Fem saker jag blir glad av i vardagen ...

Ja, det är dagens tema hos Onekligen.
Lätt som en plätt.
Den limegröna linneklänningen med stora fickor ..., väldigt mycket glädje!

Att hänga ut tvätt gör mig alldeles omåttligt glad, på gränsen till lycklig.

Att våga fråga om jag får ta en bild av en för mig främmande människa och hans hund.
Bara för att dom båda såg så snälla ut.
Glädje!

Ett fång tulpaner ..., väldigt mycket glädje!

Det lilla grönglaserade keramikfatet som jag en gång fick av Anja Notini som också gjort det ..,
det gör mig också glad. Och tacksam.

Morgondagens tema är "kolla, så här ser min autograf ut!"

Det bästa för en pensionatsvärd ...

"Det måste nog vara förra söndagens övning med Kammarkören i Halmstad .., tre timmar med fikapaus och det kändes bra alltsammans .., mycket som föll på plats .., tre nya låtar som började sitta ordentligt ...", säger pv belåtet.

Det bästa för Turtlan i  Karlstad ...

Så här skriver rara Turtlan på Instagram:
"Ack så trevligt vi har. Alltså helkul. 
Viken mat. Å vin. Å snart dessert. Å vänner så kära."

"Dessert i en burk. Ljuvligt underbara pannacotta. Ljuvligt, säger jag igen. Här har du
mitt bästa elisabetihalland. Dessert i en burk alltså :-))"


// Elisabet skriver: och jag blev så varm i hjärtat av Turtlans pannacottaglädje .., inte bara den här utekvällen med vännerna, men också uppbrottet från lägenheten på Ölmegatan .., flytten till det fina huset tillsammans med M .., ett helt nytt liv ..., och jag tycker att den här rara värmländskan verkar så innerligt lycklig och tillfreds med tillvaron!  Och precis som med bland annat mossfolk och ulrika .., så har man fått vara med på livsresan under flera års tid .., åtta, nio år, kanske ..., ja, det är härligt det här blogglivet!

Dagens fönster ... 

... kommer från Västerbottens inland, nämligen från Norsjö.

Där bor tandsköterskan Gerd och där bor även familjens katt som heter Alfons.

Det är honom ni ser på bilden.

Gjorde jag nånting annat ...?

Bilderna på Anders, där är det text på baksidan förstås. Tro inget annat.

Med posten idag kommer ett grönt, vadderat kuvert och när jag öppnar och tar ut innehållet, faller jag baklänges, ja, i alla fall närapå!

Det visar sig att Berit Sandström från Malå har röjt i skåp och lådor och där hittat alla egenhändigt gjorda vykort som jag skickade till henne, då, när hon var au pair i USA.

Berit - som åldersmässigt nästan hade kunnat vara min dotter - var en alldeles underbar arbetskamrat!
Energisk, påhittig, service-minded och alltid på ett strålande humör!
Jag älskade att arbeta tillsammans med henne!

Inför au-pairvistelsen behövde hon referenser från affären och jag sa till chefen Bodil att "jag kan skriva om Berit, för skriver ni blir det bara så uppstyltat" och tänka sig, jag fick helt fria händer och skrev ett rekommendationsbrev som hade kunnat ge henne plats hos den amerikanske presidenten.

Det är inte alltid av godo att strössla med superlativ ..., men Berit fick i alla fall plats hos en familj och så småningom en annan (dock inte hos presidenten) och jag tog tydligen det som min livsuppgift att hålla henne underrättad om vad som hände i affären.

Och där är en bild på goa, fina Ella som arbetade i charken.
Ella hade plirig blick och en hel rävfarm bakom öronen.

En vinterdag ska Ellas man ta traktorn med snöslungan framtill och skotta snö.
Nånting blir fel .., han går ut för att fixa det hela, fastnar i slungan och dras in i densamma.

Och Ella funderar väl varför han aldrig kommer hem .., traskar iväg .., upptäcker vad som har hänt ., kliver upp i traktorn och slår av motorn. Vilken sinnesnärvaro!
Maken, han som var lika fin, var förstås död.
Och det är Ella också.

Och för Berit berättar jag om filmer vi har hyrt.
Fortfarande tycker jag om dem!

I fyrtio år har jag arbetat i butik, men jag har aldrig haft en så energisk chef som Bodil från Norge.
Bodil var som en vessla .., sååå snabb och effektiv .., hon rökte friskt .., stod framåtböjd under fläkten i personalrummet ..., vi rök ihop nån enstaka gång och vi var lika raka mot varandra, men ååå, jag tyckte verkligen om henne!

Bodil hade inga gardiner i köket och jag minns att det fanns arbetskamrater som tyckte att det var så underligt. Så småningom såldes affären och Bodil och hennes man flyttade till fjälls och ägnade sig åt fisketurism.

Dessutom innehar denna spensliga norska hemma-hos-mig-rekordet när det gäller att äta palt.
Sex paltar på raken åt hon upp och jag förstår än idag inte var hon rymde dem!

Anders (med fläskläpp) har, med posten, fått en t-shirt av Berit.
Jag skriver och berättar om solen som strålar och att svalorna har kommit!
På kortets poststämpel ser jag ett datum: det är den 21:a maj 1991.

Och längst till höger syns Linda som också arbetade i charken.

Ja, ja .. nu är det väl ändå ställt utom allt tvivel (har någon öht tvivlat ...?): vissa människor är uppenbarligen drabbade av den obotliga psykiska sjukdomen Skrivus Klådus i värsta stadiet.

Dit hör jag.
Amen.

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Kort sagt:

 

Det bästa i veckan var att jag fick tillfälle att vara med som en av fyra deltagare i en inspelning av TV-programmet “Halvåtta hos mig”!

 

 

Jag får inte berätta hur det var, vad vi åt eller vem som vann, men jag kan säga att det var vansinnigt tröttsamt, vansinnigt lärorikt och vansinnigt roligt! kram

Ann

November ...

Harry och jag själv på promenad, helt åt andra hållet, på andra sidan kustvägen.
Havet bakom oss, utom synhåll.

Här är det lä.

Två skott hörs från skogen ..., någons liv kanske tog slut just där och då?

Det stora hönseriet byggs ut, men där ska jag inte köpa ägg .., där är det mer på traditionellt vis och jag tänker att nä, jag ska köra till Ullarp som vanligt, där åtminstonen hönsen verkar trivas.

Om två veckor är det första advent.
Fortfarande ser det ut så här i slänten, nära vägen.

Utmaning dag 14.

Hos Onekligen är dagens tema "Om jag skulle skaffa mig en hobby skulle det bli ...".

Just det.

Förr eller senare, förmodligen senare ..., tänker jag ägna mig åt släktforskning.

Det lilla jag vet, det har jag fått i form av utskrivna dokument, från min kusin i Dikanäs.

Namnet längst uppe till vänster på bilden, Per-Olof Hansson, det tillhör min mammas morfar. Folkskollärare i Dikanäs, född 1867. Under hans namn finns min mormor .., Anna Fransiska Elisabet, född Hansson.

Här finns släkt från trakten av Vilhelmina, Ockelbo, Orsa, Rusksele, Hoting och Bjursås och på ett annat papper hittar jag släkt från Österbotten i Finland.
Vem vet .., vi kanske är släkt, ellem ...?

)Om denne Mats Johansson (född 1687) från Paldamo i Finland, kan man läsa här.

Mera släktpapper!

Nr 2 i raden av alla tretton barn - Wilhelmina Charlotta -, gifte sig med Per-Olof Hansson och blev alltså min mammas mormor.

Det är hon som sitter nere till höger på bilden .., i vit blus.

Ja, detta - att försöka vaska fram vad som hände människorna i det som kom att bli min släkt -, tänker jag ägna mig åt, om jag får leva och ha förståndet i behåll.

// Morgondagens tema är "5 saker jag blir glad av i vardagen ...".

Ulrikas utmaning, dag 14.

Dagens tema är "mysigt".

Ja, jag tyckte verkligen att min lilla etta var just mysig.
Skruttig, sliten, eländig ..., men mysig.

För att inte tala om ljusslingan som jag tyckte så oerhört mycket om.

Alldeles omåttligt mysigt var det också när harry var valp och låg och sov på husses mage.

Mysigt var det också att vira in sig i älsklingskappan av ylle och med stor kapuschong!

Men åååå, varför slängde jag den i våras!
Tio år .., vad är det för en kappa!

Morgondagens tema är stig (jag anar vad som kommer hos Ulrika) och här ser ni hela utmaningslistan.

Dagens fönster ...

Här kommer några fönster från en underbart vacker stad, Aix-en-Provence. 

Vi har tillbringat helgen där och blev förälskade. I staden.

 Så dit ska vi åka igen, det är bara nio mil från vår by!


Hälsningar Monet.



Och den som har lite längre än nio mil till den här vackra staden, kan ta sig en tur via den här lilla filmen.

Det Bästa .., två dagar kvar! 

Pssssst ...!

Hur var det nu med glädjen?
Och titta, vilken fin inköpslista och vilket fint bokmärke (magnetiskt) .., perfekt att ge i julklapp om man redan har fullt upp med sånt här!

Och två underbara julkort, lite gammaldags och ännu ett bokmärke!

Allt kommer från Östergötland och Anne i Mantorp.

Den där glädjen eller värmen ..., den kan man mejla till bisse151@gmail.com, så vet ni ju vad som händer.

Välkomna!

Mitt eget bästa, del 2.

Min tillvaro består egentligen inte av storslagna händelser.
Det är det där småttiga som gör mitt hjärta så varmt!
Som att Kent från Brännberg (burnhill ..., ja, just det, ja) utanför Malå (men som nu bor på backen i början - eller slutet - av samhället) varje dag tar en bild av malån .., och vi får följa med och se hur det ser ut.
Just där gick mamma ofta på sin väg till sjukstugan.
Och jag vill bara säga: tack Kent! 

Varmt i hjärtat blir det också när jag läser mellanbarnets inlägg på Instagram.
När samma dotter för nästan tjugo år sedan flög till Australien och drabbades av våldsam migrän på planet och blev ompysslad av en omtänksam medresenär .., eller när hon reste till Ghana och vaknade till på planet av att en storväxt man bredde en filt över henne, så där så hon inte skulle frysa .., eller när en fotbollsspelande man från Ghana är snäll och vänlig mot henne .., då blir mammahjärtat alldeles otroligt varmt.
Av tacksamhet!

Ännu mera glädje!
Sonen berättar att en kollega hittat en gammalt klipp från Ystad med sonen i fokus.
Betydligt yngre är han på bilden och mer hårfager.
Bilden sitter på kylskåpsdörren i personalrummet.
Och så berättar han på Instagram vad som händer ...

Här sprider sig också inutivärmen, men på grund av igenkänning. 
Mannen, som bor i New York, berättar att han är läkare på en akutmottagning och så vittnar han om känslan när han inte längre är vettskrämd på jobbet .., när han känner lugnet och tryggheten av att ha varit med .., att han har fått erfarenhet och då ju allt blir så mycket enklare.
Precis så är det, oavsett vilket yrke vi har!

"Vad hände med larma-rädda-släck ?" skrev hon.

Pratglädje.
Äldsta dottern ringer .., hon är på väg till medarbetaresamtal på KS och därefter brandövning och nu har hon parkerat längre ifrån än vanligt och hon berättar att hon då passerar en kyrkogård och hur vackert där är och medan hon promenerar tar hon bilder och hon letar efter en alldels speciell gravplats som hon vill visa mig men inte hittar.

Och jag tänker .., så mycket sorg och bedrövelse på en kyrkogård .., och så mycket kärlek som ligger där bland alla blommor, nallar och änglar ., så mycket saknad och så många tankar.

Och jag önskar att mamma hade gravsatts ..

 Men .., vi pratar också om hennes kommande operation av diskbråcket och rädslan för narkos - hon, som annars är så totalt orädd -, ja, och så säger vi hejdå och jag tänder ett litet ljus och gör mig kaffe.

 Under tiden lyssnar jag till alldeles underbart vilsam musik - Bill Evans - skivan heter Coffee and Cigarettes och finns på Spotify.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

Nej, livets väg är inte alltid är alldeles spikrak ...

Vårt barnbarn, snart 16 med autism, äter nu medicin!!!
Han sov över häromdagen hos oss och han var mycket mera närvarande, lyssnande och nöjd.
Hurra! Det kan vara medicinen!?

Helt underbart var det och han gick till skolan i tid !!!!!
Från Eva i Tyresö

Utmaning dag 13 ...

Hos Onekligen är dagens tema ..."Kolla, här är en av mina favoritplatser!"

Ja, det är ju inte svårt.

Nära havet.
Förstås.

Längs vägen som går till lilla hamnen.

Eller här, alldeles vid huset.

Morgondagens tema är "Om jag skulle skaffa mig en hobby skulle jag ..."-

Torsdag ....

Harry upptäcker gässen ...

Tar harry på lång promenad.
Duggregn, men milt i luften.
Fågelkvitter.
Gärdsmyg eller Rödhake - jag lär mig aldrig skillnaden -.
Möter sigge nere vid hästhagen.
Jam-jam!

När vi kommer hem slår jag mig ner på stentrappan.
I säkert en timmes tid sitter vi där.
Ett sällskap gäss flyger förbi.
Någon bygger ..., hamrar och spikar.

Lyssnar efter ljud .....

Spanar ...

Själv sitter jag alldeles stilla .., ser småfåglar flyga av och an till fröautomaterna som hänger i
körsbärsträdet .., mesar, nötväckor .., två fasanhönor som inte har upptäckt oss .., en nötskrika (sååå vacker!) , nån talgoxe.

Tänker att vi ska inhandla ljusslingor för utomshusbruk till trätunnorna - som ska fyllas med gran, - eller enris - .., det gäller att göra fint och ljusa upp den i - och för sig milda-, men ack, så mörka november.

Utmaning dag 13 ....

Hos Ulrika är dagens tema "Öppen" och då får pocketboken av Joe Nesboe illustrera just detta.

Bilden togs i Bohuslän .., det var i början när vi hade lärt känna varandra och kanske hade jag flyttat till landet Halland, jo, så var det nog .., och jag bara älskar allt det karga i Bohuslän och just den dagen minns jag tydligt .., och känslan att ligga på mage på en solvarm klipphäll eller berghäll och det är sommar och man hör måsar som skriker och ser båtar passera.

Glädje.
Glädje.

En öppen dörr ..., får också illustrera dagens tema.
Bilden togs i Folktandvårdens lokaler i Söndrum och det kan jag ju säga, att den öppenheten hade jag mer än gärna avstått ifrån. Att besöka tandhygienisten är ett öde värre än döden.

Morgondagens tema är tack och lov ...,  "mysigt".

Dagens fönster ...

Jag satt på biblioteket i Hedemora en stund i måndags. Det fastnade lite i håven.
Kram!

Ulrika.

Mitt eget bästa ...

Vilken lycka .., att ha fått låna en lång pinne med fönsterskrapa på - tack friherrinnan -!

Nu är fönstren i den f.d. inglasade altanen (som fortfarande är inglasad men som ska förvandlas till ett vardagsrum med utsikt över hästhagen .,. ja, inom en tidsplan av fyra år - då pensionen nalkas -!) putsade, på såväl ut, - som insidan.

Innan dess ska oxelhäckan sågas ner.

Och i rummet ska finnas en härlig hörnsoffa .., djupa fönsternischer ..., åå, det ska bli ljuvligt!

Ulrikas utmaning, dag 12.

Temat är SKYLT.

Här finns fler deltagare. 

Morgondagens tema är Öppen.

"Hepp! Dagens filmtips !"

Hos Onekligen är detta dagens tema.

Det blir två bra filmer, dokumentärer båda två, eftersom det är vad jag tycker bäst om.
Den ena såg jag igårkväll och den gick rakt in i mitt hjärta!

DOX har - enligt mitt sätt att se det - otroligt intressanta dokumentärer.
Så här står det om gårdagkvällens film:

"Efter att ha filmat bröllop i över 20 år återvänder Doug till 112 brudpar med frågan: Hur gick det efteråt? Blev livet som tänkt? Eller har ni ångrat er?"

Och så fick vi följa ett antal av brudparen som generöst berättade om tillvaron efteråt. 
Ja, vissa ville hålla igen lite .., inte berätta om det som varit svårt .., andra valde den andra vägen.
Väldigt intressant var det och på ett sätt också stärkande. 

Själv tillhör jag inte den där passionerade delen av mänskligheten ..., jag säger sällan eller aldrig att "åååå så jag älskar dig!" och jag har aldrig känt behovet av att kyssa någons fötter .., och att då höra andra berätta om sina äktenskap och hur det blev .., ja, men det kändes så himla bra! 

Och jag tänkte efteråt att .., jo, men jag tycker om det här sättet som vi lever på. 
Lättsamt och kamratligt. 
Trivsamt tillsammans, helt enkelt.


Här är filmen (som är lång, 1 timme och 34 minuter, men värd tittartiden.) 

Den andra filmen har jag redan skrivit om, men gör det igen.

"Hallå Dakar!"
Den som handlar om hur ett tjugotal studenter i Senegal på sju månader lär sig svenska, för att 
kunna ta emot samtal från svenska färdtjänsten .., Samres. 

Och oavsett vad man tycker om själva systemet (för mig blev det som ett slags bistånd och jag tycker att filmen borde visas i skolorna!), så var det helt klart sevärt! 

Morgondagens tema är:  Kolla! Här är en av mina favoritplatser.

 

Tre lediga dagar ...

Då känns det så här.

Dagens fönster ...

... kommer från vännen Solbritt i Ystad.

Solbritt är en sån där människa som värmer hjärtan .. - en livets doppvärmare -, hon skickar kort och hälsningar och det utan att vi någonsin har umgåtts, hon var kund i affären där jag arbetade i Ystad. Kanske i båda två?

Så här skriver hon:

"Har ju sett på din blogg att du samlar på fönster.

Här kommer ett från vår ytterdörr.

Huset som speglar sig är Rosenhill.

Lev väl!

Solbritt"

Tack snälla! säger jag.

Lugn och Ro ....

På en fotosida på nätet skrev en man och frågade hur jag stod ut att bo så avskilt?

Tänk, vilken tur att vi människor är olika!

För mig är det den största av gåvor att få leva just så här .., i lugn och ro .., sedan en sväng på jobbet och träffa mängder med människor och mycket småprat om allt och inget och så hem igen .., till det där rofyllda.

Så här såg det ut idag när harry och jag själv var ute på promenad.

Och efter dagens vända i affären, stundar tre dagars frihet.

"Alla behöver en kram ...."

... skriver friherrinnan i Steninge, som upptäckte några kärvänliga grenar.

Tack snälla!