Elisabet

fredag 17 december 2021

In i dimman ....

Några timmars solsken blev det, men dessförinnan och efteråt såg det ut så här. Så vackert ändå! Vi var nere vid havet i någon timmes tid och det var så vilsamt och fridfullt.

Men s o m den kämpade att tränga igenom!"

Det visade sig vara rejält lågt vattenstånd idag och Harry tycktes så förvånad när matte gick långt ut i det som annars ligger under vatten.

"Kom du .., kom får du se!" sa jag, men han föredrog att stå på land.

Och vilka fantastiska mönster som skapas ....

Sjögräs som slitets upp och hamnat på land.

Vackert, tycker jag.

Så var det dags att gå hem och då tog vi vägen genom skogen, med bäcken på vår vänstra sida och långt där framme skymtar Ecke och Britts hus, men nu från andra hållet än det vi är vana att se.

Efteråt, när vi var hemma. slog jag mig ned i trädgårdsstolen och bara tänkte att det här blev en sån fin dag. Och snart kommer pv hem. Han har jullov och jag känner ingen större stress .., det klarar jag för övrigt knappt av numera.

Tidigare idag chattade jag lite på instgram med Hussein som arbetar i affären i Haverdal.

Han hade lagt ut en låt med persisk text och jag frågade om det handlade om kärlek?

Jo, det gjorde det.

Och han skrev att en dag utan musik, det blev ingen riktig dag.

Det är nästan så för mig också.

Dagens fönster ...

..... fångades av Turtlan och om jag minns rätt var det från besöket i Berättarladan i Rottneros.

Tack Annica!

torsdag 16 december 2021

Ingen särskild rubrik ...

Idag när vi gick Johanssonrundan, harry och jag själv, såg det ut så här.

Till höger om oss två hästar i ena hagen. Två i nästa. Och ytterligare två i en annan.

Jag undrar hur många hästar han har egentligen, Erland?

Det ser vårlikt ut på bilden.

Solen i ryggen.

Mössan höll jag i vänsterhanden.

Men längs havet var det snålblåst.

Jag såg en liten gärdsmyg krypa in i en enrisbuske.

Vid sextiden kom pv hem på cykel.

I morgon kör han rullskidor till jobbet och därefter väntar jullov.

Inte för alla kanske, men han arbetar ju enbart torsdagar och fredagar, så för honom, ja.

Bilden: en målning jag fick av vännen Eva på Frösön. Eva Grelsson, alltså. Det är jag på bilden och min dåvarande katt pElle. Fönsterna var också mina. Och pelargoniorna.

På familjechatten får vi bilder från Emmas lägenhet i Solna.

Väggar och tak målas.

Hennes mamma kommer med korv med bröd till lunch.

I helgen vankas inflyttning.

Hon är tjugofem.

Själv var jag fyrtionio när jag fick nyckeln till lilla 1:an i Ystad.

Det var mitt livs första egna boende.

I sju år bodde jag där.

Det var då det ...

Eftermiddagar i affären. Ofta var vi bara två kvar då ...., mycket att göra hela tiden. En lista ute på lagret över vad som skulle hinnas med innan stängning. Man kryssade i och kände sig nöjd om alla kryssen kom på plats.

Och fint i mejeriet ville man ha det innan man loggade ut sig.

Bort med tomma backar .., fronta och göra fint.

Kolla datum.

Femton minuters fikarast som sällan blev så lång. Och Gunilla - salig i åminnelse - i fönstret. Nu är bilden borta och ingen av dom nyanställda vet vem hon var. Ingen vet hur härligt hon brukade sjunga i charken .., eller hur suverän hon var på att sälja.

Och ingen spritsade wienerbröden så fint som Madde.

Nu är hon och hennes syster Malin sjuksköterskor och arbetar på sjukhuset i Halmstad.

Lyckliga patienter som blir omskötta av dem!

Cornelia - häst och hundtjej - var suverän på att hålla fint i brödskåpen.

Nu är hon ansvarig för delikatessen.

Själv fyllde jag på i tobaksskåpen och ville ha det fint. Här har jag skrivit ner vilka cigarettlimpor jag ska ta med mig från lagret. Level röd K = röd kort Level, förstås.

December.

Vi översvämmas av paket och lastar av bur efter bur och enormt stora pappkartonger med paket (skymtar i bakgrunden) och allt körs sedan in till postutrymmet bakom kassa 1.

Den ständiga frågan till chauffören var "hur många burar har du idag ...?"

"Åtta", kunde han säga och vi tänkte men HUR ska vi rymma alla paket?!

Emma ute på lagret ..., bara att hugga i!

Ja, jysses så jag tyckte om mitt jobb och mina arbetskamrater!

Ställde en gång en fråga här på bloggen, ja, om ni tänkte ofta på jobbet och så här svarade ni.

Sista bilden: Längst uppe till vänster syns Bodil (delägare i butiken, gift med Mange) och hennes underbara pappa Sven-Åke. Så är det Erik (Sonja kallade honom Hemköps egen Adonis) .., andra raden längst till vänster är en hälsning från Lina som slutade för att läsa till läkare i Polen. När jag låg inne för hjärtat, uppenbarade hon sig tillsammans med en annan läkare och när jag upptäckte henne bakom munskyddet blev jag så rörd så tårarna kom! Dom två rutorna intill är berömbrev.

Längst nere till vänster alltid så rara Elin ..., sen Johanna (lika rar hon, underbar att arbeta kväll med och numera färdig socionom och alla hennes tre bröder har arbetat i affären, två som chefer) och sist fina Gunilla.

Såja, nu har jag vandrat längs minnets allé.

Om jag saknar jobbet?

Nej, inte jobbet som sådant, men arbetskamrater och kunder.

O m jag gör.

Känslan av att befinna sig i ett sammanhang.

Så var det med den saken, säger jag högt för mig själv.

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle.

Så här ser det ut nu. Barmark igen och det går bra det med, även om det var fint med snö och skapade lite julstämning. Idag lär det ska bli soligt och fint.

Och kanske borde jag plocka undan den där lilla vasen längst till vänster i fönstret .., den, vars blommor sedan länge är vissnade och ihopskrumpna.

onsdag 15 december 2021

Onsdag ....

Nu är så gott som all snö försvunnen, frånsett några uppskottade högar, men dom är små. Nåja, det är lika så gott det, allra helst som SMHI:s tiodygnsprognos visar på plusgrader mest varje dag.

Här på bordet till höger om där jag sitter, trängs inbetalningskort från allehanda organisationer. Nästan dagligen kommer nya brev och jag undrar ibland vad det kostar dem i porto, men kanske är det så att får man ingen påminnelse, så blir intäkterna färre? Så måste det ju vara?

Igår ett besök i Skallkrokens hamn. Pv som då rullskidat i nästan två mil, han var följaktligen svettig och beslöt sig för ett ytterst, ytterst hastigt dopp. Själv avstod jag. Friherrinnan hade fått absolut vinterbadförbud av någon läkare och jag blir osäker och känner mig tveksam ..., men kanske idag ändå?

Så fattig tillvaron blir utan dessa endorfinkickar! Och enbart känslan att man klarar livhanken .., den är inte dålig!

Drömde så hemskt natten mot idag .., att jag drev iväg med segelbåten och det var inte sommar och varmt, utan stora isflak och hård vind, inte som på bilden när pv och exet seglade iväg med båten till Vindön på Orust.

Bilden: modiga kvinnor som protesterade mot regimen. Vilket civilkurage!

Fotot från AFP/TT

Vaknade ångestfylld .., tog mig en promenad på Twitter och tänkte på den belarusiske oppostitionsledaren Sergej Tichanovskij som nu - tillsammans med likasinnade - dömts till långa fängelsestraff. Arton år enbart för denne Sergej!

Så hemskt!

Och fru och barn har han och kanske övriga också.

Arton år.

Tänk tanken.

Under min tid i lilla affären i Ystad, fanns där en ung kvinna från just Belarus. Vi kom att samspråka och hon bjöd hem mig till sin lägenhet och berättade att hon studerade i Malmö på högskolan och hur förvånad hon var över att svenska kvinnor var så ... "okvinnliga". Själv hade hon den första dagen kommit till högskolan i lårhöga stövlar och kort kjol och sade att hon kände sig så ... utanför.

Vart tog hon vägen ...?

Sånt kan man fundera på en onsdag i december, allt medan Eva Cassidy sjunger så fint för mig.

Dagens fönster ....

Så här skriver avsändaren: "Här kommer fönster som legat och väntat i min telefon ända sedan augusti 2018. Tagna när jag var och lade min röst i riksdagsvalet på konsulatet här i Porto."

Då vet ni vem som röstade.

Tack! Så snällt att du kollade igenom dina bilder! säger jag.

tisdag 14 december 2021

Tisdag ....

Lustigt hur man ibland kan känna sig så omåttligt utvilad när man vaknar. Så var det idag.

Och nu närmar sig klockan halv elva.

Här ligger Harry och tar igen sig på loppisfilten som inhandlades till det angenäma priset av tjugo kronor. Den verkar vara hemvävd.

Och Harry är hopplös på att rafsa undan den när han ska lägga sig på sängen. Vi får se hur länge den håller.

Bilden: en slags loggbok, precis som när vi är ute och seglar.

Pv har givit sig iväg på rullskidor och vi ska mötas upp i Skallkroken där han tänker ta decemberdoppet. Själv tvekar jag - kanske -, kanske inte. Kaffe i termos ska med och en skinkmacka önskade han sig också, så det ska jag sätta fart med.

Och tänka sig .., nu klarnar det upp lite!

Snön är snart helt borta.

Dagens fönster ....

Madamen i Värmland har varit ute på kulturellt äventyr, nämligen i Berättarladan i Rottneros, Sunne och där passade hon på att fånga två olika fönster.

Så här skriver hon: "Det här, det första fönstret, fångades i foajén till det vinteröppna Loftet. Allt i typiskt Västanåteaterstil. Snickerier och varma färger. Om vi tittar ut genom fönstret så ligger Fryken nedanför."

//Tack Turtlan! Dom här röda och gröna färgerna är bara så ljuvliga, tycker jag.

måndag 13 december 2021

En annan sorts kalender ...

... hittar man hos SVT:s Öppet Arkiv, nämligen en kalender gjord av Tom Alandh. Korta små filmer/betraktelser på knappt fem minuter.

Det här är det första avsnittet.

Produktionsår 2019.

Ännu mera intressant!

Tidigare idag repristittade jag på Nobelprisceremonin i Stadshuset - med skådespelerskan Lena Ohlin som konferencier - och s o m hon gjorde det, tycker jag! Så fint det var och så smart med klippen från respektive pristagares mottagande av plakett och diplom - var dom nu än befann sig i världen -. Lägg därtill vacker dekor i salen och underbar musik!

Lite senare tog jag mig an Nobelporträtten och det är ju det bästa av allt! Även om jag inte begriper en tiondel av hur deras upptäckter tagits fram, så är det ju själva människan bakom som - i alla fall för mig - är det intressanta.

Här får man följa respektive pristagare .., man får lyssna till vad som fick dem intresserade av sina områden .., hur var deras uppväxt ..., vad innebär priset för det fortsatte utforskandet .., deras föräldrar .., var dom också forskare? Sånt, tycker jag är så fascinerande.

Och varje år när jag ser dom här porträtten av pristagarna, så slår det mig att dom tycks så himla sympatiska, ja, mer än så .., och ofta humoristiska. Och inte minst chosefria! Kanske är det så, att har man nått en viss nivå .., så behöver man inte malla sig och tala om för andra hur oerhört begåvad man är. Då kan man vara sig själv rakt av.

Kemipristagarna t.ex - som från olika planeter var dom - vad gäller uppväxt! Också intressant.

Nu ska vi fortsätta att titta!

Dagens fönster ....

Samma fönster varje luciamorgon - år efter år, efter år -, så länge jag lever och har minnet i behåll. Och bilden ...., ja, det var då det .., när Emma sovit över hos sin mormor i lilla ettan i Ystad och jag hade varit på Möllers och köpt lussekatter och där stod hon och väntade i fönstret när jag kom.

Om några dagar får hon nyckeln till sin alldeles egna lägenhet.

En etta i Solna.

Och om drygt tre månader, kan hon fira sin tjugofemte födelsedag.

söndag 12 december 2021

Sevärt .....

Snubblade över den här dokumentären hos SVT-play och oj, så härlig den var! Pv som ju själv sjunger i kör, kände igen sig i det mesta. Det var det där kämpandet för att få tag i nya medlemmar, särskilt basar .., att vissa alltid kommer för sent .., att det är alltid samma människor som inte tagit med sig någon penna (att markera i notbladen) och så vidare.

Men helt otroligt var det ju hur bra dom här till åren komna männen sjöng!

Och vad det betydde och betyder för dem.

Det ser jag ju inte minst på husets herre.

Han är så gott som alltid glad när han kommer hem från måndagens körövning.

Här är en länk till programmet om någon är intresserad.

När man kommer hem igen och Dagens fönster ...

Så här kan helgen i landet Skåne sammanfattas.

Glädje.

Dinosaurier och ännu mera dinosaurier.

Pasta med salsiccia.

En blomlåda i trä (en vanlig plastlåda inuti) och med så fint planterade växter.

Julgranen som är stor och grann, tas in, men hamnar på sniskan.

Pv och minstingen försöker få den på plats och det blir bra.

På lördag är vi bjudna till sonens svärföräldrar på "liten jullunch".

Den så kallade lilla jullunchen består av det ni ser här ovanför, lägg därtill världens godaste och krämigaste omelett med trattkantarellstuvning och där är prinskorvar, köttbullar, Janssons, julskinka förstås, två olika sillar, paté, sylta, potatis, samt en underbar grönkålssallad.

Ja, det var helt enkelt inte klokt så gott det var.

Hemma igen efter middagen repristittar vi på skidskytte och pratar om detta med att själv bygga ett hus, eller köpa ett nästan-färdigt, menar jag. Det diskuteras kommunalt vatten och avlopp och långt till kamrater. Jag går i säng först av alla, ja, av oss vuxna, alltså, men så är det också slutsovit vid halv fyra på morgonen.

Idag ett besök på Vellingeblomman; en slags jättelik handelsträdgård med allt möjligt som frestar ens plånbok, från husgeråd till doftljus, underbara julrosor (lite större än dom vanliga), textilier, ja, hur mycket som helst. Lägg därtill en Äventyrsrunda där man kan träffa Bamse, men också superstora dinosaurier i naturlig storlek.

Lite lunch hinner vi också med.

Några äter pannkakor med vispade grädde och sylt.

Någon annan (jag, t.ex) väljer en ljuvlig gulaschsoppa med lite bröd till.

Sen hemåt.

Gråväder och duggregn.

Kommer hem till elva grader varmt (läs: iskallt!) inomhus.

Nu eldas det för fulla segel och så tittar vi på skidskyttet - i efterhand -.

Den fina blomlådan på översta bilden, den fångades hos Vellingeblomman.

Såna vill jag till sommaren.

fredag 10 december 2021

När man lämnar hemmet ....

Igår vid 18-tiden var det dags för årets julbord på Skepparstugan i Steninge. Det är som vanligt alltid trivsamt både där och på Göstas Café och båda ställena drivs av Malin och hennes man, ja, även sonen ..., och dom gör det med den äran.

En anledning är väl att man alltid känner sig så v ä l k o m m e n och tänk, vad sånt betyder mycket. Träffade ett par från affären som brukade handla på kredit - nej, inte kredit, dom betalade in i förväg och sedan i kassan, så bara uppgav dom sitt telefonnummer så skrevs summan in. (I stället för att rabbla upp namnet, så mycket enklare bara att trycka in fem siffror). Tänk, att jag, efter att snart inte ha arbetat på hur länge som helst, fortfarande kom ihåg numret! Stort skratt blev det!

Servitörerna visade sig också vara kunder i affären. Den ene var så supersnabb med att plocka undan tallrikarna (man fick ta nya tallrikar och bestick vid påfyllning) att jag sa att nu hade jag äntligen mött min överman .., ty pv irriterar sig ibland väldigt mycket på att jag är så snabb på att duka av.

Den andre servitören var av den mer sällskapliga sorten.

"Jaha Bettan, vill du kanske ha mera julmust ...?" frågade han och jag blev så glad över att han alls kom ihåg mitt namn. (Älskar Zeunerts must!)

Underligt hur trött jag kände mig mest hela tiden. Lade en röd fleecefilt över benen och stoppade in vänsterhanden där och lät den bli varm .., allt medan pv orkade med hur mycket som helst, ja, desserten förstås och så ett fat med kakor och godis!

Så där frusen kände jag mig, som kvinnan i mitten som var min mammas mormor. Men det är ju sommar på bilden, så kanske är hon bara lite "hurven".

torsdag 9 december 2021

Och så dagens och kvällens fönster ....

"Hej från Lissabon!" stod det när det plingade i mobilen och jag hittade den här bilden.

Då anar ni.

Jo, det är den skånska madamen som uppenbarligen är på vift.

Tack och grattis säger jag till henne, men även till alla andra som heter Anna (jag är mamma till en, AP - annapanna -) och som har namnsdag just idag!

Man kan ju fråga sig ....

... ja, hur det kommer sig att vissa saker fastnar så lätt i ens minnesbank, medan annat lika snabbt susar iväg. Det tänkte jag på när jag idag med posten fick tidningen Scandinavian Retro - en helt underbar tidning med massor av intressanta artiklar -.

På sidan 82 är rubriken "Teckningar på modet" och jag hajar till på en gång .., så mycket som känns bekant! Illustratörens namn var Gerd Miller och så här står det, bland annat: "I närmare fyra decennier var Gerd Miller en av veckopressens mest anlitade och omtycka illustratörer. Hon tolkade följetonger och noveller för tidningarna, men skapade också bokomslag, ritade klädmönster och serier".

Alldeles bombsäker är jag att det finns flera i vänskapskretsen som känner igen hennes sätt att teckna.

Ännu mera Gerd Miller. Och kobratelefonen .., en sån hade och har ännu min syster, men hennes är röd. Så mycket nostalgi det här blev för mig!

Och jag minns andra illustratörer i samma genre. Christina Nauckhoff hette en och Ib Thaning en annan. Å, jag minns hur bra jag tyckte att dom var!

Den här av Ib Thaning.

Han kom till Sverige från Köpenhamn 1943, anställdes av Allers förlag och kom att illustrera noveller och olika artiklar, men arbetade även med reklamteckning.

Det fanns hur mycket som helst att läsa om i Retrotidningen ..., det ska jag ta senare.

Annat som gladde.

Dagens bästa kanske.

Ett platt julpaket från Australien .., boken "Vaccinet - När Sverige kavlade upp", med bilder av DN-fotografen Anette Nantell och så små textrutor till. U n d e r b a r! Den ska jag ge mig själv i julklapp, ja, t.om slå in den och sätta på en adresslapp. Väl värd pengarna! Jag köpte min hos Adlibris för 259:-.

(Bokförlaget Max Ström).

På Hemköp väntar två andra paket, varav ett är en julklapp till Pv.

Mera glädje.

Brevet från Eva i Tyresö och detta som var på baksidan av kuvertet.

Tack Eva!

Och så kom ännu ett brev, med God-Jul-hälsning till Harry, plus en avlång korvbit inlindad i folie - från Ecke och Britt -. Oj, så glad han blev!

Nu ska jag hoppa (nåja ...) in i duschen och tvätta håret, innan pv kommer hem och tar mig med på äventyr i Steninge.

onsdag 8 december 2021

Spridda skurar ....

Att hålla en tidning i sin hand och vad den kan berätta och vilka minnen den framkallar .., om det berättar Gunnel på ett så härligt sätt.

Ja, jag tycker verkligen om hennes sätt att skriva!

Dessutom har hon en slags härlig lågmäld självironi som jag ofta känner igen hemifrån, eller ja, inte bara hemifrån, utan ofta norrifrån.

Gunnel finns i min länklista (NÄRA MIG).

Igår tog jag den här bilden, utan att det var meningen. Förmodligen hade jag klickat i nån symbol på min Iphone om hur ljuset skulle vara och döm om min förvåning när resultatet blev så här! Det var fullt dagsljus när bilden togs.

Nåja, pilen visar i alla fall hur ett litet fotografi av AP singlat omkring i min tillvaro under en hel massa år. Hur som är det ju ett smärre mirakel att det inte har försvunnit.

Igår på loppisen i Falkenberg köpte jag flera begagnade fotoramar - faktiskt till inget pris alls, den här kostade fem kronor - och nu har det väl tummade fotografiet fått hamna inom glas och ram. Där sitter hon, en liten AP och rensar fisk på gräsmattan hemma i Malå. Fisken visade sig dessutom ha en annan liten fisk i munnen och det kom hon ihåg genast jag visade bilden.

Och det ena ger det andra.

Idag på morgonen läste jag den här ledaren i Svenska Dagbladet.

Eftersom båda döttrarna har ägnat sig - och en fortfarande gör det - åt hästar och ridning med allt vad det innebär, fann jag artikeln oerhört intressant.

Ännu mera spridda skurar.

Undrar om någon som tittar in här känner igen den här mannen med sitt yviga skägg?

Nej, det gjorde inte jag heller, förrän jag googlade hans namn.

Håll med om att skägget nästan liknar ullen på ett får!

I någon halvtimmes tid har jag - för tusende gången - letat efter adressen till vännen Bente i Norge. Till sist gick jag in på gamla messenger-meddelanden och där hittade jag den .., jag hade själv tagit en bild av julkorts-adresslistan och där stod att hon bor på Helge Waeringsaasens Väg.

Då funderade jag över vem denne Helge var, han som fått en väg uppkallad efter sig?

Jo, minsann! Här kunde man få veta hur det låg till. Så intressant! Vilken personlighet han måste ha varit!

Sigge bryr sig dock föga om vare sig norska herrar med skägg eller det stundande franska presidentvalet. Han intresserar sig mest för torrfoder eller kokt fisk.

Sist av allt, i morse låg jag och lyssnade till Europapodden som handlade om det stundande valet i Frankrike och vilka kandidater som finns.

Här är en av utmanarna till president Macron. En kvinna! Valérie Pécresse, femtiofyra år ung eller gammal.

Programledaren Claes Aronsson bjuder ofta in olika experter på diverse områden och idag var det - förutom suveräna Susanne Palme som nästan alltid är med - Marie Nilsson Boij (SR:s korrespondent i Sydeuropa) samt Tomas Lindbom (Frankrikekännare och författare).

Sååå imponerad var jag av dessa båda som var så vältaliga; knappt att dom en enda gång stakade sig eller hmmm-ade!

Och en stor eloge till programledaren som alltid fördelar ordet på ett - i mina ögon - perfekt sätt. Aldrig att det blir så att gästerna avbryter och pratar i munnen på varandra!