sista kvällen ....

Och det blev en skön sista-rehab-dag.
Trivsamt besök från Skåne .., intressanta program som jag lyssnat till och ett annat som jag tittat på hos SVT; om en 67-årig man som fick för sig att han skulle ro från den norska västkusten och rakt ut mot Shetland! Nu gick det inte riktigt som han hade tänkt sig, han blev bogserad halvvägs framme, men bara  t a n k e n .., ja, det var imponerande!

Ringde jobbet tidigare idag och pratade med Brooks och frågade om allt var sig likt .., ja, inga nya rutiner? Det visade sig då att jag ska arbeta tillsammans med Malin - precis som alltid på måndagar och tisdagar - och ååå, så glad jag blev; då är det lugnt. Inte "lugnt" så att vi inte har nåt att göra, men lugnt därför att vi våra givna roller. Allt bara flyter på.

Och det blåser och blåser och blåser och ömsom är det solsken och i nästa sekund kommer regnet!
Rena aprilvädret!

Tack alla som tagit sig tid att svara på den där kommentarfrågan; det var vänligt av er!

Ni som brukar kommentera här ...

Får ni upp en sån här ruta, här hos mig?

Det är ju helt absurt!

Nu får jag gå in och kolla igen och tack Ulrika som berättade!

Krångel med att kommentera ...?

På Facebook skriver Ulrika att det är hopplöst att skriva en kommentar här .., oj,
och jag fattar inte vad som är felet heller?

Om det är någon läsare kvar här på bloggen och om ni har samma krångel, hör gärna av er till
bisse151@gmail.com, så får jag försöka klura ut vad som är problemet?

#sistarehabdagen

Den fjortonde mars ringde jag på dörrklockan till operationsavdelningen på Hässleholms sjukhus.
Några timmar senare var det hela avklarat och drygt tre månader av rehabilitering tog sin början.
I morgon är det dags att ta på sig hemköpströjan.

Hur känns det?
Jo, det känns bra!
Jättebra!

Knäet är långt mycket bättre än vad jag hade förväntat mig; ingen värk alls dom senaste veckorna - i alla fall ingen värk att oja sig över -, ingen låsning, jag har aldrig behövt gå "strakbent" och jag kan  nästan gå som en vanlig människa nerför trappan!
Och jag är överlycklig och sååå tacksam över dom extra två rehabveckorna som kirurgen tyckte att jag skulle ha, den vilan har betytt såååå mycket! 

Tre timmar kort blir mitt första arbetspass; från 18.30 till 21,15.
Så ska jag arbeta imorgon måndag, tisdag, lördag och söndag.
Samma sak (men andra dagar) där nästa vecka, sedan två veckor med ordinarie schema, 14,30 - 21,15 och därefter tre veckors Riktig Semester.

Just nu är det ösregn ute .., pv, Hilda och Patrik ska strax åka till Ljungby på namgivnings-ceremoni; det är lilla Majny från Jämtland som kanske ska få ännu flera namn. Jag gissar på Gunvor eller kanske Lena, som hennes mormor?

Själv väntar jag besök och så länge tänker jag lyssna till årets första Sommarpratare, nämligen Rickard Söderberg .., han är väl från Halmstad ..?

Så här skrev Evelyn Jones (DN) i sin recension av programmet.
Jag skulle gärna vilja läsa en recension av pv:s dotter Hilda också; hon är bra på sånt.
Min kommer senare.

Söndagsfönstret ....

"Ett fönster från Mullhyttan" skriver Ulrika.

Ja, då vet vi.

Och se så fint himlen speglar sig fönstret.

I Skallkrokens hamn .... 

Mitt på dagen tar pv harry och bilen och åker till båthamnen, i akt och mening att städa upp i segelbåten och fixa till det som inte hanns med innan vi gav oss av norrut på kalas.

Ett par timmar senare gör jag i ordning kaffe i termos och tar med några av Marias goda bullar och så blir det en cykeltur som är ungefär lika lång som till affären, kanske åtta kilometer? På höger sida har jag havet och ett ljuvligt sädesfält där det vajar så fint på åkern ..., som vågor nästan!

Oj, så pv har jobbat och städat!
Det blir fika i sittbrunnen och efter någon timme får vi påhälsning av Eva från Tyresö, tillsammans med hennes Långe Man och barnbarnet Karin, en pigg och vetgirig liten tös som gosar med Harry och vill att vi ska tävla och se vem som kommer på flest djur som börjar på bokstaven B, till exempel. Härligt med småttingar!

Harry är inte världens modigaste hund. Inte för en sekund hade han klarat en test som polishund, men han är bra på mycket annat; att spänstigt och utan minsta bekymmer ta sig ombord eller hoppa till bryggan, det är inga som helst problem!
Medan husse rengör gasolspisen och putsar luckor, vilar Harry.
(Att gå ner i kajutan, det vågar han emellertid inte .., fyyyy, så hemskt!)

Intill pv:s båt (tillverkad 1972) ser det ut så här.
Fina båtar allesammans.

Liiiite orolig blir allt harry när husse lämnar båten ..., det gäller att hålla samman flocken om man har gener från vallhundssidan! Visste ni det inte, så är harrys mamma matte en border-collie.

Och så ringer min mobil!
Det visar sig vara min före detta svåger Conny som med sin fru Carina och dottern Martina nu är på väg hem till Göteborg och då beslutat sig för att titta in och hälsa på, nu står dom utanför det där gula huset på kullen och undrar var vi är?

"Kom hit!" säger pv och det är vad dom gör.

Så  u n d e r b a r t   roligt!
När jag började sällskapa med mina barns pappa Tommy, då var Conny sju-åtta år bara och senare kom han upp till Malå och sommarjobbade i skogsplanteringen och innan dess var han och kusinen Kent nån slags sommarbarn hos min mamma (också i Malå) och ägnade mesta delen av tiden åt att fiska.

Ibland när man lämnar ett förhållande och blir ensamseglare på livets ocean, då kan det hända att man förlorar vänner. Så blev det i alla fall för mig. Såna som varit nästan ens bästa vänner slutar att höra av sig och hälsar inte när man möts på stan. Men mina före detta svågrar och inte minst svägerskan, dom har alltid - precis alltid - varit som änglar var gång vi mötts och med den allra största värme har dom tagit emot pv! Tänk, vad sånt betyder!

Så nu sitter vi i båten och småpratar - på ena sidan göteborgarna - på den anda tyresögänget .., och solen strålar och kinden är varm ..,och jag tänker att såna här gånger känns det som vore man den lyckligare människan på jorden! Eller den rikaste.

Så tackar alla för sig och jag tar bilen och pv min cykel .., och med mig har jag en massa plastglas och annat som ska diskas upp - sånt som ska finnas i båten - och nu är det avklarat, allt medan pv klippt gräset. Fotboll på tv, något U21-lag som spelar .., och vi är sol,- och vindtrötta och harry sover gott, allt medan nelly går av och an, av och an.

En ljuvlig dag har det varit, denna den näst sista rehabdagen år 2017.

Tack Martin!

"Sagavägen väster om Fättjaur, Kittelfjäll, 23:e juni", skriver Martin Westerlund på sin facebooksida.
Det är han som har tagit bilden.

Med honom är jag släkt, men jag kan inte riktigt reda ut exakt hur.
Min morfar var född Westerlund och min mormors mor var också född Westerlund, alla från den här trakten. Mormors mor, Charlotta Westerlund, hon, hennes föräldrar och hennes tolv syskon flyttade från Dikanäs till Kittelfjäll år 1894.

Visst är det rent ut sagt ofattbart vackert?!

Och återigen stort tack Martin för att du så generöst lånar ut bilden!

Mer om Kittelfjäll kan man läsa här.

Själv tog jag den här bilden från Kittelfjäll, när pv och jag själv körde hemöver på semester.

Dagens fönster ...

.. finns i köket i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Och pv har packat sin lilla bil absolut till brädden fylld med segel, dynor och allehanda tillbehör till segelbåten utan namn .., och på en liten, liten plutt av sätet lade sig harry; fullständigt förvissad om att han skulle få göra husse sällskap till Skallkrokens hamn.

Det fick han också.

Själv lyssnar jag till Spotify och dom femtio mest spelade låtarna i Sverige just nu.

"Men mormor, du gillar ju jättemodern musik!" utbrast Emma häpet när vi satt ute i trädgården på fredagkvällen och jag höll takten till vad som då spelades och det var sånt som Ed Sheeran

Jaså.
Ja, det var ju en överraskning.

Dejting, balett och Agnes ...

Häromkvällen när jag låg i sängen och inte kunde sova, skrollade jag runt hos SVT-play och upptäckte då ett dejtingprogram från England - Första dejten -, heter serien.

"Hur ser en blinddejt ut när en hel nation följer den från tv-soffan? Möt nervösa, romantiska och hopplösa försök att para ihop två vitt skilda människor i alla åldrar under en middag i romantisk miljö. Ibland är det attraktion från första stund, ibland är dejten över innan den ens har börjat. Den stora frågan är; kommer de vilja träffas igen?"

Så står det i programförklaringen och det stämmer på pricken. Dejten går av stapeln på en restaurang som drivs av en fransman (en man som många kvinnor finner mer intressant än dejtingobjektet) och alla inblandade bär mikrofoner
 
Kan detta verkligen vara intressant?
Jo,det kan det!
Om man är det minsta intresserad av hur vi människor fungerar - eller inte fungerar -, så är det här rena guldgruvan!

Detta att inse hur lika vi människor är .., då tänker jag kanske mest på all nervositet och inte minst: alla försök att dölja den där nervositeten .., eller viljan att visa upp en intressant sida av sig själv .., att vara rolig (gäller främst männen som ofta och snabbt börjar dra vad dom tycker är roliga historier) ..., och det här att framstå som sexig (oftast kvinnorna och det är lika pinsamt det), men så finns det ju guldkorn också.

Som Olive och Terence här på bilden, åttio respektive åttiofem år, änka respektive änkeman.
Mer stillsamma och rationella, eller jordnära, kanske?

Det som förvånar mig mest, är hur annorlunda allt är numera.
Hur alldeles omåttligt frimodiga män och kvinnor är.
Under min tid som ensamseglare (fem år ungefär) träffade jag kanske åtta olika män; men bara på fika och då efter att ha mejlat med dem ett bra tag, så där för att liksom få en bild av människan bakom orden.
Här är det pang på och insikten att jag torde var en relik från artonhundratalet, den slog mig tämligen omgående.
Å andra sidan, människor som är mer återhållsamma avstår säkerligen att medverka i offentligt dejtande, jo, så är det förstås.

Några av paren ....

En annan serie som jag följt under rehabtiden (ja, somliga skulle väl påstå att jag förfallit alldeles, men det bjuder jag på), är norska "Gift vid första ögonkastet". 
Där har psykologer med hjälp av diverse tester vaskat fram kandidater som man tror ska passa varandra och det ska väl sägas att det går väl si så där.

Här är det mer igenkänning, paren känns äkta och tämligen naturliga (så naturlig man nu kan vara med en tv-kamera i släptåg) , men det som har varit intressant är att se hur knepigt det kan vara att släppa in en annan människa i ens liv. Oftast är det männen som flyttar in hos den nyblivna hustrun och för mig var det hur mycket igenkänning som helst; detta att lite tappa bort sig själv, att - i alla fall till en början - känna sig som en hyresgäst.

Och kvinnorna vet vad dom vill! Det här är starka kvinnor. Och en kvinna är vegan och gifter sig med en köttälskare .., en man närapå lever för sitt arbete, medan hans hustru drömmer om en mer gemensam vardagstillvaro. Några faller pladask för varandra.

Nu till nånting helt annat; ett program som under en timmes tid höll mig kvar i loppisfåtöljen, nämligen "En hovdansares farväl", en alldeles helt underbar film av Kersti Grunditz.

"Marie Lindqvist har varit premiärdansös på Kungliga baletten i Stockholm i över 20 år och utnämndes 2004 till hovdansare. Hon har haft huvudroller i hyllade uppsättningar, både klassiska och moderna. Kersti Grunditz följer i denna film dansaren under hennes sista år i danskarriären."

Programmet går i repris i morgon söndag, mellan 11.00 - 12.00 i SVT 2.

Ännu ett guldkorn: kortfilmen Agnes, även den i SVT!

"För sexåriga Agnes är storebror Tobias störst. Han är som en surrande trygg värme i hennes bröst; allt gör dom tillsammans. Men så en dag träffar Tobias en flickvän och Agnes värld vänds upp och ned."

Filmen är gjord av Anja Lind och alldeles varm i hjärtat blev jag av att se den!

Ja, det blev mycket om film och tv det, men jag var så fylld av all den här glädjen!
Kan meddela att det är en gråmulen midsommardag .., Nelly snarkar, pv ska kanske pyssla med båten och jag ska njuta av ytterligare två lediga dagar innan det är dags att börja arbeta.

Dagens fönster ...

"Hej. 

Här kommer ett fönster från en nedlagd järnvägsstation i Västerbottens inland, där vi firar midsommar.

Stationen har nu fått nytt liv tack vare kompisarna Elisabet och Håkan.

/Bert"

// Tack snälla! Omtänksamt att ha håven inom räckhåll!

Ett viktigt inlägg ...

Foto: Maria

När jag idag letade midsommarbilder, hamnade jag i Ghana.
Det var ju för två år sedan, precis kring midsommar, som Anders och jag själv var där.

I ett av inläggen skriver jag om eländet med mitt vänstra knä; det som opererades 2014 här i
Halmstad. Och jag berättar om hur jag får gå strakbent och en bra bit efter övriga och hur jag ibland inte ens kan ta mig ner för trappan!

Tänk, det hade jag helt och hållet glömt!

Det tog alltså tre hela år innan min andra knäprotesoperation visade sig vara helt lyckad!!
Tre år!
Nu känner jag inte ens av protesen .., det är som ett helt vanligt knä, ja, förutom när jag någon enstaka gång försöker ställa mig på knä, men det går inte, då känns det som om man får en spik rakt in i benet, så det avstår jag.

Kändisar och annat ....

Vilken härlig natt!

Jag har - i drömmen - suttit vid ett långbord tillsammans med tv-4-nyhetsuppläsaren (tillika kund i affären) Anders Kraft .., och snett mitt emot mig satt Marianne Sundström (Gomorron Sverige) i solig tunika med mycket mönster!

En stund senare befann jag mig i en fjällstuga och dit kom Helena Björk (cruella) och hennes son - han skulle åka skidor - och till min oerhörda förvåning dök Valborg Sjöberg från Malå (död sedan länge, tror jag) också upp och jag fick en såååån varm kram av henne och kände mig så glad!

Vaknade och mådde bra.

Midsommarafton 2017 ....

Och jag plockar in lite midsommarbilder från bloggen.
Det här var den första midsommaraftonen som jag firade tillsammans med pv .., vi gick i Samlad Tropp längs Kärrvägen ner mot ängen där själva firandet skulle hålla hus och jag kände mig nåt så vanvettigt obekväm och gick allra sist i ledet.
Varför?
Ja, säg det.
Kanske för att det där hade varit en tradition i många herrans år och jag var ny i sällskapet och det kändes ungefär som om jag skulle ha hoppat in i Vaktparadens marsch utan lov.
Året var 2009.

En annan midsommarafton, 1992.
Mina barns pappa och jag bor då hemma i Malå och ska vara ett äkta par i ytterligare elva år.
Det här blir vår sista midsommarafton i Malå, men det vet jag inte när jag skriver dagbok.
Till middag äter vi fiskpinnar med stuvad spenat och längst uppe i högra hörnet har jag
varje dag noterat (ritat) hur många ägg hönorna producerat.
Den dagen får vi ett enda ägg och det tappar Anders i backen.
Och Anna var sölig och Anders vägrade äta mat, men sen blev allt bra.
Förmodligen arbetade Tommy.

I gamla Norran-kalendrar kan jag konstatera att jag ofta var ledig midsommarafton, men arbetade dagen därpå, vilket är mindre lustigt. Så många bakfulla människor  (oftast män).., så mycket spritångor.., så många rör med Treo som säljs!

En enda midsommar hinner jag fira tillsammans med pv:s mamma Gunvor.
Det var 2009 och det var då vi spatserade i Samlad Tropp.

Viking Göransson, pv:s pappa, honom hann jag aldrig träffa.
Det är väl från den sidan av släkten som all musikalitet kommer; Viking spelade inte bara dragspel, utan även banjo, mandolin och gitarr! Även Vikings syster Maj-Britt har  fått den gåvan!
Numera tillhör dragspelet Kajsa - sondotter till Viking - och säg vilket instrument hon inte trakterar!

Året efter att min pappa hade dött, skriver mamma så här på midsommardagen.
Och jag ler åt hennes humor.
Först citerar hon fritt ur minnet en dikt:

"Det liv är ej längst som längst har varit, 
den levat längst som fyllde livet bäst.
Den är ej rikast som mest har sparat, 
nej, den är rikast som har givit mest.

Har just försökt att leva upp till den där dikten.
Varit på posten och betalat ut cirka 2000:-."

Letar midsommarbilder från bloggen; bilder som vänliga bloggvänner bidragit med.
Kanske var det "det bästa"?
Den här kom susande från Barbro i Uppsala och visar när hennes barnbarn dansar med sin morfar; det är han som har ljus jacka.
Ååå, så jag älskar den bilden!

Och Turtlan med sin urledhoppade axel (som nu är på plats), hon bidrog något år med en midsommarstång från sommarstugan!  Å, så härligt! Och lite på sniskan, men ändå så fin, ja, kanske var det en dagen-efter-stång?
Och tänk .., att i den sjön har jag simmat!

Idag blir det ett stillsamt firande, som alltid.
Alldeles nyss åkte den sista skruven in i det nylagda altangolvet och det är frukost på gång och DN väntar och från tv:n hörs Theresa May prata .., allt medan en geting (eller ett bi) surrar omkring här intill mig.

En riktigt, riktigt fin Midsommar önskar jag er alla!

Med posten ....

... kom detta och det må jag säga var snabba ryck!
Ja, skönt att få det avklarat i alla fall.

Det här blev en bra dag.
Med bilen fylld av papperskassar vilka nästan bågnade av gamla, uttjänta kläder .., sånt som skulle hamna bland brännbart .., annat som blev fyllnadsmaterial .., tidningar, tomma målarburkar, min älskade gamla och vanvettigt slitna kappa som jag hittade i en garderob i det som varit Hildas rum .., äckliga kuddar som sedan länge förlorat formen, plastkrukor i det oändliga, plus allt möjligt annat, ja, så åkte vi till Falkenbergs återvinningsanläggning som heter Sandladan.
Åååå, så skönt att nu ha befriats från allt detta rat!

På ett A4-papper har jag skrivit ned vad som ska göras innan vi åker på semester (precis 1 månad kvar) och att röja i tvättstugan stod som nummer 1. Själv tog jag mig an övervåningen som snart är helt klar; återstår att plocka ut alla böcker från tre bokhyllor (assymetriska hyllplan dessutom, ve oss!) och damma och torka av, ja, men det ska bli sååå skönt!

Passade på att handla på Willys när vi ändå var i Falkenberg och så bjöd jag pv på middag på Laxbutiken i Heberg. Ekrökt lax, en ljuvlig sallad (det var dressingen som var så god,  kanske nåt med pesto?) och potatisgratäng.

Har ni vägarna förbi E6:an och grips av våldsam hunger, då rekommenderar jag verkligen Laxbutiken i Heberg. 

Nu blir det U21-fotboll och lite gos med hundarna!

#tre dagar kvar

Pv röjer i tvättstugan .., jag stryker lite kläder .., certifierar mig för tre år framåt - ja, med Svenska Spel -, vilket väl tyder på att man har framtidstro ,-) Eller på att certifieringen verkligen räcker så länge. Snart stundar nu postcertifiering också, vilken är betydligt mer avancerad och lättnaden när den är avklarad och "du är godkänd"-meningen dyker upp är  s t o r!

Midsommarafton i morgon.
Det blir lugnt som vanligt .., kanske är det något firande här nere vid havet och då går vi väl dit?
För övrigt inget märkvärdigt. Helt ärligt känner jag ingen midsommarstress; detta att man ska ha så vanvettigt roligt och äta särskild mat och ha hattar på huvudet, men kanske att slå sig ned på en klipphäll med färska räkor inom räckhåll, ja, det hade känts bra.
Vid sextiotre års ålder har jag slutat att ha dåligt samvete för att jag är en sån urusel festerska och någon av döttrarna - jag tror det var hon som alltid har översta knappen knäppt i halsen - sa en gång att "mamma är mer som tjuren Ferdinand".
Ja, så är det nog.

För övrigt är allt lugnt.
Knölen, tänker jag på den?
Ja. Nu har vi klämt så mycket och försökt känna hur stor den är, så nu har jag fått ont också :)
Nåja.
Vi är många kvinnor runt om i världen som just nu, i det här ögonblicket, bär på samma känslor.

Och sååå glad jag blev när pv inte protesterade när jag föreslog att vi skulle hänga upp en annan lampa över arbetsbänken! Inga sura miner! Härligt! Vi har så mörkt inomhus; det är den stora eken, olvonhäcken och annat som dämpar ljuset.

Hoppas att ni alla har det bra!
(Men ledsamt för friherrinnan som idag såg sig tvingad att låta underbare katten Ozzy gå hädan.
Sååå fin han var! Hon kan i alla fall trösta sig med att bättre kan ingen katt ha haft det!)

Dagens fönster ...

"Hej!

Idag var jag tillbaka i Härnösand och åt lunch på ett café. Och så stickade jag några varv också. 

Det var en av de där dagarna om året när det är skönt att välja skugga med lite vind i trots att jackan inte är med."

// Så skriver Cecilia N, eller så skrev hon den fjortonde juni, i alla fall.
Tack snälla som har håven med dig! säger jag.

Guldpärlor ....

Foto: Mathias Alm (men här stavar han det Mattias).

Så har suveräna USA-korrespondenten (egentligen Washington) Inger Arenander tackat för sig och återvänder nu till Sverige. I den sista krönikan får vi veta vad hon kommer att sakna mest, från tiden i Washington.
Det är ju så att korrespondenterna byts ut ungefär vart tredje år och det är så urbota trist, för det är ju då som dom är som allra bäst och man har vant sig vid dem! För människor av den enjängda sorten, som jag själv, blir det så ledsamt när en välbekant röst slutar.
Tack Inger för allt intressant du har berättat om!

Foto: Mathias Alm

Men Richard Myrenberg är kvar i Afrika och det är jag innerligt glad för!

I dagens krönika tar Richard upp sånt som jag älskar att höra talas om .., sånt som många tycker är småttigheter, eller rent av helt oväsentligt. Jag tycker att det är helt underbart!

"Efter fyra år kan man grunderna", är rubriken på dagens krönika.
Här är en länk, om någon vill lyssna.

Foto: Mathias Alm

Ännu en guldpärla: Alice (med betoning på i:et ...) Petrén som bevakar frågor som rör migration och flykt. Här är hennes - inte sista - men senaste krönika.

(En av mina pappas systrar hette Alice, men alla syskonen sa Aliiiiiice och vi fann det förstås helt naturligt. Undrar hur det kommer sig att Alice Petrén uttalar sitt namn som Aliiice - och e:et hörs inte alls? )

// Uppdatering: här tänkte jag ju helt uppåt väggarna! Det är klart att hon inte säger e:et :)

Onsdagsfönstret ...

Hej igen :-)

När vi kanalnördar är nära Göta Kanal av någon anledning så gör vi såklart ett besök.

Efter Laxåbesöket i förra veckan så fortsatte vi till Sjötorp där Göta kanal mynnar i Vänern. Vi åt en sen lunch här på restaurang Kajutan som ligger vid bron över kanalen inne i Sjötorp. Det var lugnt och stilla där. Vi två och ett sällskap på fyra som tycktes fira en 70-årsdag. Firade med allt från en tre rätters till cigarr till desserten. Härligt gäng!

På vägen ut fångade jag deras fina glasveranda både lite på håll och nära. Sitter man där har man bra span på båtar som ska slussa.
Men denna dag var det inte en båt i sikte i kanalen. De kommer väl framöver.

Hälsningar Turtlan med M i resesällskap

Så här är det ....



Musik som jag tycker om!

#fyra dagar kvar .....

Och jag ägnar en solig onsdag åt att röja i en av dom få garderoberna som finns i det här huset.
Gamla kläder, cd-skivor, lönebesked från anno dazumal (i alla fall från tiden på Fridhems Livs i Ystad) , gammal medicin, två flaskor Martini ..., och så några brev från mamma; bland annat det på bilden, skrivet "fredag före midsommar 1980", är vad jag hittar.

Jag undrar hur många tusentals brev mamma skrev under sina tjugo år i Sydamerika?
Flest förstås till familjen, men också till goda vänner och såna som skickat pengar eller gåvokläder eller bara hört av sig på ena eller andra sättet. (

( Det fanns bara ett sätt = brev. Mobilen hade inte anlänt till oss då). Och SOM vi väntade och gladdes när brevbäraren Barbro kom cyklande!

Att läsa mammas brev är som att höra henne prata och all hennes humor finns kvar.
Jo, men det känns bra .., Alzheimer har ännu inte dykt upp, mamma är ännu mamma.

Och så gräddar jag bröd.
Vi har olika brödsmak här i det gula huset, jag villa ha grövre bröd och gärna hård yta, faktiskt nästan stenhård .., medan pv bakar sin egen variant, lite ljusare är den. Det kanske är så det blir, när man flyttar samman i mogen ålder. Var och en håller på sitt ,-)

Värmen håller i sig.
Vi äter lunch utomhus - uppe vid slänten - och hundarna hoppas på smulor, eller i alla fall lite kycklingrester, men där blir inget över. Och jag duschar Nelly som flämtar i värmen och alldeles spattig och sprallig blir hon .., springer runt-runt-runt, sladdar in via hallen och tar ett skutt upp i soffan Ektorp! Nu sover hon gott.
Och koltrasten har slutat att flöjta.

Medan jag ägnar mig åt nedräkning (på måndagkväll 18.30 är det dags att dra på sig hemköpströjan) är det precis tvärtom för pv. Nu har han sommarlov. Ja, jag vet .., det ska heta semester, men han säger själv sommarlov, så då får det bli så.

Det där lovet inleds med att han river altangolvet; det som en gång byggdes som dansbana, då, när han fyllde femtio. Nu ska nytt golv läggas och allt möjligt dyker upp där under brädorna; en kattleksak .., plastkrukor som blåst in under altanen .., några rör ., och allt sorterar jag i olika sopsäckar.
Nog var det enkelt förr i världen, när allt kördes till en soptipp - tjopp, bara -, men ack, så hemskt!

Ungefär så har den här dagen flutit på.
Inget märkvärdigt.
Den där knölen i bröstet, den tänker jag bara på ibland.
Så där som när jag hittar ett inbetalningskort till Cancerfonden.