... och jag kör först via Getinge (tankar bilen .., köper en cd-skiva), därefter till Slöinge (Solhaga Bageri där det doftar j u l och där är så otroligt hemtrevligt idag med levande ljus och doft av nybakat bröd ..., jag köper var sin lussekatt till pv och mig själv, samt ett frukt,- och nötbröd) och sen susar jag iväg längs motorvägen till Falkenberg.
Utanför Stadshuset fångar jag Muminfamiljen på bild och tänker genast på den här madamen.
Slinker in i Bokhandeln och köper julkort - dom jag förfärdigat själv tog slut -.
Det slår mig (ack, vilken insikt ...!) att jag tycker om gammaldags kort och på några finns till och med glitter.
På hemvägen (ösregn och grått!) spelar jag nya skivan och sjunger med.
Då, när den här låten spelas, tänker jag på den här madamen.
Visst är det förunderligt, hur människor som man aldrig har träffat på riktigt, liksom känns som .., ja, som vänner ändå .., och att man kan komma att tänka på dem en gråmulen dag i mitten av december.
3 kommentarer:
Åh, så fint Elisabet. Jag blir nästan lite rörd. Du och Mauro. Och så dina fina ord. Att bli tänkt på en gråmulen dag i december. Det är en liten lycka.
Och jag känner precis likadant. Att jag har ett par fina vänner där borta i det gula huset i Halland.
Kram!
anna of sweden: ja, men det är faktiskt som små mirakel, det där.
Jag har känt det så tydligt när det har varit bloggträffar. Det är liksom bara att fortsätta ett inte-avslutat-samtal, när man möter människor man har kommenterat hos eller tvärtom, men aldrig har setts ,-)
Men vad härligt med muminfamiljen sådär! I år har jag bara köpejulkort. Det har liksom inte blivit tid till annat. Och det första julkortet damp in i brevinkastet idag. Tjoho!
Skicka en kommentar