torsdag 9 mars 2017

Bloggvännen Barbro ....


I en kommentar skriver Barbro - Babsan - från Uppsala (men uppvuxen i Piteå) att hon knappt kommer ihåg sin egen blogg; ja, inte namnet i alla fall och då svarar den allvetande Rexxie att det är ju inga problem, bara att klicka på hennes namn i någon kommentar, så kommer den upp.
Bert i Luleå vill inte vara sämre och gör samma sak.

Själv skriver jag in babsans namn i sökrutan på den här sidan och plötsligt vimlar det av bilder från dig, Barbro!
Här ska du få en kavalkad av några av dom bilder du skickat genom årens lopp .., dom flesta var till "Det bästa ..." (och det är inte långt ifrån att jag saknar den biten, skulle vi inte kanske kunna ... och priser behöver vi väl inte ha ..?).
Först ut är din glädje över en blåsippa!


Och så har du varit ute på Raggarön och plockat kantareller ....



Och haft besök av barnbarnet och då kommer lilla måttet fram ....


Så många härliga bilder har du bidragit med ..., här är en!


Och här är en till .., som jag bara  ä l s k a r!
Morfar och lilla Noelle, förmodar jag.


Barbro tillhör skaran av mänskligheten som har vackra naglar!
Sååå läckert, säger jag som aldrig får dem så fina.
Och barnbarnet vill förstås vara som sin mormor.


Varav hjärtat är fullt .., det stämmer verkligen in på dig, Barbro.
Nu är du på väg till Oslo, till dotter och barnbarn och passar då på att ta en bild ut genom flygplansfönstret.


Mängder med fönsterbilder har du bidragit med!
Här från Uppsala.


Och här ..., här har du skickat ett Det-bästa-bidrag i form av ett hjärta .., det var när din bror tillfrisknat från hjärnhinneinflammation och du var så lycklig.


Och här lilla fröken Noelle igen.
Djupt koncentrerad.



När barnbarnet återvänt till Oslo, då upptäcker Barbro att den där lilla madamen hade tagit bilder med mormors kamera. Det här var en av dem.


Och här löses det korsord! Det ska börjas i tid.



Du är inte bara alltid så vänlig Barbro, du är också en i mina ögon så duktig fotograf!
Bra på att fånga ögonblicken! 
Den känslan är minsann inte allom given.


Titta, så fint! 
Den allra fösta tussilagon!


Och så sist av allt; älsklingsbilden - i alla fall för mig - nationaldagsfirande i systerlandet i väster och morfar och lilla Noelle på väg hem eller bort, jag minns inte vilket. 

Se där .., det här var bara en liten pjuttig bråkdel av allt det du bidragit med! 
Och tänk, så mycket hjärtevärme vi andra fått, tack vare dig!

Stort tack Barbro!


 

onsdag 8 mars 2017

Det här med portot .....


Igår skrev jag här på bloggen att portot - såväl in, - som utrikes - kommer att höjas från den 1:a april.
Ett häfte på tio frimärken som nu kostar 65:-, kommer då att kosta 70:-.

Om du tillhör den allt mindre skaran av mänskligheten som ännu skriver "vanliga brev", då kan du spara en slant genom att köpa på dig lite frimärken, ty är dom valörlösa, som på bilden, då kan du använda dem precis som vanligt och behöver inget tilläggsporto.
(Samma sak med julfrimärken utan valör .., dom kan man fortsätta att använda även nästa jul).

Ekonomifrimärken som ytterst sällan säljs, dom försvinner nu helt.

Bilden visar mina favoritfrimärken alla kategorier.
Illustratör är Henning Trollbäck och temat är RETRO.
Frimärket i mitten till vänster, påminner om min barndom.
Just såna skåpluckor fanns hos kamraten Eilerts hem i Malå, men dom luckorna var gulorangefärgade.
Oj, vad jag tyckte det var läckert!

Dagens fönster ...



.... fångades av ellem i Skellefteå!

Tänk, så vackert det är med rött och grönt tillsammans! Men oj, vilket sjå att putsa såna här pyttesmå fönster, ja, dom där "överfönstren". Sånt reflekterade jag aldrig över innan vi hade spröjs .., det är åtskilligt bökigare (om än vackrare, tycker jag).

Tack ellem för ditt bidrag!

tisdag 7 mars 2017

Tillbaka ....


Ååååå, så vanvettigt roligt det var att komma tillbaka till jobbet efter semesterveckan i Sälen!
Och det var många trevliga kunder och en riksdagskvinna (m) som hade flytt fältet då hon imorgon fyller jämna år och det blev en stunds trivsamt småprat och så gratulerade jag henne förstås - ja, jag upptäckte födelsedagen när hon hämtade ett paket och då visade sin legitimation).
Kvinnan var lång och grann - påminde lite om bettankax som också är just lång och grann - kanske var det därför jag genast tyckte om henne, kunden?

Hampus tog mejeriet mellan 13-14, jag kassan och postpaketen.

Och när jag kom var Hampus på plats i kassan.
Han har tillbringat tre veckor i några afrikanska länder och innan jag började berättade han lite om sitt och kamraternas äventyr. Jo, det hade varit till och med bättre än han väntat sig!
Jag frågade honom om han ska arbeta i sommar också och jo, det ska han.
Härligt!
Hampus är verkligen så trevlig och tänker utbilda sig till läkare, vad det lider.

Arbetade sedan kväll med Elin, då Malin var krasslig.
Hon (Elin)  är också så fin - såväl hon, Malin som Hampus är alla i 20-21-årsåldern.
Tänk, så många rara ungdomar det finns!
Och inte bara rara och fina, utan  d u k t i g a.
Självgående!

I morgon fyller Inger i Skellefteå år.
Inger är en kvinna som verkligen har betytt mycket i mitt liv.
Före detta kulturredaktör på tidningen Norra Västerbotten, lojal, omtänksam och snäll.
Det är till henne det där kuvertet längst uppe är avsett; jag tror att hon kommer att tycka om Henning Trollbäcks illustration till inrikesportot.

Ni vet kanske om att portot höjs den 1:a april?
Jodå. Det var bara ett år sedan sist.
Från och med då kostar ett inrikes porto 7:- och mycket annat när det gäller porton höjs också.
Jag FÖRMODAR att det är så, att köper man på sig frimärkshäften utan valör, dom som nu kostar 65:-, borde man kunna använda dem utan extratillägg? Ska kolla upp med Posten i morgon, så jag inte lurar er. Och mig.

Nu Veckans Brott.


Tecken i tiden ....


Tar harry på promenad ..., stannar till vid hästhagen där tidigare tre hästar har samsats, men nu bara en enda en; en raggig krabat som tycks nyfiken och jag stannar till och småpratar lite .., kliar bakom örat och på sidan av huvudet och så snart jag slutar, visar den tydligt att "mera!mera! häääär, just här!" och hästen - jag vet knappt vilket kön det är - lutar huvudet mot mitt och jag vilar min kind mot mulen och det är nästan så att jag går sönder av all denna värme!

Hästägaren har satt upp en skylt där det står tv-övervakning - men där är ingen övervakning alls - och han har, för någon vecka eller två sedan, berättat att någon anonym feg jävel anmält honom och för en tid sedan kom minsann två myndighetspersoner på besök och inspekterade hagarna och hästarna och dagen därpå upptäckte vi att två hästar var flyttade till några andra hagar, nån mil bort, ja, så sa ägaren.

Och mannen frågade oss om det möjligen var vi som anmält honom, men vi visste såklart ingenting.
Absolut inte.

"Ja, bara jag får veta vem det var .., då jävlar ...!" sa hästägaren.
 .
Och nu är den här hästen helt ensam och första dagen - då, när kompisen försvunnit - gnäggade han/hon oavbrutet och det gjorde så ont i mig.

Sen går vi vidare, harry och jag själv.
Ute på åkern upptäcker jag att tofsviporna kommit; ja, dom kanske har kommit tidigare när vi var i Sälen, men nu är dom i alla fall här! Härligt! Och som dom skrikflyger över åkern ...!

Längs kustvägen ligger skräp i ett dike och ångrar att jag inte tog med en plastpåse. Där ligger en tom ölburk och någon har slängt en förpackning med örtsalt och det är plast och lite annat.

Och nu är klockan tolv och snart väntar jobb.
Tre arbetspass återstår. Det här och så lördag och söndag tillsammans med Joakim.

måndag 6 mars 2017

Hemma ....


Och så tar jag harry och går på promenad ner mot havet till.
Ostanvinden är så iskall att den går rakt genom märg och ben (och hull) och fast jag har virat en tjock halsduk flera varv runt halsen, bli det hurvigt.
Ingen snö, men frasiga löv och mossiga stenmurar.

I slänten ner mot vägen upptäcker jag stora sällskap av snödroppar och likadant i rabatten, men för övrigt har sannerligen inte mycket hänt dom här dagarna då vi varit borta.

Och jag går där ner mot havet och försöker summera dagarna tillsammans med barn, barnbarn, en fästmö och en svärson. Jag tänker på alla skratt .., som då, när Anders försökte övertyga mig om att jag vid en blindtest absolut inte skulle känna skillnad på köpevatten på flaska eller vanligt kranvatten och jag sa att jodå, det tror jag visst och båda gångerna när han testade mig, svarade jag rätt.
Aldrig har jag väl druckit godare - och kallare - vatten än i Sälen!

Eller min egen glädje när vi på lördagkvällen tittar på Melodifestivalen och jag säger - om en udda grupp som sjunger - att "det påminner ju om Ola Salo" och Anna tycks titta häpet på sin åldersstigna mamma och säger ..."ja, men han är ju involverad i den låten!"

Sånt.


Och så kommer friherrinnan på besök.
Hon har - under vår bortavaro - skött om sigge på allra bästa sätt och harry skriker rätt ut i glädje när han genom rumsfönstret ser madamen från Steninge stiga ut ur sin bil!

Sen sitter vi vid köksbordet och pratar om allt möjligt .., och i hemköps kalender skriver jag ned sånt som är bra att komma ihåg .., planerar lite inför tre månaders rehabilitering och friherrinnan berättar om sin stundande resa till Kalmar och det är på det hela taget ungefär som vanligt.

Att komma hem är lika härligt som att komma bort.
En tvättmaskin som går för runt .., tända lampor .., helgläsning som väntar (DN lördag/söndag) och Akuten på SVT-play.

Tre arbetsdagar återstår; imorgonkväll, samt lördag och söndag.
Därefter Hässleholm.
Och såren på händerna är läkta.


Måndagsfönstret ....


Några fönster från Kanarieöarna .., ja, det bjuder ellem så generöst på!
Och blommande bouganvillea ser jag också.
En sån hade mamma i köksfönstret i Malå i alla år.
Bilder från en vecka i Dalarna ....


En alldeles underbar vecka har vi haft i landet Dalarna. Nej, jag ska inte trötta ut er (det har jag redan gjort på Instagram) med miljoner skidåkarbilder, så jag gör en lite blandad sammanfattning bara.
Spridda skurar.
Minnesbilder som jag ska bevara i något av alla hjärtats små rum.
Så där som dom stoooora snötyngda granarna utanför köksfönstret ..., och ekorrarna som hoppade mellan grenarna och snön som då singlade ner.


Eller den där ljuvliga kaffeburken som jag hittade i antikaffären nere i Sälens centrum!


Den här gången fick vi påhälsning av Emil och hans kompis sedan evigheter - Nicole -.
Dom kom med tåg och buss och förgyllde tre hela dagar hos oss.
Oj, så det spelades kort .., backgammon (Emil och pv) och Rumibit; ett slags tärningsspel som Anna och Nicole ägnade timmar åt! Och så "Trettioett" förstås.


En sak är säker: när jag går i pension ska jag köpa mig en riktig kamera, en sån som jag en gång i världen hade. Den här bilden tog Anders.


Och den här också.


Tre dagar i slalombackarna hann Emil och Nicole med.
Sååå roligt att dom kom upp och hälsade på!
Underbart med ungdomar i huset!


Och Anders flickvän Maja gjorde oss också sällskap!
Maja är Stenbock och precis som pv talar hon småländska.
Sååå fin och rar är hon!
(Och Maja och pv firade förstås "fössta tossdagen i mass!)

I väntan på pv som åkt från Evertsberg ...

Att komma in i en idrottstokig och tävlingsinriktad familj kan inte vara det enklaste.
Pv hade erbjudit Maja plats i stafettlaget, men nu hade hon ju inte stått på längdskidor på många, många år och efter några dagars träning i spåren runt Sälen .., och som hon själv uttryckte det: "ja, jag har i alla fall inspekterat snön på nära håll ..." - tog hon sig an utmaningen och tackade ja till att ta den sista sträckan i stafettvasan. Nitton kilometer för en som knappt stått på skidor, men har ett jäkla pannben och tåga!


Jodå, hon fixade det med den äran och eftersom hon hade sista-sträckan, fick hon ta hand om lagets medaljer och här är det Anna som får sin.




Ja, lite mera skidåkning får det bli ,-)
Anna åkte för första gången alla de nio milen - hon valde Öppet Spår på måndagen på söndagen.
I Evertsberg såg hon aningen sliten ut, men i Oxberg började vi fundera om - och i så fall var - hon fått fatt i dunderhonung!
En så glad och sprallig madame ..., och är man i Oxberg har man ju ändå åkt i flera mil! 
Underbart var det att se henne så lycklig!


Igår skingrades flocken och jag blev ensam kvar i Dalarna.
Nu skulle pv åka Vasaloppet.
Anna tog som vanligt på sig "skjutsa-pv-till-startplatsen-på-morgonen" och vid tretiden steg han upp, vid fyra åkte dom iväg och sen blev det till att städa ut stugan och så, när dom övriga givit sig av söderut, ägnade jag dagen åt att sitta i bilen och i snigelfart följa loppet till målet i Mora.
Åtta-nio kilometer i timmen .., ibland hann vi upp i svindlande fjorton km/h ..., ja, då man har gott om tid att tänka på livet i allmänhet och vasaloppet i synnerhet.

Tack och lov för sportradion .., där var det såväl 5-mil i Finland som rapporter från Vasaloppet förstås och mot en ganska blå himmel syntes polishelikoptrar ..., jag såg en bilkrock vid Hökberg och på många ställen ser man åkarna i spåret - en bit från vägen - och man konstaterar att nästan alla stak-åker och man hör hejarop från tappra åskådare.



Stannade till i Evertsberg och hann småprata lite med pv som kom åkande i sin röda dress, ja, som en tomtegubbe! Han var också pigg och glad!
Köpte mig en hamburgare .., svishade 20:- till idrottsföreningen som tack för excellent p-plats (vilken fantastisk logistik det är när det gäller Vasaloppet) och så rastade jag hundarna.

Kontrollen i Evertsberg ...

Och jag fascinerades storligen av den fullkomligt eminente speakern som galant bytte mellan svenska, tyska och franska när han hälsade åkarna välkomna till Evertsberg och "varsågoda, här finns blåbärssoppa och bullar, ta god tid på er och njut av resans gång!" och vi var många som bara stod där och lyssnade till denne man som var som GJORD för sitt uppdrag.

En vakt stod i närheten och jag frågade efter namnet på speakern.
Jo, det visade sig att han heter Jonas Andersson, är gammal skidåkare och är fem år äldre än jag själv, det vill säga, sextioåtta år. Fantastisk var han!
Här kan man läsa om denne man.


Här väcks det minnen från barndomen .... och jag minns ljudet när skidorna rasade mot marken, när det blåste.


Och nog kommer jag att minnas inutivärmen när man ser att ens barn är lyckliga.
Två människor som funnit varandra och tycks ha så roligt tillsammans.
En är tjugosex, den andra trettio.


Anslagstavlor hittade jag lite här och där.
Den här satt i bibliotekets foajé i Mora.

Utsikten från bilen ..., i timmar satt jag här!

Åååå, det blev en lååång dag igår!
Uppstigning vid sex när jag bakade frukostbröd .. , städning av stugan .., och så detta att åka längs spåret och vid tvåtiden var jag framme i Mora och efter en bra stunds letande efter p-plats, upptäckte jag en liten lucka på parkeringen nära gågatan. Helt perfekt!
Där satt jag i två och en halv timme och väntade på pv som var färdig nån gång efter fem och sen blev det raka spåret hemåt.

Av naturliga orsaker (någon var trött efter dagens skidåkning) tog jag dom första tre timmarna vid ratten.., därefter tog pv vid .., så jag igen och då kom ett förfärligt snöfall på tvären (i Västergötland och på slätterna drevade det ordentligt på vägen!) och så tog pv vid på slutet.
Åååå, så trötta vi var när vi körde igenom Göteborg!

Nåväl hemma igen vid halv två kvart över två kanske .., och sigge mötte oss och nelly skuttade sååå glatt på gräsmattan och vi bara stööööp i säng och knappt tre timmar senare skulle pv upp och iväg till jobbet!
Nej, han cyklade inte; han tog bilen.


Upptäckte att blommorna dragit iväg .., och nu på morgonen har jag konstaterat att det vimlar av snödroppar lite här och där .., på köksbordet stod en friherrinnebuket där hon hälsade oss välkomna hem .., och nu ska jag göra mig morgonkaffe och hoppas på att min necessär är i bilen som pv har på jobbet, för här är den i alla fall inte.

Sedvanlig medaljutdelning förstås till den som orkat läsa allt detta!
Hej och hå!

lördag 25 februari 2017

Dagens fönster ....


Från Skellefteå kommer den här bilden och det var ellem som hade håven redo.
Så här skriver hon; mejlet kom igår den 23:e februari.

"Här är en massa fönster på väg att flyttas. Tyvärr har de flesta gamla hus rivits eftersom, men detta huset ska flyttas en liten bit imorgon för att lämna plats till ett p-hus."

Tack ellem! säger jag.

fredag 24 februari 2017

Ett foto i timmen .... EFIT.

Idag hakar jag på - det är den tredje lediga dagen på raken - och sicken tur att jag alltid tittar in hos mossfolk på morgnarna, annars hade jag missat det helt!
Andra är som med i fotokarusellen hittar du här. 


Klockan 07.00 ...., tittar jag ut genom sängkammarfönstret.
Det har snöat .., inga mängder ., och det är kallare än vanligt.


Vid 8 - tiden är detta vad jag ser: pv skrapar bilrutorna och ska sedan ge sig iväg till Ringenäs för att få några timmars träningspass innan Vasaloppet nästa söndag. Ja, såklart kommer han att träna även i Sälen, men att åka skidor är nog det bästa herr pensionatsvärden vet, så ..., ja, då blir det så här.


Kring 9.00 ..., på väg in i köket.
Passerar hemköpskalendern och det var ju tur att friherrinnan var uppmärksam än undertecknad, för här har jag skrivit upp fel tid för arbetskamratens begravning. Köket i gula huset är inte det minsta modernt, men duger bra.


Kring 10.00 står jag vid diskbänken och slänger ett öga genom fönstret.
Physalisbladen går rakt in i mitt hjärta. Stjälkarna har stått i vatten hela vintern .., rotsystemet är som ett garnnystan. Och så är månadens räkningar betalda. Härligt!


Vid 11.00 ..., har pv kommit hem från skidåkandet .., jag fixar kaffe och så ska vi slå oss ned ute på altanen i trädgårdsstolarna. Det är som vårvinter hemma i Malå i februari, mars.
Och i stotra trätunnan gömmer sig olika sorters timjan.
Bidar sin tid, kanske.


Vid 12.00 ..., dricker vi kaffe utanför husknuten - i söderläge - och efteråt får Nelly besöka hårfrissan, som är jag. Så värst snyggt blir det inte, men det får gå.


Kl. 13.00 har pv börjat packa sin resväska. Ja, den som tittar in här förstår väl vad som är på gång.


Kl. 14.00 börjar jag med fisksoppan och efter ett tag ringer jag friherrinnan och lockar henne .., jo, hon vill gärna komma. Musslor i skal ska också i. Saknas gör kolja som jag tycker är så gott, men det fanns ingen färsk sån i  affären.


Vid 15.00 går jag in i vardagsrummet och ser lillpigan ligga ihopkurad som en liten plutt.
Världens finaste är hon. Och på söndag får hon träffa sin Riktiga Matte och Husse igen!


Klockan 16.00 har jag fullt upp med middagen och vid halv fem kommer friherrinnan och när klockan är kring 17.00, då äter vi fisksoppa.


Klockan 18.00 har pv satt igång med att baka såväl matbröd som gifflar.
Gifflarna blir överjordiskt goda!


Kring 19.00-tiden tittar jag på Gokväll hos SVT. Ja, jag är sextiotre år.
Kvällens gäst är det före detta nyhetsankaret Ulf Wallgren och om och om igen säger jag ..., "men ååå, vilken sympatisk människa han verkar vara!" Så lugn och trygg och vänlig!


Klockan 20.00 tar jag på mig den nyinköpta koftan som jag föll pladask för.
Så len och mjuk!
Så ofattbart enkel!
I min barndom hade jag en nästan-likadan-kofta; den var ljusblå i bomull och hade som guldiga runda knappar med en fördjupning i mitten. Ungefär som salta pastiller. Jag älskade den koftan och det kommer jag att göra med den här också!

Nu är klockan nio och vi har följt med i På Spåret och jag är hysteriskt trött och den sämsta Efit-deltagaren som finns .., jag hinner liksom inte med!

I morgon ska jag arbeta tillsammans med Joakim; jo, men det blir nog bra.
Trevlig helg till er alla!
Fredagsfönstret ...


.....och blir man inte varm i hjärtat av en sån fin katt som tittar ut .., då vet inte jag!

Madamen i Porto tog bilden.

torsdag 23 februari 2017

Efteråt ....


Det är många områden i och omkring Halmstad där jag aldrig har satt min fot och Trönninge är just en sån plats. Kyrkan är helt annorlunda än kyrkorna hemma i Västerbotten och där, under det gröna koppartaket, lite i lä, står en samling svartklädda människor när vi kommer promenerande, friherrinnan och jag själv.


Och jag säger till friherrinnan att vi går väl fram och hälsar och så säger jag att bara så du vet, så jag gråter sällan på begravningar, det är liksom nåt underligt med mig, nästan som att jag står vid sidan om .., som om jag bara är en iakttagare.
Men när vi går fram till människorna och jag förklarar att .., "ja, vi är arbetskamrater till Gunilla", då brister rösten på en gång. Mer behövdes alltså inte.
Så lite vet man om sig själv.


Och fint är det med den här lilla skylten just utanför porten.
Himlen är blå. 
Solen strålar. 
"Allt som fattas är lärkan ...", säger friherrinnan.


Direkt till vänster när man kommer in i kyrkan, är detta vad man ser.
En barnhörna.
Och klockan är så fin och så symbolisk för livet, tycker jag .., den skapar värme och hemkänsla.

Det blir en värdig begravningsgudstjänst och prästen pratar skånska och berättar om Gunilla; att hon föddes i Uddevalla (hade jag ingen aning om) och att hon flyttat till Halland och vilka butiker hon arbetat i. Han berättar också om vilken fin mamma hon varit; att dörren för barnens kamrater alltid stod öppen .., att familjen var nummer ett i Gunillas liv.
Och att hon älskade sitt jobb, det säger han också.

Och vi sjunger med i psalmer som går på tok för högt (då tystnar vi en stund) och där är vacker pianomusik och sist av allt får förstås alla gå fram till kistan och ta farväl.
Vi är nio stycken från affären och det känns så gott att stå där tillsammans.

Sen är det över.
Innan vi åker iväg berättar jag i all hast för barnen om hur omtyckt deras mamma var och så många kunder som stannat till när man fyllt in juice eller mjölk och sagt fina saker om Gunilla; om hur trevlig hon alltid var och hur ledsamt det hela är, ja, en del har börjat gråta .., och dom ska veta att deras mamma sannerligen har satt avtryck hos många människor.

Vi från affären åker till ett café inte långt därifrån och vi drar ihop två bord och chefsskapet bjuder på kaffe och tillbehöret och det blir nån timmes prat kanske och det känns bra.
Och allt medan vi sitter där, flyger en liten fågel fram och tillbaka uppe vid taket - fast vi är inomhus - och Carina ska snart börja arbeta och så sätter vi en slags punkt och alla åker hem till sig.

Ungefär så var det. 
 



Idag ....


... om några timmar bara, ska vi från affären följa finaste Gunilla till slutet.

Friherrinnan har erbjudit mig att åka med henne och sen samlas vi alla i Trönninge kyrka,
en bit utanför stan. Det blir ingen minnesstund, utan det hela avslutas efter akten i kyrkan, men åtminstone vi arbetskamrater tänker åka och ta en kopp kaffe någonstans - tillsammans - mer som för att sätta punkt och kanske få prata av oss lite.

Sånt som vi kommer ihåg.

#livet