Vilken nåd ....

Och lillpigan sist - som alltid -. Men när vi kommer ner mot havet till, då är hon först!

... att vara ledig en dag när solen visar sig och luften är saltmättad och mjuk och len!

Vi går johanssonrundan och möter inte en enda människa.
Inget annat heller.
Inga älgar, till exempel.
Hela tiden försöker jag hitta reträttvägar - utifall att - och tänker mig in i alla möjliga scenarier .., och hur ska jag ta mig över den höga gärdesgården och är det fortfarande el i stängslet, fast det kanske man inte bryr sig om utifall att familjen Älg är efter en?

Blir omåttligt sugen på att bada när jag kommer ner till stranden.
Tänk, om man hade bott i Bjärrred eller i Barsebäck där det finns långa bryggor och en stege att kliva ner i .., för nu är stegen och bänkarna borta i Steninge.
Eller .., kallbadhuset i Helsingborg?

Annat trevligt?
Det är många år sedan jag träffade Ulrika, men nu på söndagkväll ska det bli av!
Så roligt! 

// Mer om kallbadhus i Skåne hittar man här.

Och medan kaffebryggaren sörrrplar lyssnar jag till detta.

En ny värld ....

Så här är det.
Jag har aldrig någonsin varit nåt tekniskt snille. Som jag kämpade för att lära mig hantera pv:s vedpanna och jag mins tydligt skräcken när den någon gång började mullra och koka och det lät som om hela huset snart skulle flyga i luften!

Och längre tillbaka, när jag hade blivit ensamseglare och bodde i lilla 1:an i Ystad, då blev det till att klara sig själv när datorn krånglade - allt sånt hade min före detta man fixat -.
Eller: jag hade liksom överlåtit det till honom.
Nu fick en liten datorbutik hjälpa mig, eller den snälle Christer i Trelleborg som - när han hade vägarna förbi - kunde ställa allt till rätta.
Anita i Bureå har också varit till hjälp!

Med pv är det så här, att han är - om möjligt - än mindre teknisk än jag själv, även om han på sistone har tagit sig och snart är ikapp.

"Nää, du har ju mobilt bank-id och swish och sånt!" säger han som trots allt betalar med kort och sällan med kontanter.

Det händer ofta att vi unisont säger att utvecklingen liksom har susat förbi oss och nu står vi där på grusvägen och gapar stort och tänker .., men hur ska vi hinna med? Hinner vi någonsin ikapp?!

Förra helgen hade vi AP på besök och när jag då surfade runt på Facebook kunde jag läsa om hur fantastisk tv-serien "The Crown" visade sig vara och nästan alla hade tittat på den, på Netflix, men det hade ju inte vi.

"Men mamma, ni kan köpa en chromecast, det är hur enkelt som helst!" sa hon och förklarade lite hur det fungerade.

Igår slog vi till.

I en liten fin låda låg mirakelgrejen och pv pluggade in den i tv:n.

"Var är manualen .., ja, men det måste ju finnas en sån ...?" sa jag.

Det gjorde det.
Den var liten, mindre än min mobil och på bilden här ovanför kan ni se hur utförlig den var.
Hjääääälp!

Jodå, det löste sig, men det tog aningen med tid .....

Och sent igårkväll hade vi - egentligen utan att riktigt ha begripit hur det gått till - fått allt att fungera och vi satt i soffan på tok för länge och tittade på den där fantastiska serien som handlar om Drottning Elizabeth och jag kände mig så oändligt lycklig!

Tänk, vi fixade det!

Dagens fönster ...

"Usch för att putsa detta fönster!" skriver Solbritt från Ystad.

Ja, jag säger detsamma. Hu!

Och tack snälla som var alert med håven!

Ständigt på Facebook ....

"I dag är det "vi-som-har-knäprotes-dagen". Kan jag be om en tjänst?? Bara några av er kommer att göra det, och jag vet vem du eventuellt är.
Om du känner någon som kämpade en kamp mot atros i sina knän och fortfarande kämpar, kopiera och klistra in detta till din status för att visa ditt stöd, din respekt och kärlek.
Kopiera, dela inte! Håll fingret på texten tills "kopiera" kommer upp, tryck på den!
Gå sedan till din sida till status, håll fingret där du brukar skriva, då kommer "klistra in".
Nu kan du dela."

Ps. Knäprotes-dagen kan med fördel bytas ut mot huvudvärksdagen, mensontdagen, ja, välj själv! Du kan såklart också kopiera och klistra in om du älskar dina döttrar eller söner mer än allt annat på denna jorden. Struntar du blankt i klistrandet och kopierandet finns en uppenbar risk att du räknas som en synnerlig uschlig och kallhamrad typ.Ds.

Dag 1 .....

Byrån som jag köpte på auktion och tycker så mycket om ....

... är en onsdag i mitten av november.
Gråmulet och lite blåsigt ute, men inget regn.

Tar hundarna ner till havet och harry hittar nåt gammal as i gräset och rullar sig fram och baklänges och det blir till att duscha och schamponera honom när vi kommer hem igen och nu ligger han ihopkurad i nellys lilla, lilla hundbädd - alldeles mitt emot kaminen där en brasa brinner - det blir förstås varmt och skönt.

Och friherrinnan har varit på besök, ja, hon ville ha hjälp att draaaaaa linnedukar som stänkts (här i Halland och även i Skåne dänker man i ställer för att stänker ...) och vi drar och drar och hon visar sin före detta svärmors monogram på en av dukarna - eller om det var hennes mormors - och jag kommer ihåg ett annat liv när jag stod i köket hemma i Malå och hjälpte mamma att dra lakan .., vi stod i köket och drog och drog och sen vek mamma ihop alltsammans.

Det här med lediga dagar är bara så ljuvligt, även om det innebär att man sedan arbetar helgen och en bit in på nästa vecka. Men bara  k ä n s l a n!

"Men jag trodde att du hade slutat, jag ser dig ju aldrig i affären!" sa en kund igårkväll och så blir det förstås om kunden handlar dagtid och jag själv alltid arbetar eftermiddag/kväll.

Och där var lillflickan Liv som jag alltid envisas med att kalla för Siri, men nu vet jag - nu kommer jag att komma ihåg det -! Liv berättade att hon nyligen har haft födelsedag, men kalaset blir först till helgen och som hon längtar! Fem år är hon.

Och där var också Isabell som går i förskolan och när jag frågade vad som var roligast i skolan, så sa hon att det var när fröken läser sagor för dem.

Nån gång på eftermiddagen kom min före detta arbetskamrat Mattias (bror till Joakim som jag arbetar helger med) in med sina tvillingpojkar som är nyss fyllda tre. Dom pojkarna har precis i dagarna fått en lillasyster och nu var dom så spralliga och sprittiga så det var inte sant och goare ungar än dessa småpojkar, ja, det vet jag knappt av!  Åååå, jag måste fråga deras mamma och pappa om jag inte får ta en bild av dem och visa er!!



Lyssnar just nu till detta.
Och i morse till "Tankar för dagen", den här gången med Carl Otto Werkelid.
Fyra minuter och trettio sekunder och så hörvärt!

Dagens fönster ...

"Hej igen,

Den 1 november, som är helgdag i Portugal, var det så härligt väder att vi gick en lång promenad till vår favoritrestaurang (och hem igen) där vi satt ute och åt.

Hälsningar annannan."

// Tack Anna! säger jag.

Tisdag ....

Och nytt besök på vårdcentralen, nu träff med läkaren, ja, samma läkare som jag har haft i ett par år nu. Sånt känns bra! Det här är första gången det inte är ett akutbesök och hon tar sig rejält med tid; frågar om föräldrars sjukdomar och samma sak om mina syskon .., finns några barn,  är jag gift eller ensamseglare .., stressad (inte det minsta!) ..., hur trivs jag med tillvaron så där i allmänhet (jodå, minst nio på den där skalan) och om tidigare sjukdomar.

Frånsett en bukoperation så har det mest varit akuta saker.
Inga direkta sjukdomar.
Flera frakturer.
Ett nyckelben som tackade för sig i grannens branta trappa .., en höger-arm som vinklades 90 grader när jag som lillflicka ramlade från trappstegsstolen medan mamma kokade sylt (hon agerade raskt och vred armen i rätt läge och sen blev det gips)  och så två handledsbrott.
Hundbett i ansiktet (ett ärr som nu hasar ned ...), en bilolycka med näsfraktur och diverse sår.
Två knäproteser.

Till vänster om läkarens datorskärm ligger mitt EKG utskrivet.
Prydliga vågor är det och jag blir så glad .., känner en sån oändlig tacksamhet och hon säger att det är helt perfekt .., alla prover är så fina, ja, förutom blodtrycket då och så pratar hon lite om ändring av medicinering och lite annat.

När jag ändå är på plats, blir det även influensavaccinering.
Vid det laget är väntrummet närapå sprängfyllt med äldre människor och någon enstaka ungdom och det småpratas om det eländiga vädret (spöregn och grått) och någon har varit förkyld i evigheter och en äldre farbror har tappat sin plånbok och lite för sig själv sitter en granne som fick ny knäled ungefär samtidigt som jag själv; nu har hon två nya knäproteser och en sprillans ny höftled.
Vilka utbytesmänniskor vi håller på att bli!

Vaccinationen görs i barnavårdscentralens lokal och där finns - förutom låga bord och stolar i glada färger - också en bokhylla där vi kan se hur mycket socker som finns i olika livsmedel.
Jag älskar sånt här .., det är så genialiskt och visar på ett fenomenalt sätt hur det är.

Och nu är jag hemma - återbesök om två veckor - och regnet öser fortfarande ner.
Om två timmar vankas arbete, därefter dom tre-på-varandra-lediga-dagarna, vilket är det ljuvligaste som finns!



Och medan jag har suttit här och skrivit, har den här musiken gått varm.
"En kvinnas doft" är nästan det mest sinnliga jag vet i filmväg.
Och Al Pacino är bara så härlig!

Dagens fönster ....

"Fantastiskt tak på hotellet här i Doha! Tänkte direkt på dig elisabetihalland, även om det inte är ett fönster ..".

Ja, så skriver Jenny på instagram och denna Jenny är en väninna till AP.
Om man säger som så .., så är hästar den gemensamma nämnaren.

Och visste ni förresten - jag gjorde det inte - att Doha är huvudstad i Qatar, med en folkmängd på 800000 invånvare vid folkräkningen år 2010. Av kommunens invånare är - håll i er - 77 % män! 

Mer om Qatar kan man läsa här.

Tack för bilden Jenny! säger jag.

På vårdcentralen ....

På samma sätt som jag kan tycka att en president ser sympatisk ut - tack vare sättet att möta människor och ta i hand - kan jag också byta vårdcentral bara för att den ena har ett så trivsamt väntrum.
I Getinge finns ett mindre slutet rum och så en väntstation nära entrén och receptionsluckan och så ytterligare ett större rum nära provtagningen.

I lilla Slöinge är väntrummet mer som ett vardagsrum med soffor och fåtöljer, där finns ett stort fönster ut mot en innergård ., där är blommor på bordet och man sitter så där så man ser varandra.
Det känns helt enkelt hemtrevligt!
Och "receptionisten" finns i ett pyttelitet rum och där dörren är stängd; det känns bra, vem vill - inför allmänheten - berätta om sina sjukdomar? Inte alla.
Så jag bytte alltså till vårdcentralen i Slöinge, mest på grund av väntrummet :)

Nu är det måndagmorgon när jag kommer dit och redan fullt av människor; mest äldre män (alla har jeans) ..., några invandrare pratar med varandra och se där, där är ju grannen från andra sidan vägen! Han har - i månader - haft besvär med sitt vänstra knä, nu har det visat sig att det är höften som krackelerat och hela tiden medan vi pratar, sitter han och stryker sig över benet. Jag har sett honom rasta sina hundar nere vid havet och vet hur illa han går numera.

"Ja, du Elisabet, inte var det så här jag tänkte mig att pensioneringen skulle bli ...", säger han.

Sen är det min tur.
Sköterskan som tar emot mig är kund i affären och jag har aldrig sett henne just på den vårdcentralen och hon berättar att hon nu läser till distriktssköterska, ja, tidigare har hon arbetat på sjukhuset i Halmstad,  nu gör hon sin praktik just här.
Så rar och fin och omtänksam är hon!

Det tas EKG och blodtryck (för högt) och när hon ska fylla två rör med blod säger jag att hon inte ska bli orolig om det är knepigt - jag är svårstucken - och hon känner och trummar på vänster arm men byter till höger ..., sitter tyst och stilla ..., fingrar på armen och drar åt remmen .., väljer till slut handryggen och det går så bra, så bra!

Och vi pratar om detta att Börja Om.
Vid dryga femtio års ålder är det vad hon har gjort - på mer än ett sätt - och jag berättar om den skräck jag själv kände som ny i lilla affären där hon handlar. Detta att tappa självkänslan i yrkesrollen; den man tidigare kände sig så trygg med.

 Det visar sig att mitt blodtryck är för högt - medicin till trots - och så ska vikten kontrolleras och därefter ytterligare ett nytt tryck tas och jag säger att för tryckets skull är det nog bäst att ta vikten sist ..., och den rara sköterskan förstår precis och ler så varmt.

När allt är överstökat är väntrummet absolut fullproppat med patienter och på väg ut råkar jag på läkaren Ulrike som jag i morgon ska få träffa. Det var hos henne jag gick i vintras, när influensan härjade. Och då blir det vaccination också, mot just denna- influensan -.

Jo, men det kändes bra alltsammans.
När jag åker hemåt ligger en dimma över nejden och jag tänker på livet och hur fort det går; alldeles för fort ...  och detta att tillvaron inte är en enda lång raksträcka bara och att man nog får finna sig i att det kan bli som det blir och att det var evigheter sedan - och ändå inte - sedan man var den lilla stumpan med bångstyrig lugg och händerna i sidan och som tittar på sin mamma så där som ..."jag gör nog som jag vill ändå ...!"

Livet.
Nog är det bra härligt!

Efteråt ....

Måndagmorgon.
Ny vecka. Ny giv på handen.

Alldeles strax bär det av till Slöinge vårdcentral för provtagning och i morgon är det träff med läkaren - hon som i fjol, när jag var så sjuk - lugnt konstaterade att "Elisabet, influensa kan vara farligt, man KAN dö av det - ja, hon ville väl liksom förvarna mig :)
Den meningen ska läsas med tysksvensk betoning.

Nu ska jag fylla på i fyra olika matstationer till småfåglarna.
Jag hoppas att älgarna - dom som var aggresiva - håller sig borta.

En hel massa fönster från Bryssel ....

Ni vet, den skånska forskarmadamen som bor i Porto i Portugal, hon har varit på vift och tänk .., att hon hade förstånd att ta med sig fönsterhåven!!

Från hotellets frukostmatsal hade hon den här utsikten över Bryssels gamla stadskärna.
Och vilken drös med fönster det blev!!

Tack snälla!

Ännu ett måndagsfönster ....

Om det är någon blomma som jag verkligen förknippar Eva i Tyresö med, så är det den här - blomman för dagen -.

Så här såg det förra onsdagen då hon skickade bilden .., kanske är all snö försvunnen nu, några dagar senare?

Tack Eva!

En månad till lucia ...

Och Nils-Erik hemma i Malå skickar mig en vacker vänsterhand - en kraftfull hand - tycker jag.
Den tillhör Ann-Cathrine Strömberg/Tjärnlund; hon är massör, född på den norska nationaldagen och så är hon lillasyster till en storebror.

Och jag läser DN och ser att Jacques Werup är död.
Hyllningar, hyllningar. Finaste minnen.
Och jag tänker att den mannen var en så otroligt rar och trevlig kund i såväl stora som lilla Icabutiken i Ystad.

När Riktiga Matte har åkt hem, när pv har givit sig av till Kammarkörens övning inför adventskonserten, är det som om vi som är kvar här hemma, ja, som om vi tappar styrfarten.
Allra mest tappar lilla Nelly sin fart, om hon nu alls brukar ha någon.
I timmar ligger hon på soffan och sover och sover och sover.

Jo, men jag har berättat tidigare att jag följer en hel massa konton på Instagram .., människor som jag inte alls känner, några så kallade kändisar .., Angela Merkel, Anders Ygeman, det brittiska kungahuset, fotbollsspelaren Viktor Lindelöf, Britt Ekland (men där hoppade jag av) och så den franske presidenten Francois Hollande. Ja, jag vet att det ska vara en liten grodsvans på c:et i herr presidentens förnamn, men den får jag inte dit.
Den mannen har vuxit så i mina ögon och när jag ser bilden i dagens tidning, tänker jag att han - presidenten - verkar vara en rejäl människa. Kanske är det greppet som han håller den andre mannens hand .., kanske är det just det som rör så vid mitt hjärta? Och allvaret i hans blick.
Och någon undrar säkerligen: men varför följa såna som man inte känner och såna som man inte ens delar åsikter med? Jo, för att det är intressant; för att det berikar ens liv. Just så enkelt är det.

Och så är det Fars Dag.
Alla snälla pappors dag.
Min hette Ivar Nilsson och jag fick lära känna honom i tjugotvå år, men det är ju inte det sämsta; det finns dom som aldrig träffat sin pappa.
Här försöker han locka mig ut i Solvikens iskalla vatten och det var tydligen på den tiden jag inte var fullt lika sugen på kalla bad.
Den lilla ramen köpte jag hos antikhandlaren i Skanderborg på Jylland.

Pappa och mamma i Dikanäs hos mormor.
Jag var kanske tolv, tretton år när jag tog bilden med min nya Instamatickamera.

Att ha haft en snäll och omtänksam pappa, det är guld värt.
Mest minns jag hans alltid så varma händer.
Och att han hade glimten i ögat.
Som en spjuver var han.

Ledig helg ...

Två fria helger på raken .., men å, det är så ljuvligt så det är inte sant! Är det månne så här friherrinnelivet ska komma att se ut, men å andra sidan, då känns kanske inte det där med lediga helger som nånting särskilt?

Det blir en trivsam helg i lugnets tecken, ja, för somliga.
Från Färingsö (jag har alltid skrivit Ekerö, men det är alltså Färingsö) kommer AP och pv har fixat räkgryta (fredagkväll och jag arbetar) och vi blir sittande uppe länge och surrar om allt och inget.

Lördagmorgon sitter vi i soffan med DN:s korsord och AP fixar långordet längst till vänster och väldigt nöjda är vi när hela krysset är löst!

Foto: Anna

En sååå vacker morgon är det! Det blir johanssonrundan med hundarna, solen mot kinden och lite  frost på träden. Luften är ..., krispig.
Och tänk vindstilla är det!

Och bara så vackert!

Och medan pv senare på förmiddagen är på Sturegymnaiset och medverkar i Öppet Hus, hälsar vi på hos friherrinnan som bjuder på kaffe och fikabröd i vardagsrummet. I kakelugnen brinner en eld och Shejken får ligga i AP:s knä och bli gosad med.

Kvällen innan hade AP och pv kört rullskidor och eftersom jag visste att dom skulle passera friherrinnans hus, ringde jag henne från jobbet och sa att "nu kan du, om du vill, gå ut och heja när dom passerar!" Det gjorde hon också, men inte bara det, hon stod där ute i kylan och bjöd rullskidåkarna på glögg och hembakade pepparkakor.
Åååå, jag tyckte att det var så oändligt rart av henne, så när jag slutade på kvällen svängde jag förbi med tulpanerna på bilden - som tack - och hennes bukett stod sig mycket bättre än min egen!
Visst är dom fina!

Och idag söndag vaknar vi till strålande sol och betydligt mildare än igår.
Efter frukosten blir det ny rullskiderunda, nu en som går från andra sidan kustvägen, längs en smal asfalterad väg med åker på ena sidan och en massa ekar på andra sidan och så fortsätter dom till Lilla Skipås och då blir det uppförsbacke.

"Det är hopplöst när vi kommer till backar, där märks det att Anna har åkt mycket längdskidor, hon har en helt annan teknik än jag, men på ren stakning tar jag nog henne ..?", säger pv och ser så oändligt lycklig ut över att ha haft en träningskompis.

Och jag plockar fram Sälen-bjällran, värmer upp den där vansinnigt goda Kullabygd-glöggen och ställer mig ute vid åkerkanten och se .., där kommer dom susande och jag hejar som vanligt och det är väl bara den som är någorlunda sportintresserad som kan förstå hur roligt detta är!

I år blir det debut för AP att åka hela Vasaloppet; tidigare har det varit halvvasan och stafettvasan.
Femtio mil skidor (rullskidor och vanliga) har hon bestämt sig för att ha i benen innan det är dags att bege sig till startområdet och nur har hon snart avverkat tio av dom femtio milen.

Och nu är det mitt på dagen och här i det gula huset finns bara två hundar, en katt och så jag själv.
AP har tackat för sig .., pv har åkt in till stan för att träna med Kammarkören inför deras årliga adventsuppträdande i stora kyrkan; något som nog är det roligaste han vet.

Och själv ..?
Ja, jag ska läsa DN från första till sista sidan .., ta hundarna på långpromenad ..., skriva ett långt brev till min australiensyster som igår hade födelsedag.

Om ett vådligt äventyr ...

Igår hade jag följande rader som kommentar och jag kan säga att nu förstår vi varför harry var som galen häromkvällen och rusade uppför backen mot Tärnvägen till ....

"Hej! Nu gör jag ett andra försök att skriva. Det första försvann. Ville bara varna dig för älgkon. Igår när jag kom på Tärnvägen ovanför dig blev jag attackerad av en älgko med 2 kalvar. Jag ställde mig bakom en ek i trädgården mittemot och hon fortsatte attackera. Som tur var fick jag tag per telefon min bror i Ugglarp som kom och räddade mig. Jag ringde polisen som skickade en jägare. Jägaren sköt ena kalven i tron att de skulle lugna och att hon skulle flytta. Idag körde jag ner och kollade med bilen. Älgkon var kvar och kalven samt nu en tjur också. Så akta dig när du rastar hundarna. Hälsningar Anna-Lena B."

Dagens fönster ...

... finns i ett hus på Kustvägen i Steninge, ett hus där friherrinnan har bott i hela sitt liv.
I det huset finns en "kall-farstu" och där såg det ut så här nu i helgen, ja, på morgonen.

Torsdag och fredag ....

Torsdag innebär förmiddagspass på jobbet och det är som vanligt; mejeri, bröd, rastavlösning, inventering av postpaket och rek, beställning av frimärken och postens kartonger (nu börjar somliga skicka sina julpaket som ska runt världen) ..., gräddning av bröd och så att ta emot Östras leverans av dagsfärskt bröd.
Det går i ett.

Under kvällspassen träffar man aldrig några säljare, men dagtid är det annorlunda.

Så där kommer till exempel Jonny utan h som är säljare åt Scan och i hela trettioett år har han varit anställd åt samma företag. Dessutom har han så snygga skor!

Jonny är Vattuman, storebror och på den där skalan mellan 1 och 10, hur bra han trivs på jobbet, säger han direkt 9.

Med andra ord hittade han rätt från början.

Vår bil avled lugnt och stilla i tisdags och hamnade hos Toyota i stan och igår fick vi hämta ut den.
Femtusen pix för en ny startmotor och himla trevligt bemötande.
Åkte hem, tog hand om tjugotre kilo nyslaktat lamm .., gjorde hipp-som-happ-middag med lammbitar som fått steka i ugnen tillsammans med salt, vitpeppar och olivolja och så gjorde pv sitt goda potatismos - ja, det var en närapå himmelsk upplevelse -.
För mig är det nog alltid så, att det enkla blir det bästa.

Nu är det fredag och fantastiskt fint väder!
Inte en snöflinga så långt ögat når och jag har räfsat lite och tagit hundarna på promenad ..., himlen är klart blå och så här såg det när jag lyfte kameran mot badrumsfönstret.
Bråten på marken är sånt som pv hämtar hos en av grannarna som byter ut sina fönster.
Jodå, gratis är gott.
Detta ska sedan ....., sågas upp och läggas på plats, förmodligen i pannrummet.

Trevlig helg till er alla!

Fredagsfönstret ....

... fanns i Anna och Michael Anchers hus i Skagen.

Så mörkt var det där inne, att det var nästan omöjligt för mig att ordentligt se tavlorna.

Vinter .., men inte hos oss.

Igår räfsade jag löv på en visserligen frusen gräsmatta, men ändå.
Hos äldsta dottern i Upplands Väsby såg det då ut så här.

Och hennes lillasyster på Ekerö .., ja, här står hennes bil!

Och enligt SVT så ser det ut så här i Stockholm!
Tack någon att man inte valde att bli snöröjare i stora städer!!
Hemma i Malå är det ju en enkel sak att komma med plogbil som sen kör ut snön nere på sjön eller någon annanstans, men här ..:? Med bilar på rad ...., bilar som inte ens kommer sig ut .., hur gör man? Och bussar och lastbilar - med sommardäck - som blockerar all framfart?

Oj, så svårt det måste vara!

Dagens fönster ....

Från Eva i Tyresö kommer det här fönstret.
Ja, det är rent ofattbart hur olika det ser ut i vårt avlånga land!

Tack snälla! säger jag.

Ett kvällsfönster från Dalarna ...

"En eftermiddag i november. Det snöar igen och Trump har just vunnit valet i USA...
Jag hade en underbar dag med barnbarnet igår och idag är kroppen trött och öm. Fast det är det värt tusen gånger om ♡

Längtar till söndag för en heldag med sömnad!
Behöver bara bestämma vad som ska sys och försöka förbereda det

a en underbar dag/kväll
Kerstin i Dalarna."

//Tack snälla! säger jag och det säger jag även till dig, ellem för ditt fönster! När jag skulle skriva tacket till dig, så blev sidan helsnurrig! Nu gör jag det här i stället.  Och bara så ni vet, i Stensjö har jag idag krattat löv.