onsdag 23 september 2009

Framme!


I morse, utsikt fraan planet.

Efter en fasansfull kvell och natt i Copenhagen med ont i hela hoegra kaeken ..., och en pv som var otroligt rar och klappade mig paa ryggen och sa snaella saker ..., jag trodde att jag skulle faa uppsoeka en akut-tandlaekare ..., saa kom vi ivaeg som vi skulle.

Transavia var hur bra som helst!

Framme i tid i Aten och inga problem att hitta raett gate sedan och allt var smidigt och sedan litet propellerplan till Samos, daer vi aer nu.

Herr Lefteris stod daer och vaentade och vi bor i rummet under daer Emil och hans mormor som aer jag bodde och pv loooog och tycktes noejd och glad!

Nu har vi badat i ljummet, men dock svalkande vatten som aer turkosfaergat och det aer 26 grader varmt, som en perfekt sommardag hemma och med friska vindar.

Internetgrejset ligger alldeles intill hotellet .., och nu ska vi ut paa promenad och sedan ska det hyras moppe och saa .., och Bente .., vi delar balkong (inte delar, den aer avskild, men ni foerstaar vad jag menar ..) med ett par fraan Elverum i Norge. Dom beraettade att det i Oslo arbetar 60 000 svenska ungdomar!!!, och kvinna, som aer barnmorska, sa att dom ungdomarna aer saa duktiga paa att jobba.

Kul!

Kram till raringar!!

Nu ska vi ut och dinera.

Förväntan ...


Augusti 2006.
Emma och hennes mormor som är jag, väntar på att planet ska lyfta.
Destination: Kreta.

I en veckas tid ska vi vara tillsammans.


D
et är väl så här det känns.

Klockan 07.35 ska planet mot Athen lyfta från Köpenhamns flygplats.

Och så tar allt sin början.

Eller fortsätter.

tisdag 22 september 2009

Efter ...



... besöket hos underbara Jenny - hon som en gång var min arbetskamrat på affären -, är håret som förvandlat.

Först kammar hon ut det och klipper lite, lite .., därefter blir det hårtvätt och ljuvlig massage med inpackning och det är inte långt ifrån att jag somnar.

Och så föning och plattning.

När jag var tio, elva år, brukade jag ta mitt ljusblåa nattlinne av nylon och svepa det runt huvudet och så låtsades jag att jag hade långt hår.

Fram och tillbaka svängde jag med nattlinnet .., jag kommer på pricken ihåg Känslan.

Det där svala och lena.

Och just så känns håret nu.

Den som har lockigt hår, den vet hur det är .., detta att håret aldrig känns svalt.

Men nu ..., mmmm!

Och pv, som tycker om lockar, kommer att deppa och hårfrisörskan, som gjorde en sån fin fläta som jag cyklade hem i och lika snabbt tog ut .. - jag ville ju ha den där Känslan -, hon kommer väl att sucka och tänka att med vissa kunder är det då rent hopplöst att göra nånting fint.

Nu ska jag göra det sista och sedan ta tåget till Malmö.

Ajöken, sa fröken.

Nu ska jag berätta en sak ...



.... jo, att Emma Elisabet Böhlander, vars mormor är bloggmadamen (ja, det är mycket viktigt .., eventuella idrottsliga arvsanlag k a n ha kommit just från henne ...) har valts in i Gothia All Star Team 2009.

Främsta insats från flickor födda 1997.

Girls 12 år, alltså.

Skriver hennes mormor med något skumögd blick.

Insikt nr 157 ....


Bloggmadamen inbillar sig att hon är oumbärlig och skriver kom-ihåg-listor till kassapersonalen.
"Lugnt i kassan? Plocka gärna kvitton som ligger slängda på golvet!"
Det var i fjol det.
Ja, som hon inbillade sig detta.

På vårt jobb städar dagligen ett antal kvinnor som av ena eller andra anledningen inte är ute i det alldeles vanliga yrkeslivet.

En av dem heter Ulla.

Ulla är född 1945 och har ett år kvar till pensionen och mest hela morgnarna går hon omkring och drar den stora skurmaskinen runt, runt i affären.

Till ytan är hon barsk, ja, jag har varit på gränsen till skraj för henne.

"Det är hon inte alls Bettan, hon är jättehärlig, bara man skrapar på ytan ...", säger arbetskamraten Helene när jag en dag berättar om den här känslan för städerskan.

Så jag beslutar mig för att försöka tänka annorlunda.

Och så börjar jag att prata med Ulla .., så där när jag fixar tidningsreturerna eller fyller på cigarettskåpen eller tar in bärkassarna.

Vardagsprat bara.

Småprat.

Och plötsligt ser jag Ulla på ett helt annat sätt.

Hon har ett filurigt och varmt leende och är så ..., r o l i g!

Och när jag nu på morgonen tackar för mig, då står Ulla ute på bryggan och tar sig ett bloss och jag berättar om den stundande resan och även om operationen och all sjukskrivning som väntar och då, plötsligt, slår Ulla armarna om mig och det blir en sån oehörd varm kram och jag fylls av all möjlig inutivärme och glädje och en stor portion tacksamhet.

Så var det alltså.

Det var jag som inte hade bjudit in.

När man väl hade knackat på dörren till Ullas hjärta, stod den på vid gavel.

Faktiskt var det bara att slå sig ner.

Från Jämtland ...


Bilden togs av Eva.

... kommer en bild från sommaren fröjder.

Ååå, detta Jämtland!

Det var Gunnar i Vaplan och hans underbara mamma som spelade munspel .., och övernattning i Kvarnsjön i lilla timmerstugan och det var ljuvlig middag hos Eva på Rödön och hästar i hagen och en skog fylld med orkidéer.

Och sol och värme och hjärtat glatt.

Och där satt vi och mumsade tillsammans och Eva tog fram kameran.

En liten film skickade hon med också .., där pensionatsvärden sitter på stugtrappan och spelar på sin gitarr.

Väldigt romantiskt.

Men så plötsligt hörs från stugans inre en välbekant stämma som på gränsen till irriterat hojtar: "nä, nu blev det falskt igen!"

Bloggmadamen.

Ack, vilken morrhoppa den mannen har funnit!

Dag 1 ....



Nu gäller det verkligen att Ta Vara På.

Leva här och nu.

Jag börjar med att brygga kaffe.

Zoegas skånerost.

Två mackor från Möllers.

Dagens Nyheter till morgonlektyr.

Ett tänt ljus.

Och en fladdrande gardin.

Så börjar dag nr 1.


(Och så tittar jag in här.)

Tisdagsfönstret ....



... finns hos den semestrande bloggmadamen.

måndag 21 september 2009

Filminspelning i stan ..



Och precis när allt ska börja .., själva tagningen .., börjar min kamera att pipa.

På dispalayen läser jag: "minneskortet fullt".



Kvinnan som går och pratar i sin mobil och säger att "det är en piece of ...", det är hon som jag berättade om häromdagen .., att jag hade haft henne i kassan .., att hon arbetar som maskör eller maskös, vad det nu heter?

Jag frågade henne idag vad hon hade arbetat med tidigare?

"Kanske frisörska eller nåt sånt ..?" föreslog jag i min enfald.

Då tittade hon på mig med nästan avsmak i blicken.

"Frisörska ..:? Jag har åtta års utbildning som maskör!" berättade hon.

"På min gata i stan ...."



Eller i alla fall, på gatan intill, pågår just nu filminspelning.

Inte det minsta var det någon Wallanderfilm på gång, nej, det är detta som gäller.

Flickan i blå kjol är statist och om och om och om igen fick scenen där hon står lutad mot en lyktstolpe, tas om.


Från höger ska två små flickor komma cyklande.

På deras vänstra sida kör en skåpbil där kameramannen är placerad.

(Nej,jag ger upp med you-tube-klippet som jag har försökt lägga in nu flera gånger .., det vill sig inte; går inte att klicka upp).
Avprickat ....


Nu har jag inhandlat ett stycke fullständigt underbar sticketröja med flätmönser och stor krage .., blir perfekt att ha i vinter!

Lägg därtill ..., bomullsrondeller .., rengöringskräm .., samt euro och danska pengar.

Samt en bra penna.

Nu ska jag susa iväg och titta på när dom spelar in Wallander bara ett stenkast härifrån!

Jag hoppas att intresseföreningen har noterat bloggmadamens alla göromål.

Jaså inte ..?

Nähä.

Kanske ...



... att man uthärdar en vecka här ..?

Jo, men det tror jag nog.
Insikt nr 156 ....

Tänka sig, nu har jag ätit två portioner hemlagad lasagne och jag har inte spillt på min vita blus.

Ännu.

Mentalt tillstånd just nu.



På pricken så.

Måndagsfönstret ...



... tillhör second-hand-affären alldeles här intill.

På bilden är det innehaverskan, den alltid så vänliga Maggan, som ägnar sig åt fönsterputsning.

söndag 20 september 2009

Då vet man det ...

Nu har jag ringt hotell Nebo i Köpenhamn.

Klockan 14.00 får man checka in i rummet.

"Men det är helt okej att lämna sitt bagage här hos oss om ni kommer tidigare ...", säger mannen i receptionen.

Fast på danska.

Ja, men det är ju perfekt.

På divanen ...


Kerstins ben.

Vid fyratiden dyker madamen från Trelleborg upp och vi tar den lilla gröna bilen och susar iväg ner till småbåtshamnen .., passerar Marinan där eftermiddagsgäster sitter i solgasset på verandan ..., och så slår vi oss ner vid piren, med solen mot våra ansikten.

Där finns kaffe i medhavd termos och tänk .., i ett par timmars tid blir vi där.

Vid havet.

Det är som den allra största nåd.

Och så sitter vi där tillbakalutade mot en slät sten och det är väl ungefär som att vara på besök hos en kurator ..., eller kanske en session med kognitiv beteendeterapi ..., och det är prat om skilsmässor och tiden före och efter och om att stå på egna ben och komma på fötter och det blir prat om vardagsglädje och konsten att ta vara på det stora i det lilla ..., det blir prat om vad doften av nybryggt kaffe kan göra med en människa .,. prat om cellgift och strålning och om tacksamhet mot livet och glädjen i att få vara med .. , men även prat om att alltför tidigt förlora en förälder, ja, såväl trelleborgsmadamen som bloggmadamen blev faderslösa vid tjugotvå års ålder, då, när man precis har lärt känna sin pappa (eller mamma( som en vuxen människa.

"Vad hette din pappa ...?" frågar jag.

"Ingvar ...", svarar Kerstin.

Det blir en trivsam eftermiddag där bland vågskvalpet.

Och tänk .., hela tiden medan vi pratar, spatserar en hungrig liten sädesärla bland den ilandflutna tången, bara en bit ifrån oss.

Ungefär så var det.
En dag kvar.

Sju till ett i morgon.

Och så en pjutt på tisdagmorgon, en halvtimme, helt frivilligt.

Lycka.

Till en röd man ...



Idag fyller en illröd smålänning 40 år.

Han heter Tomas och tar underbara bilder .,. skriver intressanta små reportage och har förärat mig en bok om Figeholm, ja, för ett par år sedan.

Och här kommer ett jättestort grattis från mig!

Söndagsfönstret ...


Kefalonia i fjol.
Emma, som sitter på moppen bakom mig, tar bilden i farten.
Och jag pillrar lite med den i fotoprogrammet.


Väldigt
tidig morgon.

Jag ligger i sängen och lyssnar till radion .., en landskapstävling .., och någon som heter Gunnar kan det mesta om Uppland .., i alla fall att landskapsblomman heter Kungsängslilja och att det i Skutskär tillverkas pappersmassa, om man nu kan kalla det för att "veta det mesta".

Gunnar och hans medtävlare Stellan hälsar på varandra och tackar sedan för god match.

Vänligt prat.

Och jag tänker att nu är det bara idag och imorgon kvar och vilken tur att all yrseln susade sin väg och ännu mera tänker jag på hur det ska vara för alla som har tappat talförmågan, så där som min mamma t.ex .., som inte kunde prata alls det sista året i livet och tänk om man då, i den sitsen, drabbas av våldsam tandvärk eller om man får just sån här yrsel och man vill lägga sig på sidan, men ingen förstår vad man menar.

I förrgår hade jag en äldre man i kassan.

Före detta lärare.

Kanske åttio år?

Den mannen är så rar och fin, men har tappat minnet alldeles och jag ser honom komma med sin rullator mot kassan och han går förbi hela kön och ställer sig framför mig och räcker mig en hundralapp, allt medan många där bakom himlar med ögonen .., "ja, typiskt pensionärer att inte kunna vänta på sin tur!"

Men mannen har inte handlat nånting, men betala vill han .., och jag säger att det behövs ju inte .., det är alldeles tomt i rullatorskorgen och i plastpåsen också, men tack ändå.

Så går han in igen .., och efter en stund görs proceduren om .,. nu förbi ännu en rad med köande kunder och några som himlar med ögonen ... och så står han där framför mig och jag tar emot pengarna, - nu har han handlat en flaska läsk - och alldeles lugn är han farbrorn och när jag ger honom pengarna tittar han på mig med sådan ömhet och säger ..."tack för att du har tålamod med mig."

En liten, liten stund av klarsyn.

Och jag tänker på mamma.

Det hade kunnat vara mamma.