... så ligger man där i tandläkarstolen och är som Svävande Damen, allt medan tandläkerskan roterar dom hullingförsedda nålarna långt nere i rotkanalerna.
Tra kanaler ska rensas.
I Ystad fick jag veta att "allt var klart för att fyllas igen ..." och det berättar jag nu, ja, när jag har satt mig i stolen och fått vit haklapp av papper runt halsen.
"Det är bara att fylla igen .., lätt som en plätt ...", säger jag, liksom uppmuntrande.
Men tandläkerskan tycker att vi ska kolla först.
"Kolla först" ..... betyder att man tar en liten hullingförsedd nål och skruvar ner den i rotkanalen och OM det då inte känns nånting .., dååååå, kan man fylla igen det hela, ty då är tanden avliden.
Jag säger att vi ju kan ta lite bedövning ändå .., ja, utifall att.
"Njaa .., men då vet vi ju inte hur det står till med den ...?" säger tandläkerskan vänligt.
Nähä.
Så jag gapar stort och ligger där med ihopknäppta händer och när den första nålen roterat några sekunder i kanalens djupa grotta, då vet vi: tanden lever!
En timme drygt, tar behandlingen och någon rotfyllning blir det minsann inte, näää, nu ska jag tillbaka och rensa ännu en gång och ingen bedövning då heller, för man måste förstås veta ..., och jag tänker att fy faderullan!
Efteråt .., när jag har klivit upp och torkat svetten ur pannan och smajlat lyckligt över att bli befriad från detta .., kommer pensionatsvärden och hämtar upp mig.
Vi åker till Väla köpcenter och där befinner sig just i det ögonblicket hela Helsingborgs befolkning och jag blir närapå kräksjuk av all stress som singlar i luften och det blir bara akuthandling.
"Nä, vi åker hem!" säger vi unisont.
Och pv har blivit förkyld och hostig och äter Vicks Citron och nästan hemma tvärtittar vi in på Hemköp i Haverdal och köper julgran och polarbröd och varmrökt bog (min idé) och att komma hem till landet där det är tyst och lugnt, åååå, det är som paradiset.
Ungefär så var det.
