måndag 18 augusti 2014

 Dagens fönster ...


Med hatten på sniskan och ögonen i kors. Undrar vad den där stugan haft för sig i natt.

Fjällkramar

söndag 17 augusti 2014

Fyra listor från Västerås ...








Tack du goa, rara Jessica!
(Och därtill kollega ....).
I väntan på Akuten ...

... tittar jag på ekonomidebatt, ja, inför det stundande valet.

Ett elände är det när man tycker att den senaste talaren ofta har något vettigt att säga.

Den pratglada Ulla Andersson (V) till exempel, och centerpartisten på högerflanken gillar jag också (varför valdes inte han som partiordförande?) .., och kd:s man .., ja, han med .., Anders Borg är allmänt sympatisk och ser trygg ut, men slingrar sig lite väl mycket .., Magdalena Andersson är nog duktig och Hamilton är inte lika snabbpratad som övriga, men har vettiga åsikter han också. SD-mannen gör väl så gott han kan, men har kanske inte sin bästa kväll i rampljuset och så värst mycket pratar han inte och det är väl lika så bra det.

Ja fröken velpotta, det är jag det.

Och jag beundrar verkligen bloggvänner - oavsett partitillhörighet - som utan minsta tvekan vet var dom hör hemma.

Nu återstår att vänta på Akuten.
Klockan 23.00 börjar det hela.
Regnig söndag ...

Från vänster en Stenbock, ett Lejon och en Jungfru som har födelsedag samma datum som pv.

Då får man nästan-spontanbesök från Skåne .., ååå, då kommer min systerdotter, hennes pappa som bor i Arvidsjaur (men varje sommar hjälper dotter samt före-detta-sambo med diverse husgrejs, snickerier och sånt) och så min rödrandiga storasyster (för dagen förvisso röd, men utan ränder) på besök. Så himla roligt!

Vi kalasar på pv:s goda köttbullar med kokt potatis till ..,  hastigt uppfräst färsk sparris ., gula bönor, broccoli .., och god sås .., och till efterrätt husets äppelkaka med mycket kanel och så glass till.



Men det spelar egentligen ingen roll vad vi åt, för det viktiga var att det var så trivsamt!
Allt avhandlades ..., friidrott .., Rita och Nathalies semesterresa i Skottland .., äventyret i Newcastle .., tips om museer i London .., gasproblem ...., Italiens nationalsång (som för övrigt ska spelas till kaffet när det är dags för min begravning) och mycket, mycket annat!

Jag står vid spisen och donar med nånting när Rita livfullt berättar om ännu en resa till Skottland och äventyret där .., om bussarnas tokiga system att inte meddela nästa hållplats .., och om bussar som sällan håller tiden, men ändå .., mest glädje över allt som hände!
Och vi får höra om tattoot i Edinburgh och höjdrädsleskräcken när Rita upptäckte att dom satt nästan längst uppe på arenan.


Molly tål inte se Ritas pappa Robert .., utan morrrrrar och skäller på honom mest hela tiden.

Vid middagsbordet.
Datorn har hamnat på golvet .., diverse annat rat på bokhyllan.
Gurkört, blommande oregano, en blå blomma som jag inte vet namnet på, samt kvistar av daggkåpa trängs i vasen.
Första gången jag såg Robert var jag tolv år och jag minns att han hade spjutiga fin-skor.
Hans mamma hette Laura, var pytteliten och av samisk börd. 
Första gången jag såg min systerdotter, då var jag tretton år och jag var den första som fick hålla i henne, ja, före mamma och pappa, alltså hennes morfar och mormor.
Så stolt jag var!


Från Nathalie - som stannat hemma med dalmatinern Tara -,  kommer kärleksmums - eller snoddas, som nån sa hemma -, hur gott som helst till kaffe eller iskall mjölk! 

Och den som undrar över gardinupphängningen i hallen .., ja, det bara blev så just när bilden togs .., det är en spetsgardin som tillfälligt fick agera myggnät i somras. Den alltid så generösa och hjälpsamma Friherrinnan har förärat oss en spiralsladd och tyngder till gardinen nertill ..., men det har ännu blivit av att .., ja, ni förstår.  Och tänker man på Gaza och Syrien .., så .., ja, just det. 
I foajén ...


Man undrar vilket öde som döljer sig bakom detta?

Hade den tappat bort sig alldeles?

Förirrat sig hemifrån?

Förlorat sin mamma?
En grön tröja ...

Ja, jag tycker så mycket om hans betraktelser!
Dagens fönster ...


... finns i ett litet hus nära havet i Haverdal, inte långt från Halmstad.

Visst förstår man att här bor människor med fantasi och lekfullhet inombords!

lördag 16 augusti 2014

Hannes och hans fiskar ...


Pensionatsvärdens brorson Hannes, han som från barnsben har varit så passionerad av detta med fiske, han har en egen fiskvagn på Malmöfestivalen.

Och hur glad blir man inte när denne rödtott får så här fint betyg i Expressen!

Heja Hannes!
Och hon har mjuka händer ...


Så här är det: om man kommer hem från jobbet och har ont i alla leder och är intill döden trött och ramlar ihop i soffan Ektorp och sedan blir bjuden på middag hos goda vänner, då blir man bara så himla glad!

Vi sitter - för första gången på evigheter - inomhus, och bjuds på stekt kött, kokt potatis, gröna ärtor .., en helt ljuvlig svampsås och så sallad och gott vin till .., och förrätten en liten svampmacka som är så delikat så man nästan dånar .., karl-johansvamp, kantareller och nån slags kremla .., allt har frun i huset tillagat.

Så blir vi där i ett par timmar.
Pratar om allt möjligt .., om svampar förstås .., murklor .., kalhyggen .., seglatsen till Tyskland .., brott på akterstaget, muntorrhet ..,  husmålning .., höstkänsla .., trevliga begravningar och en hel drös annat.

Efter middagen slår jag mig ner i soffan och husmor sitter intill mig och med världens lenaste händer masserar hon min vänstra fot och vad, bara så där .., och det är inte långt ifrån att jag börjar gråta.

På vår väg till bilen hittar hon stora, stora champinjoner som växer på en gräsmatta .., och jag bara gapar.
Det ser ut som på bilden.

Och nu är vi hemma och mörkret har fallit .., det är väldigt mycket höst ute och i morgon är jag fri.
Då kommer min störstasyster med familj på besök!
Glädje! Glädje!

Vänskap i all enkelhet .., så oändligt värdefullt det är.
Lördag i röd skjorta ...


Och absolut full fart från början!
Mitt på dagen kommer alla som ska spela på hästar eller Lotto och man springer mellan de olika datorerna och ut sprutar förhoppningar om stora vinster och man säger lycka till och tänker att nu gäller det att hålla huvudet klart, för någon ska ha såväl Lotto, Keno, som spel på V75 och så ska någon Trissvinst lösas in och varorna betalas och kan man få ta ut 400 kronor över summan - helst i hundralappar förstås -?

På diskbänken i personalrummet finns en ask Panodil.
Det tackar man för.

En äldre man i 70-årsåldern blir irriterad över att inte omedelbart bli expedierad när han vill lämna in sitt spel på hästar och när jag säger att han kanske kan ställa sig i kö, blir han vrång och hojtar att nää, näää, ni får allt se till att ha personal på plats, men personalen är upptagen med att tömma pantmaskinen och någon annan är i brödkylen och vi andra två arbetar allt vad vi kan i var sin kassa, men Mattias kommer så snart han är klar och mannen tittar åt mitt håll, tycker förstås att jag har varit oförskämd.

Halv tre är arbetsdagen tillända, då kommer avlösning i form av två pigga töser.

Och själv moppar jag hemåt i duggregn .., känner den stickande doften av tång när jag passerar Steninge (påminner om surströmming, tänker jag) ..., blir omåttligt emottagen av två hundar när jag kommer hem och sigge snurrar runt mina ben och får middag .., själv dricker jag kaffe och pv har målat lister.

Ungefär så.


Dagens fönster ...


...eller: under eken.

Här vid det gula huset på kullen.

fredag 15 augusti 2014

Gårdagens bästa ...


Jo, men det var ändå reprisläsningen av Torgny Lindgrens bok "Minnen".

Vilken glädje!

Nästan varenda sida blir till en njutning, ja, jag vet ingen som kan skriva som herr Lindgren!

På sidan 35 och 3står det så här:

"Och jag kravlade mig ner från soffan framför fönstret i kammaren. Middagssolen lyste på de lägsta grenarna i Stortallen. Det här var alltså på den tiden då jag mindes det ena och det andra. Om jag var född eller inte saknar betydelse.
Och jag kammade mitt hår och borstade framtänderna med saltlösning och tog fram helgdagskläderna ur kammarskrubben. Sedan klädde jag mig så gott jag kunde i den vita skjortan och golffinbyxorna med pressveck och de svarta blankputsade lågskorna som jag ärvt efter bröderna.
Jag gjorde mig fin. För idag skulle jag skrivas om i mina Minnen."


Dagens fönster ...


... Eckes, förstås.

Och jag tänkte .., när bilden togs, att det känns lite som  höst idag.
"Snälla tanten ...." ....

Sylvia .....

Igår skrev jag om detta med snälla grannar/människor som kommit att betyda mycket
i ens barndom. Själv sprang jag ut och in i kamraternas kök och hos flera av dem var det som
att komma hem. Så mycket kärlek och omtanke som dom här tanterna/mammorna visade!

En av dem - det var henne jag skrev om igår - var tant Sylvia.
Det är hon som är på bilden.

På malåsidan frågade jag om någon hade en bild av denna rara kvinna och jo, minsann .., från P-O Johansson i Västerås dök den här bilden upp .., av Sylvia och yngste sonen Bo, i min barndom kallad "lille-Bo".

Någon hade, under bilden skrivit: "Sylvia kallades snälla tanten när hon arbetade på barnbespisningen".

Och så undrade jag hur det var med bloggvännerna?
Minns ni några såna som betydde mycket?
Eva i Tyresö minns inte en enda; för hennes del var mamma (hennes mamma) den som var den snällaste av dem alla.

Eva i Tyresö säger så här ...
"Nej! Ingen av mina kamraters mammor var så snäll som min! Flera var stränga och klagade på oss barn! Papporna fanns aldrig där! Nej min underbara positiva påhittiga mamma var den enda !!!"

Så här skriver mossfolk .., helt underbart är det att läsa!
"Ja, jag hade som ett andra hem hos min "bästis" Erika. Och där var precis tvärt emot hur det var hemma hos oss. Hos Erika fick man äta frukost i nattlinne och äta chips i soffan, titta på teve på morgonen ihopkurad under täcket, ta så mycket chokladpudding man orkade... sådant.
Och så hade de en bil där man kunde sitta på säten bak och fram i bagaget och vinka till bilarna bakom. Och man fick äta glass i bilen! Och Erikas pappa var med på allt lika ofta som hennes mamma, ja lagade mat och skjutsade och satt och pratade och så.När jag var lite äldre hade jag en kompis som hette Andréa vars mamma också alltid ställde upp. Där åts många middagar och hon kunde skjutsa mig ut till stallet (eller hem också för den delen) fast Andréa inte ens var med. Hemma hos Andréa var det högljutt och bullrigt fast på ett vänligt sätt."

Ann i Göteborg skriver så här ...
"Jag säger som Eva: Ingen var så snäll som min mamma.
Jag är uppväxt mitt i Malmö i ett kvarter där barn alltid var ute på gårdarna och lekte och levde ett eget liv. Kontakten jag hade med andra mammor var när man ringde på dörren och frågade om x ville/fick komma ut och leka eller när man följde med någon upp för att de skulle äta.
Då fick man sitta i ett annat rum eller i en vrå och vänta på kompisen.
Min mamma lät alltid mina kamrater sitta med och äta med oss, bjöd alltid alla på bullar och fick jag en godispeng så fick min kamrat också det - fast vi inte hade så gott om det.
Mina kamrater fick sova över och vi fick leka hemma hos oss utan begränsningar.
Jag förstod aldrig varför andra mammor inte var sådana utan att de var stränga, sura och verkade inte tycka om barn alls.
Jag försöker själv vara sån som min mamma var för jag tyckte verkligen att hon var snäll och gjorde aldrig skillnad på "mina barn och andras ungar".

torsdag 14 augusti 2014

Hurra för den här mannen! 



... nämligen, goe, fine, smarte Gösta som idag fyller 82 år!

Grattis från oss i det gula huset på kullen!


Sigfrids fru hette Sylvia ...


På malåsidan kommer dagligen nya bilder; idag var det återigen personalfoton från gruvbolaget.
(Och ja, jag har fått löfte av Ulf Bergström som sköter sidan att visa bilderna här på sidan):

Nästan alltid är där någon som man känner igen .., antingen kanske som kund i affären i Malå, eller som granne.

I mitten på översta raden syns Sigfrid Johansson.
Sigfrid och hans fru Sylvia och deras tre söner (i tripp-trapp-trull-ordning) bodde på samma gata där jag själv växte upp; där vara bara ett hus mellan oss.
Deras hus var gult, byggt i trä och där fanns ett garage och mot garageväggen odlade Sylvia ärtskidor.

Äldste sonen i huset hette Eilert och var under några år en av mina bästa vänner.
Han och bröderna var sommartid klädda i shorts och skjortor i khakimodell., och hos Eilert fick man lära sig spela kort och coronne och dom var den första familjen av grannarna som skaffade sig tv!

Sigfrid var en godmodig och stillsam herre, medan hans fru Sylvia var som ett litet kvicksilver.
Hon skrattpratade liksom .., tycktes alltid så glad .., hon kokade mormorssaft på essens .., dom hade alldeles speciella dricksglas och skåpluckor av trä som man drog åt sidan (ååå, så läckert jag tyckte att detta var!), men det allra bästa var att man alltid kände sig välkommen i den familjen.
Min egen mamma arbetade nästan jämt och att då sitta i köket hos tant Sylvia och se henne pyssla där inne .., ååå, vilken känsla av trygghet det var!

Tänk .., vad det betyder - eller betydde - detta att växa upp och ha kamratföräldrar som spred värme och kärlek! Omtänksamma människor där man kände sig ...., som "hemma".

Och ni ...?
Kommer ni ihåg några såna grannar?
Lekkamraters föräldrar?

Om ni vill, får ni gärna dela med er!

Eva i Tyresö säger så här ...
"Nej! Ingen av mina kamraters mammor var så snäll som min! Flera var stränga och klagade på oss barn! Papporna fanns aldrig där! Nej min underbara positiva påhittiga mamma var den enda !!!"

Elisabet tillägger ...
Det fanns förresten flera snälla mammor på Ringvägen. Där var tant Elsy, tant Margaretha, tant Ann-Britt .., och tant Svea som inte hade några egna barn, däremot mängder med små, små, små porslinsfigurer och alltid glansiga polkagriskarameller.
Det här med bloggandet ....

Resan började i Köpenhamn .., och Emil var måttligt road.  Destinationen var Samos.


Igår berättade jag om det här med bloggeriet och hur det ibland kan kännas .., ja, att snart har dom flesta gått över till Facebook eller Instagram eller nånting annat som känns nytt och fräscht.

Det var  i n t e  ett försök att få er som läser här att utbrista i jeremianden - det finns det säkert dom som tror, men så var det verkligen inte - , det var mer en reflektion över hur bloggtillvaron har förändrats under årens gång, och inte minst själva känslan av att man snart är ensam kvar på banan.

Jag började blogga 2005.
Det första inlägget skrevs i Helsingborg .., jag minns det så oerhört tydligt och jag minns också skräcken när jag hade klickat på "publiceraknappen". Lite var det som att kasta sig utför ett stup.
Kort och koncist var det, men så skulle det minsann inte bli ...

Fika med Anders någonstans utanför Ystad. Bilderna skuggades inte.

Och inte en människa visste att man fanns till .., några snälla vänner förbarmade sig .., det var Leina och någon till som förmodligen mer eller mindre hade tvingats att läsa ..., och så småningom dök den för mig då obekanta Ulrika upp (vars blogg då hette nåt helt annat, Allt under himlen, kanske) .., ja, och så fortsatte det av bara farten.

Nio år är en ganska lång tid och då, vimlade det av bloggare!
Det var som en stor familj.

Tiden i Ystad .., pElle var ännu i livet.

Nu, är det mera som om ..., ja, att vi som fortfarande uppdaterar är dom som blev kvar när festen är över .., nu sitter vi där i någon soffa och småpratar lite med varandra, medan resten av sällskapet har gått vidare till en ny krog.

Förstår ni hur jag menar?

En av dem som verkligen bidrog till att jag vågade språnget;  jag tyckte nämligen (och gör det ännu) så oerhört mycket om hans blogg och alla hans filuriga tankar, det var en herre i Stockholm, en före detta ordningsvakt på Centralstationen i Stockholm,
Den bloggaren - Stationsvakt - fyller 50 år just idag.
Stort grattis till den mannen!

Ja, ja .., skriver jag inte av mig, hamnar jag väl på någon psykiatrisk avdelning och tycker att livet har tappat innehåll ..., så är det ju.

Nu ska den skrivglada madamen ta sig en kopp Zoegas och sedan njuta av några timmars frihet, innan det är dags för eftermiddagspasset i affären.

Dagens fönster ...


.... fångades i flykten av flitiga fönsterfångerskan Ulrika, just nu på ännu ett stickläger i Dalarna.

Tack snälla, rara! säger jag.

onsdag 13 augusti 2014

Räknaren är borta ...

... den som håller koll på hur många som tittar in på den här sidan.

Jag har aldrig brytt mig om den heller, utan mest kikat på  v a r i f r å n  eventuella besökare
kommer.

Nu vet jag inte om det finns någon alls som läser bloggar längre och jag har allvarliga planer på att, som så många andra, tacka för mig och i stället köra med Instagram och Facebook.

Men .., finns där nu någon läsare, så vill jag tipsa om nånting läsvärt.

Det här, t.ex.

Det handlar om Torsten.
Livet ...

Mammas dödsannons i botten av klockan ....

Ja, själva livet .., det kan vara att en tisdagkväll - nästan natt - ligga i sin säng och råka lyssna till den dagens sommarpratare och fångas av den finlandssvenska dialekten med alla tje-ljuden, men också om sommarpratarens tankar om världens ekonomi och mycket annat.

Det här med hur allt hänger ihop, å, så det fascinerar mig!
Krisen i Grekland, till exempel, ja, men hur kunde det bli så galet?! 
Sommarpratarmannen som är helt obekant för mig, heter Björn Wahlroos och jag lyssnar till hela programmet, allt medan mannen vid min sida sover så gott.

Spår av molly på det nya fönstret ...

Livet kan också vara en duggregnig onsdagmorgon och man är fri från arbete och fixar sitt kaffe och äter en god macka med skivad arbogapastej som pålägg och man tänker på gårdagkvällens sms:ande med sonen - nu i Karlsborg som jägarsoldat under ett par veckor - och hur mycket sånt betyder.
Små meddelanden, alltså.

Sonen ligger i en sal tillsammans med tre andra militärer.
"Jag kan inte se filmen du skickat just nu, alla sover ...", skriver han.


På kanten av bokhyllan sitter herr och fru Prickigt Djur och dinglar med benenn.

Och den där onsdagmorgonen läser man en artikel skriven av Ann Heberlein - det handlar om att ta vara på livet här och nu - en slags Carpe Diem fast ändå inte .., man tittar på SVT:s gomorronprogram där utrikeskorrespondenten Samir Abu Eid sitter i soffan och är gäst .., och han i sin tur har bjudit in den flerfaldigt prisbelönade DN-fotografen Poul Hansen och så blir det prat om bilders betydelse och annat.
Intressant är det!

Och medan jag dricker kaffet och slår ihjäl en enveten fluga, somnar harry i ena soffhörnet .., molly ska strax göra honom sällskap, men funderar först över vad matte håller på med ..?
Ibland, ganska ofta, tittar molly på tv.
Nyhetsprogram är väldigt intressanta.

Just så kan livet se ut .., vardagslivet  .., tisdags, - och onsdagslivet .., i ett hörn av världen som heter Halland.