In i dimman ....
Några timmars solsken blev det, men dessförinnan och efteråt såg det ut så här. Så vackert ändå! Vi var nere vid havet i någon timmes tid och det var så vilsamt och fridfullt.
Onsdag ....
Här på bordet till höger om där jag sitter, trängs inbetalningskort från allehanda organisationer. Nästan dagligen kommer nya brev och jag undrar ibland vad det kostar dem i porto, men kanske är det så att får man ingen påminnelse, så blir intäkterna färre? Så måste det ju vara?
Dagens fönster ....
Tisdag ....
Dagens fönster ....
Så här skriver hon: "Det här, det första fönstret, fångades i foajén till det vinteröppna Loftet. Allt i typiskt Västanåteaterstil. Snickerier och varma färger. Om vi tittar ut genom fönstret så ligger Fryken nedanför."
//Tack Turtlan! Dom här röda och gröna färgerna är bara så ljuvliga, tycker jag.
En annan sorts kalender ...
... hittar man hos SVT:s Öppet Arkiv, nämligen en kalender gjord av Tom Alandh. Korta små filmer/betraktelser på knappt fem minuter.
Det här är det första avsnittet.
Produktionsår 2019.
Ännu mera intressant!
Tidigare idag repristittade jag på Nobelprisceremonin i Stadshuset - med skådespelerskan Lena Ohlin som konferencier - och s o m hon gjorde det, tycker jag! Så fint det var och så smart med klippen från respektive pristagares mottagande av plakett och diplom - var dom nu än befann sig i världen -. Lägg därtill vacker dekor i salen och underbar musik!
Lite senare tog jag mig an Nobelporträtten och det är ju det bästa av allt! Även om jag inte begriper en tiondel av hur deras upptäckter tagits fram, så är det ju själva människan bakom som - i alla fall för mig - är det intressanta.
Här får man följa respektive pristagare .., man får lyssna till vad som fick dem intresserade av sina områden .., hur var deras uppväxt ..., vad innebär priset för det fortsatte utforskandet .., deras föräldrar .., var dom också forskare? Sånt, tycker jag är så fascinerande.
Och varje år när jag ser dom här porträtten av pristagarna, så slår det mig att dom tycks så himla sympatiska, ja, mer än så .., och ofta humoristiska. Och inte minst chosefria! Kanske är det så, att har man nått en viss nivå .., så behöver man inte malla sig och tala om för andra hur oerhört begåvad man är. Då kan man vara sig själv rakt av.
Kemipristagarna t.ex - som från olika planeter var dom - vad gäller uppväxt! Också intressant.
Nu ska vi fortsätta att titta!
Dagens fönster ....
Sevärt .....
När man kommer hem igen och Dagens fönster ...
När man lämnar hemmet ....
Igår vid 18-tiden var det dags för årets julbord på Skepparstugan i Steninge. Det är som vanligt alltid trivsamt både där och på Göstas Café och båda ställena drivs av Malin och hennes man, ja, även sonen ..., och dom gör det med den äran.
En anledning är väl att man alltid känner sig så v ä l k o m m e n och tänk, vad sånt betyder mycket. Träffade ett par från affären som brukade handla på kredit - nej, inte kredit, dom betalade in i förväg och sedan i kassan, så bara uppgav dom sitt telefonnummer så skrevs summan in. (I stället för att rabbla upp namnet, så mycket enklare bara att trycka in fem siffror). Tänk, att jag, efter att snart inte ha arbetat på hur länge som helst, fortfarande kom ihåg numret! Stort skratt blev det!
Servitörerna visade sig också vara kunder i affären. Den ene var så supersnabb med att plocka undan tallrikarna (man fick ta nya tallrikar och bestick vid påfyllning) att jag sa att nu hade jag äntligen mött min överman .., ty pv irriterar sig ibland väldigt mycket på att jag är så snabb på att duka av.
Den andre servitören var av den mer sällskapliga sorten.
"Jaha Bettan, vill du kanske ha mera julmust ...?" frågade han och jag blev så glad över att han alls kom ihåg mitt namn. (Älskar Zeunerts must!)
Underligt hur trött jag kände mig mest hela tiden. Lade en röd fleecefilt över benen och stoppade in vänsterhanden där och lät den bli varm .., allt medan pv orkade med hur mycket som helst, ja, desserten förstås och så ett fat med kakor och godis!
Och så dagens och kvällens fönster ....
Man kan ju fråga sig ....
Spridda skurar ....
Att hålla en tidning i sin hand och vad den kan berätta och vilka minnen den framkallar .., om det berättar Gunnel på ett så härligt sätt.
Ja, jag tycker verkligen om hennes sätt att skriva!
Dessutom har hon en slags härlig lågmäld självironi som jag ofta känner igen hemifrån, eller ja, inte bara hemifrån, utan ofta norrifrån.
Gunnel finns i min länklista (NÄRA MIG).