ensamma i sin pappas och mammas säng och tittar på "Johan Falk" och för Emma berättar jag om Gunnars spanarbin och jag får veta att hon i morgon ska träna småtjejer i fotboll och på den där skalan från 1 - 10, hur lycklig hon är, eller hur hon trivs med livet i allmänhet, svarar hon (lite skrattande .., hon är van vid den frågan ) .., "nio".

"Du vet mormor, det där sista som fattas är för att jag är förkyld ...", förklarar hon och jag hör leendet.

Emil svarar "tio".

Själv säger jag ... sjuochenhalv.

Det är det eviga regnandet och att det nu är slut på ledigheten som drar ner det hela lite.

Färgglädje ...


... i Köpenhamn.

Men inte idag.
Nu har jag läst ut boken.

Sista trettio sidorna hade jag konstant en klump i halsen och jag hade svårt att förklara handlingen för pv utan att börja gråta.

Funderar på att skicka boken till geriatriska mottagningen i Ystad, eller till Ejderns gruppboende, så där så att anhöriga kan få låna och läsa.

Betyget för "Fortfarande Alice" av Lisa Genova, blir 9 av 10.

Här handlar det om igenkänning rakt av.

// När mamma var sjuk tog jag kontakt med geriatriken i Ystad och frågade om där inte fanns någon slags stödgrupp för alzheimeranhöriga? Nja, det fanns inte. Inte direkt. Men ett möte skulle hållas och där stod en manlig läkare och visade diagram och berättade om plack på hjärnan och allt var oerhört kliniskt; det berörde mig egentligen inte ett dyft.

Det hela blev inte intressant förrän några ur publiken fick ställa frågor och diskutera .., det var ju egentligen vi själva som var (eller skulle komma att bli) dom verkliga experterna och alla hade olika utgångspunkter och erfarenheter, ty våra mammor eller pappor eller maken eller makan som var sjuk, var ju alla i olika faser av sjukdomen.

Och det var just det, det där samtalet, jag hade önskat mig.

Små grupper, inte fler än tio personer kanske, som kunde träffas med ojämna mellanrum och i all enkelhet och där man fick chansen att prata av sig och lyssna till andras erfarenheter.

Mammas besök på geriatriska mottagningen var nog bra, men ibland undrade man ju.

Hur kunde t.ex en ansvarig läkare på en sådan avdelning ordinera läkemedelsdosett till en Alzheimersjuk patient som inte har en aning om vilken dag det är?

För mig är det så oerhört korkat, att jag saknar ord.

Solparasoll ...



Jo, jo.
Hjärtevärmarbilder ..

Det får bli en repris.

Jag blir så innerligt, innerligt glad av lilla Greta.

Och skräcken att det drabbar en själv ...


Mer från bokhögen.

"Fortfarande Alice" av Lisa Genova ..., en bok som handlar om detta att drabbas av Alzheimers sjukdom.

Har man själv varit i närheten av herr Alzheimers skugga ( i mitt fall mamma), så är det näst intill outhärdligt att läsa den här boken.

Allt känns igen!

Precis allt.



Jag känner igen mammas skräck .., jag känner igen ångesten inför varje kvartalsbesök på geriatriska mottagningen där olika tester utfördes ..., att rita hur mycket klockan var (helt omöjligt ..., allt blev fel på den där teckningen!) .., att upprepa upp ord som läkaren nämnde (klocka, kam, hårborste, nyckel och bil ...), ångesten över att inte veta vilken årstid det var ., vilken veckodag ..., och jag minns raden där det stod "skriv en valfri mening" och mamma skrev ..."ja, så här illa ställt är det med min hjärnkapacitet".

Det var i början, när hon hade kvar förmågan att uttrycka sig.

Men klockan, den blev helt fel.


Ett ögonblick av klarsyn.
Och n ä r h e t.
Mamma och Anders.

Jag minns också kuratorn som satt mitt emot mig i sitt arbetsrum och som bad mig berätta - helt ärligt -, hur jag uppfattade mammas situation.

"Stannar det här mellan dig och mig?" frågade jag.

"Ja, självklart!" sa kuratorn.

Självklart.

Och jag berättade.

En timme senare, när mamma var klar med läkarbesöket - vi hade suttit och väntat en stund -, öppnades dörren till kuratorns rum.

Nu var det mammas tur att få tala med henne.

Själv satt jag i en ergonomiskt utformad fåtölj och bläddrade i någon veckotidning.

Från rummet mitt emot hördes lågmält prat.


Det var så här det kändes.
Man ville skydda sin mamma.
Ge henne all kärlek den tid som var kvar.

Jag tänkte på hur det skulle kännas, detta att vara utsatt för olika tester .., tänk, om det vore jag själv och något av mina barn skulle skjutsa mig till sjukhuset och få berätta hur det var fatt med mamma .., hur dom skulle få vara med vid testerna och se alla mina tillkortakommanden?

Är man utrustad med minsta lilla fantasi (eller empati), är det inte svårt att förstå känslan.

Efter en halvtimme öppnades dörren och mamma kom ut i väntrummet.

Hon såg trött ut och i handen höll hon två A4-papper.

"Kan du hålla dem medan jag går och kissar ..?" sa mamma och jag tog papperen och tittade lite förstrött på vad där stod.

På en av raderna kunde jag läsa: "Patientens dotter Elisabet uppger att hennes mor - Ann-Gerd - har förlorat känslan för personlig hygien ...".

Allt som jag i förtroende hade berättat för kuratorn, stod nu på pränt i svarta bokstäver.

Detta skulle alltså min mamma få läsa.

Förrådd av sin egen dotter!!!

U t l ä m n a d.


Bild från nätet.
Jag utgår ifrån att den visar förmågan att visa/teckna tid, under olika faser av Alzheimers sjukdom.
Just så såg det ut för mamma.


Hur enkelt är det inte att sätta sig in i hur det skulle kännas att läsa detta för den drabbade?

Vilken total okänslighet!

Jag tog papperen, rev dem i små, små bitar och slängde dem i en toalettstol och till madame kuratorn ..., hade jag därefter n o l l förtroende.

Allt detta tänker jag på när jag läser boken.

(Femtio procents ärftligt av Alzheimers sjukdom, läser jag också. Inte så värst inspirerande. Vid midnatt lägger jag boken ifrån mig och kryper närmare en sovande pv.)