Veckans Brott ....

Ååå, vad jag tycker om det programmet!

Och ååå, vad jag tycker om programledarna - båda två -!

Tvärstopp ...

Klockan 18.00 ska bussen från Halmstad anlända till Stora Skipås och där hoppar pv av och ska så promenera hem i kolsvarta mörkret, vilket tar ungefär fjorton minuter (någon - en tävlingsinriktad typ - har tagit tid, förstås ....).

Ikväll ösregnar det vid halv sex och jag tänker att stackars pv .., så jag tar bilen och kör och parkerar en bit längre bort från busshållsplatsen och så sitter jag där i regnet och lyssnar till nya cd:n som är mer än underbar och jag håller noga koll på bilar som passerar, så där så jag inte ska missa bussen.

Så glad han ska bli! tänker jag.

Så snäll och omtänksam jag är! tänker jag också.

Och så kommer bussen och jag vrider om nyckeln och ska till att ge mig iväg ..., men då är bilen stendöd.

S t e n d ö d.

Och hur jag än bär mig åt, så händer ingenting och jag får nästan panik .., jag har ju kört dit i mina Birkenstock och ingen reflex har jag och ingen mobil och det är ett par kilometer hem!

Beslutar mig för att gå till husen en bit bort och knacka på och helt enkelt be att få låna en telefon, men hur vi ska göra med bilen, det återstår ju att se?

Då upptäcker jag en man som kommer gående i mörkret, jo, det är samme man som jag en gång berättade om här på bloggen .., han har en gråhund och en tax .., och jo, det är verkligen han och han frågar och jag förklarar och mannen försöker på olika sätt att lösa problemet, men icke.

Till sist hämtar han sin bil från garaget och skjutsar hem mig.

Vilken ängel!

I nästan samma stund kommer pv och regnet har sedan länge upphört ...(helt meningslöst var det att köra dit ...) och jag snubbelberättar och nu har vi ätit hemkokt risgrynsgröt och tagit kaffe till efterrätt, medan pv laddar ett annat batteri (ja, jag satt i bilen och lyssnade till cd-skivan och hade kanske lyset på också ..., å, så dumt av mig!) och så får vi åka iväg med moppen och batteriet och se hur det går.

Fungerar inte det, får vi be grannen Nilsson att vi får låna deras bil och göra ett försök med startkablar.

Håll tummarna!

Senare:

Nej, det fungerade inte.
Inte hade pv lust att fråga grannen heller, sånt tycker han känns pinsamt, men det gör inte jag - inte ett dugg -, så jag knatade iväg och knackade på hos nästan den enda grannen som bor här året runt - Nilssons -.

Herrn i huset har svårt hjärtfel, så det var helt uteslutet att be honom om hjälp, alltså förklarade jag hur det låg till och frågade om vi fick låna deras bil och försöka med startkablar?

Jag sa också att felet var helt och hållet mitt ,-)

Jodå, det gick sååå bra, så bra och jag fick köra automatväxlad VW och sen fungerade det inte med startkablarna - batteriet var totalt stendött - (enligt pv), så batteriet togs ut och hem för laddning och nu har vi tackat dom rara grannarna och hoppas att det löser sig.

Nittiosex år och nu är hon Lucia ...

Sånt händer i Västerbotten.

Och vilken vacker lucia!

Så skönt ....

Då kan man ta sig en lussekatt med gott samvete.

Kanske.

Och så ett eftermiddagsfönster ...

... eller egentligen flera .., från Bohuslän.

Från Lysekil och den numera flitiga fönsterfångerskan Monica!

Det är nog härifrån bilden är tagen?

Ska vi samla till ett kylskåp ...?

Och Dinah - som vann tröstpriset härom sistens -, skickar mig en länk.

Den här.

Någon som vill vara med?

Jag vill!

På vift ...

... och jag kör först via Getinge (tankar bilen .., köper en cd-skiva), därefter till Slöinge (Solhaga Bageri där det doftar j u l och där är så otroligt hemtrevligt idag med levande ljus och doft av nybakat bröd ..., jag köper var sin lussekatt till pv och mig själv, samt ett frukt,- och nötbröd) och sen susar jag iväg längs motorvägen till Falkenberg.

Utanför Stadshuset fångar jag Muminfamiljen på bild och tänker genast på den här madamen.


Slinker in i Bokhandeln och köper julkort - dom jag förfärdigat själv tog slut -.

Det slår mig (ack, vilken insikt ...!) att jag tycker om gammaldags kort och på några finns till och med glitter.

På hemvägen (ösregn och grått!) spelar jag nya skivan och sjunger med.

Då, när den här låten spelas, tänker jag på den här madamen.

Visst är det förunderligt, hur människor som man aldrig har träffat på riktigt, liksom känns som .., ja, som vänner ändå .., och att man kan komma att tänka på dem en gråmulen dag i mitten av december.

Dagens fönster ...

... var mitt och fanns även det i Ystad.

Fåret var en julklapp från min syster i Australien (ett får med marsvinsnos ,-) och den lilla gubben var en av Anders älsklingsleksaker när han var riktigt liten!

Ååå, som han lekte med såna här smågubbar!

Inte för en miljon ...

En bekant - ja, rent av en väldigt nära bekant -, ska i veckan på anställningsintervju.

Jobbet?

Obduktionsassistent.

I say no more.

Och så ett kvällsfönster ...

... från Monica i Lysekil!

Vilken utsikt du har!!

Tomten hälsar till Ebba & Elias ...

Och pElle, han ville a b s o l u t inte vara med på bild, nej, han till och med rev tomten på handen och sa att ..."nääää, jag vill INTE visa mig på bild igen, jag är döless på det här filmandet!"

Här är bilder på Ebba & Elias.

Någon undrade ...

... om jag svävar i taket när jag tar såna här översiktsbilder från vardagsrummet?

Kanske var det Cecilia N som funderade över den saken?

Men nix.

Det är "armar uppåt strääääck!" som gäller.

Lätt som en plätt.

Och här sitter en trött pv och tittar på handbolls-VM för damer.

"Men det är mest hav och hundar ..."

... ja, på bloggen, sa den rara Anne-Marie på jobbet idag.

Det var när jag tittade in för att köpa julfrimärken.

Så här kommer en bild på julkortstillverkandet här i det gula huset.

Som omväxling.

Och tänk, så u n d e r b a r t det är att ha en färdigskriven adresslista och säkert blir det som förr om åren .., man glömmer att skicka till någon rar människa och så nästa jul, då tänker den människan .., "ja, Elisabet skickade ju inget, då skippar jag det också ...".

Men så har jag ju dåligt samvete och lägger verkligen manken till för att komma ihåg den som ifjol glömdes bort och så går julkorten om vartannat .., ett år får man och nästa blir man utan!

Och man märker att tiden går.

Namn faller bort.

På kuvertet till Lainejaur, det som syns på bilden, stod i fjol även Arnes namn.

På ett annat har Carl-Olofs ramlat bort - där står nu bara Kerstin Sjölund -.

På ett tredje har min morbror - Olaf Bergman - försvunnit.
Där står nu Gunhild Bergman.

Livets gång.

Precis så.

Så där ja ...

Nu har förstapriset i Uppmuntringslotteriet seglat iväg till Munkedal.

Grattis igen, Leina!

(Hon valde novellsamlingen av Torgny Lindgren).

Efter stormen ...

... och havet har dragit sig tillbaka och nu är stranden sig lik - och ändå inte -!

Sanden är mycket, mycket plattare och slät och len att gå på.


Mot slänten ligger tusentals stenar som har kastats upp på land!

I vanliga fall går jag obekymrat här .., nu får jag ta vägen upp på heden i stället.



Avtryck i sanden.


Hela vägen till lilla båthamnen syns spår av stormen!
Där ligger drivved .., plastpåsar, Klorinflaskor, läskburkar, ja, allt möjligt och omöjligt!


Men pv:s båt .., den ligger prydligt på plats.



Piren är också delvis raserad!
Mängder med stenskravel har blåst ner mot bryggorna!



Och själva ovandelen av piren .., den går knappt att ta sig fram på!
Ett tjockt lager av sten har blåst upp och ligger nu som en driva ovanpå själva piren!


Harry är sig lik .., skuttar och har sig och strääääcker ut och plumsar och håller koll på matte.
Ibland gömmer jag mig bakom enrisbuskar och det tar inte lång stund förrän jag hör honom komma rusande och glatt vifta på svansen .., "åååå, men där är du ju matte!"


Här har en helt annan sorts snäckor blåst iland!


Och harry är glad och lycklig .., öronen fladdrar och har tar långa språåång!


Nästan hemma .., nu är vi vid lilla bäcken och där har träd blåst omkull och ett annat ser ut så här.


Själva bäcken har breddats och flutit ut .., jag går försiktigt över lilla bron.

Jodå, den håller.

Måndagsfönstret ...

... finns på innergården i Ystad.

Och det var jag själv som fångade bilden.

Skillnaden mellan amerikaner och svenskar ...?

Och mellan det amerikanska och det svenska ...?

anna of sweden berättar här och jag tycker att det är hur intressant som helst!

Förvandlingen ...

I vanliga fall är mannen - som kanske är i åttioårsåldern - en bestämd herre.

Det är en man som vet vad han vill; som är van att bli åtlydd, jo, det är alldeles uppenbart.

Ofta har jag tänkt att ..., "tack gode Gud att man inte har haft honom som chef!"

Idag kom han in, tillsammans med sin son - en man i 50-årsåldern -.

Betalningen skedde i min kassa och pappan skulle betala med bankkort, men det mesta krånglade och sonen tillrättadevisade sin far i något irriterad ton och jag stod stilla och sa ingenting och sonen böjde sig fram och sa "men så här är det ju, du gör ju fel!" och pappan - den där mannen som i vanliga fall kan och vet -, han blev som förvandlad.

Allt det bestämda försvann likt sista slurrrpen i badkaret och jag såg hur hans händer började darra och jag sa ..., "ta det lugnt du .., det ordnar sig", när han om igen slog fel kod eller drog ut bankkortet för snabbt och så fick vi börja om igen.

Hela han var annorlunda.

Tillsammans med den bestämde sonen, blev mannen som en lillpojke.

Långt efter att dom lämnat affären, tänkte jag på hur förunderligt det var.

Inget tomtegullande direkt ...

Igårkväll hörde jag hur pv satt här vid datorn och gapskrattade för sig själv!

"Hör här ...!" ropade han.

Det var det här han hade så roligt åt.

Fyra kvällsfönster från huset på kullen ...

Ja, det är från pv:s adventskyrka som står på byrån i hallen.

Vad dom där små fyrkanterna är som ligger på bordet, det har jag ingen aning om (jag måste kolla ..., vänta lite: jo, det är ett suddgummi som harry har "delat" i tre delar ...).

Bakom kyrktornet skymtar en målad teckning som Emma har gjort.

Den visar hennes mormor, som ju är jag.

Och till höger syns (nästan inte alls) en glädjestrålande Anna.

Bilden togs när hon stod på kyrktrappan efter vigseln .., hela hon lyste av glädje!

Annars har kvällen varit lugn.

"Allt för Sverige" - jag tycker om det programmet - och nu Starke Man.

Två och en halv dags ledighet har jag framför mig .., vilken lycka!